torsdag 9 mars 2017

Hjärnan brinner

Det känns som att jag tassar på ett område där jag inte har tolkningsföreträde om jag pratar utbrändhet eller utmattningsproblem ... för jag har ingen diagnos eller så. Men eftersom jag gick AWOL från bloggen och fick så fina kommentarer så vill jag typ försöka förklara vad som hände. 

Haha, åh, jag kan knappt skriva om det utan att bli generad för att det känns så förmätet att rota i sig själv och tro att folk vill läsa. Men då kan jag ju egentligen lika gärna tänka att jag är helt jagkär som ens har en blogg, så skit samma.  

Det som hände var att jag tror att jag kanske var (är?) och naggade på en riktigt dålig hälsosituation. Det var ett par veckor här nyss där flera deadlines låg samtidigt som vi (som i Hellbjörn Schedwin-företaget) skulle göra vårt allra första bokslut och vår första momsdeklaration och samtidigt blev jag riktigt jävla öm-i-lederna-vrålförkyld. Det var då jag fick den där första panikångestattacken på länge, som jag nämnde. Jag stod på kanten av en hink fylld av allt jag nämnde ovan och jag förstod inte hur jag skulle kunna dyka in i det utan att drunkna. 

Men jag dök och det gick på något vis. Hör och häpna så LÄRDE JAG MIG BOKFÖRING. Helt själv! Med youtube-videos och Vismas eEkonomiprogram fick jag ordning på ett års fakturering och kvitton och mums och moms. Gjorde en deklaration, fick in den till skatteverket och betalade in moms. 

Klarade också de leveranser som skulle göras och höll utlovade deadlines. 

Det betydde dock att jag jobbade 8-23 ett tag, med paus för barnen mellan 16:30-19:30, med kraftig förkylning i kroppen. Och det var inte riktigt hållbart. 

Eller det kanske hade varit hållbart om inte ett av mina uppdrag, det politiska, handlar mycket om att vara tillgänglig kvällar och helger. 

Så här: eftersom F! inte sitter i kommunstyrelsen i Göteborg (utan "bara" i fullmäktige) har partiet inget kansli i stadshuset och ingen avlönad stab (som övriga partier i rödgrönrosa ledningen har). Ingen (inte ens politikerna) får peng för sitt engagemang, förutom jag och Kajsa som fakturerar lite varje månad. Eftersom allt engagemang sker ideellt, händer det mesta utanför kontorstid. Möten, mejlande, skrivande, kuckelurande – nästan allt äger rum på kvällar och helger. 

Dessutom sitter jag i styrelsen för Bens föräldrakooperativ. Det kanske låter som en dum idé, tänker någon, men det var så himla få föräldrar som anmälde sig till styrelsen och man ska sitta med åtminstone hälften av den tiden ens barn går där, så jag anmälde mig. Och kassörsrollen (som jag fick) skulle inte vara så betungande. Men den har visat sig vara det. Den tar 9-10 timmar i månaden i anspråk + ett kvällsmöte. Dessutom städar vi hela förskolan ungefär en kväll var tredje vecka och i söndags var det städjour inklusive dammtorkning + matjour och det tar halva dagen och vi kan inte lämna bort barnen någonstans och göra det tillsammans eftersom vi inte har någon barnvakt i Göteborg. 

Detta är inget konstigt och inget problem och att ha Ben på en förskola där han trivs så bra som han gör överväger såklart. 

Det är bara lite mycket. Lite mycket att hålla reda på. Jag har nu tre bankappar, varifrån jag hanterar olika ansvarsområden: Danske bank för privatekonomin, Swedbank för kooperativet och SEB för företaget. 

Det är så många röda flaggor hela tiden. Bokstavligen – pga aviseringar från Facebook, Slack, WhatsApp, mejlen, sms:en osv att jag hamnar i ett läge där jag får svårt att prioritera. Allt blir ungefär som "MAMMA MAMMA MAMMA"-ropen, som alla håller samma decibelnivå oavsett om det gäller "jag behöver mjölk" eller "jag har fastnat i dörröppningen och tror att jag brutit ett finger". 

