onsdag 22 augusti 2018

Åh, vad jag hatar mänskliga rättigheter


I morse skickade jag in en fråga till ett radioprogram för första gången i livet. Det var till Ebba Busch Thor, som intervjuades i P3 Morgonpasset, och frågan handlade om det som hon kallar "genustrams". Brann nämligen av när jag läste DN-intervjun i vilken Ebba pratar om normkritisk pedagogik i förskola som "genusflum". Ett citat lyder: "Det jag är emot är att man aktivt ska gå på en pojke som leker med en bil att nu ska du börja leka med nån docka" och ett annat: "Vi ska ha ett offensivt jämställdhetsarbete, men vi ska inte låtsas som att kön inte finns. Vi ska inte hålla på och utmana barnen och till att tvinga dem att göra andra val, utan respektera de val barn gör".

Jag uppfattar Ebba som en skarp person som kan tänka ut olika saker och ta till sig text. Det måste man väl kunna som partiledare? Hur är det då möjligt att hon missförstår så totalt vad genusmedvetenhet och normkritik är? Det hon är rädd för är ju precis det som man vill motverka genom att bedriva genusmedveten pedagogik med normkritisk analys. Målet är ju att INTE tvinga på barnen attribut eller egenskaper baserat på deras kön eller könstillhörighet. Att låta barnen själva välja om de vill leka med bilen eller dockan, men då också tillgodose samtliga barn möjligheten att göra det valet. Inte ha ett "prinsessrum för flickorna" (true story från en bekant som letade förskola för några år sedan), till exempel.

Varför pratar Ebba som att hon inte känner till det här? Varför säger hon inte som (jag tror att) det är: att hon är emot genusmedvetenhet och normkritik för att hon vill upprätthålla de gamla könsrollerna?

Hur som helst. I morse intervjuades hon i P3 och jag skickade in en fråga utifrån livet med Ben. Jag skrev som det var: om inte Bens förskola varit medveten om genus och öppen för en normkritisk pedagogik så hade vår femåring inte velat gå dit. Hen hade mått dåligt, varit nedstämd och ledsen för jämnan. Nu har vi i stället en femåring som älskar att vara på förskolan och som oftast är glad och vill lära sig saker. Hur ser Ebba på det?

Min fråga kom inte med, men jag lyssnade färdigt på intervjun och fick en ny anledning att BRINNA AV.

Det här med siffror och fakta, va? Satan vad trött jag är på att det verkar vara kutym att välja lite när man ska titta på fakta och när man mer ska gå på känsla.

Som exempel så var Ebba VÄLDIGT brydd om siffror när det kom till abortfrågan. Hon dröjde sig kvar vid det här med antal veckor. Hon pratade om hur man kan rädda barn som föds så tidigt som i vecka 23 och hon jämförde siffran 23 med siffran 21 (sista veckan man kan göra abort) och teoretiserade kring hur närliggande dessa siffror är.

Intressant då, hur osugen hon var på att prata siffror när hon fick frågor om föräldraförsäkringen. Hon vill ju slopa det här med "pappamånader" helt och menar att det är upp till föräldrarna själva att bestämma. Reportern påminde då om statistiken som visar att pappor tar ut otroligt mycket färre dagar än mammor, varpå Ebba plötsligt inte alls ville prata siffror. Då var det nämligen "viktigare att se till barnets bästa än massa siffror och statistik". I nästa andetag gick hon in och gav SIG SJÄLV som exempel och upplyste om att hennes man minsann tog absolut flest föräldradagar och vad är det som säger att inte alla kommer att göra på samma vis?

JAMEN STATISTIKEN OCH HUR DET SETT UT HISTORISKT, KANSKE?

Herregud, det är som att hon förutsätter att de som lyssnar inte förmår tänka själva. Är det så? Förutsätter hon det? Eller tror hon på riktigt på vad hon säger? Jag vet inte vilket som är mest hisnande.

måndag 20 augusti 2018

Ångest

Nä fy. Jag raderade mitt förra inlägg. Det var väl lite för självutlämnande. Familjeutlämnande. Jag är ett ufo i min ursprungsfamilj, men det behöver jag kanske inte hantera här. Jag får hitta på något annat.

torsdag 16 augusti 2018

Hashtag livet

I morse gick jag upp när klockan fortfarande stod på 5 någonting. Inte för att ett spädbarn väckte mig, som man kan tro, utan för att hänga en tvätt jag körde i går kväll för att säkerställa att det finns rena och torra kläder till helgen då vi ska till Kolmården.

"Men hade inte Nils tagit över tvättansvaret?" kanske uppmärksamma läsare undrar nu. Och jo, det gjorde han, men under sommaren löstes rutinerna liksom upp och jag inser att vi nu befinner oss i en kritisk punkt: återgången till vardagen.

Det hade varit så OERHÖRT lätt att glida tillbaka in i gamla vanor. Och med gamla vanor menar jag att mamman i familjen Hellbjörn tar ansvar för tvätt (vilket medför även koll på vad barnen har för kläder och storlekar), mat (planering, inköp, handling), städ av alla ytor utom köket och umgänge med släkt och vänner.

