torsdag 7 februari 2019

Alpro soya chocolate

Senaste vårdnytt – häng med!

Tandakuten följdes upp dagen efter av ett besök på barnakuten pga samtal från förskolan om superhängig Ben med magsmärtor (och inget matintag). Barnakuten gissade att det berodde på överdriven syraproduktion pga det obefintliga matintaget och vi fick en medicin som Ben vägrade svälja. Dagen efter mådde Ben bättre och då fick vi samtal om att blodproven visat på förhöjt värde av något med de vita blodkropparna som kunde betyda allergi, parasit eller värre. Man ska inte googla på värre, men alla vägar på internet leder till leukemi.

I dag fick vi mer besked och ben är allergisk mot mjölkprotein. Har aldrig varit så glad för mjölkproteinallergi. Det förklarar så mycket. Blekheten, ringarna runt ögonen, bristen på ork och litenheten. Bens tarmar har förmodligen pajat pga mjölkproteinintaget och därför tar kroppen inte upp näring och därför är vikten så låg och som en naturlig följd har hen slutat växa på längden.

Vi borde ha testat Ben för mjölkproteinallergi för flera år sedan, men nu finns det ju inte så mycket mer konstruktivt att göra än att tänka "bättre sent än aldrig". Vägen framåt är totalt mjölkproteinfri kost i ett halvår med förhoppningen att tarmarna reparerar sig och att kroppen börjar ta upp näring och att allt blir bättre. Läkaren har gott hopp om att så ska ske och att Ben till och med blir av med allergin. Hoppas hoppas.

Tyvärr gav blodprovet även utslag för eventuell överkänslighet mot gluten, men mer analys krävs innan riktigt besked kan ges. Om Ben är glutenintolerant och mjölkproteinallergiker blir det en riktigt spännande med kosten framöver. Men allt är bättre än blodcancer. Hurra!

tisdag 5 februari 2019

Varför inte låta alla inlägg handla om barnens åkommor?

Lisa har en undran:

Nu vill man ju supergärna läsa om före och efter barn! Hur har du förändrats? Förutom det där med tvätten, vad var viktigt, vad är viktigt? Vad himlar du med ögonen åt nu och vad ser du tillbaka på och sörjer att du tappat? 

Den här bilden symboliserar den största förändringen i how I live life. Jag la väl in påminnelser (på post its, pga det mer analoga 2009) till mig själv även innan jag fick barn, men de är så att säga fler nu. (Obs: jag är inte den enda vuxna i familjen roddar med barnsaker, Nils har bland annat Bens borttappade ögonoperationsremiss, försäkringsärende ang. Bens nya tandskada och Bossas allergiutredning på sitt bord.)

Nu var ju frågan iofs hur jag har förändrats och vad jag himlar med ögonen åt och vad jag sörjer att jag tappat. Det är ... jättesvårt att svara på. Jag vet inte hur jag hade varit om jag inte haft barnen eller hur jag varit om jag inte fått barn som har så mycket vårdapparatrelaterat som Ben har. Jag vet ju bara hur det är nu och det är en ständig beredskap, ständig oro och jag är alltid stressad och just nu är jag väldigt ledsen för jag vill hjälpa Ben, men jag vet inte hur. Hen äter inte, växer inte och i morse låste hen in sig på toaletten och spottade ut den lilla frukost jag lyckades locka-pocka in i munnen. Samtidigt säger hen att hen är hungrig (nästan aldrig hört förut) och att magen gör ont.

"Men skaffa inte barn då!"

...

Det där med att det gör ont i magen blir jag så jävla orolig över. För senast i går kväll fick vi veta från en vårdperson att Ben måste ha en väldigt hög smärttröskel. Det var på tandakuten, där vi gjorde spontanbesök efter att jag hämtat Ben på förskolan med en tand mindre/färre än när Nils lämnade på morgonen. Och det var inte en lös tand som skulle lossna, utan en som åkte ut med fart och blod när en stjärtlapp hamnade i Bens nylle i pulkabacken. Fun fact i sammanhanget var att ingen i personalen ringde oss när det hände, eftersom de inte märkte hur illa smällen tog. De såg att Ben "blödde från läppen", men inte mer med det.

Smärttåligt barn. Det kanske är positivt? Fast det gör också att jag oroar mig ENORMT när hen väl säger att det gör ont. Som nu, i magen.

Jaja, nu ska jag börja ringa runt till vården™. Och jobba lite, emellanåt.

söndag 3 februari 2019

Löss och svullen mun

Här sitter jag och skäms över att jag skickade in en bild på Ben med lusschampo i föräldrakooperativets slack-tråd. Den här helgen skulle vara stora behandlingshelgen för att en gång för alla (eller i alla fall för den här gången) få bukt på lössen och jag ville vara rolig och skrev något i stil med "LusFest19 – nu kööör vi". Men så fick jag genast ångest över att vi skickade en obehandlad Ben på kalas tidigare i dag och var tvungen att förklara mig i ytterligare ett meddelande att vi inte hittat några löss och om vi hade gjort det hade vi givetvis behandlat före kalaset. Och sedan fick jag ångest över att det nu ser ut som att jag försöker framhålla mig som en så JÄVLA duktig förälder. Vill bara ta bort skiten, men flera har redan sett det så det går ju inte, ååååh. Varför ska jag hålla på och hålla på? Blä. Posta aldrig om ej helt nödvändigt är ju regeln.

ANNAT man kan ha ångest över som förälder är att ens barn kan få en allergisk reaktion när man är långt borta. Det hände i går kväll, när Bo sov över hos sin kompis Mika på Orust och jag inte ens var i Göteborg (på väg hem från Luleå) och hennes läppar svullnade upp till helt vansinniga storlekar. Det var aldrig någon fara, mer än att det gjorde lite ont, men stackars Mikas föräldrar måste ha blivit så  oroliga. I alla fall. 1177 tipsade om 112 och 112 skickade en ambulans som åkte hela vägen till Bo och gav antihistamin och så gick svullnaden ned och Bo kunde stanna kvar och sova över. Heja välfärden, va?

Roligt instick: Bo hade kollat på Melodifestivalen i går och reagerat på att en person som uppträdde hade likadana läppar som hon, men att den personen inte hade allergi utan hade fixat det själv (antar att hon fick förklarat för sig om fillers och liknande). Hon var som förundrad över detta, hehe.

Vad jag gjorde i Luleå? Nämen hade livets dagar, bara. Ska berätta om det, men är så pass trött och förkyld nu att jag ej mäktar med mer än Sex education och Candy crush till dess att jag fått minst sex obestrukna timmars sömn i mig.