Jag kan nästan inte se skillnad på hur akut en fråga är, utan får för mig att jag ska svara på allt, hantera allt, med samma frenesi. Det enda jag ser, när det blir så här, är vad som kan gå snett. Min hjärna hamnar i ständigt felsökningsläge och det enda jag har för ögonen är vilka som kan bli besvikna på mig. 

En av dagarna frågade min mamma om vi också kollade på Vasaloppet och då ville jag skrattgråta rakt ut. WHAT AN INCREDIBLE WASTE OF TIME sa min hjärna till mig när jag smakade på tanken att sitta och titta på skidor på teve.

Det där med hjärnan, alltså... Jag är väldigt bekant med känslan av att det surrar i den. Det inträffar nästan alltid när jag sover för lite och det började hända under de där 2,5 åren då Ben hade ont varje natt och inte sov. Då började det surra och det kommer tillbaka nu när jag till exempel har en dålig natt på grund av att jag ligger och felsöker i stället för att sova. Nollade sömnen helt en natt här nyss och då var det inte bra med mig dagen efter. Nils fick fysiskt spjärna fast mig när jag skakade loss i panik, vid ett tillfälle. Då hade jag velat (kanske behövt?) ligga i ett nedsläckt svalt rum en hel dag, men det går ju inte på grund av allt som ska hanteras. "Men inget är viktigare än hälsan", säger en röst, men samtidigt måste barn hämtas och lämnas och Nils kan inte ta allt för han har ett heltidsjobb och jag driver ett företag och behöver vårda de chanser till inkomst som finns, så det är inte så lätt att ta en paus från allt. Och vi har som sagt inga barnvakter i staden där vi bor. 

Men var var jag... JO, nu under de senaste veckorna har det blivit mer än surr i hjärnan. Det har blivit som varmt i bakre delarna av huvudet och som att jag nästan inte kan ha ögonen öppna för det flimrar. Som att jag nästan MÅSTE pressa händerna över ögonen och gråta och säga att jag inte orkar mer, väldigt högt. Som att det är ett helt rimligt behov att göra det. Det hände till exempel i förrgår när jag och Kajsa åt lunch på stan. Jag var tvungen att gå hem och har varit hemma sedan dess. Jobbat hemifrån och städat samtidigt (gud, det där med ett hem som blir eftersatt och gror igen är en annan källa till ångest, men det orkar jag inte ens prata om). 

Instickfråga: är det någon som känner igen det där med en varm surrande känsla i huvudet? Är det farligt? Det känns farligt. 

I alla fall. Det är på grund av ovanstående omständligt och utförligt beskrivna livssituation som gjort att jag inte bloggat. Nu ska jag försöka göra en plan för att inte hamna i "hjärnan brinner"-läge igen. Ni som orkat läsa så här långt får jättegärna komma med tips. Jag har absolut inga problem med tips. 

23 kommentarer:

Christel sa...

Listor. Listor är mitt tips. Jag skulle inte klara en endaste dag i mitt arbetsliv utan en lista över det som ska göras under dagen, sammanfattat i olika prioriteringsordningar. Det brukar bli lättare att prioritera när orden finns på pränt. Som att en liksom ser vad som behöver göras först.

Dessutom är det en så jäkla skön känsla att bocka av, det blir så väldigt visuellt hur mycket en faktiskt gör på en dag. Snacka om klapp på axeln.

Och just det, tre djupa andetag i timmen är ett annat tips. Stanna upp en gång i timmen och ta tre djupa, lugna andetag. Lustigt nog funkar det.

Kram! Hoppas att det löser sig och att allt faller på plats.

Ella sa...

