onsdag 25 april 2018

Bara lite till, typ maj och juni, sedan så


Häromdagen fick jag en så fin leverans: Lisa skickade bok, kort, choklad och öronproppar. Jag har velat skriva om det, men jag har mått så grunddåligt ett tag, så det kändes typ som att det vore ett lur att lägga upp ett glatt inlägg. 

Men under förutsättning att det får vara både och här på bloggen så vill jag säga att jag blev otroligt glad för presenten i brevlådan och jag och barnen läste "Samtidigt i min låtsasvärld" med stort nöje. Ben (snart 5) tyckte att den var spännande och gillade bilderna, Bo (7,5 år) tyckte om att hon själv kunde läsa högt för Ben och hon levde sig in i idén att man kan vara någon annanstans – i sitt huvud – än just där man är med kroppen. Jag (snart 38) tyckte om boken av samma anledning som Bo. 

På andra sidan av "både och" får jag lov att meddela att jag fick en panikångestattack i går. Det var första gången på länge och det var allra första gången inför barnen. Det skedde på morgonen, före lämning, och utlöstes av stress. Jag kunde inte hindra det (lite av panikångestens främsta kännetecken) och jag kunde inte sluta förrän det klingade av, av sig självt. 

Jag är inte så rädd att barnen blev trasiga av att ha bevittnat attacken, för jag pratade med dem efteråt, på väg till förskola och skola, och jag tror att så länge man pratar om allting är det bra att de får se att föräldrar kan må på olika vis. 

Men det var jobbigt att se deras bestörta nyllen när paniken började lämna kroppen och jag kunde sluta gråta och börja andas igen. De var som chockade. Men också väldigt kramiga och det var fint att se att Ben verkligen ville trösta mig (en av sakerna de undrat över under autismutredningen: "upplever ni att han kan känna empati?"). Bo gick och hämtade min gamla nalle från en garderob (så fint att hon kom att tänka på den och visste var den var). 

Största "aj mitt hjärta"-et kom när Bo ställde följande fråga till mig, när jag nästan var mig själv igen: 

"Mamma, när vi åker till Kolmården, kommer du att jobba i din jobbdator då?"

3 kommentarer:

  1. Men å, så jobbigt. Ta hand om dig! Hoppas det går att varva ner lite mitt i stressen, även om jag förstår att det är svårt. Det är dock ingen som tackar en när man kraschar.
    Tror precis som du att barn fixar så himla mycket så länge de får information om vad som händer, så att saker blir begripliga. Tror du hanterade det där perfekt. Stor kram

    SvaraRadera
  2. Försök ta hand om dig!

    SvaraRadera
  3. Jag hoppas du mår bättre och att livet generellt blir enklare och bättre för dig! Hoppas det finns nån möjlighet att underlätta och slippa ångesten, ffa för din egen skull.

    Du är inte ensam om att kämpa på! Stod själv häromdan i hallen och hjärnan brann på högvarv medan jag försökte komma ihåg allt som skulle med utan att för den skull säga nåt till barnen. Lilla barnet tittade upp och sa: Är du lite stressad mamma?

    Svar: JA, nåt så in i helvete tur och retur. (sa jag förstås inte till barnet)

    Efter lämning och gråt till både man och chef sjukanmälde jag mig och vilade i fyra dagar. Vet att det är lyxigt att ens kunna ta karensdag osv. och ha ett jobb där det funkar, men jag såg inget alternativ som inte skulle markant öka ångesten. Bättre inkomstbortfall än ångest tänkte jag.

    Känns lite bättre nu, men är knappast energisk eller stabil. Försöker tänka att det ska bli bättre men inte tidssätta det som vissa tenderar när de t ex säger "du ska se att det är bättre imorgon". Sånt gör mig galen för vem i h-e vet det och baserat på vad? Kanske är det faktiskt VÄRRE just imorgon. Men ja, jag fattar att det kommer bli bättre nån gång så klart. Det räcker så.

    SvaraRadera