fredag 30 september 2016

Strezzen och #babybjörngate

Jag och Kajsa har sått ungefär en miljard frön och sagt JA till allt som kommit i vår väg, eftersom vi så gärna vill fylla vår kommunkationsbyrå med uppdrag. Nu är vi i ett läge där såpass många frön slagit rot samtidigt att jag känner mig pyttelite stressad över hur vi ska få ihop allt. Särskilt eftersom det samtidigt regnar olika barnrelaterade aktiviteter över Hellbjörnz. Det är BVC, tandläkare, "lära känna"-samtal, föräldramöten, jour + städ på förskolekooperativet, fyra barnkalas, ett släktkalas (Bo fyller sex år i dag, hurra!), tennis, slagverksskola, skolutflykt, familjedag på kooperativet, fixardag på kooperativet och en himla massa grejs.

MEN det är ju delikata problem det här och allting kommer att ordna sig. Synd bara att bloggen blir lidande.

Vill ändå lägga in en uppdatering i Babybjörn-gate. De gjorde en så himla smart sak, nämligen, och be-friendade mig genom att ge mig i uppdrag att skriva för deras tidning. Så det ska jag göra! En härligt normbrytande krönika på temat "så överlevde jag småbarnsåren  – bästa tipsen från en som tröttnat på tips", typ. Ska bli intressant att se hur den landar. När jag ältar föräldraskap här på bradpittsarmpit så känns det som att jag pratar med mina kompisar. Nu kommer ju folk som inte valt att gå in på min blogg få läsa om mina (och Nils) knep som gjorde att vi överhuvudtaget orkade stå upp under de 2,5 åren vi inte fick sova. Dessutom kommer tidningen ut i länder där det anses normbrytande att ha en pappa med bärsele på en bild, så att det ska ju bli ... spännande att se reaktionerna på mina tankar om jämställdhet, hehe.

tisdag 27 september 2016

"Undvik mellanmål som innehåller salt"


Efter en 1,5-timmesnattning var det så himla fint att öppna Facebook och se att ens morrande lett till massor av glada tillrop och pepp. Trodde faktiskt att Babybjörn skulle ta bort min kommentar bussigt omedelbart, men nu vet jag inte. Nu kanske de i stället kommer att svara?

Upprinnelsen är att min kompis Elin gjorde mig uppmärksam på Babybjörns kampanj där de ger tips till nyblivna mammor på vad de kan äta för att få tillbaka energin och lystern i huden efter att de fött barn.


onsdag 21 september 2016

Listigt

Puh, jag fixade både politikerdagen (nästan hela, fick åka hem före middagen på kvällen) samt gårdagens föreläsning (se bild). Det sistnämnda var så kul. Stå och orda om normer och normkritik och normkreativ kommunikation och få betalt för det? Nyp mig. Dessutom drog vi ner några fniss.

I dag vaknade jag till ytterligare en dag då det kändes som rimligast att bara amputera halsen. Är så trött på denna sjuka. Men this too shall pass antar jag.

Snor en lista från Sandra Beijers blogg så länge:

1. Om du hade fått en dotter nu, vad hade du döpt henne till?Jag tycker att Brita Zackaris dotter har ett så fint namn, Essa, så kanske det? Eller Maine, efter Nils mamma. Också snyggt namn.

2. Sex utan kärlek eller kärlek utan sex?
Just nu är jag mest intresserad av sömlös logistik.

3. Har du bra självförtroende?
Ja, jag har rätt bra kläm på vad jag är kapabel till. Självkänslan, däremot, är svajig. Kan inte se att jag är värd något utan mina prestationer, till exempel, fast jag absolut tycker att andra är värdefulla utan att prestera.

4. Nämn tre saker på din att-göra-lista?
1: ombilda företaget till aktiebolag, 2: skaffa en kontorslokal och 3: anställa folk (som utvecklare, motion graphic-personer, UX:are, copywriters, grafiker, ljud- och film-experter, strateger, administratör/ekonomiperson osv). Bara feminister, of course.