Jo, känner igen den där brinnhjärnan alltför väl. Har inga tips på hur man blir av med den dock. Arkebusering?

Angående barnvakt. Kommer med klämkäckt tips, som jag själv är extremt dålig på att följa, men men. De gånger jag gör det känns det ju så jäkla BRA! Fråga bara någon! Kanske inte random främling på gatan, men någon av de andra föräldrarna på föris. Det lär finnas fler i samma situation som ni, även om det ofta känns som att ALLA ANDRA har enorma pooler med mormödrar och bästisar att hämta barnvakter ur... Kanske föreslå att någon annan familj lånar dina barn (eller ett av dem) på tisdag, så tar du ett (eller flera) av deras på torsdagen? Det kan kännas lättare att ta emot hjälp om man själv får ge till någon.

Ta hand om dig!

Och en sista sak: Så jäkla heja heja dig som lärde dig bokföring!!!

Hanna sa...

Men herregud du måste sätta stopp nu!! Önskar att jag var en läkare som kunde ge dig ett intyg på att du håller på att gå in i väggen eller vad man kallar det och att du måste
1. Slippa uppdraget på förskolan
2. Skaffa en revisor (seriöst, det kostar inte ens så mycket. Och man får typ igen det på att revisor är kung på att veta vad man ska dra av för) Alltså: jag är superimpad av att du lärde dig det där programmet men herregud vad tungt.

Tänk så här om allt måsten som tar tid:
- Varför ska jag göra detta, för att jag vill eller för att jag måste?
- Om jag inte gör det, vad händer då?
- Kan någon annan göra det?
- Vad skulle hända med uppgiften om jag typ fick en stroke och blev liggande på intensiven? Skulle nån annan ta över den? Vad är det värsta som skulle kunna hända för att jag avsäger mig detta?
- Vad vill jag verkligen göra? Vad behöver jag verkligen göra? Skulle jag behöva lägga mer kraft och energi på det och mindre på annat?
- Gör en lista på dina värsta måsten, det som är tyngst att ta tag i och börja försöka skala bort så många som möjligt.

Men viktigast: när man väl blir utmattad (vilket jag skulle säga att du är nära mvh doktor Hanna) så finns det sällan en snabb väg tillbaka. Den är månadslång. Och du kanske aldrig mer kommer klara ens lite stress vilket blir svinjobbigt i livet. Sätt stopp nu innan du hamnar där.

OBS att jag ger mig själv dessa råd med jämna mellanrum för är också stressad. och sitter i valberedningen i brf osv. Men lyssnar på mig själv för jävlar vad jobbigt det är för folk som kraschat.

Johanna sa...

Hej. Jag känner inte dig, men som psykolog (som visserligen främst jobbar med en annan målgrupp än utmattning men ändå har viss kunskap) tycker jag att det du beskriver låter som tidiga symtom att ta på allvar. Vet att det är svårt men försök ta bort någonting av allt du har nu (det låter onekligen som väldigt mycket och när man vanligtvis brukar kunna prioritera men ej längre mäktar med brukar det tyda på att man faktiskt måste dra ner på tempot). Kan du få avlastning på något sätt? Avsäga dig styrelseuppdraget på förskolan? Se över kalendern framöver och försök planera in återhämtning (högprioriterat för dig just nu!) - En sovmorgon? Lugn promenad i skogen med en podd i öronen? Läsa bok/se en bra tv-serie? Risken om du inte börjar dra i handbromsen (om det fortsätter på samma nivå m dina åtaganden framöver och surrandet ej lägger sig) är tyvärr att du kraschar helt och riskerar en ännu längre återhämtningstid och behöver sjukskrivas för att få till det och kunna ta dig tillbaka. Vi klarar perioder av stress men återhämtning är nödvändigt och med tanke på de sömnbesvär och tilltagande ångestattacker du beskriver låter det tyvärr som om du är på väg åt fel håll nu. Egentligen är mitt råd faktiskt att söka läkare på vårdcentralen (men jag förstår samtidigt att en sjukskrivning, vilket det är sannolikt att du skulle erbjudas) också kan bidra till mer stress som egenföretagare. Läs gärna om utmattningssyndrom på t.ex 1177. Ta hand om dig och våga be om och ta emot hjälp.

