onsdag 31 oktober 2018

Pappan bör sätta ned foten och kräva ensam vårdnad

Tack så himla himla mycket för kommentarerna kring dokumentären om Ben. Både här och irl och i andra kanaler (till och med i föräldrakooperativets Slack-tråd) har jag fått så fina ord. Alldeles rörd och varm över det.

Men jag har också fått en Flashbacktråd. Och den ska jag såklart inte hänga upp mig på eller läsa om och om igen, men jag läste igenom den i dag för jag ville veta om någon sa mitt namn. Det gjorde någon och samma någon länkade till såväl min och Nils Facebookprofil och till barnvideos från min (högst sömniga) Youtubekanal.

Jag ville också veta om det förekom något hotfullt och det gjorde det. (Jag ska straffas hårt, spärras in och steriliseras och Ben ska omhändertas.)

Jag tror inte att någon av de som bidrar med åsikter i tråden kommer att göra verklighet av hoten. Även om vi är busenkla att hitta, med vårt unika efternamn och så, så tror jag inte att någon kommer att stå utanför vår dörr.

Men fy vad obehagligt det var att läsa tråden. Elva sidor om hur vidrig jag är och hur jag förstör mitt barn. Det skrevs saker om Bens framtid som var ... för grova för att upprepa. Det påverkade mig faktiskt fysiskt. Mådde illa och blev snurrig.

Men jag visste redan innan att de här åsikterna fanns och obehaget jag känner kring orden kommer att försvinna när jag inte tittat på dem på ett tag (jag kommer inte att gå in och läsa där mer).

Det som jag tror blir svårare att släppa är att jag är sur på mig själv för att jag var så naiv att jag kommenterade med orden "tack för jättefina ord, jag blir jätteglad / Bens mamma" på P1 Tendens' Facebook (har tagit bort det nu) och på så vis gav alla troll en direktlina in till Nils och barnen. Det var helt idiotiskt gjort och nu vill jag straffa mig själv (vilket ironiskt nog är precis vad Flashbacktrollen också vill).

Röven.

tisdag 23 oktober 2018

Om en människa som heter Ben

Lisa undrar:

- Ben som hen, hon, han. Ni verkar hantera allt jättefint, men har ni aldrig varit oroliga kring det? Jag kan vara hur medveten som helst, men med mina barn nojar jag så fort det finns minsta lilla utrymme för det.


Det här pratar jag (och Nils) om i dagens Tendensdokumentär. Jag lyssnade nu på morgonen och sitter här med en ångestklump för att jag är rädd att jag inte tänkt färdigt, att jag säger något som är "fel", att jag hänger ut Ben eller att någon ska bli stött. Samtidigt tycker jag (som alltid) att det måste pratas mer om sådant som det inte pratas så mycket om och att det är viktigt att dissekera normer och vrida på perspektiv (life mission). Så ... det kändes viktigt att göra den här dokumentären. Lyssna hemskt gärna och säg vad ni tycker.

onsdag 17 oktober 2018

Pms och Peter Siepen

Åsa säger:

Jag vill veta mer om löpningen. Mer om måendet. Mer om familjelivet. Relationen med Nils. Älskar vardagsskildringar. Mer EFIT. Mer av allt! 

Så snäll kommentar, vad glad jag blir.

Okej, det här går att knyta ihop, för måendet är såklart beroende av det andra. Jag jobbade med Peter Siepen för en damans massa år sedan och han sa att han mådde riktigt bra när han hade kontroll över kropp och ekonomi. Inkomster och utgifter på båda håll, liksom. Det är väl en vedertagen grej, tänker jag, för jag mår också bäst när jag agerar på ett sätt som jag vet är bra för kroppen, samtidigt som jag kan blicka framåt och vet att jag klarar mina (och familjens) behov och till och med får lite över för kul. Och när jag har kontroll på det där så blir det ju lättare att vara rolig och bra i relation till andra.

Egentligen är det rätt bra nu, för firman tar hela tiden nätta steg framåt mot ett stabilt ekonomiskt läge och jag springer ganska regelbundet, vilket dämpar dödsångesten (för mig alltså, jag menar inte att det funkar för alla).

Men jag oroar mig för Ben (flera operationer samt en utredning om varför hen inte går upp i vikt på gång samt tankar på hur vi ska hantera omvärldens reaktioner på den eventuella könsdysforin när hen ska börja skolan) och jag sover för dåligt och svettas orimligt mycket och vissa dagar kommer den läskiga "hjärnan brinner"-känslan från i våras tillbaka. Jag tänker också ibland att jag och Nils skulle behöva göra en total rekond av vår relation för vi pratar så lite med varandra och sitter mest vid varsin skärm på kvällarna och sover i olika rum. Men jag är så trött. Tänker att "vi tar det sedan". Jag går mycket och väntar på det där "sedan".