5. Beskriv ditt drömutseende.

Jag har väl inte direkt ett drömutseende jag går och tänker på, men har ni sett hur syskonen Smith ser ut nuförtin? Jeez Louise.

6. Någon du har kysst?Jag kan inte tänka mig att jag kan svara något sanningsenligt och spännande här.

7. Har du kvar klädesplagg från då du var liten?Jag tror det, vi fick en del bebisplagg från mig och min bror när Ben och Bo var bebisar. Jag hade en tanke om att spara något plagg per storlek av Bens och Bossas kläder, men det var länge sedan jag la undan något.

8. Är du nöjd med din profilbild på Facebook?
Ganska, men jag tycker att det är svårt med profilbild. Bytte till den här för att den förra började bli gammal (plus hade en cigg i käften på den förra och jag blev ängslig över det vid något tillfälle). Hade precis färgat håret grått på den här bilden och tyckte att jag var fin. Men så fick jag så himla många likes och glada utrop att jag skämdes och blev ängslig över att folk eventuellt skulle tro att jag fiskade efter komplimanger. Ja ni hör, ängslig nästan jämt här.

9. Vad väljer du, godis eller chips?
Svårt! Men om chipsen är lite syrliga eller smakar ost blir det nog ändå chips.

10. Hur uppvaktar man dig?
Låter mig få sova. Ger mig en present fast jag inte fyller år.

11. Har du rykten efter dig?
Jag fick höra ganska nyss att det fanns folk på mitt förra jobb som störde sig på min feminist-aura och PK-framtoning.

12. Din absolut sämsta egenskap?
Den passivt aggressiva sida som jag släpper loss gentemot folk som står mig nära när jag känner mig orättvist behandlad. Otroligt icke-lösningsfokuserat drag.

13. Din bästa egenskap?
Jag tänker att alla är bra och snälla till dess att de eventuellt bevisar motsatsen. Och då försöker jag (oftast) förstå varför de är så.

14. Kan man vara vän med sitt ex?
Det kan man säkert.

15. Har du kysst en kompis?
Jajamen.

16. Hade du kunnat ha distansförhållande?
Ja, det hade jag och Nils i flera år.

17. Hur lång är du?
165 centimeter.

18. En vacker person?
Tavi som gör Rookie mag är fin från insidan och ut.

19. Ett boktips?
Jag tipsar jämt om böckerna om Maj (av Kristina Sandberg), men de är ju för jävla bra. Men okej, läs Hausfrau.

20. Bäst just nu?1. Att både Ben och Bo verkar trivas på förskolan och skolan. 2. Att september snart är slut och oktober kommer att bli en mycket lugnare månad med fler sovmorgnar och då kanske jag blir frisk.

söndag 18 september 2016

Nuddar jag med fingrarna på halsen så ömmar det så inni

Helgen som gick var bland annat fin för att jag fick se Bo spela tennis. Och trots att hon fick bollen över nät max tre gånger under 45-minuterslektionen så var hon så glad hela tiden.

Den var också fin för att vi tog oss upp på Ramberget när luften var skön ...

... och för att jag hade goa kvalitetsstunder med Ben. Just här äter han dumlekola på en lekplats och jag tror att kolan räckte i en kvart. Det var ett bestyr med den där kolan.

Men framför allt var den fin för att jag började känna mig bättre. Efter att ha roddat halvkrassliga barn medan Nils var jättesjuk och jag lite sjuk under veckan var det så skönt att känna, i lördags, att "nämen nu är jag ju nästan helt frisk". Blev till och med sugen på att gå ut och springa.

Och så vaknade jag natten till i dag med så djävulskt ont i halsen. Kunde knappt prata eller svälja i morse och har haft feber under dagen. Detta, må jag berätta, är min absolut sämst tajmade sjukdom hittills. Det slår till och med att bli monsterförkyld nära beräknat förlossningsdatum med Bo.

I morgon ska jag nämligen vara med på heldagsmöten med politikerna som styr i stan (mitt parti + V, MP och S) och vi ska prata om samarbete och massa viktigheter och det vore riktigt tråkigt (och dåligt för framtiden) att missa det. Och sedan, på tisdag morgon, ska jag och Kajsa ha vår allra första föreläsning om normkreativitet.

