måndag 27 mars 2017

Make a taboo break again

Jag har inte kunnat tänka bortom fredagen den 24 mars. Nu när datumet – som lyst rött och pulserande på insidan av ögonlocken den senaste tiden – är över kommer jag på mig själv med att fånle och tänka på hur skönt det är att det börjar bli vår. Att städa eller plantera om blommorna fyller mig med djup tillfredsställelse och jag tänker på olika projekt, typ slänga morotsfrön i pallkragarna, plocka ner lilla taket ovanför ytterdörren och äntligen rengöra det eller roliga kampanjer jag vill hitta på för FI. 

Jag kom hem från Köpenhamn och den goa goa känslan jag haft när jag tramsat omkring med Nils i Danmark försvann så fort jag kommit in i huset pga ångest över husets skick samt fredagens kommande händelse. 

Sedan i december, någon gång, har jag och Kajsa vetat att vi skulle stå på en av konserthusets scener och hålla ett 20 minuter långt framträdande, på engelska, på temat tabu. Det är en grej som heter Creative mornings, som kanske mest kan beskrivas som en lillekusin till Ted talks, som kommit till Göteborg och han som håller i det bjöd in oss. 

Tänk att få en scen och en spridning (allt filmades och – när det klippts ihop – kommer filmen att delas av creative mornings-nätverket) och egentligen fria händer att hålla låda om något som känns viktigt. Förutsättningarna var "håll er till en sak ni vill säga och håll det personligt". 

Givetvis ville vi prata om snippan. Och givetvis ville vi att det skulle bli bra, medryckande och helst oförglömligt. Så vi jobbade "en del" med presentationen, om en säger. Och repade. Och blev nervösa. Och ångrade oss. Och kom på att det skulle bli roligt. För att sedan ångra oss. Och ... ja ni fattar. 

Säg att jag började fundera på patriarkatet (eller idén därom) för första gången lite trevande när jag var 10-12 år ungefär. Det här framträdandet var liksom över 25 års ackumulerad frustration som skulle ut. 


Det blev ... bra. Eller kanske till och med jättebra. Reaktionerna i salen var överväldigande. Det tjöts, skrattades och kippades efter andan. Alla 300 biljetter (det var gratis, men) hade gått åt och förutom massa "branschfolk" satt mina föräldrar i publiken. Jag tror att jag gjorde dem stolta. Fast det kanske också var pyttelite svårt att höra mig fråga ut publiken om de känner till skillnaden på en vulva och en vagina samt jämföra min egen snippa, under uppväxten, med Lord Voldemort. Sägningen "in my late teens and early twenties, other people had more of a relationship with my pussy than I did" kanske också var lite magstark för dem. 

Men vad tusan! Ända sedan jag bloggade om mitt spruckna kön för snart sju år sedan har jag varit övertygad om att vi måste prata mycket mer om snippan. Och nu när den är under attack (jag kallade Trump för en rasistisk och misogyn idiot, undrar hur det flyger i USA?) är det liksom än viktigare. 

I alla fall. Det var gött. Jag och Kajsa firade med tre lunchöl och en omgång Shuffleboard efteråt. Nu kan vi äntligen tänka på vad resten av året ska handla om. 

lördag 18 mars 2017

Fredag i Köpenhamn

I går vaknade jag och gjorde en av mina absoluta favoritsaker: gick till närmsta mataffär och köpte frukost. Pulverkaffe, färskt bröd, frukt, juice och chokladmjölk. Tog med mig till lägenheten (hyr en mysig liten lyhörd tvåa i Nørrebro) och åt och planerade dagen.  

Vi bestämde oss för att begränsa strosandet till Nørre- och Vesterbro, för att spara indre by till dagen därpå.  Här har jag köpt en kaffe och är glad. Jag köper aldrig take away-kaffe längre, för det är för dyrt och onödigt. Men på semester, så. Då kan 35 DKK vara en värd investering för att få känna luften under fötterna. 

Vi (eller ja, jag) brukar alltid skapa en Google Map för respektive stad vi åker till och så märker jag ut följande saker: second hand-butiker, bok- och pappersbutiker, matmarknader och knasiga ölställen som kanske har någon form av underhållning (flipperspel, shuffleboard, jukebox etc). I går gick vi på flera av the above. Bland annat till second hand-butiken Prag på Nørrebrogade. 