Det är så lätt att den som tar mest socialt och domesticerat ansvar innan barnen kommer tar i princip ALLT ansvar efter att barnen kommit. För att det är lättare än att försöka styra upp och projektleda en slags familjär omfördelningspolitik. För att det är segt att tjata. För att det är lätt att "bara göra det".

Och eftersom vi lever i ett patriarkat så är det hondjuret i en heterosexuell relation som är den som tar mest ansvar.

Paus för en brasklapp.

Och jag säger inte att det är Nils fel att det blir så här. Det handlar om vad vi fått lära oss. Hur vi blivit programmerade och vad vi har för förväntningar på oss baserat på vilket könsorgan vi föddes med. Dessa JÄVLA FÖRVÄNTNINGAR. Hatar dem.

 

Jag pratade, typ, om det i Tankar för dagen i lördags (länk). Så uppriktigt helvetes less på förväntningar.

Hur som helst. Oavsett vems fel det är att det blir så här (host, patriarkatet och kapitalismen) så måste vi fixa så att det inte gör mig sjuk igen. Som i våras. För då blir det ju ingen leverans från mig alls, varken som mamma eller normkritisk företagare.

Så. I kväll ska jag föreslå ett konstruktivt samtal med Nils. Ett samtal som förhoppningsvis mynnar ut i nya rutiner för hösten. Det blir väl vår trettionde konversation i ordningen, på temat, och det är alltid initierat av mig. Men det måste göras. Om någon av er känner igen sig eller rent av har tips får ni hemskt HEMSKT gärna dela med er. Löser vi den här gamle pucken så blir det ringar på vattnet, det kan jag säga.

Obs: menar inget illa med detta, men snälla tipsa inte om att köpa städhjälp.

tisdag 14 augusti 2018

Uppåt framåt

Det tog fyrtio minuter längre tid än planerat att lämna barnen, min första lämningsdag. Jag och Nils fräste åt varandra för jag missuppfattade hans "vet du var barnens gummistövlar är?" som ett "du som har koll på allt ska givetvis ha koll på gummistövlarna för det är din roll att ha koll på precis allt", medan Nils menade "du som förra veckan städade källaren och röjde bland gamla skor och kläder, du kanske ställde gummistövlar på något särskilt ställe?". Det är ej lätt att leva med mig alltid, nej,

Dessutom:

Jag luktar kiss, för jag bar runt på Bens kissiga sängkläder efter att jag själv duschat och klätt på mig (rookie mistake), Bo var otröstlig under nästan en kvart för att hon kom att tänka på ett tigergosedjur som försvann för fyra år sedan, Ben ville inte äta frukost och det går magsjuka på fritids.

Nu sitter jag på jobbet. Sminket har runnit all världens väg på grund av väder, jag har ett par bajsiga trosor i regnjackfickan och strax ska jag intervjua en person för ett projekt för vilket kunden vill betala hälften "om hen inte riktigt blir nöjd".

FLYING START på den här dagen.

måndag 13 augusti 2018

Dagen efter kvällen före

Nämen det gick ju bra. Precis hemkommen efter första riktiga hösttermindagen. Den inleddes med en kissiga-sängkläder-tvätt (har inlett projekt: sluta med nattblöja) och avslutades med jour + städ på förskolan följt av återvinningsrunda, pantning och coophandling. Precis hemkommen tänker jag dra igång med städ av hemmet, pga besök av svärföräldrar i morgon, men samtidigt vet jag inte om jag orkar någonting mer.

Är det här det minsta intressant? Det kanske har märkts, men jag har liksom lite svårt att skriva saker här. Barnen är större och väldigt mycket sina egna individer och Bo kan läsa och jag har svårt att avgöra vad som är för utelämnande när det gäller dem, så där blir jag lite låst. Och när det gäller sådant jag jobbar med (typ det enda jag gör som inte skulle bli #barnrelateratcontent är att jobba) så är jag antingen helt slutpratad efter en arbetsdag av gafflande eller alldeles för rädd för att uttrycka mig fel. Tänker så jävla mycket på språk och hur det påverkar och det är ju bra. Men jag blir också helt låst i allt där jag inte har tolkningsföreträde. I alla fall i text. Det är så finit.

Jag letade för övrigt efter en bild för ett tag sedan och trillade över gamla inlägg och drabbades av enorm skam. Jag bloggade liksom om min vikt vecka för vecka ett tag? Ja jävlar.

Men det här med att orka. Ska det vara så här? Vi arbetar för att konsumera och det som ska konsumeras måste produceras och produktionen leder till 1. extrema orättvisor runt om i världen och 2. att klotet inte pallar och snart är det slut på mänskligheten. Det gjorde vi bra, människor. Det tog oss bara ett par hundra år, från industriella revolutionen och framåt. Heja oss.

Äsch det är väl inget unikt att tänka så här, precis efter att sommarlovet är slut. Men lite hopplöst känns det allt.