Jag KAN inte vara sjuk nu. Ni hör ju att det inte går.

Så nu ber jag till någon kraft att ipren och alvedon och en ostörd natts sömn ska fixa det här. Kämpa blodkroppar! (Det är någon slags blodkroppar som gör en frisk, va? Har för mig att det var så i den där animerade "i kroppen"-filmen man såg på 80-talet.)

torsdag 15 september 2016

Som tossiga kycklingar, allihopa

I går var jag på möte med andra föräldrar samt styrelsen i den ekonomiska förening som är Bens förskola. Jag träffade många för första gången och var lite blyg och mycket hostig, så jag satt mest och svettades och försökte hålla hostan inne. Det var kanske därför jag inte sa något när en av föräldrarna vädrade sina åsikter om hur kvinnor är. Eller så var jag tyst för att det sitter i ryggmärgen att "inte ställa till en scen". 

Jag måste i alla fall replikera någonstans, för att inte explodera, så här kommer det.

Vad jag önskar att jag svarat när en pappa kommenterade att det är synd att vi inte har fler manliga pedagoger på Bens förskola eftersom "det blir så mycket kackel och skitsnack på kvinnodominerade arbetsplatser":

"Hej, jag heter Maria och är mamma till Ben som är ny i gruppen. Jag vill bara säga att det gjorts vetenskapliga studier kring hur män och kvinnor uppfattas. Visste ni att om manliga och kvinnliga röster kommer till tals exakt lika mycket under ett möte så uppfattas det som att kvinnor har pratat mycket mer? Men om män pratar 75 procent av tiden och kvinnor 25 procent så uppfattar åhörare det som att fördelningen är jämn. Det var bara det."

Men det gjorde jag inte, utan jag satt arg och tyst medan nämnd pappa fortsatte dominera samtalet. 

onsdag 14 september 2016

Jag älskar dig

Vem vem vem är det som är min anonyma välgörare? Vem skickar den bok jag önskat mig så hett — utan att ge sig till känna?

Vem du än är så kan jag inte nog beskriva hur glad jag blev när jag öppnade paketet. TACK! Jag är helt rörd. Nu ska här göras soppa med klimp och laxaladåb.

tisdag 13 september 2016

Man vill inte att barnen ska veta att normer finns ens, men det blir de ju varse ändå

Jag svarade på Christels inlägg om hur hon ska kunna prata med sitt barn om skönhetsingrepp och det var visst ett ämne som låg mig kärt om hjärtat, för jag kunde inte sluta skriva.

Kör min kommentar som inlägg här också, för jag är nyfiken på hur ni tänker. Hur tänker ni?

Jag tycker att det är svårt att förklara för mina barn varför jag rakar mig på kroppen när deras pappa inte gör det. Så jag gör det aldrig när de ser. Helt annan nivå på det, men ändå samma grundproblem. 

Varför känner jag ett större behov att alternera mitt utseende än vad Nils gör? Eller ... varför känner gruppen kvinnligt kodade personer större behov att lägga pengar tid och kraft på att förändra sina utseenden i så mycket högre grad än manligt kodade personer? 

Du och jag vet ju att det beror på normer som säger till oss att äldre män kan anses ha en "fårad charm" och stå som modeller för någon himla parfym hur grågamla de än är, medan kvinnor blir förbrukade när de börjar se äldre ut och kan då på sin höjd vara modeller för ett företag som gör ett stort nummer av att de använder en äldre modell. För kvinnor är det av yttersta vikt att hålla sig släta, rosiga och spänstiga i varje del av kroppen för att fortfarande vara attraktiva och till viss del anställningsbara och inflytelserika (fast vad gäller det sistnämnda får man bara vara normsnygg till en viss gräns och om man går över den gränsen tappar man inflytande, det är en slippery slope, det här).

