tisdag 30 maj 2017

This is 37

I dag fyllde jag år och blev firad så fint. Jag gick som vanligt, på lämna-dagar, upp först av alla och hörde hur Nils grejade med grejs när jag stod och sminkade mig efter duschen. Vi möttes i hallen uppe och han bad mig lägga mig en stund, så att barnen fick sjunga. Nu vill ett av våra barn aldrig göra något som man ber honom om och det andra går inte att lura. Så Ben bevakade på avstånd och jag fick förklara för Bo att jag hade blött hår och var påklädd eftersom jag gått upp tidigt och gjort mig i ordning och sedan lagt mig att vila och råkat somna. Hon gick på det. Tror jag.

Hur som helst fin morgonstund! Med fina presenter. Bland annat nya skor.

Och en bok jag verkligen ville ha. Hade på känn att jag skulle få denna, för Bo frågade mig tre-fyra gånger senaste veckan "vad heter den där boken som du önskade dig, mamma".

Bo gjorde också en bok till mig.

Och berättade att jag är bäst, liksom.

Sedan jobbade jag med Kajsa, som vanligt, och hon hade köpt världens finaste blomspruta till mig. Och frukostfika jag gillar, dvs croissanter.

Så bra dag. Nu är jag inne på det 38:e (tack Calle som förklarade) året. Om det följer utvecklingskurvan det senaste så blir det overkligt mycket bättre än jag kunde ana när jag gissade mitt liv på högstadiet.

söndag 14 maj 2017

Ett litet liv

"Hon klagade och skrek och sedan blev det tyst." Här kommer en recap av vad som hände sedan:

Jag använde Kry-appen och fick fatt på ett recept på antibiotika som smakade tillräckligt ok för att få Ben att ta emot det. I Nutella. Mycket Nutella. Han blev frisk. Jag åt min Kåvepenin (helt utan Nutella) och blev frisk. Jag prisade Alexander Fleming och vi gick vidare in i #intesivhelgen2017. 

#intensivhelgen2017 var superrolig. Och väldigt intensiv. Förutom att jag jobbade (mitt parti, Fi, har lämnat kommunens ledning och det innebär en hel del hantering av media etc) så fyllde Ben fyra år. 

Lördagen började med att han blev helt_förstörd när jag, Nils, Bo och mina föräldrar väckte honom med sång. Och då sjöng vi ändå hans absoluta favoritlåt Ja må han leva (standard-request när vi exempelvis kör bil, han älskar den). Tog en kvart att få honom att komma tillbaka och intressera sig för paketen. Men då blev han glad. 

För att sedan mulna ur på nytt. Mycket känslor! (Klänningen och kronan var önskade och uppskattade presenter, även om det inte syns i bild.) 

Sedan kalaspreppade vi för Bens allra första förskolebarnkalas. Det var Hello Kitty-tema (på begäran) och jag pudrade en tårta...

... och dukade med katten på duken. 

Nils hade fixat en "fäst rosetten på Kitty"-lek ... 

... och jag hade, med mina föräldrars hjälp, blåst upp hundra ballonger som vi gömde i lekrummet medan barnen åt tårta i köket. Sedan bad vi dem att komma upp och då slog jag på 99 luftballoons när Ben öppnade dörren. Succé. Kan rekommendera ballongdisco. (Även om det mest var skräck-KBT för mig som är jumpy vad gäller ballonger.)

Direkt efter barnkalaset åkte jag till Johanneberg för att överraska Elin (den andra med glasögon i bild) som ska flytta till Umeå. Jag, Kajsa, Elin, Sara och Marie träffades på förra arbetsplatsen och har i dag alla slutat och gått vidare. Bandet vi har är starkt. Vet inte om jag pratat om TBUB på bloggen? Det är i alla fall vi som är TBUB. Står för "Till Berlin Utan Behå" pga åkte till Berlin ihop en gång och hade som ett manifest. Tänk vad det kan göra för sammanhållningen att finna varandra på ett riktigt jävla rövställe till arbetsplats, va? Förlåt, så kan jag ju inte säga utan att säga B. Men det där B:et är fog för en längre utläggning. 