Där köpte jag den här klänningen som sitter som en jävla smäck. Bilden gör den inte rättvisa, men jag lovar att den är sjukt fin på alltså. Sådan lyckträff att hitta en klänning i grovt tyg helt utan stretch som ändå sitter som gjuten. Smiter åt i midjan och allt. Väl investerade 450 spänn. 

Om ni är i Nørrebro vill jag rekommendera alla att kika in i Disken som ligger på Møllegade. Det är en liten studio och butik med konst av olika local artists. Bland annat så gulliga keramikprylar. 

Älskar dessa små djur. 

Jag köpte den här till Bo: en förpackning med tre stora (A3) prints som man kan färglägga. Kul för Bo och fin konst att ha på väggen = win win. 

På samma gata hittade vi Ark bookstore som var en riktigt go liten butik där allt var fint. Fick en känsla av att det var något magiskt i luften när den här boken låg på disken och kostade 25 kronor. Fram till för en vecka sedan hade jag aldrig tänkt på Philip Roth, men efter att ha läst ett par reportage om honom har jag tänkt jättemycket på att jag vill läsa hans böcker. Nu ska jag göra det och börjar med den här. 

 Sedan mulnade det på och vi hann in på "Det rene glas" på Nørrebrogade innan regnet kom. Det är fint att det fortfarande får finnas sådana här ingrodda "röka inomhus"-ställen. Att man kan välja på en fruktig IPA för 95 DKK på ett av alla Mikkelerställen eller gå in på ett sådant här etablissemang och köpa flasköl för en tia och bli synad i sömmarna av stammisarna. Att det är blandat, liksom. Fast det där med röka inomhus är för jävla vidrigt ändå. Man tänker att det ska vara lite gött och sedan ångrar man sig jättemycket. 

Efter ett tag började det bli dags för mat och vi styrde steget mot Torvhallerne som jag markerat på kartan som en "riktigt mustig matmarknad". Men det fanns inte, vad vi kunde se, någon särskild "sitta ner och äta"-yta, så vi gick vidare. 

Vi hade ju ändå fått syn på en lovande skylt. Taco och diner – två riktigt bra begrepp ju. 

Det var helt ok mat, men inget att springa hem om. Däremot var det kul att få rökiga chiliflagor i saltkanten på drinken. 

Sedan googlade vi "shuffleboard i Köpenhamn" och hamnade på ett ställe som hade minishuffleboard. Han i baren sa att de fick besök av många som hade googlat precis som vi och blev besvikna över att det inte fanns riktiga bord. Men det gjorde inte så mycket för oss, för det fanns sådant här fotbollsbord. Det var skoj. Vi vann en gång var och hade följande bets på gång: 
- den som förlorar ska köpa ett second hand-plagg till den andra innan vi åker hem (jag vann)
- den som vinner ska få bestämma nästa stycke konst att köpa och ha på väggen hemma (Nils vann)

Sedan hittade vi en sjöpark som vi gick genom på väg mot Vesterbro. Där tog vi ett par öl på en pub där stämningen var för hotfull för att ta fram kameran. Vi hamnade vid samma bord som ett jädrigt shady gäng som var "goa och glada" mot oss först, men oförklarligt arga mot oss mot slutet.

Vi avslutade på ett ställe som hade riktiga shufflebord. Det var roligt. Mest kanske för att jag vann stort över Nils. Han brukar alltid klå mig annars. Vi spelade om att den som vann fick bestämma vad vi skulle göra efteråt. Jag bestämde att eftersom klockan började närma sig 21:30 var det dags att åka hem. Så vi köpte take away och öl och tog en taxi till lägenheten där jag somnade till S02E04 av The Missing. Älskar att avsluta ganska tidigt och få somna när sömnen kommer, med skräpmat, öl och bra serie. 

Förresten, nu ser jag att snubben som spelade på bordet bredvid gör fuck you-tecken mot mig när jag tar bilden. Vad oförskämt. 

torsdag 16 mars 2017

Som förr i världen

I dag lämnade vi lilla och stora kaospatullen hos farfar och farmor i Halmstad och ...

... fick en fin lapp av stora.

