tisdag 31 januari 2017

Mys med bildinlägg varje dag ju

Inga kräkningar sedan i går kväll. Hurra! Eller gör jag det igen nu? Tar ut glädje i förskott? Aja, då får jag ju i alla fall vara glad en stund.

Ville bara säga som Jenny, att jag också vill göra det här. Tack Lisa!

måndag 30 januari 2017

Universum visade sin hand och skrattade så att hon fes

Här händer inte mycket, men jag är inte redo att lämna bloggen. Ingen lämnar bloggen.

Det är bara det att året har rivstartat något så inni. I höstas la jag och Kajsa ganska många av våra ägg i tre större "det kan nog bli något"-projekt, varav inget ännu har blivit något (ett är stendött och de två andra väntar vi på). Det innebar low on the dineros och ganska mycket frustration.

Nu, däremot, händer så djävulskt mycket på en gång. Riktiga grejer! Godkända offerter! Superkul! Och ... lite stressigt.

I morse konstaterade vi att de närmsta två-tre veckorna kommer att bli väldigt, väldigt arbetsintensiva. Det får bli kvällar och helger och familjen Hellbjörn får räkna med en frånvarande och disträ mammafigur. Men det ska gå. Om ingenting oväntat händer så kommer det att gå.

...

Snabbspola till eftermiddag/kväll. Introducing "ingenting oväntat": magsjuka. Än så länge bara Bo, men praxis säger att Ben inte är långt efter. Plus att hans förskola har en mycket strikt "ingen i familjen får besöka förskolan om någon i familjen är magsjuk", så nu står vab av båda barnen på schemat. Nils och jag delar.

Men ... det ska väl gå ... ändå?

Ps: jag vill inte bli smittad själv, tack, det hade varit så himla opassande.

Pps: hade också varit skönt om Nils inte blev sjuk.

Ppps: nu jag skriva offert och göra wireframes. Sedan ska jag gå och lägga mig med Harry Potter. Min go to-läsning när times are hard. Är väl fjärde gången jag läser om den bokserien.

onsdag 25 januari 2017

Vissa morgnar

Ibland tänker jag på att det finns människor med barn som har städhjälp och tillgång till släktingar som hämtar och lämnar och vabbar för dem.

Jag bara tänker på det, ibland. Att de finns mitt ibland oss.

söndag 22 januari 2017

Jag är Ben Hellbjörn

När jag hämtade i fredags ville Bens pedagoger prata en stund. De berättade att Ben sagt flera gånger att han inte vill att någon kallar honom för "han" eller "honom", utan för "hon" och "henne". Och så undrade de om han sagt samma sak hemma och hur vi gör då.

Nu har frågan inte dykt upp. Ben har sagt att han vill vara en flicka och att jag ska trolla bort hans snopp och ersätta den med en snippa (not with so many words, men), men just pronomen har inte varit en issue. Kanske för att vi sällan använder något annat än "du", då Ben ju liksom är delaktig i samtalen när han är med oss.

I alla fall, jag frågade om han ville att vi och andra skulle sluta säga han och i stället säga hon och då funderade han i någon sekund innan han sa:

JA Ä BEN HELLBJÖN.

*insert hjärt-emojis*






(Ps: goes kanske without saying, men om han vill att vi säger hon så gör vi såklart det.)

fredag 20 januari 2017

Framtiden

I dag var det skönare än någonsin att sjunka ner i soffan vid På spåret med ett glas välfyllt rött. Den här arbetsveckan har varit helt tokig.

I går, till exempel. Stod jag och Kajsa på Pusterviks stora scen och drog en framtidsspaning med tema "vikten av normkritik" inför några hundra i publiken som var där för att lyssna på olika aktörer som pratade om nya Göteborg. Låter ju som att man pratar om "Nya Moderaterna" när jag säger så, men jag vet inte hur jag ska säga. Det är så mycket som ska hända i stan där jag bor de närmsta åren att jag får andnöd. 1 000 miljarder spänn ska investeras i en himla massa projekt som bland annat ska få centrala stan att växa till dubbel storlek. Hur är det ens möjligt? Vet folk om det här? Jag visste inte mycket mer än att "det ska bli något med en linbana" innan jag blev engagerad i olika projekt och inbjuden att prata om vikten av normkritik vid stadsplanering.