Elin blev jätteöverraskad och det där med överraskningar som gör folk glada är ju livet. Vi hade en mkt rolig kväll i park på filt och sedan på lokal med Shuffleboard. Hade med mig kamera för fotosession med självutlösare så att jag kan framkalla goa gruppbilder som Elin kan glo på när hon är hundra mil (?) från oss i Norrland. La mig efter tre på morgonen och vaknade till en söndag som betydde möte med tre personer vars bloggar jag läser och som jag tycker så väldigt mycket om, trots att jag bara träffat en av dem (Johanna) förut. Det var Jenny, Johanna och Mirijam. (Fotocred: Sigge, son till Mirijam.) Vi fikade vid trädgårdsföreningen och ...

... sedan brunchade tre av oss på Ritz och tog bild efteråt när solen tittat fram. 

Jag var väldigt nervös (och lite bakis) och framstod väl som en ganska fladdrig person åtminstone till en början. Eller så är det typiskt sådant som bara jag tänker på? I alla fall var det fint. Jag är så glad för blogg. 

Nu ska jag kolla på Barnmorskan i East end och eventuellt pysa ut luften från de här, som mötte mig i trappslutet när jag kom ner från nattningen. Hävde ner dem från övervåningen, för jag tänker EJ sova nära sprängstoff. 

torsdag 4 maj 2017

Ben, min Ben. För att inte tala om min hals.

Så dagen efter mitt förra inlägg inleddes starkt med 39 graders feber (på mig) och ett mejl från en av föräldrarna på kooperativet som bad om ursäkt för att hans barn eventuellt spridit scharlakansfeber på förskolan och att man - om man blivit sjuk senaste tiden - borde gå och kolla sig.

Eftersom Ben såg ut som en prickig korv i ansiktet och var extremt hängig under helgen tog jag med honom till dropin-mottagningen på vårdcentralen i Sannegården och väntade tillsammans med bland annat andra kooperativmedlemmar som läst samma mejl. Andra som väntade var: jättemånga människor. Och när det blev vår tur kunde de inte ta några prov på oss, eftersom de hade läkarbrist och det ändå inte såg ut som scharlakansfeber på någon av oss.

"All for naught!" tänkte jag lite surt (samt: HÖJ SKATTEN), men var ändå nöjd över att medicinsk expertis bedömt att jag endast led av helt vanlig förkylning, så jag proppade i mig ipren och drog och jobbade. Hade aldrig gjort det som anställd, men nu hade vi leverans och presentation och ni vet. Egenföretagare. Kämpa.

Synd för alla jag kom i kontakt med, för i dag, när vi gick på bokad tid på vårdcentralen (de erbjöd oss en bokningstid om vi "verkligen ville ta prover" och den klamrade jag mig fast vid pga tidigare missade grejer på Ben), fick veta att både jag och Ben huserar ett myller av streptokocker. Team halsfluss!

Så nu käkar vi penicillin. Vilket betyder ingen förskola på hela nästa vecka. Dock att Ben vägrar ta sin. Han fick flytande Kåvepenin först och det gick verkligen inte. Ringde och tjatade till mig recept på tabletter i stället och det gick lite bättre. Krossade och la i sylt och han svalde kanske nästan hälften. Men grät och skrek och spottade när han kände smaken, så vi får se hur det går i morgon. Några tips på bra grejer att blanda ut med?

Passade på att dra Bens sjukdomshistoria för distriktssköterskan vi träffade i dag. Eftersom det inte finns gemensamma journaldatabaser (när ska någon fixa?) är man ju som ett blankt papper varje gång man träffar någon ny. Tänkte att hon kanske ville veta + att det här med andningen och hostan på nätterna känns som en grej att ta tag i och kanske hör allt ihop? Att han verkar ha så svårt för att andas när han ligger ner, att han hostar så mycket på nätterna, att han fortfarande lätt får problem med öronen och att han inte äter. Han äter verkligen för lite. Det är inget snack längre. Kommer ni ihåg att BVC var oroliga för att han vägde 12 kilo som drygt tvååring och sedan 12 kilo som drygt treåring? Han fick väga sig i dag igen och nu väger han 12,6 med kläderna på och han fyller fyra nästa vecka.

