onsdag 1 februari 2017

Februarifoton #1 – det här är jag

Det här är jag i morse, när jag lagt eyeliner och läppar för att jag ska träffa ny kund. Klockan är nio och jag har hunnit vara hos tandläkaren och tagit bort tandsten i en halvtimme, med sprutbedövning, för så mycket tandsten har jag, trots mellanrumborste och Flux. Har också hunnit handla på Ica Kvantum i Eriksberg.

Att hinna göra flera saker tidigt på morgonen är ganska typiskt för mig, precis som att ha tandsten. Eller att sätta sig och skriva saker när Nils lägger barnen, för att då är det lugnt. Det är det iofs när Nils lags barnen också och det är inte som att vi umgås så mycket om kvällarna. Vi behöver sitta vid varsin dator och glo. Jag behöver kanske kolla på Sveriges mästerkock och spela Heroes of might and magic och Nils har mycket med Dota och Premier league. Men vi ska alltid vara med varandra, det vet vi, det tror vi. Det är tryggt.

Annat typiskt är känslan jag vaknade i morse, efter en natt med cirka en timmes sömn. Är sömnstörd for life efter spädbarnstiden och Bens 2,5 första år med nattlig smärta, så det blir så ibland. Att jag inte sover alls. I natt var det privatekonomi, bokföringsprogram och deadlines som spökade.

Då kan jag vakna och känna att jag faktiskt inte orkar driva företag, ha små barn och inga pengar på samma gång.

Sedan har jag en heldag med Kajsa och får massa gjort och inser att det är pengar på väg in och vi träffar en ny kund som är så mysig och så försvinner den dåliga känslan. Kajsa missar sin Friskis-tid, så vi går och dricker två öl i stället och känslan blir ännu bättre.

Jag fyller 37 år i maj och har insett att jag sedan några år tillbaka inte definierar mig så mycket i relation till pojkar och män längre. Det gjorde jag jämt förut. Från min mellanstadielärare, som jag avgudade, som tyckte att jag var så bra på matte och sport, "minst lika bra  som killarna – om inte bättre" och jag myste. Bästa jag kunde höra. Till första pojkvännen, som spelade innebandy och magic, så jag började spela innebandy och magic, till den andra, som var så hemsk att det ska vi inte prata om, men vi kan säga att jag inte tänkte så mycket på att han var hemsk som på vad som var fel på mig.

Till otaliga killar som vetat allt om världen, eller som kanske inte sa något om det, men som säkert visste allt eftersom de var så tysta och mystiska och ÅH TYCK OM MIG TYCK ATT JAG ÄR INTRESSANT, till chefer som härskat och söndrat till dess att jag inte visste ut eller in.

Men de senaste åren har jag inte omgivit mig eller påverkats så mycket av dem. Det är skönt. Vilket annat liv, va.

Jag bryr mig mycket lite om att mina barn är stökiga och kladdiga och äter som katter, utan att använda händerna, men jag bryr mig mycket om att de är snälla och fria och känner att de är älskade utan krav på prestation.

Jag tycker mycket om att ha en resa inplanerad och nästa tur går till Köpenhamn för att se Methyl Ethel med Nils (julklapp) och det ser jag fruktansvärt mycket fram emot. Då ska vi bo i en AirBnB-hyrd lägenhet på Nørrebro och äta allt på Copenhagen street food market och lalla runt.

Jag tänker oerhört mycket på döden och försöker använda "alla ska vi dö, men just i dag ska vi förhoppningsvis inte det" som motivation för att våga göra saker. Som att stå på scener och prata om normer, vilket jag och Kajsa blir inbjudna till lite då och då. Men trots att jag vet att allt är hittetå och att det är lika bra att bara göra grejer så blir jag väldigt nervös och rösten hamnar långt, långt upp i halsen.

Jag önskar att jag kunde tänka "que sera, sera" och sova om nätterna, men jag verkar inte vara skruvad på det sättet. Samtidigt borde jag inte säga så, för mitt värsta är folk som säger "sån är jag!" och tycker att det är ett argument för att alla andra ska ändra sig och inte hen.

Nu är Nils färdig med nattningen där upp och Sveriges mästerkock borde vara tillgänglig på TV4 Play. Så vi säger så.

4 kommentarer:

  1. Jag orkade visst inte hoppa på den här februari-utmaningen men gud vad jag älskar att läsa alla inlägg! Som detta!

    SvaraRadera
  2. Gud vad jag ofta önskar att vi hade bott i Göteborg. Jag tänker mig att jag hade fått hänga med dig då. Och Johanna ovan.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker så mycket om dig, trots att vi inte känner varandra. SÅ pass god vibb på dig.

    SvaraRadera
  4. <3 <3 <3
    Alla ska vi dö, men just idag ska vi förhoppningsvis inte det. Åh, klok som en bok är du.

    SvaraRadera