Samtidigt är det givetvis inget fel i att hålla på med sitt utseende. Alla ska få göra precis som de vill med sina egna kroppar. Men. När det är en sådan otrolig diskrepans mellan hur mycket pengar och kraft en grupp lägger ner jämfört med en annan grupp så är det svårt att försvara normaliseringen av till exempel skönhetsingrepp, tycker jag. Som i Kakan Hermanssons pod "Under huden". I senaste avsnittet får gästen beröm för att hon ser så sjukt fräsch ut "för att vara 50" och för att hon ser ut så utan att göra ingrepp. Varpå gästen säger att "nä, jag har inte gjort något. Förutom vanlig skönhetsvård som laserbehandlingar, IPL, dermapen osv". "Och just det ja, botox också!" 

Det har liksom blivit så normalt med laser- och sprutbehandlingar och kemisk peeling att det inte ens räknas. 

Det tycker jag är problematiskt. För det är ju bara kvinnor som gör det (generalisering, men du fattar). Det problematiseras för lite att det bara är kvinnor som diskuterar vilken behandling man kan göra på lunchen utan att det syns för mycket så att man "slipper ta en vecka ledigt för att läka i ansiktet". 

Oj, vad långt det här blev. Jag vet inte ens om jag kan låta det mynna ut i ett tips, för jag tycker själv att det är så svårt. 

Men så här: jag har bestämt mig för att förklara det som det är, när jag känner att Bo är mogen för det. Att det tyvärr (så himla milt ord i sammanhanget) finns en könsmaktsordning och olika normer och att det inte är konstigt att det påverkar oss. Att vi inte ska klandra den som faller för trycket och opererar sig. Men att det är viktigt att fundera kring varför strukturerna ser ut som de gör, varför vissa mer än andra gör vissa typer av ingrepp. Och att man själv kan försöka att inte prata om andra människors utseende så långt det bara är möjligt. 

Kram





måndag 12 september 2016

Olika sorters oro – och klotets äckligaste plats

Gud, att jag precis livsände kvällens godnattsaga (improviserad bit om en björn och en tiger som gled isär efter att ha börjat i skolan och som inte blev bästisar igen förrän de blev kompisar med en kanin som kom in lite senare i klassen) på FaceTime för min gamla kollega Anders som jag inte pratat med på kanske två år? Jag la min mobil i fåtöljen som Bo sitter i när jag läser saga och hon måste ha satt sig på hörlursknappen och aktiverat den där röststyrningsknappen och så måste något ha låtit som "FaceTime Anders". Jaja, han kanske tyckte att det var mysigt. Hoppas att det inte var för låg verkshöjd på den, bara. Han är ändå kreativ chef på en byrå.

I alla fall, vad jag vill konstatera nu är att MMM, vad det är skönt att efter tre dygns partikongress gå och  lägga sig i egen säng före klockan 21.

Dock vill jag för elftitolfte gången i ordningen dröja mig en stund vid hur en bortahelg kan rucka på alltings ordning i flera dagar eller veckor när en lever med små barn. Speciellt efter en bortahelg som inneburit jobb och späckat schema från 8-22 och för lite sömn på grund av nervositet och undermåligt val av sovplats (mer nedan). Fredag-lördag hade jag en sådan där natt då jag aldrig somnade och gick upp på morgonen utan en enda minuts sömn i kroppen. Det händer ibland, och jag vet att jag fixar dagen ändå, men jag blir inte så bra. Jag funkar dåligt. Och så var det heldagskongress på lördag och halva söndag och lång resa hem med en begynnande (nu helt utblommad) förkylning i kroppen. Hemma ganska sent på söndag kväll, packa upp, tvätta två maskiner och sedan en journatt med barnen som även de är förkylda och sover skruttigt (= jag sover skruttigt). Och så upp som vanligt och jobba, fast först gå på bokad tid på vårdcentralen för att kolla en knöl i armhålan och låta två läkare titta/känna och konstatera att det säkert inte är farligt, men att de ända vill låta mig komma tillbaka om några veckor för biopsi och ni kan ju gissa vad det ordet gör med mig.

Nu kom jag av mig. Tänkte på cancer. Det måste jag genast sluta med.

JAMEN JUST DET, jag skulle berätta hur schemat ruckas osv.