Anna sa...

Hej.
Jag jobbade också med överhettad hjärna ett tag. För min del mera känsla av träningsverk i hjärnan och ont i vecken.
Det slutade med att jag inte hittade ord, tappade orienteringssinne, tappade geografi och delvis matematiskt tänkande.
En utbrändhet. En början till i varje fall.
Skulle kunna blivit sjukskriven men skulle ändå på semester.
Har gått ner i tid och skalat skalat skalat.


Jag började med uppdrag i skolan. Akutgickur styrelse. Lejde bort städ i förskola till barn i klass 8 som skulle på språkresa.
Jag var helt öppen och sa som det var att det går inte. Jag håller inte ihop.
Lejde bort städ (6 h en gång i månaden så att jag vet att det är rent under all röran).

Håll ihop Maria!
Spring en gång i veckan om du kan.
Frisk luft.
Skär bort. Skär bort. Det måste gå.

Sherdil sa...

Vilken igenkänning... Våra livssituationer är så oerhört olika (bor inte på bästkusten och har inga barn eller något awesome företag) men din hink-med-ångest-liknelse var exakt så jag kände för lite drygt ett år sedan... så mycket som jag kände att jag inte skulle överleva, men det gjorde jag och sedan tog jag slut (utmattningssyndrom är diagnosen men känslan var mer att jag bara tog slut... och det var inte ens ett dramatiskt avslut)

Mitt enda tips som jag kan ge utan att bli för långrandig är att skala bort något. Även om en känner sig som en svikare eller odugling för att man måste säga nej så är det faktiskt så att man kan anstränga ihjäl sigsjälv och den enda som konkret förlorar på det är en själv. Ett "vanligt jobb" (alltså inte ett enmansföretag kanske) eller en förening kommer att hitta ett sätt att överleva att en person måste kliva åt sidan en tid, det blir så illa tvunget om det ska kunna överleva

Anonym sa...

Jag tror inte att det är farligt som i fysisk sjukdom farligt. Däremot tror jag att det är ett tecken på att du har underskott på vilakontot. Oavsett vad en gör, hur roligt det än är, har vi bara 24 timmar om dygnet. Och särskilt i stress måste måste måste vi få återhämtning. Om du skulle gå till företagshälsovården och beskriva ditt mående är jag helt säker på att du skulle bli sjukskriven. Jag hade mindre allvarliga symtom när jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Eftersom jag gissar att du inte vill det (för vi som drabbas tror alla att vi är oumbärliga och att om vi stannar upp en sekund gäller allt) så tror jag att du behöver sätta dig ned och göra en lista över vad du kan ändra på. Med målet att du ska få tid över för ingenting. Att ha hus, föräldtakooperatob förskola, idéellt engagemang, små barn, heltidsarbetande partner och nystartat företag samtidigt låter som att ingen skulle klara det. Bara att vara två heltidsarbetande är för mycket i min familj, utan resten. Jag tror att när alla dessa delar framstår som viktiga och nödvändiga-samtidigt-får du förhandla med själv. Fortsätter du tror jag att du en av dessa dagar kommer vakna och inte orka. Inte orka duscha, inte minnas bankomatkoden, stänga av spisen, eller hur mobilen funkar. Det kommer plötsligt, en morgon är det bara stopp i hjärnan. Då är det inte längre en förhandlingsfråga: du har du inte längre ngt val. Nu har du det. Kan Nils gå med i arbetstid? Kan ni betala för barnvakt (så gör vi som inte har barnvakt på orten). Vad mer kan ni leka ut? Vilka kan ni få hjälp av? Barnen kan man tex turas om att passa med hjälp av deras kompisars föräldrar (vår unge är hos grannen ibland och vice versa). Be om hjälp med att hämta från förskolan av barnens kollegor. Betala en tonåring. Köp färdigmat. Städa mindre. Flytta till en hyresrätt. Hur blir en frisk från utmattningssyndrom? Jo, ett är att få ordning på sömn, vila och återhämtning. I mitt fall med hjälp av sömnmedivin och lugnande, sjukskrivning, promenader, varma bad. På sikt skaffa ett liv: inte ett som utåt sett är beundransvärt el hög status utan där du som människa kan växa. Jag hittade tillbaka till konsten, växlade ned i arbetstid. Har aldrig varit så lycklig som nu. Jag är glad att jag mötte väggen. Nu lever jag ett bra liv. Tänk på vilka du tror kommer sörja dig mest, och komma på din begravning. Är det Fi, det städade köket, kooperativet styrelse? Eller finns det några andra som är viktigast i ditt liv? Är du viktig i ditt liv?