Mmjorå. I dag har jag kraftig pms också, om någon undrar. Det är med största säkerhet annat ljud i skällan om tre till fyra dagar, när det så att säga runnit till.

Peter Siepen var för övrigt min favoritprogramledare när jag jobbade på MTG. Så empatisk och prestigelös.

tisdag 16 oktober 2018

Beställningsvaror, nystart och Hisingen

Svar på Annas frågor 4-6:

4. Det du helst beställer om du beställer en a) drink b) fika c) maträtt d) efterrätt

a. bloody mary
b. jag fikar aldrig
c. "en nummer tre vegetarisk, tack" från Vietnamhaket, dvs en nudelsallad med rostad lök, jordnötter, avokado och koriander
d. lite samma som fika – det händer aldrig att jag beställer efterrätt, (däremot gärna förrätt)

5. Om du var tvungen att välja en HELT annan bana i livet, vad skulle du välja då? 

Om vi var tvungna att lägga ner firman i dag skulle jag försöka hitta ett sätt att fortsätta arbeta med normkreativ kommunikation fast som anställd någonstans, samtidigt som jag gärna skulle vilja komma ut och föreläsa eller undervisa i skolmiljö och för förskolepedagoger. Men det är ju verkligen inte en HELT annan bana.

Hm, svårt att tänka sig en helt annan bana. Jag skulle behöva gå i barndom för att komma på ett bra svar, tror jag. Jag skulle behöva föreställa mig en annan uppfostran, i vilken jag uppmuntrades att drivas av lust och intresse, snarare än Luther och rädsla för att allt ska gå illa.

Får kanske återkomma med ett svar.

6. Favoriter på Hisingen (mvh supernostalgisk f.d. Hisingsbo och Hisingen-älskare)

Åh, jag tycker verkligen om att bo där vi bor. När jag var ny i Göteborg, cirka 2001, hamnade jag på den sidan av Vågmästareplatsen som i dag består av enorma, nybyggda och jättedyra bostadsrättskomplex (nya Kvillebäcken), men som då ansågs vara ett ruffigt område, med mycket porrbutiker och MC-klubbar. Då hade jag, min dåvarande bästis Henrik-Torehammar-känd-från-radio och ett gäng andra ett kollektiv i två våningar på Långängen. Jag bodde länge under trappan, som Harry Potter, och hyran per person låg helt perfekt på dryga tusenlappen. Sedan skedde massa drama varpå kollektivet splittrades och jag flyttade in med Ylva på andra sidan Vågmästareplatsen, på Jägaregatan. (Detta är alltså Hisingen, samma ö jag bor på i dag, kanske ska poängteras.) Vi bodde nästan precis där Herkulesgatan tog vid och på den tiden var den gatan känd för att där skedde häpnadsväckande mycket brott. I dag har gentrifieringen börjat göra sig påmind även här och huset jag och Ylva bodde i ser helt annorlunda ut nu. Tror att det har blivit studentbostäder.

Sedan var det några år i Johanneberg (fortfarande Göteborg), Stockholm (Södermalm-Lilla Essingen-Södermalm), Johanneberg igen, Linnéstan och nu är jag tillbaka på Hisingen. Vi köpte hus i Tolered absolut främst för att det var det enda område i Göteborg som låg på cykelavstånd från stan och som vi hade råd med. Nu är det jättedyrt i Tolered, så det var väl tur att vi köpte när vi gjorde, men å andra sidan är ju det där med huspriser förgängligt nu när allting kraschar när som helst?

I alla fall, favoriter på Hisingen var det. Jag tycker verkligen om området runt spårvagnslinjen från vårt stopp (Eketrägatan) vidare genom Gropegårdsgatan, Rambergsvallen, Wieselgrensplatsen, Vågmästareplatsen och ner till Backaplan, ungefär. Det är så jädra mysigt att ha en oplanerad dag och med cykel eller fötter ta sig ner mot Kvilletorget med hela familjen.  Stanna och köpa lördagsgodis vid 4 Gott, ta sig upp mot Ramberget och skrutta runt i Keillers park, kolla in något nytt som öppnat i Kvillestan, leka på båtlekplatsen på Kvilletorget och äta på Barley's food factory, Kvilles biljard eller Tullen. Det är livet det.

Bo, i går, på Wieselgrensplatsen efter ett besök på Rasmus haircut. Support your local artist osv.

måndag 15 oktober 2018

Favoritrad ut låttext, djurnamn och quirkyness

Tack för att ni ställde frågor i förra inlägget!

Anna undrade sex saker, här kommer de första tre:

1. Önskar mig ett inlägg om dina favoritlåttexter alt. favoritrader ur låtar!

