onsdag 23 maj 2018

Doktors order

Läkaren jag träffade i dag gick förbi mig när jag satt i väntrummet och googlade honom. Tror inte att han såg att jag var inne på hans Facebook, men man vet aldrig. Yrkesskada ibland, att alltid vilja veta allt om sin målgrupp.

I alla fall, läkaren som skolat om sig från skådis till doktor i vuxen ålder (så löftesrikt när folk läser nya långa utbildningar efter 40, tycker jag) var snäll och lugn och jag fick recept på melatonin för att ta på lång sikt och Imovane för krisnätterna. Han tyckte att jag hade bra taktiker i övrigt (berättade om de verktyg jag fick på senaste KBT-rundan och att jag kompletterar med löpning och manuellt arbete i hemmet och att jag rensat bland uppgifterna och att jag ska vara ledig i sommar). Han tyckte dock att min vinkonsumtion var något hög för att vara kvinna. "Köna mig inte!" sa jag då.

Nej, det sa jag inte, men det hade väl varit lite roligt?

Jag ska in i morgon och lämna prover för att kolla att det inte är tjall på sköldkörteln och så ska det bli uppföljning på symptomen när jag fått sova bättre. Det känns bra.

Prestations- och mätbarhetslover som jag är blir jag lika glad över att den fysiska ansträngningen släcker ner bruset i hjärnan som att jag blir snabbare och kan springa längre ju mer jag håller på. Springer nu milen på 53 minuter och se så nöjd jag blir av det.

Kvinna på gränsen till (men med någon form av plan)

I dag är jag hemma med Ben som fick feber efter sin vaccinspruta (se röd arm).

Jag läser alla kommentarer och tar till mig och blir väldigt glad (och lite förvånad) över mängden. Ni är så snälla som bryr sig om att skriva. Samtidigt undrar jag vad jag ville när jag skrev om hur det är. Jag tror att jag egentligen ville skriva om hur det varit. Att jag medvetet väntade till dess att det värsta var över så att jag kunde skriva om hur det varit och inte hur det är.

För om jag skrivit om hur det var när det pågick som värst, tidigare i vår, (alltså när belastningen var som högst arbets- och uppdragsmässigt) så hade jag verkligen behövt sluta med något, för jag hade inte kunnat säga "jag gör detta och detta och detta och nu mår jag dåligt" till bloggen/er och liksom tro att jag skulle komma undan med det. Jag fattade att det var för mycket, när det pågick, men jag ville samtidigt bara få det gjort och skicka de där fakturorna och sedan kunna prata om hur stressigt det var – i efterhand. Tror jag?

Nu är det inte lika mycket belastning framöver och efter ett bryt på jobbet i går tog Kajsa bort stora grejer i vår kalender. Till exempel skulle vi ha undervisat på en reklamskola nästa vecka och Kajsa ringde och ställde in med mindre än en veckas varsel och vet ni vad, ingen dog. Hon som är programansvarig förstod (har själv varit "där") och skolan löser det på ett annat sätt och vi är välkomna en annan gång.

Jag hade aldrig ens kommit på tanken att det GÅR att ställa in ett uppdrag med en veckas varsel, men det går ju. Av bara farten ställde jag in ett scenframträdande och en kvällsaktivitet. Och sa nej till jobb.

Nu kan jag koncentrera mig på tre-fyra större saker fram till dess att vi, faktiskt, stänger ner i sommar. Vi har kommit till en nivå med firman där vi kan ta ledigt på sommaren, utan att jag behöver hyra ut vårt hus mer än en vecka (vi hyr bara ut under Gothia cup-veckan). Det är ett enormt lyft jämfört med hur det var för ett år sedan.

Jag kommer aldrig mer att försätta mig i den sits jag suttit i under våren. Men jag kan inte inte ta bort mer nu, för nu är det redan borta. Dock har jag de här besvären som inte går över och som jag förstår är en rest av hur våren varit. Sömnproblem, ångest, lättirritation och så den jävla surriga varma känslan i huvudet och jobbiga ryckningar i ögon och ben.