motvalls sa...

Hög igenkänning på det där. I höstas var det som om min hjärna kokade och först i slutet av januari kändes det som om den var sval igen.

Tipsar om http://stress.se/test-lider-du-av-utmattningssyndrom/ och http://viss.nu/Global/Bilagor/psykisk_ohalsa/SMBQ.pdf, http://viss.nu/Global/Bilagor/psykisk_ohalsa/SMBQ_manual.pdf och http://www.stressforskning.su.se/forskning/sömn-och-vakenhet/ksq som jag fick göra på företagshälsovården. Jag hamnade där trots bra sömn och "bara" en panikattackepisod.
Hade de då sagt till mig att jag skulle bli sjukskriven ganska länge hade jag nog panikat och vägrat. Men vi tog lite i taget och i sjukskrivningspausen kunde jag känna efter och koppla av.

Jag vill såklart inte stressa upp dig mer och vara hobbydoktor men känner igen så mycket och läser det som att du har oändligt mycket mer på schemat än vad jag hade. Man ska inte jämföra och alla har olika personlighet osv men ser det ändå som ett varningstecken. Hoppas innerligt att du kan lyckas pausa och bli av med ansvarsområden. Kram!

Karin sa...

Som läkare på vårdcentral så skulle jag föreslagit sjukskrivning om du berättat ovanstående för mig. Det tar längre tid att bli frisk från utmattning än tiden du förlorar på att bromsa nu, om man ska vara krass. Men jag förstår att det är det sista man vill i ett nystartat eget företag... I så fall säger jag som alla andra: vad kan du ta bort annars? Förskolelärare (kan din man göra det en period?), sänka hushållsarbetets krav till minsta möjliga, färdigmat/matkassarna/städhjälp.
Ja, och så sömntabletter. Ska man ju vara försiktig med men nu är en typisk situation när du behöver dem.
Var rädd om dig. Det är mycket bättre att kunna bromsa än att köra tills det bara inte gör längre.

Den där om Jenny sa...

Åh, fina du. Förstår om du bara blir stressad av alla tips, typ TACK MEN JAG HINNER INTE! Kommer ändå med några eftersom du ber om det:
- det finns appar för avslappning. Kanske något sådant?
- jag har en kompis som inte heller har tillgång till barnvakt. De satte upp lapp på typ Ica om "extramorfar" och fick massor av svar. Kanske något?

Jobbar nästan enbart med kvinnor som fått utmattningsdepressioner. Någon ovan skrev att der här nog inte var farligt fysiskt och jag måste nog ändå lite blygsamt säga att jo, det kan påverka resten av ditt liv. Hjärnskador med minnesbortfall osv. Jag vet inte om det är så för dig, nu skriver jag generellt om symtomet.

Ta hand om dig. Och om du inte orkar: låt andra ta hand om dig.

åsa sa...

