tisdag 29 november 2016

Kroppen

Ben har nu hostat i ungefär nio år. Eller i alla fall över en månad. Jag har också drabbats och i natt hostade jag till dess att jag spydde. Nu vet jag inte vad som är värst: att jag inte kommer att få sova på oklar framtid eller att min stressinkontinens spårar ur av hostattackerna.

Jag vet, måste jobba med knipövningar. Borde ha gjort det varje dag efter att Bo spräckte upp mitt kön eller åtminstone efter att Ben gjort en omgång på bäckenbottenmusklerna. Men jag fick ju liksom inte sova på flera år pga kolik och Bens öron, så jag orkade inte göra annat för min kropp än att duscha ibland.

Så nu är jag inkontinent när jag joggar och tydligen även när jag hostar som jag gör nu.

För att kompensera för gnället vill jag också berätta att trots att min mensapp är tydlig med att jag borde ha PMS, så känner jag ingenting! Kan det vara så att jättenattljusolja faktiskt hjälper? Som Kakan Hermansson sa? I så fall har jag upptäckt livets kapsel och den heter Efamol. Eller så är det min kombination efamol + d-vitamin + magnesium som gör det. Oavsett: please please please, låt det vara sant.

söndag 27 november 2016

Helgen i sex bilder

I går åkte vi på julmarknad på en gård i Fjärås. Det var en supermysig utflykt i teorin, men i verkligheten var det Tjolöholmgate*. Dyrt och trångt. Jättetrångt. Allt var slut, inklusive pepparkakorna, och på den enbilssmala tvåhundra meter långa och farligt branta uppförsbacken som ledde fram till julmarknaden skulle några hundra bilar mötas. Jag tackade livet för att jag inte satt bakom ratten och led med Nils och hans stress-svettiga uppsyn.

Vi fick i alla fall träffa tomten. Fast barnen tyckte att han var så läskig att jag fick gå fram och lämna önskelistan. Sedan skulle vi köpa pepparkakor, men de var som sagt slut. Mackorna också. Fick kall risgrynsgröt efter 20 minuters köande. "Varför gör vi ens något?" frågade jag och Nils varandra. Blev ju iofs någon slags teambuilding av det.

Gud vad jag gnäller! Barnen hade det bra och det är ju vad som räknas. Även om Bo var besviken på de "mystiska väsen" som utlovats. "Det här är ju dockor, mamma. Var är de riktiga älvorna?"

I dag har vi stannat hemma och det blir sällan misslyckat. Vi städade (även barnen!) och hämtade jullådan från garaget och drack glögg. Samt bakade pepparkakor. Det årliga pepparkaksbaket = lackmustestet som visar om en har stora eller små barn. Mina är tydligen stora nu, för till skillnad från förra året gick det vägen utan ett enda skrikochpanik-utbrott.

Fast efter ett tag ville Ben bara göra bajshögar, i stället för platta kakor. Så han kanske ändå är lite young at heart fortfarande.

Jag har också hunnit gå på 35-årsfest där det fanns polaroidkamera.







*Flera midsommardagar när vi firat aftonen i Kungsbacka har vi lurat oss själva att det blir mysigt att besöka Tjolöholms slott. Det blir aldrig mysigt. Om man inte med mysigt menar att stå i kö för att få känna sig rånad. 

fredag 25 november 2016

Orimlig men jätterimlig kombination

Det har förekommit frågor kring jag tänker när jag startar företag när barnen är små. Hur det funkar och så. En närstående person har till och med uttryckt att jag "har väl bättre saker att tänka på". 

Det finns mycket att säga om det. Till exempel att jag anser att det är viktigare än någonsin, nu när barnen börjar ställa frågor om livet, att försöka göra något för rättvisa, mot ojämlikhet. Eller att jag är rätt säker på att en snoppbärande person inte får de frågorna, hur många barn han än har när han startar företag. 

Men det kan jag prata om en annan gång. Nu vill jag berätta att de faktiskt har en poäng, de med farhågor om att det är svårt att kombinera startup med småbarn. 