Hallå – vi bjöds in för att tala om vikten av normkritik vid stadsplanering. Så himla fett. Kan knappt fatta.

Självklart var det fruktansvärt nervöst och jobbigt inför framträdandet och självklart kändes allt toppen och "vi vill göra mer av det här" omedelbart efteråt. Och självklart har jag i dag haft massiva skamsköljningar när gårdagen kom tillbaka till mig (VARFÖR PRATADE JAG OM DET OCH DET OCH DET!!!) och jag har utbrustit NEJ högt i oväntade sammanhang för att jag påmints om att jag var inte bara personlig utan kanske även privat, där på scenen.

Men ändå. Så himla kul att vi får vara med om allt det här. Att vi får ifrågasätta och peta på olika saker. Och att vi är med i början av det som kommer att förändra staden där vi bor på ett dramatiskt sätt, under vår livstid.

Ps: lärde mig massa coola grejer av de andra talarna också. Som att de som går i grundskolan nu kommer att ha yrken som inte ens existerar i dag. I alla fall – hela – 65 procent av dem.

Ps igen: tillbringade i veckan också en heldag på ett stort företag där jag trodde att det var ok att ifrågasätta mångfalden i ledningsgruppen. De hade ändå poängterat att de har det nobla (mjaaa) målet med 35 % kvinnor i chefsroller inom några år och att de verkligen bryr sig om diversity.

Det föll inte så väl ut, om en säger.

"Det är visst mångfald i vår ledningsgrupp!"

"Men 86 procent är män och alla är vita?"

"Jag håller inte med."

"..."

Mvh,

Besvärlig jävel for Life

söndag 15 januari 2017

Helgen

Den här helgen har jag varit på årsmöte för Feministiskt initiativ Göteborg och hänförts över vilka roliga och lärorika grejer jag får vara med om. Lär mig liksom hur politik görs. Jag har också tvättat och vikt in mycket, mycket kläder och lakan, städat cirka 1/8 av huset, lagat långkok, klippt Bens hår till grov besvikelse (DÄ ÄJ FÖJ KOTT, JA Ä INTE FIIIIN), jagat Pokémons med Bo, läst ut en bok och handlat för veckan.

Köpte bland annat en turbanpumpa. Tack för mig.

torsdag 12 januari 2017

Nyläst och bokåret 2016

Jag avslutade förra året starkt med två riktigt bra julklappsböcker som lästes i rask takt under mellandagarna.

Först ut var Glöm mig av Alex Schulman. Den handlar om Alex relation och försök till försoning med mamma Schulman, som drack och drack och drack. Hur han som liten blev det barnet - av tre syskon - som försökte städa undan mammans flaskor och gömda glas och skydda henne och omgivningen från det som inte fick komma fram. Han förstod inte själv vad det var, eller varför det var så viktigt att dölja det, men han fattade att det var väldigt viktigt att sopa undan alla spår av drickandet. Som vuxen fortsatte han agera medhjälpare till den dagen han då han konfronterade henne och försökte få in henne på behandlingshem och inte ens gentemot den som svarade på behandlingshemmet kunde han säga hela sanningen. "Hon har druckit varje dag i tio år", fast det snarare var minst 30.

Vad jag tyckte om boken, helt kort: 

Den var gripande och fin och det kändes som att den var skriven i lika rasande tempo i vilket jag läste den. Vissa passager gjorde aj-ont. Som när Frances var ny och mamman kom och hälsade på när övrig släkt redan var i lägenheten och hon var vinglig och tittade inte ens åt Frances och Alex gick sönder.

Läs den här boken: 

JA   NJA   NEJ

Jag läste även den här boken med andan i halsen: Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk.

När Kajsa fick veta att jag läst den sa hon "NEJ, jag hoppades att den inte skulle nå dig!". Den handlar nämligen om hur otroligt "lätt" det är att trilla rakt genom öglorna i alla skyddsnät och bli fattig i Sverige. Särskilt om man, som personen som berättelsen är baserad på, är F-skattare och blir sjuk. Jag är ju F-skattare nu och, ehum, något av en katastroftänkare. Ja, det var därför Kajsa tyckte att jag skulle bespara mig den här upplevelsen.

