måndag 24 april 2017

Den arga mannen

Här har det varit tyst. Jag körde liksom fast i påskas. Ni vet det här med fakta vs. åsikt och skräddarsydda nyhetsflöden som gör att folks världsbilder blir helt jävla skeva och leder till att rösten läggs på Donald, Jimmie eller Marine... Jobbar man med det rosa partiet och hanterar dess sociala flöden och tillhörande troll med olika nivåer av hot eller strunt så tänker man (jag) en del på hur man kan bemöta dem. De som ropar högt om DET HÄR PROBLEMET DÅ! eller VAD TÄNKER NI GÖRA ÅT DET HÄÄÄR DÅ! så fort man öppnar tangentbordet och pratar om något som rör mänskliga rättigheter.

Det är så tröttsamt att man som feminist alltid måste beröra ALLA orättvisor och inte en i taget. Det är så tröttsamt att man som feminist alltid måste ha tusen bevis och fakta och svar på exakt alla frågor och lösningar på exakt alla problem. Trots att den på andra sidan av argumentationen mest sitter och "känner saker".

Och så den oerhörda ilskan som är akut och alltid redo. Som att den ligger och bubblar och fräser under huden och att feministisk politik är som rakblad på bölderna av aggressivitet. Bölder som söker upp feminister och gnuggar sig mot oss för att få släppa ut den. Aggressiviteten.

Men det är en sak att hantera troll på Facebook och en annan, upplever jag, när konflikt uppstår i ens omedelbara närhet. Som i påskas, när en familjemedlem gick från frågvis om min karriär till BLIXTFÖRBANNAD på mindre än en minut. Orsak: jag pratade om hur otroligt det är att få tillbringa arbetsdagarna med att försöka göra världen lite mer rättvis. Att det är magiskt att människor hör av sig till mig och Kajsa för att vi har den värdegrund vi har och vill att vi kommer och pratar eller gör jobb just för att vi arbetar normkritiskt.

MEN DE MUSLIMSKA KVINNORNA DÅ? SKA NI INTE HJÄLPA DEM? Lät det.

Och innan jag ens fått börja rodda i frågeställningen (menade han alla - knappt en miljard till antalet - muslimska kvinnor i världen eller en viss grupp? vilket är det kollektiva förtrycket som drabbar just de som går att applicera på alla i den gruppen (?) och inte på gruppen kvinnor (oavsett religiös tillhörighet)? undrar han på riktigt vad vi – jag och Kajsa? partiet? – tänker göra för den grupp han far efter?) ... så hade han jobbat upp en sådan ilska att jag fick anstränga mig för att låta lugn och stadig på rösten. Men han lyssnade ju inte längre utan fortsatte skrikstöta ur sig frågor som VAD GÖR NI ÅT DET DÅ? VAD HAR NI FÖR LÖSNING? VAD ÄR ERT ALTERNATIV DÅ?

Och jag fick aldrig veta vad han undrade om, för han lyssnade inte på mig och lämnade rummet så väldigt väldigt arg.

Den aggressiviteten som ligger så nära till hands och som jag inte förstår, annat än att den – gissar jag – bottnar i en rädsla att förlora ansikte, skrämmer mig. Den skrämmer mig mer än terrorism och risk för vansinnesdåd. Den är så utbredd och normal att jag inte ens tror att de som bär den märker när den pöser ut, hur skrämmande den än är för de som tar emot den. På Facebook eller i någons kök.

lördag 8 april 2017

Bens och mammas bästa lördag

Ben vet ingenting om terrorism. Den här helgen är jag ensam med honom, för Nils är i Trysil på jobbresa och Bo är i Åmål hos sina kusiner.

 I dag bestämde vi att det skulle bli vår bästa lördag. Vi gjorde en lista ...

... och satte igång. Fast innan vi gjorde pannkaksfrukost med glass kunde vi bocka av den i efterhand konstruerade punkt nummer 1. Ben (och därmed också jag) sov nämligen till 9.30. Detta är unheard of och kanske en anledning god som någon att ordna så att barnen sover i olika rum igen. 

Efter frukost fick Ben paddan medan jag städade och duschade. 

Passade på att städa mig ordentligt, med aktivt kol i ansikte och på tänder. Detta är min bästa huskur. Nästan gratis och funkar verkligen. Det drar ut gifter, så ansiktet känns rent, och så bleker det tänderna märkbart. Det finns produkter med fräcka hemsidor som gör samma sak, men det är ju liksom det aktiva kolet som är grejen. Och det finns billigt på hälsokost eller Amazon.


 Sedan tog vi Julia Aurora till Max för att bocka av "äta pommes frites" från listan.

 Lekte lite också.

 Och handlade på Coop. Ben fick köpa det här, pga kärleken till Hello Kitty.

En person sa till mig att jag hade sådan tur som hade så bra hjälp. "Det här är ett sätt att rasta barnet på. Han älskar det, alla vinner", kunde jag ha svarat.