Jo, när Nils haft barnen själv en hel helg förväntar han sig att jag ska ta dem lite extra när jag väl kommer hem. Helt rimligt. Men när jag haft den typ av helg jag haft + förkylning och för lite sömn orkar jag inte ta mer än en journatt trots att han nyss haft två på raken. Det går inte. Jag m å s t e få sova nu.

Men då kickar det dåliga samvetet, gentemot Nils, in och jag funderar på vad jag kan göra för att kompensera. Har redan lovat honom dubbla sovmorgnar nästa helg... Vilket gör att det kommer att ha gått historiska tre veckor mellan mina sovmorgnar då jag missar två helgers chans till att sova ut. Men han kanske kan få slippa hämta/lämna eller liknande? Eller ska jag ta med barnen bort någonstans? Kanske åka till Värmland? Men då måste jag ta en ledig dag och det går inte nu. Det är för mycket jobb.

Så där håller man på. På all bortavaro kommer kompensation och när man är sjuk och trött är det världens svåraste. Man vill bara vila själv, men man vet samtidigt hur jobbigt det måste varit för den andra föräldern, som varit själv i vildingarnas land.

Anyhoodles, nu till ett snabbt nedslag i Kirunas vidrigaste boende: vandrarhemmet Yellow House. I kid you not, men det var så inrökt att det luktade fimp i den helkaklade duschen. Lakanen vi hyrde luktade rök, handdukarna ännu värre.

Och så det här: lektyren på stället. Sicken service, va?

Samt: jag ger er fettfläcken vid Kajsas huvudände. Så himla äckligt. F! Norrköping bodde på samma ställe och en av dem hittade en öronpropp i sin säng. Hurv.


...

Uppdatering: Anders hade varit respektfull nog att stänga av FaceTime när han förstod att jag inte ringt. Så han hörde inte så mycket av sagan. 

fredag 9 september 2016

Hellbjörn Schedwin, nu också i K I R U N A

Hej från Kiruna! Eller, bilden är från flygplanet på väg hit, men nu är jag och Kajsa här. Vi ska vara med på Feministiskt initiativs kommundagar här uppe. I dagarna tre ska vi lära oss massa om politik och utbyta erfarenheter med övriga 12 kommuner som också har F! i fullmäktige (jag och Kajsa jobbar alltså för F! Göteborg).


Det är så mäktig stämning här. Och om man bortser från vidderna får jag en så bekant känsla av stan. Det känns lite som ... min uppväxtort Kristinehamn på något vis. Kanske är det bara storleken som är på ett ungefär samma, men det känns väldigt väldigt familjärt.

Sjukt att en jättestor del av staden ska flyttas, förresten. Varför hör vi inte mer om det? Är det för att det ligger "där någonstans jättelångt borta"? Det är så deppigt, hur som helst. Var i stadshuset förut. En byggnad som utsetts till Sveriges vackraste. Nu ska den liksom rivas. Tillsammans med massor av andra byggnader. De ska rädda kyrkan (speciell uppgift att varsamt nedmontera den för att sedan pussla ihop på annan plats), men jättemånga hus ryker. Tjoff tjoff, bara.

Förresten stötte jag ihop med Gudrun på planet från Stockholm och hon kramade mig. Blev så svajig!

onsdag 7 september 2016

The worrying kind

Bossa var förresten glad vid både lämning och hämtning och genom hela kvällen i dag. Så det kanske inte är något speciellt i skolan som stör. Men hur ska man veta? Den största skillnaden nu när jag har ynglat av sig jämfört med före sept -10 (förutom att alltid veta vad jag ska göra med varje timme av dagen) är att anledningen till oro är så mycket större. Det är nästan som att jag letar efter något att oroa mig när alla i familjen verkar må fint.

Nyläst

Lite senare än de flesta har jag har läst Min fantastiska vännina av Elena Ferrante som är en italiensk författare. Eller? Namnet är en pseudonym, så det hen kan ju vara vem som helst som kan skriva på italienska.

