söndag 5 februari 2017

Februarifoton #5 – mitt stök

Mitt stök sitter sitter mest i svalget. Där arbetar ångesten och jag tror att jag har lokaliserat dess hemvist till precis längst bak i gommen och en liten bit ner i halsen. Den drivs av en väldigt duktig projektledare som effektivt ser till att pumpa ut kalla sjok av skräck till andra delar av kroppen, som brösten, lemmarna och ögonen.

Jag har alltid haft en stökig insida och det kanske beror på en olycklig och nedärvd (?) inställning till prestation eller att jag blev mobbad under flera år eller på något helt annat. Det spelar inte så stor roll, jag väljer KBT före psykodynamisk ansats och har sedan 2008, ungefär, försökt hitta sätt att leva med ångesten och hantera den.

Jag vet nu att Stesolid inte biter (på mig) och att sömntabletten Imovane funkar. Jag vet att det är viktigt för mig att den terapiperson jag träffar har ungefär samma temperatur som jag för att samtalen ska ge någonting och jag vet att det inte behöver vara läskigt att tänka på döden.

Sedan jag slutade på min förra arbetsplats har ångesten kommit mycket mer sällan och det var länge sedan jag fick en panikångestattack. Det får mig att tro att det var ett riktigt bra drag att lämna det stället. Att ha barn som sover om nätterna har också gjort mycket för ångesten.

För tillfället tar jag inget receptbelagt. Sällar mig dock till den trendkänsliga skara som äter D-vitamin och magnesium som fanns det ingen morgondag. Och så Efamol, då, men det har jag väl tjatat tillräckligt om.

Är faktiskt rätt okej med mitt stök för tillfället. Det är hanterbart.

4 kommentarer:

  1. Hur kom du fram till att det inte är läskigt att tänka på döden? Hur tänker du nu? Lite nyfiken bara.
    /tove

    SvaraRadera
  2. Älskar din blogg. <3

    SvaraRadera
  3. Minns inte exakt hur jag kom fram till det, men någon gång gick jag från total panik över döden till att kunna hitta typ kraft och motivation från den. Att eftersom alla ändå ska dö så är det ju inte så farligt att ... bara göra olika saker.

    SvaraRadera
  4. Obs: är inte alltid så carefree. Har fortfarande dödsångest och panik emellanåt.

    Det är så konstigt att vi ska dö!!!

    Men också på något sätt rättvist. Att alla ska dö och ingen vet när.

    Men också konstigt!!!

    SvaraRadera