Jag säger som många andra: du måste bromsa innan det tar tvärstopp. Det är nog tyvärr enda sättet. Jag lider med dig för jag förstår, alla bitarna är verkligen viktiga, de flesta är roliga och utvecklande, men totalsumman är för hög. Jag som lever med en partner som haft utmattningssyndrom har en liten insikt i hur trasig man kan bli, när inget liksom funkar längre, när orden inte går att hitta och de enklaste moment kräver lång planering och återhämtning. Och det tar åratal att komma tillbaka, om det ens går. Så snälla, ta hand om dig.

Lisa sa...

Du har ju redan fått så många (bra) råd här ovan och det enda futtiga jag hade var att...

Få bort det som är lättast att få bort (förskolan? Säg som det är, att det är för mycket och att du mår dåligt. Alla vettiga personer som också har småbarn fattar och fattar de inte är de tokar och är de tokar spelar det ingen roll vad de, eventuellt, tycker om att du frågade).

Ta hand om dig själv. Hade jag varit du had det inneburit lite vin, lite kallbad, en hel del P1 (ditt förtydligande om att du absolut inte har några problem med tips undrar jag förövrigt om det kommer från att du måhända lyssnat på P1 kultur idag?) och kanske någon löptur. Och mat! God mat!

Förutom det ovanstående har jag alltså inte så himla mycket att tillägga. Men jag vill verkligen säga att jag är så glad för dig, glad, GLAD att du skriver och är så vass och varm, rolig och rak, generös med din kunskap och modig.

Kram!

tankarochvardagslunk sa...

Hej!
Egentligen kan jag bara instämma i alla ovanstående tips.

Det viktigaste är nog att ta bort styrelse- och ekonom-uppdraget på Bens förskola.

Försök lägga in veto på en del av de andra energitjuvarna också.

Mitt ex blev sjukskriven för utmattningssyndrom för tolv år sedan. Idag jobbar han på 25 %. Så sätt stopp innan du verkligen träffar väggen. Snälla!

Följande sida riktar sig till människor som blivit hjärntrötta efter olika former av hjärnskador, men broschyren som du kan ladda ner ger många tips på olika små sätt att hantera sin vardag så att man kan bli friskare istället för sjukare.

http://mf.gu.se/om-mental-trotthet/informationsmaterial-att-ladda-hem

Lycka till!

Johanna sa...

Åh gud, den där känslan är så hemsk, den som kväver en och får en att undra hur man ens ska få rätsida på en enda av punkterna. Känner så med dig i detta och tycker precis som alla andra att du ska ta det på allvar ändå, se till att skapa andrummet som krävs. Skit i den där kassörsgrejen åtminstone ett tag, nån annan kanske kan ta över tills vidare? Sitter garanterat en massa föräldrar i den där gruppen och gör inget fastän de inte befinner sig i en väldigt stressig period just nu. Så är det ju jämt! Just nu GÅR det ju inte för din del av jättemånga helt logiska förklaringar, och då är det ju inte mer med det. Man måste faktiskt inte ställa upp jämt, ens när det gäller barnens förskola.

Och du, HJÄLTE-du som löste det där med deklarationen, herregud!! Och om du vill ha tips om en asskön och jätteduktig revisor som har superkoll på frilansande människor och få-personsföretag etc, så kan du väl bara skriva på facebook eller sms:a eller så, så ska jag skicka dig till min! Eller obs han är kanske inte revisor utan redovsningskonsult (tror jag) (bra koll som du hör, hehe) (men han ÄR faktiskt bra).

Kram!

Guldmazarinen. sa...

Bästa, fina Maria.

Jag är absolut ingen doktor men mycket kan jag säga om utmattning/utbrändhet pga erfarenhet. Din hjärna och kropp låter helt slut. ÄR helt slut.