Det är första delen i en trilogi om Elena och Lila som växer upp i Neapel på 50-talet. Båda älskar att läsa och är duktiga i skolan, men Lila är som overkligt bra i alla ämnen. Dock är det Elena som har medlen att plugga vidare medan Lila måste sluta i skolan och börjar jobba i familjeföretaget. De följs åt genom sina parallella tillvaros (hur gör man plural av tillvaro?) och Elena slits mellan att vilja vara med och som Lila och får ibland hjälp av henne med uppgifter som hon får ta äran för. Medan Lila inte bryr sig om vad som kunde blivit?

Vad jag tyckte om boken, helt kort: Den är superbra! Fem pastarör vad gäller både språk och handling så jag kommer definitivt att läsa nästkommande böcker i serien.

Läs den här boken: JA   NJA   NEJ

tisdag 6 september 2016

Jobbet och livet

I dag var ännu en dag jag bara vill rinna ner i soffan och spela two dots omedelbart efter jobbet. (Fast när jag säger "direkt efter jobbet" menar jag såklart efter hämtning, matlagning, konfliktlösning, handling och nattning.)

Jag och Kajsa (och vår nya stjärnpraktikant som började förra veckan!!!) håller på och sätter ihop en pangpresentation som ska förklara varför vi gör det vi gör. Vad är en norm och varför är det så viktigt för oss att kännas vid normer, prata om dem i oändlighet och försöka riva upp dem? Sådant. Vi har fått några försiktiga förfrågningar om att komma och prata om det hos olika organisationer och företag och har sagt gång på gång, till varandra, att vi verkligen måste sätta oss ned och få ihop allt. Men så har annat kommit emellan och vi har skjutit på det. Fram till nu, när vi fick en skarp förfrågan om att föreläsa för gymnasieelever och nu har vi en deadline.

Så i dag köttade vi hela dagen och fick ihop ett skelett till en presentation. Det är så knäppt att jag får hålla på med det här nu och att folk är intresserade. Nyp mig.

En inte lika rolig sak är att Bo verkar ledsen och jag kan inte få henne att berätta vad det är. Det kanske bara är att det är så mycket nytt och att hon blir trött av att gå i skolan. Eller så händer det något i skolan om dagarna som hon inte vill prata om. Jag minns hur det var i lekis (som förskoleklass ju hette back in the day) och att det förekom grupptryck och tydliga hierarkier (även om jag inte förstod det då). Och att man inte ville berätta för mamma eller pappa om allt som kändes fel eller ledsamt. Breaks my heart att se henne så låg och inte veta vad jag kan göra.

lördag 3 september 2016

Deltog direkt i DN:s tävling där man kan vinna ett exemplar

Som egenföretagare med delmålen 1. ombilda till AB, 2. skaffa kontor och 3. anställa massa bra folk och bygga en kommunikationsbyrå som gör lika goda saker för världen som för sina anställda så krävs en del jobb (doh). Och det här med att dra in bizniz är kanske inte jättesvårt (tror jag?), men gud så urlakande. Varje dag är som att gå på anställningsintervju, ju. Det är spännande och ribban för vad som gör mig nervös sänks hela tiden, men shit min snitt vad trött jag blir av alla möten och allt nytt och allt "kanske/möjligen/potentiellt".

Effekten blir att jag får ett oerhört stort pyssla-om-hemmet-behov. Come weekend och ni finner mig med mina sticklingar. Kämpa elefantöronen!

Eller med den här stjärnan och hennes Ella's kitchen-kokbok ...

... testande de olika popcornrecepten. (Ost vann, de med kolasmak var, enligt Bo, "lite för söta för mig faktiskt".)

Vad vill jag säga med det här? Jo, min nyfunna mitt-hem–är-min-borg-attityd gjorde att glädjen när jag slog upp DN:s helgbilaga och fann detta blev helt överväldigande. Det kommer en Maj-kokbok! Skapad av Kristina Sandberg och Lotta Kühlhorn! Detta är den bästa nyhet jag hört på länge. Fy satan vad mysigt. Laga legymsallad, blanka av diskbänken och dricka sherry. Vem är med mig på en matcirkel där vi lagar oss igenom alla recept?

fredag 2 september 2016

Vi finns inte ens

På tal om Åsa Beckmans krönika som många delar så innehåller den nog anledningen till att jag började blogga. Fast jag tänkte inte på det så, då.