Men jag är glad att jag läste, för det är en viktig bok. En bok som borde få till stånd systemändringar. Med frenesi och raka exempel direkt från verkligheten beskrivs vilken fruktansvärd byråkrati som breder ut sig för den som är i behov av försörjningsstöd (vilket i boken beskrivs som att få soc-bidrag, eftersom det är så det fortfarande heter i folkmun).

Huvudpersonen är i 50-årsåldern, har egen firma och har aldrig haft en betalningsanmärkning när hon blir sjuk och måste ligga på sjukhus. När hon kommer ut har räkningarna börjat hopa sig och hon är sjukskriven och blir sedan utförsäkrad och måste söka försörjningsstöd. Sedan följer en detaljerad beskrivning av en människa som försöker göra allt rätt men som misstros och misstänkliggörs in absurdum av ett system som bara kan beskrivas som helt kokobäng.

Jag tror att det är omöjligt att läsa den här boken och sedan inte vara för medborgarlön. Det är så sjuka mängder pengar och mantimmar som går åt till att kontrollera och misstänkliggöra fattiga människor, alltså. Herregud.

Samtidigt som man får nyttiga och överraskande (i alla fall för mig) insikter i socialtjänstlagens absurditeter får man en otroligt drabbande beskrivning av hur det är att leva som fattig i Sverige. Personen vars historia berättas äter var tredje dag eller lever på härskna kakor för fem kronor burken. Hon hyvlar margarin och trycker upp i gommen och förargar sig över att hon blir erbjuden avlagda vinterjackor och inte nya strumpor och trosor (det är ju underkläderna som slits ut först). Hon mejlar tiggarbrev till sina vänner och blir utskälld för att hon är pinsam. Hon får panik när hon får en slant direkt in på kontot - och inte kontant - från en kompis, för det ser soc och då dras det på nästa månadsbidrag. Hon skippar att gå på begravning för hon har inga hela svarta strumpbyxor och efter ett tag kan hon inte äta vanlig mat när hon blir bjuden på restaurang, för hennes mage är för ovan. Hon lever hela tiden med hotet om att behöva flytta (till vilken lägenhet, hon skulle aldrig få ett nytt hyreskontrakt!) och till slut vill hon inte leva alls.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag kunde inte lägga den åt sidan.

Läs den här boken:

JA   NJA   NEJ

Totalt läste jag 22 böcker 2016. Av de var 17 skrivna av kvinnor (om Ferrante är en kvinna) och 5 av män. 10 var svenska, de flesta andra amerikanska.

BÄST tyckte jag om Färjan av Mats Strandberg. Sicken bok! Den jag uppskattade minst var Millennium av David Lagercrantz.

Nu håller jag på med Caitlin Morans samlade krönikor. 2017 ser jag mest fram emot att läsa Livet & patriarkatet av Peppe, Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, Störst av allt av Malin Persson Giolito, Den som stannar, den som går av Elena Ferrante och Available dark av Elizabeth Hand.

måndag 9 januari 2017

Protein

Häromdagen testade jag Sofias knep för att få i barnen annat än snabba carbs. Mina barn är väl inte unika i att de helst hade levt på bulle och pasta med smör om de fått välja. Så jag kan inte nog hylla detta knep som faktiskt funkade.

Det är enkelt. Koka röda linser och mixa.

Rör ner smeten i en vanlig pannkakssmet.

Grädda.

Tada! Här ser ni två barn som helt ovetande trycker i sig lins efter lins. Mjehehehe.

fredag 6 januari 2017

Dagen i bilder

I dag väckte barnen mig vid 7:40. En otrolig present att låta mig få sova så länge. Nu var natten hostig som vanligt, men man kan ju inte få allt? Försökte tacka barnen med mysig frukost. Ett barn åt, det andra ej. Ändå helt okej.

Sedan gjorde vi panflöjter av sugrör. Det uppskattades ...

 ... till dess att något (oklart vad) gick snett och Ben var tvungen att lägga sig under vardagsrumsbordet en stund.

