tisdag 22 augusti 2017

Tjejkast part 2: i högstadiet


Med tanke på min fars orubbliga motstånd till allt jag står för och allt jag känner så hoppas jag att han lyssnar på Tankar för dagen i dag. Om jag säger det på P1 kanske han tycker att det räknas?

6 kommentarer:

  1. Du är så grym!
    (Jag bytte förresten sticklingar med er förra praktikant idag! Hittade varann i Växtgäris-gruppen på insta)

    SvaraRadera
  2. Aj i hjärtat. Tack tack tack för att du berättar hur det var för dig. Och hur det är för så många nu.

    SvaraRadera
  3. Nu var jag tvungen att hitta alla dina Tankar för dagen. Vilken gärning du gör!!!

    SvaraRadera
  4. Vet inte om det här är en alldeles för privat fråga, men undrar om dina erfarenheter av mobbing och utanförskap gör att du oroar dig för att samma sak ska hända dina barn? Vill absolut inte skapa någon oro eller rädsla hos dig, och tror inte att det finns ett samband mellan föräldrar och barn på det sättet. Men jag ställer frågan ändå för jag känner mig så desperat efter någon att bolla med. Själv är jag så fruktansvärt rädd att barnen ska bli ensamma och utanför. Lägger massor av oro och tankekraft på det, och tänker att jag antagligen smittar barnen med det - fast det är något jag verkligen inte vill. Men jag känner att jag helt famlar i mörkret på det området, kan inte få någon ordning i vad som är deras erfarenheter och mina. Idag berättade min son att han inte tycker de andra klasskompisarna frågar honom om att leka, utan att han måste fråga dem, och att han ofta inte hittar de andra i klassen på rasten utan leker med dem som är ett år yngre eller en kille i klassen som är lite "udda" och nog inte har så många kompisar. Jag blev så ledsen och rädd, oron gnager i mig och jag sitter som paralyserad i soffan hela kvällen. Tankarna bara mål, kring min fina fina kille och varför han inte kan få vara populär och omtyckt bland de andra.

    Egentligen var det kanske inte någon större fara med det han berättade, jag vet inte. Eller så var det? Mina känslor är liksom inte logiska på det området, så jag kan inte bedöma. Jag bara gråter och gråter när ingen ser.

    Känner du, eller någon annan, igen sig? Jag skulle nog verkligen behöva råd.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Tova! Ledsen för sent svar på din kommentar. Jag ville liksom kunna svara ordentligt och inte hafsa iväg något.

      Jag tänker jättemycket på mobbing, utanförskap, grupptryck och så vidare. Kanske att min egen erfarenhet gör att tentaklerna är extra känsliga.

      Jag är nog nästan mest rädd att Bo och Ben ska börja känna att de inte kan berätta för mig och Nils om hur de har det. Så var det för mig. Jag vet inte var det kom ifrån, men skammen över att jag var mobbad var så oerhört stark och mina föräldrar fick absolut inte förstå hur det låg till.

      Nu är ju mina barn fortfarande små och tycker att jag och Nils är toppen, men jag påminner dem ändå flera gånger i veckan om att de kan berätta allt för oss och att vi alltid kommer att göra allt för att hjälpa dem och stötta dem och att de kan göra hur dumma saker som helst utan att kärleken påverkas. De tycker nog att jag bara rabblar självklarheter, men jag fortsätter ändå.

      När det gäller mobbing känns det som att "systemet" har kommit långt sedan jag gick i skolan. Bossas skola har en uttalad likabehandlingsvärdegrund och de kastar om klasserna ungefär varannat år för att få till nya dynamiker. Tydligen en beprövad metod för att stävja mobbing.

      Sedan handlar det ju om oss vuxna. Att vi har nolltolerans. Lika viktigt som det är att värna sina egna barn är det att ha koll på att ingen annan hamnar snett. Vet inte om du lyssnade på den "tanke för dagen" som handlade om hur jag tvingade Bo att ta ansvar för att inkludera en tjej i klassen som hamnat utanför? Alla, även de som inte aktivt mobbar, är en del av problemet och det måste vi förklara för barnen. Vi måste kräva att även de som "bara" står och ser på tar ansvar för att hjälpa de som hamnat utanför. Lättare sagt än gjort, kanske, men vi kan ju bara börja med oss själva. Oj, vilken klyschfest det blev nu i slutet, men jag kommer inte på något annat sätt att säga det på.

      Också viktigt är ju att det aldrig är den mobbade som ska behövde till exempel byta skola (om hen inte väldigt gärna vill...) och att man aldrig victim blejmar. Att fokus ligger på att mobbningen är problemet och inte försöker hitta "anledningar" hos offret/offren.

      Som förälder kanske man också kan stötta i form av att hitta sammanhang och aktiviteter utanför skolan. Jag hade en kompis via min sport (pingis) och det vette fan hur det hade varit annars.

      Det här blev långt. Kram och lycka till.

      Radera
  5. Tack för att du tar dig tid! Och för perspektiv! Jag ska försöka tänka att det är fint att min son leker med det lite "udda" barnet, i stället för att vara rädd att det ska drabba honom på något sätt. Så klart ett vidrigt sätt att tänka, men tydligen tänker jag inte riktigt klart när det gäller mitt barn. Det är svårt det här med att vara förälder. ❤

    SvaraRadera