Ska jag berätta en sak som jag har läst? Plöjer mycket böcker om allt som har med att förändra beteenden eller andra må bra böcker just nu. Inte bara sådant som är skrivna av gurus utan även om oljor att ha i ansiktet eller vad i skafferiet som är bra mot huvudvärk.
Iallafall:

Vår hjärna? Den är cirka 40 000 år gammal och har inte utvecklats något sen dess. Den har inte alls förstått att tiderna förändrats. Förr, dvs när vi var grottmänniskor, fick den tid att vila och reagerade när det exempelvis var fara i närheten. Då signalerade den till övriga organ i kroppen och adrenalin utsöndrades osv. Den signalerade även att efter utsatt fara och när människan var i säkerhet igen så var det dags att vila.
Nu? Med allt som är runt omkring? Allt vi ska leverera och hinna med? Hjärnan är inte skapad för så mycket och det kanske kan ge en bild av hur ditt huvud känns just nu. Varför så enormt många bränner ut sig. Hjärnan går ju på spinn precis hela tiden. Vi har ingen vilodag längre utan allt är tillgängligt precis hela tiden. Minns du när vi var små och precis allt var stängt på söndagar? Ja, av en anledning - VILA och återhämtning.

Mycket text nu, förlåt. Vet att det inte alls är optimalt för en bränd hjärna.
Vet inte hur du ser på olika former av mindfulnessutövande? Jag var själv skeptisk väldigt länge på grund av att jag aldrig riktigt fick information VARFÖR det är så bra. "Det är bra" var vad jag hörde och jag blev tokig på att inte förstå anledningen. Det krävs övning och jag är inte där ännu.
Andningen är viktig och kan hjälpa om man får kontroll på den. Slänger in en övning men det är absolut ingenting du behöver ge dig på.

Andas in och räkna till 6
Håll andan och räkna till 2
Andas ut och räkna till 8
Upprepa ett par gånger och känn att andningen (förhoppningsvis) blir lite lugnare.

Jättemycket konstig information nu. Förlåt.
Jag vet vad du går igenom och hur det känns och det känns som att jag skulle kunna skriva flera böcker om det här och skicka till dig.

STOR KRAM/ Anna-Karin

pokanovic sa...

Kära du!
Är inte dina föräldrar pensionärer? Snälla be dom komma ned ett par veckor och bo hos er så du får komma ikapp. Det är asjobbigt att be om den hjälpen men du får väl kompensera senare på något sätt om det känns viktigt. Gå även genast till läkare och beskriv detta. Det kanske finns något sätt att få hjälp utan att sjukskriva sig. Eller också är det det du behöver. Gör detta innan det blir värre. Kärlek från Värmland.

Anonym sa...

Hej det är jag ovan som skrev inte farligt fysiskt för jag tolkade inlägget helt personligt som i "har jag fått en hjärntumör". Det är helt riktigt att vi som drabbas av utmattning också får förändringar i hjärnan och andra fysiska problem som högt blodtryck osv. Däremot är det så bra att det går tillbaka med vila. Efter rehab är det ok igen. Jag är förutom själv drabbas också psykolog och forskar om psykisk hälsa. Så även med kunskap kan en drabbas.

Peppe sa...

Jag har inget gott råd. Tycker bara att du verkar vara en härlig person. KRAM och ta hand om dig

Anna sa...

Ta hand om dig!!! Du är viktigast i detta! Det är inte värt det att bli sjuk för en lång tid... jag vet. En del av diagnosen är just att inte kunna prioritera, att inte kunna koppla av när man borde ( t ex på natten) så ta det försiktigt. Du är så mycket viktigare än någon endaste prestation. Ta hjälp av sambo, bästis, granne att plocka bort åtaganden och få hjälp att sortera tankarna. För när hjärnan brinner är allt viktigast och ens förmåga att se orimligheten i att hinna allt är borta. För mig var det så att jag jobbade ännu mer och ännu hårdare när minnet och prestationsförmågan började svikta för att kompensera. Det var inte bra. Sviterna sitter i åtta år senare. Bromsa. Säg nej. Hoppa av. Ta i ordentligt! Massa kramar och pepp till dig!!!