Det löste sig genom utdelning av de kära skärmarna, vilket gav mig ro att ta hand om tvätten. Är snart nere på botten av tvätthögen. En månad av tre AirBnB-uthyrningar samt gäster över nyår genererar en del tvätt. Men det är gött med mycket tvätt, för då känns insatsen att ta hand om det så tillfredsställande.

Passade på att tvätta köksgolvet för första gången i år också. Jag gissar att jag älskar synen av blankt köksgolv lika mycket som Sandra Beijer gillar att känna sig helt nysminkad och pudermatt (hon skrev en gång att hon älskade det, så jag hittar inte på) (kan för övrigt också älska den känslan, men det blanka golvet vinner).

10:40 väckte jag Nils för att hinna till mitt spinningpass som började 11:30. Jag tog absolut inga bilder inne på Friskis, men så här nöjd var jag i bilen efteråt. För övrigt känns det helt koko att ta bilen till gymmet, men i dag var det så kallt att ... plus att min cykel fortfarande är paj.

Hemma igen lunchade jag på egenlagad Tabbouleh (vet att det inte ser ut som Tabbouleh brukar se ut, men jag hade bara stora pärlcouscous hemma och inte de vanliga som inte syns) med oliver och Lidls cola light.

Sedan stängde jag in mig i sovrummet för att vika tvätt, men hoppsan jag råkade visst vika ner mig själv en stund också. Detta går emot alla regler i en barnfamilj. Man kan inte bara lägga sig mitt på dagen utan att be om lov eller åtminstone rapportera, men i dag bara blev det som så här.

När jag vaknat till liv gjorde vi varm oboy ...

Som vi tog med ut för att ha en go vinterstund.

Dock var det så jäkla kallt och blåsigt att vi frös rövarna av oss även inne i vindskydd (trä-tipi på lekplatsen).

Och det upphaussade pulkaåkandet blev det inte mycket med. Gräset var grönare så att säga.

Vi gick hem till skärmarna i stället. Och jag fick läsa ut min tredje och sista julklappsbok.

Läste även den här smaskiga. Blev lite klokare och lite mer förvirrad.

Kvällen avslutades med dance off till De lyckliga kompisarna.

Och Shrek, popcorn och så vidare.

Nu sover di små och di vuxna ska svt playa På spåret.

onsdag 4 januari 2017

Föra bok (KBT)

Så här första arbetsveckan på nya året har jag tagit på mig den nätta uppgiften att förstå pengar. Eller att göra bokföring och deklarera för firman. 

Vi har ett handelsbolag där jag och Kajsa delar på allt: ansvar, skyldigheter och pengar. Eftersom vi inte har så stor omsättning (än) och ingen av oss är en juridisk person så behöver vi inte lämna in någon årsredovisning till Bolagsverket. Det enda vi ska göra är ett årsbokslut, möjligen till och med ett förenklat årsbokslut (har inte fattat skillnaden), och nu i februari lämna in en moms- och skattedeklaration (obs, detta kan vara två olika saker eller så är det samma sak, har inte kommit dit än) till Skatteverket så att vi sedan, när det är dags för våra privata deklarationer, kan lämna in en bilaga där firmaresultatet syns. 

Är detta ens intressant för någon? 

Nämen jag undrar om det här med pengar och deklaration och redovisning är något som folk "bara kan". Är det så? Har jag en ovanligt stor kunskapslucka som behövde googla debet och kredit? Är det konstigt att jag aldrig har deklarerat på något annat vis än att sms:a ett "okej" (eller vad man nu gör) när Skatteverkets grejs kommer på posten? 

Jag må ha läst matte F på gymnasiet, men jag har aldrig ens närmat mig någon kurs i ekonomi eller pengar. Lägg därtill att min största jobbmässiga brist (alltså som i svaret om en arbetsgivare skulle ställa mig frågan mig om mina negativa sidor) är att jag är dålig på att se att ett projekt ska lösa sig om jag inte från början är säker på att jag har förmågan och kunskapen att lösa det. 

Jag är inte en "wing it"-person. Jag är en "måste gå på kurser och utbilda mig först"-person. 