Den här veckan hade vi livets presentation, för en pitch (dvs en situation där man säljer in sig själv och sin byrå till en uppdragsgivare med hopp om att få sköta uppdragsgivarens kommunikation) som vi jobbat med i ett halvår. Et pitch som, om det går väl, innebär trygghet och stabilitet i åtminstone två år, med allt vad det innebär i form av vetskap om lön, jämnare humör – även under PMS:en, möjlighet att skaffa kontorslokal, bättre mat till barnen osv osv osv. 

Viktig presentation, med andra ord!

Men man kan ju inte kräva av barnen att de ska ta hänsyn till det. Ben som har hostat i ungefär i en månad passade på att klocka in en så dålig sov-natt inför presentationen att jag grät på morgonen. Dessutom har han konsekvent hostat i min mun den senaste tiden, så jag visste – när det var dags att kliva upp inför potentiell kund – inte var mina streptokocker började och sömnbristen slutade. 

I alla andra sammanhang hade jag tagit en sjukdag. Men det "går" ju inte när framtiden hänger på att man är närvarande. Så det var jag och det gick bra, tror jag, och nu väntar vi på besked. 

Men, till alla haters (som nog inte läser här iofs) så vill jag ändå säga att det är värt det. Att starta eget för en idé man tror på. Oavsett barn som hostar i ens mun.

söndag 20 november 2016

w h a t t h e f u c k happened

Det går inte att se det på Youtube från Sverige, men ni som har HBO Nordic måste nästan gå in och kolla på allra senaste avsnittet av This Week Tonight med John Oliver. Det första efter USA-valet och det sista för säsongen: S03E30. Ojojoj vad bra. He's saying it like it is!

En annan grej som är fin nu är podcasten Slate's Trumpcast. Deras reason for being har alltid varit att se till att Trump inte blir president. Nu när that ship has sailed fortsätter de med nya avsnitt nästan varje dag med syftet att inte normalisera Trump. De intervjuar intressanta personer med olika infallsvinklar och det är väldigt bra journalistik. Avsnittet någon dag efter resultatet, med en high school-lärare som berättade om de svarta elevernas oro och hur hon och de andra lärarna hanterade det, var väldigt starkt. 

Helgen i bilder

I går följde hela familjen med till Bossas tennisträning. Jag har bara sett henne spela en gång förut (det är alltid Nils som följer med) och att sitta där i går var som att äta jättemycket barndomsknark. Är ju uppvuxen i olika racketsporthallar, så ljudet av pingis och åsynen av min avkomma i sportkläder i en grupp med andra sportklädda blev nästan för mycket. Fast jag blev som lugn av det också! Som att känslan av att vissa tillstånd är konstanta vaggade in mig i en trygghet. Knäppt, för jag vill ju egentligen skynda att förändra det mesta. Tydligen är det icke applicerbart på föreningslivet och idrottshallar.

Tur att jag hade den här att springa efter så att jag inte hade tid att fundera ihjäl mig. 

Sedan gjorde vi det här smarta: åkte till ICA Focus och åt i deras restaurang. Man väljer vad man vill i deras färdigrättshylla eller i självplockssalladsbaren eller ur smörgåshyllan, betalar och värmer det som behöver värmas i mikrougn. Billigt som att gå på McDonalds, men mysigare och så får barnen titta på alla olika rätter innan de väljer, vilket jag tror bidrog till att de faktiskt åt ganska mycket. 

Också bra lördagsgodisurval på Focus. Saknar den affären. Så mustigt utbud. När jag och Nils bara var två personer bodde vi i Johanneberg och gjorde våra lyxhelgs-inköp där.

När vi ändå var på rätt sida av stan för att enkelt ta oss till Mölndal åkte vi dit och till Kvarnbyn. Har alltid velat kolla in den stadsdelen (tror att det är en stadsdel...), för det ska vara mysiga gator och hus och framför allt en FORS. Den var fet. Dundrade som ett åskväder. Tacksamt med små barn. Det räcker och blir över med underhållning av typen "åka rulltrappa upp och ner på ICA Focus följt av att titta på ett snabbt och friskt vattendrag".