Sedan dess har det mest gått ut på att jag hållit saker i handen. Som en bok på Öresundståget. 

 En grøn.

 Ett pommes med dipp. 

 En fadøl. 


Vi är i Köpenhamn, jag och Nils, för att uppleva jullappen jag fick av honom. Konsert med Methyl Ethel på det här, till synes osedvanligt mysiga, stället. Det är så härligt. Vi stannar till på söndag. Vi ska tramsa, gå på second hand-butiker, bokaffärer och matmarknader. Jag är avundsjuk på mig själv. Kan inte fatta att vi får ha det så här härligt och att allt ligger framför oss. 

Ps: osvenskt sätt att sälja öl på här. Köp nio – få en gratis!

söndag 12 mars 2017

Dealar och ställer om

Tack för alla kommentarer på hjärnan brinner-inlägget. Jag måste förändra på vissa saker. Jag vill inte vakna en dag och inte minnas något.

En sak som kommer att hända inom kort är att min mamma kommer ner och bor med oss ett tag. Trots att vi inte har släkt i närheten av Göteborg så har vi släkt som bryr sig och som vill avlasta. Att veta att min mamma, världens bästa mormor, kommer ner och tar alla lämningar och hämtningar i en vecka tar bort så himla mycket stress och panik. Att veta att jag den veckan kan jobba utan att tänka på barn-tiderna är en lisa för själen. Särskilt eftersom den veckan mynnar ut i ett framträdande där jag och Kajsa ska stå på scen i konserthuset och hålla låda på engelska inför flera hundra människor. Herregud, varför säger vi ja till allt? Närå, det blir kul. Alldeles bestämt. Kul blir det. Nu har vi ju möjlighet att förbereda oss rejält.

Annars har jag försökt implementera förändringar i vardagen. Jag har testat att säga till Nils att jag behöver vila, och gått och lagt mig och sovit/dåsat i flera timmar trots brinnande barnkaos på nedervåningen. Försöker övertyga mig om att det är bättre att han har det lite jobbigt ett tag precis nu, hellre än att han blir helt ensamstående under flera år när jag kraschar.

Jag har ägnat mig åt meditativa saker som möbelvård. Bossa kräktes ner en av kuddarna i vår gamla 50-talssoffa för ett tag sedan. Nu har jag äntligen kommit mig för att köpa hobbyskum på Jysk och ersatt den gamla stoppningen (i samtliga kuddar). Har ni testat att ta ut 60 år gammalt innehåll från möbler någon gång? Det var en stark upplevelse.

Jag tänker att det borde vara som en skinande aura kring soffan nu, med ny fyllning och tvättade tyger, med tanke på hur (utan vår vetskap, riktigt) äckligt det var tidigare.

Annan härlig grej för mående: städa ur och organisera kryddlådan. Mmmm så fint det är där nu.

Har också umgåtts lite extra med den här. Väldigt ångest relief. I dag hade vi en heldag där vi låtsades som att "money's not an issue". Han fick välja vilken klänning han ville från 79-kronorshängaren på HM (tog en jätteful), vi köpte godis på 4 Gott fast det inte var lördag, jag köpte smink för 500 spänn och vi åt pommes på restaurang. Gick runt och strosade och var riktigt olönsamma hela dagen.

Dessutom har jag vidtagit en konkret åtgärd för att uppmuntra bättre nattsömn: köpte en väckarklocka för att kunna lägga mobilen långt åt helfvete när jag lägger mig.

Egentligen köpte jag två. Den första, en enkel från Clas Ohlson, var trasig från början. Och excuse me pappa som förmodligen trillar bakut om du läser detta (vet att han inte läser så det är okej), men jag kommer verkligen inte att gå tillbaka med den till affären. Tanken på att ta med mig kvittot och den trasiga klockan och kräva en ny gör mig nästan förtvivlad, så det kommer inte att hända. Det får vara som det är. Också en del i strategin att göra annorlunda. Säga nej till att orka göra saker.

torsdag 9 mars 2017

Hjärnan brinner

Det känns som att jag tassar på ett område där jag inte har tolkningsföreträde om jag pratar utbrändhet eller utmattningsproblem ... för jag har ingen diagnos eller så. Men eftersom jag gick AWOL från bloggen och fick så fina kommentarer så vill jag typ försöka förklara vad som hände. 