Beatatjata sa...

Har erfarenhet av brinnande hjärna men inte av att driva eget. Förstår att det krånglar till saker men att verkligen krascha är urdåligt oavsett arbetsform. Så skala ner allt det går. Ta "tjänstledigt" från uppdrag som inte är jobb. Betala någon att göra redovisning - du betalar just nu ett högt hälsopris för stt göra det själv. Sätt någon slags gräns på ditt jobb. Det går att jobba dygnet runt (även för mig som anställd, jag blir aldrig färdig på mitt jobb) så bestäm att efter kl x eller på lördagar jobbar jag INTE en sekund. Och det där med barnvakter. Sjukt svårt att klara vardagen utan (fattar inte hur såna som ni får ihop det). Kanske "annonsera" efter andra i liknande situation och byta tjänster? Ibland är det lättare att ta hand om fyra barn än om två. Särskilt om det innebär att man har noll barn att ta hand om emellanåt.

Anonym sa...

Fundera på att ställa er i kö för en plats i en kommunal förskola. Även om Ben trivs jättebra i föräldrakooperativet så kommer det att drabba honom (och ert andra barn) stenhårt om du klappar ihop. Även nu, att du är så sönderstressad drabbar ju barnen. Är det verkligen värt det?
Och som några till har sagt: kolla med de andra föräldrarna om ni inte kan slå er ihop då och då och ha "lekträffar". Ofta är det lugnare att låta ungarna få ha en kompis hemma än att "roa" dem på egen hand och i gengäld kan ni kanske få några timmar då och då utan barn...
Märta

Mirijam sa...

En som åkte in akut med misstänkt stroke oga stress kanske inte är rätt person att komma med goda råd här, men jag säger också att du borde försöka skala bort lite innan den brinnande hjärnan blir kronisk. Jag har skalat ner en del nu, men känner att det nog är för sent, för min stresstålighet är noll och så fort det blir för mycket av vad som helst – röda pluppar om notiser i telefonen, barn som gapar om allt och inget, mail som ska besvaras, texter som ska skrivas, så får jag tunnelseende och kan liksom inte prioritera. Allt blir, precis som du skriver, lika viktigt. Skriver lite till dig på messenger om hur jag gjort.

Tove sa...

Det låter riktigt jobbigt det där! Jag har också hört nåt konstigt ljud i öronen när jag varit stressad, men först nu fattar jag att det beror på det. Tack!

Jag brukade göra listor förr men en psykolog rådde mig att sluta med det eftersom det skapar MER stress, enligt henne. Så jag slutade och det känns bättre nu. Nu har jag mer "muntliga ambitioner" kan man säga, än nerskrivna listor över vad jag vill göra under dagen.

Ni verkar vara i behov av en barnvakt. Går inte det att hitta på något sätt? Jag vet inte, jag funderar själv på att flytta tillbaka till Göteborg just för att kunna få barnvakt (min familj bor där).

Fundera på vad som är viktigt... Ta bort aviseringar i telefonen. Köp en annan telefon för 500 spänn, ej "smart". Kanske? Eller bara avinstallera dina appar. Skit i facebook och whatsapp. Stäng av dem eller gör så du inte ser när det kommer nåt nytt där.

Tillåt dig att känna och att gråta, stanna upp. Jag tror att det kan vara bra. Skitjobbigt men bra. Gå till vårdcentralen och be att få prata med någon, om det känns bra. För mig brukar det hjälpa.

Gå ut i naturen. Titta på ett träd och säg: Här står du. Hur har du det? Vad fin du är!

Åk till havet. Gå runt Ganlets badplats. (Buss 94 från Frölunda Torg mot Näset, hållplats Halleskärsgatan). Där är det fint! :)