Någon kikade på hans mandlar i samband med de här två besöken och de är tydligen "väldigt stora". Tänk om det är roten till det onda? Tänk om han "bara" behöver få dem fixade och sedan börjar han äta och slipper den ansträngda andningen och hostan på nätterna?

Distriktssköterskan lovade att sätta bollen i rullning för att kolla vidare på mandlarna. Det är bra. Samtidigt får jag ångest av att behöva strida med Capio öron-näsa-hals igen. (Vi har sagt till BVC/vårdcentralen att vi inte vill gå dit mer, men det finns inga alternativ, fick vi veta.) (Och ja, klart det finns alternativ, men jag orkar inte bråka med vård mer. Orkar inte bråka med BVC också.) (Vi ska till BVC på fyraårskontroll igen om någon vecka och då ska jag fråga, men jag orkar inte bråka.) (Kanske bara hittar någon himla privatklinik i stället, om BVC propsar på Capio.) (Obs: vet att Capio är privat också, vilket för övrigt gör att det känns så konstigt att BVC skickar oss dit. Trodde inte att BVC samarbetade så med privata vårdinrättningar.)

tisdag 2 maj 2017

The worrying kind

Jag har tänkt att jag ska skriva något om det där som brann i hjärnan för ett tag sedan. Vilka åtgärder som togs och hur det påverkade stabilitetsnivån på måendet. Och nu, när jag precis hyperventilerande och gråtande öst ner spaghetti och köttfärssås i burkar och klistrat lappar på, med datum och innehåll, efter en lång jobbdag med molande värk i ljumskar och en hals som inte vill svälja så kan jag väl passa på. Att skriva om det.

Det går UPP OCH NER, som ni hör. Jag har varit gladare och piggare och inte lika surrig/snurrig efter åtgärderna:

- Lägga bort mobilen på kvällen och sova med väckarklocka. (Klyschigt, men det har gjort stor skillnad för mig.)
- Lärt mig behärska ocklumenering, likt Harry Potter, hyfsat väl. Och detta, mina vänner, har hjälpt mig komma till ro inför sömnen tusen gånger mer än timmarna med terapeuter och psykologer. (Googla occlumency Harry Potter om ni vill veta mer.)
- Läst om samtliga Harry Potter-böcker. Ger mig alltid en omhuldande känsla. Vågar dock inte läsa om dem för ofta, av rädsla för att magin ska gå förlorad.
- Fått ner min mamma som stannade i nästan en vecka i Göteborg och tog ALLT med barnen. Det var en tillfällig lösning, men oj vad jag inte vet vad jag hade gjort just den veckan om hon inte kommit. Jag sov i källaren och njöt.
- Sagt nej till åtaganden för föräldrakooperativet (nej, jag hinner inte sätta ihop en PR-plan för nyrekrytering nu etc) och inte mötts av besvikelse utan av förståelse, samt MINSKAD JOURTID.

Men paniken och hjärnbranden har också kommit tillbaka. Som i dag, när jag insåg att jag inte kan vara sjuk. "Kan och kan, det kan man inte råda över." Men det går inte. Nils är dunderdäckad och någon måste rodda med barnen. Annars dör de. Och någon är jag, för vi kan inte ringa någon med kort varsel.

Dessutom har vi en leverans inklusive presentation i morgon och jag kan inte säga till min arbetsgivare att jag inte kan förbereda mig eller vara med pga sjukdom för jag är min arbetsgivare.

Och det är självvalt! Givetvis. Precis som att det är självvalt att skaffa barn och bo i en stad där inga släktingar bor. Med det sagt så vill jag ändå få lufta hur jävla sårbar jag känner mig nu. Bara det att jobba till lite för sent och hetsa hem och känna att jag hade gett 10 000 kronor (som jag inte har) för att få vila ut den här sjukdomen i fred. Att någon kunde komma och bara "hej, jag tar dina snoriga barn ett tag så att ni kan bli friska i fred – jajamen, de får sova över" så att jag kunde dråsa ner på golvet i en liten slemmig hög och bara ligga där, med ipren och vatten till hands. Vänta ut det.