Fast vi gjorde ett till besök när vi ändå var i grannkommunen: kollade in deras stadsmuseum. Det var SÅ BRA. Kan verkligen rekommendera. Det var något slags event där i går och barnen fick pyssla tillsammans med IKEAS gosedjursdesigners. 

Och så var det en gosedjursutställning. Tror att det håller på en bit in i 2017. Den var jättefin!

Mycket att titta, klämma och klättra på. Vi såg skylten om att man inte fick gå upp på björnens huvud lite för sent...

Man fick bygga sitt eget gosedjur också ...


... och klä ut sig till ett. Det var verkligen ett jättejättejättebra museum  för barn. Jag har väl för övrigt klämt in 95 procent av livets museibesök de senaste sex åren, dvs post-kids. 

I går kväll gjorde vi det listiga att låta barnen äta middag picknick-style framför teven med levande ljus. Att göra ett event av middagen gör att de äter mer (har jag nämnt att de är som fågelungar i maten?) och de håller sig hyfsat lugna. 

Så att mamman får chansen att läsa ikapp sig. Det här tyckte jag var ett fint reportage i DN. 

Och så blev det söndag, alltså i dag, och då åkte vi hit. Till Åbybadet = äventyrsbad = världens roligaste ställe för barnen. Dock var det så fullt att det knappt gick att röra sig i vissa pooler, så på så vis var det vidrigt. Ändå värt det, för Bossa sa så här till mig i omklädningsrummet:

"Mamma, jag kan faktiskt inte tro det."

"Tro vaddå?"

"Att vi är här! Det är nästan för bra för att vara sant. Det är overkligt."

torsdag 17 november 2016

Jag ger er min morgon

Nämen man går väl vidare. Gör det som ska göras. I morse gick jag upp 6:15 och blev ändå sen till lämningarna vid åtta. Hur är det ens möjligt? (Och ja, barnen får ha paddan när de äter frukost, för annars blir det för jobbigt.)

Eller, jag vet ju hur det är möjligt. När jag ser andra föräldrar som drar runt med vinterklädda barn på morgonen blir jag gråtfärdig, för jag vet vilken kamp som ligger bakom. "BRA JOBBAT!" vill jag ropa till alla tappra mammer och papper som tråcklar med vantar och termobyxornas hängslen medan svetten rinner och stressen bultar.

Vi har två tider att förhålla oss till. Bens förskola äter frukost klockan åtta (ja, han äter frukost hemma också, för Bo får frukost och då måste Ben också få) och då vill man inte komma in och störa mitt i maten. Sedan öppnar Bossas klassrum dörren klockan 8:05 och stänger den 8:10. Det är en så himla svår lucka att pricka in vissa dagar. Speciellt när den mindre envåldshärskaren inte vill ha kläder på sig.

I alla fall, dörren till klassrummet går ju att öppna även efter 8:10, men det är väldigt tydligt att man är sen om man kommer då. Vilket vi gjorde i morse.

Hur som så var klockan cirka 8:25 när jag fick trampa iväg med min favoritpodcast i lurarna.


Här är jag halvvägs – på Älvsborgsbron. Stena Lines Tysklandsfärja kommer in vid nio varje dag och ibland är den precis på väg under mig när jag är på bron. Inte i dag, men när det händer får jag svindel.

Precis före nio rullade jag in på kontoret i Majorna. Det känns ungefär som att jag redan jobbat en halv dag. Gud vad mina kollegor Kajsa och Jennifer får en försmak av vilket litet helvete det kan vara att ha förskolebarn en vardagsmorgon i november. Undrar om de blir alldeles avskräckta? Jaja. Nu ska jag jobba. Ha d gott / Glenn. Ps: Kajsas skärm är större än min.

onsdag 16 november 2016

Vad ska man göra nu då?