Vi köpte lördagsgodis så att det yrde karameller.

Sedan, vid betalningen, gick Ben in i ett av sina svårmod. Det blev två i dag. Återkommer.

Splurgade cirka 350 kronor på Skopunkten och ekiperade 3/4 av familjen med likadana skor från Lejon.

När vi kom hem bakade vi kolakakor. Gud, jag är verkligen ingen bak-lover. Det blir så kladdigt och jag gillar inte att äta fikabröd (vet att det kan uppfattas som rent knäppt). Men Ben älskar att baka, så vad gör man inte?

Ben fick bestämma middag och han ville ha pasta med fiskbullar. Fast när det var klart ville han bara ha majs på spaghettin.

Jag är mer av en spaghetti med olivolja, smör, salt, peppar, parmesan och basilika-person.

Sedan gick han in i dagens andra svårmod. Fan, jag hatar när jag inte kan nå honom och när jag inte förstår varför han går in i sig själv. Ibland håller det på länge, länge. Det går inte att prata med honom och blicken är inåtvänd.

Lyckades locka tillbaka honom genom att prata genom Ninni (hans kanin) och även om han inte åt något (gud, hans totala intag i dag: 1/12 pannkaka, 12 pommes frites, 10 godisbitar, 1/10 äpple, 4 spaghetti, 1/6 majskaka, 10 ostbågar, mjölk, vatten, äppeljuice) så kom han tillbaka till mig och vi kunde bada.

 Jag tyckte att han var så jävla gullig när han frös efter badet och skapade en kokong.

Ja, och så avslutade vi med en snacksbricka som han knappt rörde och valfri film från Netflix barnutbud (hotell Transylvanien 2).

Mycket härlig dag med mitt minsta, svårmodiga och roliga barn.

söndag 2 april 2017

Som på nittiotalet

Nils är telefonlös sedan några veckor tillbaka. Det för med sig mankemanget att jag blir någon slags sambandscentral för mer kommunikation än vanligt. Plus bökigt att jag är den enda i familjen som har tillgång till alla listor i wunderlist samt behöver agera väckarklocka för alla. Ovälkommen utveckling av familjens projektledarroll, detta.

Men en spännande grej är att jag och Nils inte kan nå varandra om inte Nils sitter vid en dator. Som nu. Jag skulle på jobbmöte i Majorna och sedan möta upp familjen i Färjenäsparken. Ingen dök upp på jobbmötet, så jag vände om och sitter nu och väntar i parken. Jag vet inte när Ben, Bo och Nils förväntas rulla in och jag kan inte ta reda på det. Jag kan bara sitta här i solen och vänta. Det är säkert nyttigt för min hjärna.

lördag 1 april 2017

Dagen i bilder

Vet ni vad jag tycker mest om? Att vakna på helgen (eller att väckas, ska jag säga) och att trots att klockan inte ens är sju är jag ganska pigg. Och efter att ha ätit pannkakor med glass (ja, ibland får mina barn glass till frukost, BVC säger att de bör gå upp mer i vikt) till frukost mår jag till och med toppen. Då kan jag ta tag i så härliga grejer som att plantera om saker. Ben och Bo sitter med sina skärmar och jag håller på med jord. I dag tog jag två köpta kryddor (basilika och koriander) och särade på de tättpackade rötterna och satte i tio olika småkrukor. Har lärt mig någonstans att man ska göra så, separera köperötterna, för att de ska ta sig. Hoppas.

Grejade med elefantöronen också. Tänk att den lilla stickling jag köpte för kanske tre år sedan på en hönsbytardag i Halland kunde generera så mycket avknoppningar. Jag har gett bort massor av öron och sitter just nu med cirka tio krukor. Härliga tider. Är det någon som trängtar efter en? Mejla på maria@hellbjornschedwin.se så kan jag bjucka. Kanske bäst om man bor i Göteborg så att vi kan ses på en överlämning, eller går det att posta?

Gjorde detta helgpyssel också: la en dramatisk make up.

Sedan, när Nils vaknat, var det tennisträning/lek för Bo och därefter drog hela familjen på cykeltur till Lindholmen för att gå på första "Lindholmen street food market". Det gjorde dessvärre 3 000 (enligt GP) andra personer också, så vi kom inte in. Men vad gör det när det går båtar från Lindholmspiren. Jag älskar Bossas livspositivism alltså. VA, SKA VI ÅKA BÅT? ÄR DET SANT?!!!

Ben var mest trött. Så himla obekvämt att sova i cykelstolen. Eller? 

Vi drog till Trädgårdsföreningen och klättrade i olika grejer.  

Eller ja, Bo gjorde. Ben ville inte göra någonting.

Fast efter ett tag ville han ha pizza. Och eftersom vi blir överlyckliga av tanken på att han vill äta något (lille 12-kilosräkan) gick vi raskt till Vapiano och köpte pizza.

Sedan hem och kvällshänga till Insidan ut med lördagsgodis. Och det var väl ungefär det. Heja okraviga helgdagar.