Lustigt att fundera på sådant här, som vad jag gillar bäst eller vad jag har för favoriter i olika genrer, för jag måste skruva hjärnan ett helt varv innan jag kan komma i svarsläge. Det låter väl som en kliché, men senaste åren ... kanske i alla fall efter att Ben föddes ... så har jag inte funderat över sådant. Det är som att all energi måste gå till att allt bara ska "funka" med livet och så finns det inte utrymme till extravaganser som att gilla eller ogilla saker som låttexter. Men innan jag fick barn var det ju SUPERbetydande för mig vad jag gillade och inte gillade och jag tror att jag till och med tänkte att den här bloggen, där i början, alltid skulle rubriksättas med rader ur låtar.

Men ...

Jag läser En annan Alice av Liane Moriarty (hon som skrev Big little lies) nu och den handlar om en person som heter Alice som vaknar upp efter att ha ramlat och slagit sig i huvudet. Hon minns ingenting av de senaste 10 åren och hon tror att hon är 29 och gravid med sitt första barn. I själva verket är hon 39 och trebarnsmamma och ska separera från barnafadern och har blivit en person som 29-åriga versionen av Alice (alltså den hon känner sig som) tycker är obegriplig och ganska osympatisk.

Jag tänker att om jag vaknade i morgon och trodde att jag var mitt 28-åriga jag så hade jag reagerat lite som Alice.  Är jag en person som bråkar om städning? Har jag blivit en person som njuter av att nå botten på tvättkorgen? Varför tänker jag över huvudtaget så mycket på tvätt? Är det där en batteridriven gräskantsklippare i garage? Hjälp, när blev jag en människa med garage?

Det är sådana kontraster, va, om man jämför då med nu. Jag lyssnar inte ens särskilt ofta på musik, för jag känner ett behov av att maxa alla situationer och då är det ju bättre (?) att ha en podcast om amerikansk inrikespolitik i öronen när man viker tvätt, så att man tar vara på tiden.

Nä, men på sistone (efter att jag blev utmattningssjuk i våras) så har jag försökt ändra på mitt beteende och aktivt valt musik i stället för podcast åtminstone på väg till jobbet. Jag är en mycket mer sammansatt och glad person om jag inte lyssnat på Trumps eller SD:s senaste utspel när jag anländer till kontoret. Och om jag inte kan sova har jag nu ibland börjat sätta på lugn och ordlös musik i stället för podcast på natten.

Jag kan också förstå att det är bra att ha det alldeles tyst omkring sig ibland. Det kanske blir nästa steg.

MEN HUR SOM HELST, textrad var det! Åh vad mysigt det var att behöva leta i hjärnan efter en rad jag gillar riktigt mycket. Den här får det bli:

"When I was 17, my mother said to me: don't stop imagining – the day that you do is the day that you die."

Det är från Youth Lagoons låt 17.

2. Vad skulle du döpa en katt / hund / sköldpadda / ett marsvin till om du hade en/ett? 

Eftersom jag lever i barnnära relation är jag rädd att jag omöjligen skulle få något att säga till om vad gäller namn på potentiellt husdjur. Mest troligt skulle vi landa i något i stil med Twilight Sparklies eller Bajsekissemissen eller rätt och slätt Hundis.

Men om barnen inte la sig i tror jag att jag antingen skulle behålla namnet som djuret redan hade (tänker mig att vi, om vi skaffar djur, antingen hämtar katt från ett katthem eller satsar på en bättre begagnad hamster). Eller så skulle det bli ett människonamn från min generation (född tidigt 80-tal) som till exempel Jonas eller Linda, för det tycker jag låter lite roligt på ett djur.

3. Ett inlägg om quirky grejer du håller på med som liksom är väldigt typiskt dig. Som exempel att min kompis starkt ogillar att dricka ur muggar som inte är ljusa på insidan. 

Hihi, kan förstå din kompis. Det är ju lite som att sticka in handen i ett utrymme utan att veta vad där är och så hamnar handen i en hög med kall oljig spaghetti och så får man bilder i huvudet. Visst var det en grej man gjorde på kalas förr? Eller i vilket sammanhang gjorde man det? Stoppade handen i lådor utan att veta vad det var, alltså.

Hur som helst. Jag vet inte om jag har någon quirky grej. Det borde egentligen Kajsa eller Nils svara på. De som träffar mig mest. Eller hm, jag vet att jag ofta plattar min lugg med händerna. Och enligt Nils rör jag mycket på tårna/fötterna när jag tror att jag är avslappnad. Men det kanske är mer som tics?

Får återkomma vad gäller quirkyness.

fredag 12 oktober 2018

Drought

Jag vågar mig på att säga som Hanna: snälla ge mig ett ämne att blogga om. Eller en fråga. Jag gillar ju verkligen att ha en blogg, precis som Ellen säger, men allt jag tänker på att skriva känns dumt, så säg gärna te maj. Då blir det enklare. Tack på förhud.