Men i stället ska det nattas och barnen somnar inte förrän vid 21 och sedan tar föräldrakooperativets månadsekonomi över en timme och ändå lyckas jag inte få ihop det med bokföringsförberedelserna. Så jag får sitta och klistra in olika skärmdumpar från Visma och Swedbank och förklara i ett mejl till revisorn och hoppas att det ska ordna sig. Och sedan är det köket som ska röjas och torkas och sedan är det tvätten. Som inte är klar och då gråter jag igen, för jag orkar inte vänta på den.

Jag orkade inte vänta på den utan la mig, med datorn, och skrev det här.

Nu lyssnar jag på barnen som snarkar satan trots nässpray och jag vet att det kommer att bli en jobbig natt med mycket spring. Det har varit jobbiga nätter länge nu, för Ben är så täppt och hostig. Han har hostat sedan i ... januari kanske? Vi ska kolla upp det, men det är så himla sällan vi har 12 timmar över för att sitta i väntrum för något som "går att leva med". Och jag vet att det finns något som heter KRYAPPEN – jag lyssnar på podcasts – men jag har inte tagit ner den, för jag är väl en dålig förälder.

Nä, skäms på mig att hålla på att kokettera. Och jag ska ta ner den. Appen.

Gud, vad vill jag med det här? Klaga lite? Jag vet inte. Men jag kan väl fortsätta skriva om saker som far genom huvudet, för det hjälper faktist.

En grej som satt sig hos mig är att jag, utan att ha en riktig taktik för det, hamnat i samtal med flera företagare som är män och lite till åren. Och de säger alla samma sak. Hur tufft det var, särskilt i början, och "att man var ju inte så mycket med familjen". Och på något vis är de som nästan lite malliga för det?

Och det är ju sedan gammalt. Att det är legitimt eller till och med fint att prioritera karriär och bolag före barnen om man är man, men att det är helt jävla freaky att göra det om man är kvinna. Och de kikar nyfiket och lite provocerat på mig, männen, och undrar hur jag egentligen tänker eller funkar. Som att jag är en annan sort. Men de kan inte fråga rakt ut. Bara antyda.

Hade de frågat rakt ut så hade jag sagt att jag absolut inte kan tänka mig att inte träffa familjen "så mycket". Jag vill träffa dem massor, precis som Nils vill, och jag har blivit lärd att det ska gå. Det ska gå att få allt. Om man så måste hyra ut sitt hus varenda ledig långhelg och hela sommaren så ska det gå. För man ska kunna göra allt och - som alla vet - gå och träna och ha mjuka fötter medan man gör det. Hur lite man än får sova och hur mycket man än måste sitta i väntrum med sjuka barn.

Gapar jag efter alldeles för mycket nu? Är det här en omöjlig ekvation:

Ha små barn + inte ha släkt/barnvakt där man bor + starta och bygga upp ett företag + agera hyresvärd för AirBnB-gäster + sitta i styrelse och vara kassör för föräldrakooperativ.

Kanske om man är en worrying kind at heart, va? (Just nu oroar jag mig till exempel över hur jag ska ha råd att laga min cykel, vars bakdäck är utslitet och har slutat rulla. Och utan rullande cykel blir transporten dyr och logistiken med barnen svår. Den oron flög EXAKT just nu genom mitt huvud. Bara för att nämna hur oron flyger in helt oanmäld.)

Nej nu vaknar Ben.

På återhörande!

måndag 1 maj 2017

Så många gorbys

Vi är inne på andra året av AirBnB-uthyrning och den här helgen inleddes säsongen. Det är mycket jobb (vill ju behålla mina höga betyg för renlighet etc) med städning inför gästernas ankomst, men det är värt det. Inom kort kommer drygt 5 000 spänn att ticka in på kontot efter att två norska barnfamiljer hängt här i tre nätter.


Det är också "lite" att göra när man kommer hem. Men jag kan tycka att det är rätt kul. Kavla upp och  ta tag i.

Dessutom är det skoj att se vad gästerna lämnar efter sig. I dag skrek jag högt när jag öppnade frysen. Så oväntat!