Haha, åh, jag kan knappt skriva om det utan att bli generad för att det känns så förmätet att rota i sig själv och tro att folk vill läsa. Men då kan jag ju egentligen lika gärna tänka att jag är helt jagkär som ens har en blogg, så skit samma.  

Det som hände var att jag tror att jag kanske var (är?) och naggade på en riktigt dålig hälsosituation. Det var ett par veckor här nyss där flera deadlines låg samtidigt som vi (som i Hellbjörn Schedwin-företaget) skulle göra vårt allra första bokslut och vår första momsdeklaration och samtidigt blev jag riktigt jävla öm-i-lederna-vrålförkyld. Det var då jag fick den där första panikångestattacken på länge, som jag nämnde. Jag stod på kanten av en hink fylld av allt jag nämnde ovan och jag förstod inte hur jag skulle kunna dyka in i det utan att drunkna. 

Men jag dök och det gick på något vis. Hör och häpna så LÄRDE JAG MIG BOKFÖRING. Helt själv! Med youtube-videos och Vismas eEkonomiprogram fick jag ordning på ett års fakturering och kvitton och mums och moms. Gjorde en deklaration, fick in den till skatteverket och betalade in moms. 

Klarade också de leveranser som skulle göras och höll utlovade deadlines. 

Det betydde dock att jag jobbade 8-23 ett tag, med paus för barnen mellan 16:30-19:30, med kraftig förkylning i kroppen. Och det var inte riktigt hållbart. 

Eller det kanske hade varit hållbart om inte ett av mina uppdrag, det politiska, handlar mycket om att vara tillgänglig kvällar och helger. 

Så här: eftersom F! inte sitter i kommunstyrelsen i Göteborg (utan "bara" i fullmäktige) har partiet inget kansli i stadshuset och ingen avlönad stab (som övriga partier i rödgrönrosa ledningen har). Ingen (inte ens politikerna) får peng för sitt engagemang, förutom jag och Kajsa som fakturerar lite varje månad. Eftersom allt engagemang sker ideellt, händer det mesta utanför kontorstid. Möten, mejlande, skrivande, kuckelurande – nästan allt äger rum på kvällar och helger. 

Dessutom sitter jag i styrelsen för Bens föräldrakooperativ. Det kanske låter som en dum idé, tänker någon, men det var så himla få föräldrar som anmälde sig till styrelsen och man ska sitta med åtminstone hälften av den tiden ens barn går där, så jag anmälde mig. Och kassörsrollen (som jag fick) skulle inte vara så betungande. Men den har visat sig vara det. Den tar 9-10 timmar i månaden i anspråk + ett kvällsmöte. Dessutom städar vi hela förskolan ungefär en kväll var tredje vecka och i söndags var det städjour inklusive dammtorkning + matjour och det tar halva dagen och vi kan inte lämna bort barnen någonstans och göra det tillsammans eftersom vi inte har någon barnvakt i Göteborg. 

Detta är inget konstigt och inget problem och att ha Ben på en förskola där han trivs så bra som han gör överväger såklart. 

Det är bara lite mycket. Lite mycket att hålla reda på. Jag har nu tre bankappar, varifrån jag hanterar olika ansvarsområden: Danske bank för privatekonomin, Swedbank för kooperativet och SEB för företaget. 

Det är så många röda flaggor hela tiden. Bokstavligen – pga aviseringar från Facebook, Slack, WhatsApp, mejlen, sms:en osv att jag hamnar i ett läge där jag får svårt att prioritera. Allt blir ungefär som "MAMMA MAMMA MAMMA"-ropen, som alla håller samma decibelnivå oavsett om det gäller "jag behöver mjölk" eller "jag har fastnat i dörröppningen och tror att jag brutit ett finger". 

Jag kan nästan inte se skillnad på hur akut en fråga är, utan får för mig att jag ska svara på allt, hantera allt, med samma frenesi. Det enda jag ser, när det blir så här, är vad som kan gå snett. Min hjärna hamnar i ständigt felsökningsläge och det enda jag har för ögonen är vilka som kan bli besvikna på mig. 