Jag hoppas att många saker löser sig om jag bara får sova och jag förstår att jag ska vara skitförsiktig med Imovane (har inga planer på att ta det regelbundet, bara stötvis när det är som värst).

Gud, jag hör hur jag låter. Klart jag KAN ta bort mer, men det skulle innebära att sluta med företaget och politiken och efter mina barn är Hellbjörn Schedwin mitt livsverk. Vi har precis kommit till nivån där vi kan vara lediga under sommaren och snart släpps det Fuck off-kit som vi utvecklat för Skäringer och Mannheimer och vi jobbar med Tjejjouren väst som gör ett superviktigt jobb och vi föreläser om normkritik för allt från barn till reklambranschmäniskor och i sommar ska jag prata i P1 igen och jag tror faktiskt att vi gör skillnad. Att ta bort det skulle (gissar jag) ge mig ännu mer ångest, fast av ett annat slag.

tisdag 22 maj 2018

Vad tråkigt, nu blev det sådär ändå

Det är ju omöjligt att veta säkert innan man är där, men jag tror att jag har varit ytterst nära att bli en pinne i "duktig flicka bränner ut sig"-statistiken den här våren. Känslan som jag beskrivit som att "hjärnan brinner" har eskalerat i frekvens och under någon vecka brann det varje vaken timme. Jag har tappat närminnet, fått synrubbningar och varit extremt lättirriterad. Särskilt med barnen. Fan vad dålig jag varit med dem. (Nu tänker jag på att en vår är en jättestor portion av deras livstid och det ger mig mer ångest.) Ångest ångest, jag har typ blivit van vid klumpen i svalget och trycket över bröstet. Har även haft några panikångestattacker varav en inför barnen och jag har inte kunnat sova.

Så. Allt det där har hänt och jag vet vad det beror på. Jag kan inte driva företag samtidigt som jag konsultar som copywriter nästan heltid på en annan reklambyrå samtidigt som jag driver en valrörelse och är pressekreterare för ett politiskt parti samtidigt som jag sitter i styrelsen och är kassör för ett föräldrakooperativ samtidigt som jag försöker sköta om ett hus samtidigt som jag har två små barn varav ett utreds för autism.

Det går inte, det hör jag ju. Och jag vet att ni vet och jag vet att ni skulle säga SLUTA NU om jag hade bloggat om det här, för ni är smarta och kan en massa om psykisk ohälsa och utbrändhet.

Men samtidigt har jag känt att jag inte har kunnat (jag vet att det är så "alla" säger innan de går in i väggen, men) ta bort något. Jag har inga sparpengar och jag kan inte som en anställd sjukanmäla mig med 80 procent av lönen, så jag är beroende av att det hela tiden går uppåt framåt med företaget. Vi måste fakturera så att vi kan plocka ut den summa som gör att vi kan betala alla räkningar och lån, samtidigt som vi ser till att göra så mycket utåtriktade aktiviteter att vi får in nya uppdrag och har något att göra även i höst.

Vi är bara två och om jag sjukskriver mig (vilket kanske inte ens skulle gå, eller så skulle det ta flera månader att få igenom en sjukskrivning och var kommer pengarna från under tiden?) då finns kanske inget företag mer.

Och ja, jag har klart blivit påverkad av att ha läst Fattigfällan, men det ÄR svårt att driva eget och inte oroa sig över att bli sjuk och hamna hos Kronofogden. Eller för mig är det svårt.

Och det här med barn och hem ... jag har fått så många tips om att skaffa städhjälp, hyra barnvakt osv. Det finns inte pengar till det. Och det finns inga släktingar i Göteborg. Så är det bara. Och att vara med i ett föräldrakooperativ innebär mycket jobb och det går inte att bara byta till en kommunal förskola mitt i en termin. (obs att det inte bara är jag i familjen som lägger tid på kooperativet, Nils representerar nu vår familj i samverkansgruppen).

