tisdag 2 maj 2017

The worrying kind

Jag har tänkt att jag ska skriva något om det där som brann i hjärnan för ett tag sedan. Vilka åtgärder som togs och hur det påverkade stabilitetsnivån på måendet. Och nu, när jag precis hyperventilerande och gråtande öst ner spaghetti och köttfärssås i burkar och klistrat lappar på, med datum och innehåll, efter en lång jobbdag med molande värk i ljumskar och en hals som inte vill svälja så kan jag väl passa på. Att skriva om det.

Det går UPP OCH NER, som ni hör. Jag har varit gladare och piggare och inte lika surrig/snurrig efter åtgärderna:

- Lägga bort mobilen på kvällen och sova med väckarklocka. (Klyschigt, men det har gjort stor skillnad för mig.)
- Lärt mig behärska ocklumenering, likt Harry Potter, hyfsat väl. Och detta, mina vänner, har hjälpt mig komma till ro inför sömnen tusen gånger mer än timmarna med terapeuter och psykologer. (Googla occlumency Harry Potter om ni vill veta mer.)
- Läst om samtliga Harry Potter-böcker. Ger mig alltid en omhuldande känsla. Vågar dock inte läsa om dem för ofta, av rädsla för att magin ska gå förlorad.
- Fått ner min mamma som stannade i nästan en vecka i Göteborg och tog ALLT med barnen. Det var en tillfällig lösning, men oj vad jag inte vet vad jag hade gjort just den veckan om hon inte kommit. Jag sov i källaren och njöt.
- Sagt nej till åtaganden för föräldrakooperativet (nej, jag hinner inte sätta ihop en PR-plan för nyrekrytering nu etc) och inte mötts av besvikelse utan av förståelse, samt MINSKAD JOURTID.

Men paniken och hjärnbranden har också kommit tillbaka. Som i dag, när jag insåg att jag inte kan vara sjuk. "Kan och kan, det kan man inte råda över." Men det går inte. Nils är dunderdäckad och någon måste rodda med barnen. Annars dör de. Och någon är jag, för vi kan inte ringa någon med kort varsel.

Dessutom har vi en leverans inklusive presentation i morgon och jag kan inte säga till min arbetsgivare att jag inte kan förbereda mig eller vara med pga sjukdom för jag är min arbetsgivare.

Och det är självvalt! Givetvis. Precis som att det är självvalt att skaffa barn och bo i en stad där inga släktingar bor. Med det sagt så vill jag ändå få lufta hur jävla sårbar jag känner mig nu. Bara det att jobba till lite för sent och hetsa hem och känna att jag hade gett 10 000 kronor (som jag inte har) för att få vila ut den här sjukdomen i fred. Att någon kunde komma och bara "hej, jag tar dina snoriga barn ett tag så att ni kan bli friska i fred – jajamen, de får sova över" så att jag kunde dråsa ner på golvet i en liten slemmig hög och bara ligga där, med ipren och vatten till hands. Vänta ut det.

Men i stället ska det nattas och barnen somnar inte förrän vid 21 och sedan tar föräldrakooperativets månadsekonomi över en timme och ändå lyckas jag inte få ihop det med bokföringsförberedelserna. Så jag får sitta och klistra in olika skärmdumpar från Visma och Swedbank och förklara i ett mejl till revisorn och hoppas att det ska ordna sig. Och sedan är det köket som ska röjas och torkas och sedan är det tvätten. Som inte är klar och då gråter jag igen, för jag orkar inte vänta på den.

Jag orkade inte vänta på den utan la mig, med datorn, och skrev det här.

Nu lyssnar jag på barnen som snarkar satan trots nässpray och jag vet att det kommer att bli en jobbig natt med mycket spring. Det har varit jobbiga nätter länge nu, för Ben är så täppt och hostig. Han har hostat sedan i ... januari kanske? Vi ska kolla upp det, men det är så himla sällan vi har 12 timmar över för att sitta i väntrum för något som "går att leva med". Och jag vet att det finns något som heter KRYAPPEN – jag lyssnar på podcasts – men jag har inte tagit ner den, för jag är väl en dålig förälder.

Nä, skäms på mig att hålla på att kokettera. Och jag ska ta ner den. Appen.

Gud, vad vill jag med det här? Klaga lite? Jag vet inte. Men jag kan väl fortsätta skriva om saker som far genom huvudet, för det hjälper faktist.

En grej som satt sig hos mig är att jag, utan att ha en riktig taktik för det, hamnat i samtal med flera företagare som är män och lite till åren. Och de säger alla samma sak. Hur tufft det var, särskilt i början, och "att man var ju inte så mycket med familjen". Och på något vis är de som nästan lite malliga för det?