Genom att berätta blir ett liv tydligt. Genom att prata om det man varit med om minns man och håller liv i sina minnen. Genom att svara på intresserade frågor sätter man ord på känslor och intryck och tankar så att de inte bara finns i ens egen kropp. Man blir framfrågad.
Man berättar in sig i världen.
När jag läser minnesord eller liknande och en kvinna definieras som "hustru till" eller när jag tänker på hur historieböckerna såg ut (ser ut???) när jag gick i skolan. När jag tänker på hur min egen farmor inte tycker att det är intressant att berätta något om sitt eget liv, medan jag vet så mycket om min farfar och hans historia...
När jag tänker på hur min andra pojkvän gjorde klart för mig att "det finns inga roliga tjejer, eller förresten Petra är rolig, men hon är ett undantag" och att jag fortsatte vara hans flickvän i två år och under den tiden ägnade 80 procent av min kraft åt att försöka motbevisa honom och göra mig intressant. 
Det är så himla ledsamt. 

Jag älskar försäkringskassan

På tal om att vabba. Vet ni hur fantastiska regler Försäkringskassan har för en som är förälder och startat nytt företag? Jo, under det TVÅ FÖRSTA ÅREN räknas ens vab-grundade inkomst som den lön man hade innan man startade eget. Det är sant – jag ringde och frågade!

Jag som trodde att jag inte skulle få något vid vab, eftersom jag inte vet hur min inkomst kommer att bli på ett förmodat bra tag framöver.

Fan vad fint det är med skatt och skyddsnät och sådant. Det får man påminna sig om ibland.

torsdag 1 september 2016

Vad trodde jag egentligen? Tur att barnen sover nu för annars hade detta inte funkat.

HALLÅ! Jag tagit en paus från Bradpittsarmpit för att slutföra min första roman.








Gud vilken härlig sak om jag hade kunnat säga så. Men icke. Jag har drabbats av helt vanlig utmattning relaterad till livet.

Jag har aldrig varit en sådan som smäller upp datorn på kvällen och "tar igen lite jobb". Har heller aldrig tagit med mig jobbmobilen hem, utan försökt "hålla isär det där". Kanske har jag inte varit tillräckligt lojal en arbetsplats förut? Eller så har jag varit listig och knäckt koden till hur en är som bäst på jobbet = har en go fritid.

Men nu är ju allt samma. Mitt jobb är i min privata lur och att det går bra för företaget är liksom avgörande för att det ska gå bra för hemmet. Huslån, hjälm/skydd/trunk till Bo (hon ska börja spela hockey), trumset till Bo (hon ska börja på slagverksskola), tennisrack till Bo (helvete vad hon börjar kosta pengar) osv.

Jag stänger inte av så bra. I natt väcktes jag klockan fyra av Bo och kunde inte somna om och började då bocka av lite grejer på att göra-listan. Ni hör ju.

Men det är svårt det här. Svårt att få ihop att vara kreatör, ekonomiperson, kundansvarig, säljare etc på samma gång. Och dessutom skola in ett barn på ny förskola och så blir han sjuk och inskolningen skjuts upp en vecka och allt kastas omkull och vi har inga släktingar i Göteborg som vi kan ringa in.

Blundar och kör på och säger ja till allt och känner mig på kvällen helt tömd på ord efter dagens mejlande/presentationsskapande/artikelskrivande att jag rinner ner i sängen vid 21 utan att passera blogg.

Men så återkom det där bekanta ångestmullret som jag sluppit sedan jag sa upp mig. Och jag tror att det är för att jag glömmer att dokumentera mitt liv. Dokumenteringen håller ångesten borta. Det är ju den här bloggens ursprungliga raison d'être.

Så hädanefter ska jag va bra, ska jag va bra för dig, min lilla bloggtjej.

Dessutom: i morgon ska jag vabba Bo som är helt supersjuk, så då blir det ju som en vanlig dag från förr, nästan. Kanske bloggar hela tin.