GUD vad jag ursäktar mig.

Jag har i alla fall en läkartid i morgon och då ska jag säga ungefär det som står här ovan, fast med mest fokus på symptom och inte på orsak. Så det här inlägget blir som en generalrepetition. Usch, jag är nervös för att träffa läkare. Sitta där och vara en klyschig slutkörd småbarnsmorsa. Men samtidigt måste jag komma till rätta med åtminstone sömnen. Mitt mål med morgondagens besök är Imovane på recept.

Förutom fyra terapeuter har jag i mitt liv testat följande:

Atarax
Stesolid
Citalopram
Propavan
Imovane

Det enda som hjälpt är Imovane. Kan oftast somna på dem. Hoppas på en stor ask i morgon.

Ps: jag har nu slutat konsulta på den andra byrån och jag är – sedan förra veckan – inte längre kassör för kooperativet. Så det är en lugnare tillvaro i görningen. Dock är besvären fortfarande kvar och väldigt "lättväckta" så att säga (särskilt ångesten), varför jag nu uppsöker läkare.

måndag 14 maj 2018

Allt för Ben alltid

I går fyllde Ben fem år. Bilden ovan är från fyraårsdagen, då det blev lite för mycket av allting för Ben. I år förberedde vi oss kvällen före och jag och Bossa gick igenom hur vi hade tänkt spela ut morgonen, med presenter och sång på sängen – men bara om han ville. Efter lite överläggning och uppspelande av flera olika födelsedagslåtar på Spotify landade Ben i att vi gärna fick sjunga "Happy birthday". 

Vi sjöng den vid 6:30-rycket på morgonen och morgonen blev fin. Han fick en ny krona, vilket han önskat sig ihärdigt sedan den förra gick sönder kort efter fyraårsfirandet. Den här höll endast en halv dag, men örhängena som följde med lever kvar. Han hade på sig dem hela dagen (clips) och grät när vi tog av dem på kvällen. 

Instick: jag och Nils könar inte Ben när vi är med honom, men jag skriver (visst) han här. Det har svängt lite fram och tillbaka och ibland säger han att han är en lillebror och ibland en lillasyster, så vi säger vare sig han eller hon, utan bara du eller Ben. På förskolan använder pedagogerna olika pronomen har jag märkt. Jag tror inte att det ställer till det för Ben, men vi är vaksamma på vad Ben vill/föredrar/är såklart.  

Strax före lunch åkte vi till Kättilsröds 4H-gård för kalas. Jag kan verkligen rekommendera bondgårdskalas. Så skönt att slippa städa huset och vara lekledare och det kostade inte så farligt mycket (80 kronor per barn). Vi hade med fika samt vegankorv och normkorv till grillningen (personalen på gården ordnade med eld) och efter att vi ätit tog personalen med barnen för ponnyridning...

... och för att träffa djuren. Visste ni att killingar har en grej för att hoppa upp på folks ryggar? "Böj er inte ner, för då får ni en get på ryggen och det kan göra ont", sa personalen. Men det var inte så lätt att hålla koll på 15 barn som ville plocka maskrosor till getterna, så en kompis fick en killing på sig ganska omgående. Stackarn, vad ledsen hon blev. 

Barnen (och jag!) fick åka vagn bakom en traktor också och sedan kom vi hem till en överraskning i trädgården. Bens farfar och farmor hade köpt en studsmatta. En enorm! Så nu vill Bo ha kompisar över igen (tidigare har det varit hård konkurrens från kompisarnas utbud av studsmattor och husdjur). Sommaren är räddad. 

Lille Ben. Fem år. Det är så mycket känslor på dig och jag förstår inte alltid varför du blir så frustrerad och då blir du såklart ännu mer frustrerad. Jag önskar att jag kunde förstå mer. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig varje dag, varje gång och alltid ge dig vad du behöver.