tisdag 29 januari 2019

Ta mig i stället

Häromdagen körde jag sönder bilen. Vi har nyligen fått tillbaka den efter två månader på verkstad (lämnade in på vanlig service, servicepersonerna behövde byta motor och ingreppet blev långdraget och i samarbete med vårt försäkringsbolag) och så tog jag en för snäv kurva när jag stressad körde ut ur ett parkeringshus och nu är ena dörren bucklig och sprucken och det saknas en stor flärp ovanför ena däcket. Och jag känner ... ingenting. Egentligen borde jag, trogen min natur, bli superorolig över hur mycket det kommer att kosta att laga skiten och hur vi ska gå tillväga, men det är liksom stopp. Det finns ej utrymme för att tänka på trasig bil.

Mitt huvud är i stället fullt av oros-öar som blir extra tydliga när jag ska sova. Olika stora öar fyllda av olika typer av orosknutar som går hyfsat att tänka på en och en, men som när jag ser dem i ett kluster skapar panik och kaos.

Jag ska vid tillfälle flytta bloggen till wordpress, lösenordsskydda den och skriva om det som oroar mig och som jag inte vill skrika ut till världen (eller till valda delar av den).

Just i dag handlar den dominerande oron om Bens hälsa och det kan jag väl skrika lite om. Trogna läsare vet ju att vi haft det "lite" kämpigt att bli lyssnade till av BVC samt Capio Lundby ÖNH-klinik (dit vi blev remitterade av BVC).

Nu i höstas fick vi av en slump träffa en ny barnläkare, som vikarierade för vår vanliga på BVC. Hon kollade på Ben och slog larm, typ. Hon kunde inte fatta att det inte satts in åtgärder tidigare för den svaga tillväxten samt knepiga färgen (?) på Ben. Hon skickade också en remiss för att få Bens mandlar (och möjligen) polyp opererade på nytt (efter en okulär besiktning av svalget under vilken hon konstaterade att mandlarna har vuxit sig VÄLDIGT stora sedan den förra operationen). Hon kontaktade också en dietist och försåg oss med matdagbok och det drogs blod för analys.

Sedan var den vanliga barnläkaren tillbaka och hon sa att det inte gick att analysera allt blod pga någon slags mänsklig faux pas, men att "det gööör ingenting, det är inte så noga" och att det inte är något onormalt med Bens tillväxt eller egentligen någonting alls att bekymra sig om vad gäller Ben.

Och så gick det massa tid och så fick jag träffa den nya läkaren på nytt (ringde och sa att jag ville träffa henne och inte den gamla) och den här gången konstaterade hon följande:

- Ben har gått ner i vikt och väger 15,5 kilo.
- Ben ligger över två kurvor för lågt längdmässigt och doktorn kan inte fatta att BVC inte slagit larm tidigare.
- Meningen "ett barn som växer upp i Sverige ska inte se ut så här" yttrades. 
- Det där blodprovet som inte kunde analyseras (som gamla doktorn viftade bort som onödigt) är visst, enligt nya doktorn, mycket viktigt att analysera. Vi ska bland annat utreda om Ben ska få tillväxthormon och det borde ha utretts för länge sedan.
- Remissen till öronoperationskliniken har tappats bort.
- Det är blåsljud på hjärtat.
- Vi måste kolla om Bens tarmar kan ta upp näring eller om det är vajsing.

Och så skulle det dras åtta rör blod och det gick åt helvete. Fyra vuxna i rummet kunde ej lugna ner (eller hålla fast) panikslagen 5,5-åring och vi fick åka hem. Det var förresten då jag körde sönder bilen, men det är verkligen skit samma.

Nu ska Nils försöka fixa blodlämningen, för jag pallar inte de där skriken.

Kan man söva en unge för att dra blod i värsta fall? 

Jag lyckades iaf fånga in ett avföringsprov i går. Ben vägrade bajsa med skål eller hand i toaletten, så jag fick fiska upp en korv från klosetten. Livet, va?