Och det är ju sedan gammalt. Att det är legitimt eller till och med fint att prioritera karriär och bolag före barnen om man är man, men att det är helt jävla freaky att göra det om man är kvinna. Och de kikar nyfiket och lite provocerat på mig, männen, och undrar hur jag egentligen tänker eller funkar. Som att jag är en annan sort. Men de kan inte fråga rakt ut. Bara antyda.

Hade de frågat rakt ut så hade jag sagt att jag absolut inte kan tänka mig att inte träffa familjen "så mycket". Jag vill träffa dem massor, precis som Nils vill, och jag har blivit lärd att det ska gå. Det ska gå att få allt. Om man så måste hyra ut sitt hus varenda ledig långhelg och hela sommaren så ska det gå. För man ska kunna göra allt och - som alla vet - gå och träna och ha mjuka fötter medan man gör det. Hur lite man än får sova och hur mycket man än måste sitta i väntrum med sjuka barn.

Gapar jag efter alldeles för mycket nu? Är det här en omöjlig ekvation:

Ha små barn + inte ha släkt/barnvakt där man bor + starta och bygga upp ett företag + agera hyresvärd för AirBnB-gäster + sitta i styrelse och vara kassör för föräldrakooperativ.

Kanske om man är en worrying kind at heart, va? (Just nu oroar jag mig till exempel över hur jag ska ha råd att laga min cykel, vars bakdäck är utslitet och har slutat rulla. Och utan rullande cykel blir transporten dyr och logistiken med barnen svår. Den oron flög EXAKT just nu genom mitt huvud. Bara för att nämna hur oron flyger in helt oanmäld.)

Nej nu vaknar Ben.

På återhörande!

7 kommentarer:

  1. Jag ramlade in på din blogg för kanske ett halvår sedan, minns inte hur, och jag älskar att läsa den. Och jag tycker att du är fantastisk. Ville bara säga det.

    SvaraRadera
  2. Skulle ni ha råd med det här? Tror att de använder Rut. https://veterankraft.se/tjanster/barnpassning/

    Annars hör jag dig. Och skickar massor av kärlek.

    SvaraRadera
  3. Gud så bra skrivet!
    Angående hostan: min son hade samma problem höll på att bli GALEN. I hans fall beror det på förkylningsastma. Lösningen är ej kry-appen utan en barnläkare som kan ge er rätt dosering på en gång och en barnsjuksköterska som kan visa hur små barn ska ta läkemedel. Så slipper ni oändliga väntrumssessioner för att "medicinen inte funkar". Samt högläge och nässpray och jadejade det där vet du nog redan.

    SvaraRadera
  4. Som heltidsarbetande småbarnsförälder har man all rätt att klaga. Det är nyttigt och legitimt. Eller det räcker att ha små barn förresten, man behöver inte ens arbeta vid sidan av. Du gör stordåd varje dag bara genom din existens mitt i det där vardagslivet! Mitt enda råd är att vara snäll mot dig själv.
    (På finska kallar man förövrigt småbarnsåren för "rusningsåren" (ruuhkavuodet). Så himla bra beskrivning på hur den här tiden är för de allra flesta!)

    SvaraRadera
  5. Stryk engagemanget i förskolan. Säg upp dig, säg som det är, att det inte går just nu. Hur många av de där snubbföretagarna tror du ligger i tvättstugan med brinnande hjärna och bloggar om stressen med att hinna med allt? Noll. Ta några städdagar extra eller whatever som nu krävs som du kan GÖRA och sen SLÄPPA. Ingen jävla bokföring Maria, den skiten äter upp den lilla energi man har eftersom man 1) får extra ansvar (som om man inte hade nog av ansvar) och 2) inte kan lämna till någon annan med kort varsel (som tex en städdag) och det i sig gör att hjärnan brinner. SLÄPP FÖRSKOLAN. De är ju förstående, be att få göra så lite som möjligt under en begränsad period iaf.

    Resten vettifan. Jag räcker ju upp handen på 1, 2 och 3 och framför allt bristen på avlastning är knäckande. Om ni pallar så fortsätt med AirBNB om ni måste, men ni kanske kan höja hyran och köra en längre period så ni inte behöver göra det så ofta? Kan du höja hyran och istället ta in en städfirma några timmar som de som bor där per automatik betalar kanske? Har ingen koll på vad det ger eller vad som krävs av en.

    Hoppas det lättar snart, och att ni får vara friska och inom kort ziljardärer på heltid båda två!



    SvaraRadera
  6. Heja dej!
    Du är en förebild, vet du!
    Må allt lätta snart!
    Och: igenkänning på pass över all oro.
    Frilans, sjuk och snart tandläkarbesök här..

    SvaraRadera
  7. Tack alla. För tips och bekräftelse. Ni är bäst.

    Jag ska kolla om Veteranpoolen kan rycka ut med kort varsel. Det kanske vore alldeles perfekt för oss.

    "Rusningsåren", bra uttryck.

    SvaraRadera