söndag 17 september 2017

Jag minns alla mina framkallningar och hur kukarna dök upp helt oombedda

Nu har alla i familjen varit magsjuka utom jag, Bossa senast natten till i dag. Men det ska vi inte tänka på. (När som helst kräks jag. Nej sluta!)

I stället vill jag berätta om de två lådor med foton, dagböcker, brev och anteckningsböcker jag kom över efter att Nils familj rensat vinden på Eklandagatan, där jag och Nils bodde för ett litet liv sedan.

Jag visste att jag tidigare var en frekvent dagboksskrivare och jag hoppades att jag någon dag skulle återfinna böckerna. Nu har jag gjort det. Och jag har inte skrivit "frekvent". Jag var besatt av att dokumentera. Mellan vårterminen -96 och någon gång 2002 skrev jag v a r j e  k v ä l l. Och så otroligt detaljerat. Varenda telefonsamtal, fika, inköp, interaktion, känsla, kompisars interaktioner med olika killar. Allt skrevs ned. Det var som att jag, efter några år som mobbad, ville bevara varenda sekund av att vara i en gemenskap. Jag har kommit till boken "1999" nu och behöver vin för att ta mig igenom den. Att läsa i dag, med feministiska glasögon, om det som var jag, då, kastar mig tillbaka åt helvete.

MEN. Jag ska inte gräva ner mig i det nu. Jag vill i stället kolla en sak med er. När jag gick igenom fotona från från slutet av 90-talet till början av 00-talet mindes jag något jag absolut glömt. Nämligen känslan av att framkalla en rulle film och upptäcka olika kukar.

Är det någon som känner igen sig i det?

Det hände så himla ofta. Jag hade ofta med mig kamera (tokig i att dokumentera, som nämnt) och jag minns nu så väl känslan av att få hem sina framkallade bilder och upptäckta att någon lånat kameran och tagit bild på sin kuk eller sin kompis kuk.

Är detta motsvarigheten till dagens dick pics? Dick pics innan det fanns smartphones?

Eller har jag en jättetrött spaning? Den kanske gjorts tusen gånger förr. Hur som helst. Minns att jag tyckte att det var jobbigt. Men ändå har jag sparat bilderna. Kanske tänkte jag att någon av dem skulle "bli nått" och så kunde jag utpressa.

8 kommentarer:

  1. Jag minns det som att jag fick en gåva. Kände mig uppskattad. Eftersom kollars uppmärksamhet var något fint.

    Skulle antagligen dött lite inombords om jag läst mina dagböcker från den tiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kände mig också uppskattad då. Och jag mår otroligt illa av att läsa dagböckerna. Nils tycker att jag ska sluta.

      Radera
  2. +1 på allt Jenny skrev.

    Så sjuk grej att göra? Men minns att jag kände mig som "en i snubbgänget" vilket enbart kändes positivt då. :( :(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet! Kände också bara positiva saker när jag upplevde det. Som att jag var speciell. Speciell nog att visa kuken för. Herregud.

      Radera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Har aldrig upplevt detta. Spontan reaktion: Jag är ful och älskad av ingen. Rimligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Finns visst rimlighet i det. Du ser ju hur jag, Jenny och Anna reagerade här ovan. Jävla skitpatriarkat.

      Radera
  5. Jag minns inte alls det här fenomenet men jag kan mycket väl tänka mig att det hände (även mig, alltså). Känns rimligt i all sin orimlighet, för VEM GÖR SÅ?!?!

    SvaraRadera