Med det sagt undrar jag om någon vänlig själ som läser här kan ge mig ett tips eller två. 

Förutsättningen är: 

Vi har inte använt något bokföringssystem annat än att vi namngivit och enligt ett egenpåhittet system sparat alla våra fakturor (in- och utgående) digitalt och alla kvitton analogt. Bland dessa kvitton finns inköp gjorda med företagskortet kopplat till vårt gemensamma företagskonto och med våra respektive privata kort (de privata inköp vi tror att vi har rätt att dra av moms för). Vi har inga lån och inga större löpande kostnader (bara lite för domäner, facket osv).

Vilket bokföringssystem är bäst och enklast för oss? Vi behöver alltså föra in ett års affärshändelser (det är dock inte så många, som sagt) i efterhand, för att kunna göra balans- och resultatsräkning. 

Obs: om det låter som att vi är totala noobs så är det väl för att vi är det. Vill för protokollets skull meddela att vi varit dödsnoga med att föra över skatt och moms på särskilda konton, så när vi väl ska betala in sådant så finns täckning. Det är "bara" vägen fram till hur mycket vi ska betala in som är lite knixig för oss. 

SÅ TACKSAM FÖR ALL HJÄLP. 

tisdag 3 januari 2017

Inte utan min iPad

Annat som hänt: vi har infört skärmförbud till vardags. Alltså de får fortfarande titta på Barnkanalen på paddan till frukost och barn-teve till nattmackan, men de får inte sitta och spela om det inte är helg (eller vabb, herregud).

Jag älskar vad skärmarna gör för huslugnet och möjligheten för oss vuxna att ta tag i något som behöver göras hemma, men fy i mitt lilla helvete vad jobbigt det är att ta bort respektive skärm när det är dags att göra något annat. Det är som att det inte är värt det längre. Bryten vi varit med om under jullovet har varit outta this world. Så nu är det skärmfritt mån-fre och det är nästan som att barnen också tyckte att det var skönt när vi förklarade att "då behöver vi inte ens fundera på telefonen och paddan de dagarna".

Detta kräver dock att vi hittar på något för barnen att göra när den vuxne som hämtar på förskolan lagar mat. Nils lyckas ofta laga mat väldigt snabbt, men jag behöver minst en halvtimme. Under den halvtimmen är det så himla skönt att få vara själv i köket, tycker jag, med barnen sittande med skärmarna i vardagsrummet.

Men inte nu längre. Och i går testade jag att låta barnen få "baka själva" medan jag rullade köttbullar och gjorde stuvmakaroner.

Fördelar med detta:

- Barnen var stundtals glada och lyckliga över att få baka själva.

Nackdelar med detta:

- De bråkade och skrek mer än vad de var glada.
- De klarade uppgiften att baka själva undermåligt.
- Kökets skick efter avslutad bakning. Herre. Min. Gud.
- Besvikelsen som uppstod när vi förklarade, efter middagen när de ville provsmaka, att de inte får äta kakor till kvällsmat.

Positivt: satt inte på den i en nedförsbacke när det hände

Nya året startade svagt, ekonomiskt. På grund av en Pokémon go-relaterad olycka var jag tvungen att på nytt lägga ut 1 400 på att byta glas på mobilen. Eller 1 200. 200 la jag på att förse skärmen med ett extra lager härdat glas. Pokémon kommer ju inte direkt att bli mindre kul det närmaste, gissar jag. Bäst att skydda det som skyddas kan.

Dessutom hände det här när jag skulle ut med cykeln i går. Tjoff, bara. Tur att det hände i garaget och inte på Älvsborgsbron, men vad faaan ändå. Jag är liksom i princip beroende av min cykel för att ta mig runt. Att åka spårvagn en arbetsdag kostar minst 56 kronor (eller 112 om vi har ärenden under själva dagen) och att vardagsåka bil i stan är ju inge bra + ännu dyrare med tanke på parkering.

Aja, hoppas på att min cykelintresserade andra hälft löser detta med någon form av skruvmejsel.

Annars får jag använda julklappspengen från mina föräldrar till att laga saker, i stället för som jag hoppades: kul påhitt inklusive övernattning med Nils.