Jag försöker formulera något om känslorna som ännu en vecka efteråt domineras av ett djupt självförakt. "Jaha, här jobbar jag på med min feministiska startup-byrå och pratar om vikten av att kännas vid och riva upp normer för att få ett mer inkluderande och rättvist samhälle." Till vilken nytta då? Kvinnohatet vinner alltid. De jävlarna som har mycket och vill ha mer vinner alltid. Trump hade starkt stöd i gruppen "fattiga människor som vill ha sin gruva tillbaka", ja, men han vann också hos medelinkomsttagare och rika. Och hos vita kvinnor. Fy fan. Jag vet att det redan finns vidriga ledare i världen, men som symbol är det här... Den här öppet rasistiska och kvinnohatande personen med noll politisk erfarenhet som aldrig läst en bok. Som skryter om övergrepp och vars uttalanden till 70, 80 eller 90 procent (beroende på vilken faktagranskare man frågar) är lögner. Som nu som folkvald fortsätter att kalla amerikanska medier för korrupta och inte verkar sluta med sitt nattliga tok-twittrande. Som fått uttrycket "att trumpa" att bli vedertaget bland tafsande snubbar i skolan ("vaddå, jag bara trumpade lite") och som fått hatbrotten att löpa bärsärk. Läs Peppes inlägg som sammanfattar det bra.

Fan alltså. Det känns som att han vann, den vita kränkta gubben (som i alla vita kränkta gubbar). Som att alla jävla rasister, kvinnohatare och de som tänker "mitt mitt mitt och kom inte hit" fick rätt. Och att det kommer att leda till så fruktansvärt mycket skit för de som har det sämst.

Och det går inte att luta sig mot att han "inte kommer att kunna få igenom så mycket tok, eftersom han bara är en person", för har ni googlat Mike Pence, Rudy Giuliani och Newt Gingrich? Newt är med rätt mycket i den här videon. Enjoy.

onsdag 9 november 2016

Jag frågar, Bossa svarar


1. Vad säger din mamma ofta till dig?

"Jag vet inte."

2. Vad gör henne lycklig? 

"Familjen."

3. Vad gör henne ledsen? 

"När man slår dig."

4. Vad skrattar hon åt?

"Roliga filmer."

5. Hur var din mamma som barn? 

"Det vet jag inte alls, för jag var ju inte med när du föddes och var liten."

6. Hur gammal är din mamma?

"36."

7. Hur lång är din mamma?

"Jag vet inte det och kan inte gissa."

8. Vad är hennes favoritsysselsättning? 

"Vara med familjen."

9. Vad är hon jättebra på? 

"Att laga mat."

10. Vad är hon inte så bra på?

"Att cykla upp för höga backar."

11. Vad jobbar hon som?

"Jag vet inte. Med dataprogram?"

12. Vad är hennes favoritmat? 

"Pizza och tacos."

13. Varför är du stolt över henne? 

"För att jag älskar dig."

14. Vilken seriefigur är hon?

"Pikachu, för jag älskar Pikachu."

15. Vad gör ni tillsammans? 

"Vi leker olika grejer."

16. Vad är likt mellan dig och din mamma?

"Vi har snippor."

17. Vad är olikt?

"Jag har gröna ögon och du har blå."

18. Hur vet du att din mamma älskar dig?

"Jag bara känner det."

19. Vad är din mammas favoritplats?

"Hemma."

Tur de finns

Nu vänder vi blad. Och tänker på annat en stund. Som att få barnen att äta flera morötter till fiskpinnarna.

...

Stora sängen klockan 7:05

"Varför är du ledsen mamma?"

"För att det har varit ett val i ett stort land som heter USA och det bestämdes att en som heter Trump ska bli president över det landet."

"Vad är president?"

Annat barn i bakgrunden: "PLESENT PLESENT PLESENT"

"Det är den som har mest makt över hur landet ska vara och vilka regler som ska gälla. I Sverige heter det statsminister, i vissa länder heter det premiärminister. Det kan också vara en drottning eller kung som bestämmer mest. I landet USA heter det president."