Men vi kan ju försöka rösta på något bra? På något annat än ett parti vars ledare tycker att det är populism att göra politik av vädret?

HERREGUD DET ÄR SÅ DUMT.

Jag och Kajsa hamnade i samspråk med några SD-personer i lördags. En av dem ville aktivera sig i SD, nu när han pensionerat sig och hade tid. Fast han visste inte om han skulle orka med det. Han kanske skulle starta en tankesmedja i stället.

Hans största anledning till att rösta på SD var att, citat: "stoppa kalifatet". När vi frågade på vilket sätt han var rädd för kalifatet och hur det påverkade honom i vardagen hade han inget svar. När vi frågade hur han ställde sig till andra delar av partiprogrammet som det om att återinföra sambeskattning, att drastiskt minska det statliga stödet till landsbygden, att skära ner på välfärden och begränsa aborträtten så ... sa han att man ändå inte ska rösta på partiprogram, för "vi vet ju inte hur det blir när de väl sitter på makten, det får vi ju se då, vi får ge dem en chans".

Han kändes vid sedan, att han inte ville se de där åtgärderna in action och att han inte ville att hans dotters (för övrigt aktiv i Fi) rättigheter skulle inskränkas.

Men man ska ändå inte stirra sig blind på partiprogrammet och så var det med det.

TOUGH CROWD.

Nä men han är ju såklart helt omöjlig att omvända. Ej i målgrupp, så att säga. Men ändå. Spännande att höra hur de "tänker".

söndag 12 augusti 2018

Nu vevar vi igång det här gamla skrället

Hej, nu är det knorvligt med ångesten här. Barnens sommarlov är slut och från och med i morgon kommer dagarna inte att handla om sådana här slumrande påminnelser utan mer att leverera, prestera och få allt att ske enligt de minutiösa rutiner som krävs för att få ihop skola, förskola, jobb, hus, kooperativ, aktiviteter och så vidare amen. Kickstartar med att ha jouren på kooperativt i morgon. Lika bra att kasta sig ut, va?  (Kommentar om bild: punkten "fiskarna" handlade om att vi hade akvarieansvar på förskolan under ett par veckor i sommar då kooperativet var stängt.)
Det är en annan typ av ångest att dra igång en ny termin som företag(are?) än som anställd. 100 procent värt att vara sin egen, kolla bara vad jag fick göra i går – vara moderator under ett panelsamtal med Gudrun Schyman på Way out west. Det hade inte hänt om jag var kvar på min gamla arbetsplats, om en säger. Men samtidigt. Jag stötte på en gammal kollega förra veckan och han hade tillbringat första förmiddagen efter semestern med att stirra ut i luften och tänka på nudlar. Det lät så skönt, tycker jag. Jag är mer som helt stirrig. Och tänker på hur vi ska få ihop ekonomin, hur vi ska hinna med bokföring och få in nya uppdrag och politiken och hur vi ska få betalt och att ingen får bli sjuk och hur ska det bli med pensionen egentligen?

Obs, fattar att man inte kan zooma ut och tänka på nudlar en halv arbetsdag på de flesta arbetsplatser, men på en större reklambyrå, ja...

Hur som helst – det lär väl ordna sig? Det gör ju det. Och vi har långt bättre förutsättningar inför den här hösten än inför förra och ännu långt mycket bättre än inför förrförra. Uppåt framåt!

Har också flera höstliga saker att se fram emot. Här kommer en lista:

- Kolmården. Vi ska dit tillsammans med min bror + familj samt mina föräldrar. Ska bli så himla kul. Har hört att de har en ny bergochdalbana som ska vara väldigt bra och förra gången Ben träffade Bamse såg hen ut så här och nu ska vi få träffa Bamse and all the rest of them. Gissar på många Kodak moments.

- Valet. Jaja, det finns mycket att inte se fram emot, host och hjälp, men den valkampanj som jag och Kajsa gjort för Fi Göteborg är så himla ... ja, ni får se sedan. Den är maffig och jag vill påstå att inget annat parti gjort så här förut. Ska bli så KUL att se hur det landar. Bilder på valstugan som vi gjort och som för tillfället står på Backaplan. Visst är den fin?

- Statement. Är det någon som läser här som ska gå? Jag ska ha förfest på fredagen hemma hos mig och alla är välkomna. Som jag skrev i messengertråden jag drog igång med de som jag vet ska gå: eftersom ingen kommer att dra med sig en cis-man så är det här första gången uttrycket "the more the merrier" VERKLIGEN stämmer. Tänk er en fest utan snubbar, tänk er sedan en kall öl osv.

- Resa med mamma. Vi ska hitta åka på någon slags långweekend nu under hösten. Hon gav mig det i födelsedagspresent. Det kommer att vara välnärande för vår relation (det är också den uttalade tanken med resan). Jag ser mycket fram emot att umgås med min mor utan andra människor (främst barn) i närheten. Vi har på riktigt inte gjort det (förutom en eftermiddag/kväll när hon fyllde 60 och jag tog med henne på överraskningar i Göteborg) på ungefär åtta år.