En av dagarna frågade min mamma om vi också kollade på Vasaloppet och då ville jag skrattgråta rakt ut. WHAT AN INCREDIBLE WASTE OF TIME sa min hjärna till mig när jag smakade på tanken att sitta och titta på skidor på teve.

Det där med hjärnan, alltså... Jag är väldigt bekant med känslan av att det surrar i den. Det inträffar nästan alltid när jag sover för lite och det började hända under de där 2,5 åren då Ben hade ont varje natt och inte sov. Då började det surra och det kommer tillbaka nu när jag till exempel har en dålig natt på grund av att jag ligger och felsöker i stället för att sova. Nollade sömnen helt en natt här nyss och då var det inte bra med mig dagen efter. Nils fick fysiskt spjärna fast mig när jag skakade loss i panik, vid ett tillfälle. Då hade jag velat (kanske behövt?) ligga i ett nedsläckt svalt rum en hel dag, men det går ju inte på grund av allt som ska hanteras. "Men inget är viktigare än hälsan", säger en röst, men samtidigt måste barn hämtas och lämnas och Nils kan inte ta allt för han har ett heltidsjobb och jag driver ett företag och behöver vårda de chanser till inkomst som finns, så det är inte så lätt att ta en paus från allt. Och vi har som sagt inga barnvakter i staden där vi bor. 

Men var var jag... JO, nu under de senaste veckorna har det blivit mer än surr i hjärnan. Det har blivit som varmt i bakre delarna av huvudet och som att jag nästan inte kan ha ögonen öppna för det flimrar. Som att jag nästan MÅSTE pressa händerna över ögonen och gråta och säga att jag inte orkar mer, väldigt högt. Som att det är ett helt rimligt behov att göra det. Det hände till exempel i förrgår när jag och Kajsa åt lunch på stan. Jag var tvungen att gå hem och har varit hemma sedan dess. Jobbat hemifrån och städat samtidigt (gud, det där med ett hem som blir eftersatt och gror igen är en annan källa till ångest, men det orkar jag inte ens prata om). 

Instickfråga: är det någon som känner igen det där med en varm surrande känsla i huvudet? Är det farligt? Det känns farligt. 

I alla fall. Det är på grund av ovanstående omständligt och utförligt beskrivna livssituation som gjort att jag inte bloggat. Nu ska jag försöka göra en plan för att inte hamna i "hjärnan brinner"-läge igen. Ni som orkat läsa så här långt får jättegärna komma med tips. Jag har absolut inga problem med tips. 

onsdag 8 mars 2017

Ska berätta hur min hjärna mår, men just nu detta

I dag när jag hämtade Bo möttes jag av utrop från henne, hennes kompis Cornelia och ett annat barn om att det var min dag i dag och deras dag och att vi ska säga grattis till oss själva och fira oss för att det är binterlattjonella ... ittermattjo ... något med kvinnodag ... grattis!

Jag reagerade med magen och sa att det visst är en viktig dag i dag, men att det absolut inte är något att fira. Att dagen finns till för att uppmärksamma att det är orättvist i världen och att man tyvärr föds med olika förutsättningar och SÅ VIDARE. Ett prat jag hade tänkt vänta med ett tag, men nu kom det.

Hann dock inte så långt, för en pappa, som också var på hämtningstur avbröt mig med "ska man inte få fira att vi är jämlika 365 dagar om året" vilket fick mig att sakligt (hoppas jag) poängtera att:

"Vi kan fira om 95 år, då vi har jämlika löner i Sverige om vi fortsätter i samma rättviseutvecklingstakt."

(Jag var osäker på exakt antal år, men tänkte att han inte hade koll.)

"Men ska man inte få fira och vara glad. Vad ska man göra i dag då? Vad kan man göra i stället?"

"Man kan göra som fotografiska i Stockholm som tillfälligt höjer priset på entrébiljetten för män i paritet med löneskillnaderna i Sverige. Det är ett sätt att markera och poängtera som inte är att fira."

"Mja, men..."

Han hatade mig där och då. Det var väldigt tydligt. Föraktet flödade. Jag var så dum. Så onödig. Ett stycke smuts. 

Åh, jag hoppas att jag lät lugn och saklig under hela samtalet. Jag kokar ju. Jag kokar i dag. Lyssnade på Ring P1 också. Varför gör jag ens det på Internationella kvinnodagen?