"Men varför är du ledsen över att, vehettehan, Trump blev president?"

Annat barn i bakgrunden: "TLAMP TLAMP"

"För att han är inte snäll. Han är dum."

"Varför då?"

"För att han tycker att människor är olika mycket värda. Det stämmer inte. Alla människor har samma värde. Jag tycker att det är fel att en som tycker att vissa människor är bättre än andra får bestämma i ett land, det kommer att bli så orättvist."

"Men varför får han bestämma om han är dum?"

"För att de flesta människorna i landet röstade på honom."

"Men varför röstade de på honom fast han är dum?"





SLUT PÅ SVAR.

söndag 6 november 2016

Har man låga krav på en tågresa när kiss i famnen inte bekommer en?

I dag åkte jag tåg till Värmland och tillbaka för att hämta hem Ben och Bo. Det blev ett mycket kärt återseende på centralstationen i Karlstad. Jag var lite nervös innan. Har inte varit borta från barna en hel vecka förut.

Men det gick fint. De blev superglada. Till och med tågresan gick bra! Det enda lite knixiga var att alla toaletter var upptagna när Ben blev kissnödig, så han kissade på mig i stället.

Det är så himla skönt att ha dem hemma. Men vad det kan hända grejer på en vecka! Måste räkna på en grej ...

* räknar *

Okej, Ben har levt i 182 veckor, Bo i 317 och jag i nästan 1 900. Så för dem är ju en vecka en mycket större del av livet. Kanske inte konstigt att det sker massa utveckling. Men ändå: Ben (eller Elsa Gottring, som han kallar sig nu) har utvecklat sitt ordförråd med säkert 50 ord den här veckan och Bo har lärt sig knyta skorna.

Bo har dessutom nått ny verkshöjd med ritandet. Kolla in den här teckningen som berättar en hel historia. Fick lite skräckfilmscreepy-feeling av den.

Nu ska jag vara med och cirkla i Jennys bokklubb. Alldeles för länge sedan jag lyckades få till det, men den här gången sitter jag laddad. Har till och med läst boken.

lördag 5 november 2016

fear of missing out

Jag har aldrig lidit direkt av FOMO. Vill oftast bara vara hemma ändå. Men den här veckan. Herregud, vi har varit utan barn sedan i söndags (de är i Värmland hos mormor + morfar) och det har gjort mig som panikslagen. Allt måste hända och allt måste maxas och vara svinmysigt. Det är såklart extremt dåliga förutsättningar och resultatet har blivit därefter.

Närå, det har varit en bra vecka. Jag har lagat mat i väldigt många timmar och bland annat testat att göra ramen på udonnudlar. Jag och Nils har tittat på six feet under nästan varje kväll, eldat i braskaminen och druckit många glas vin och varit på pubquiz en gång och bara traskat runt på stan nästan planlöst en gång. Vi har också testat att sova i samma säng och det gick förvånansvärt bra.

Men känslan av stress är ändå överhängande. Vi måste PASSA PÅ NU. Passa på att göra vaddå? Jamen jag vet inte, men den här chansen kommer kanske inte igen på ett år, så nu GÄLLER DET.

Den känslan mötte min PMS i veckan vilket ledde till att jag bland annat började gråta av en icke-offentlig feedback från senaste air bnb-gästen som påpekade att vårt kök "kunde ha varit renare".

Hå hå ja ja.

I alla fall. Jag måste nog ta tag i min ångest igen. Den här veckan spillde det inte bara över på Nils utan även på företaget och framför allt min kompanjon. Kan inte vara lätt att driva företag med mig och mina katastroftankar. Jag glömmer att alla inte är lika vana vid min ångest som Nils är. Jag ska kanske sätta en sådan där påminnelselapp i spegeln, fast i stället för att skriva "du är fin som du är" låta påminnelsen vara typ "du måste inte berätta exakt vad du känner hela tiden".

Ska bara städa varenda millimeter av innanmätet i alla köksskåp först. "Could have been cleaner", morr.