torsdag 31 mars 2016

Nyläst

Nu har jag läst en bok jag haft i Soon-appen länge: Färjan av Mats Strandberg. Jag gillar pocket mer än hårdformatet pga smidighet och pris, så jag väntade in Pocketreleasen. Eller storpocket eller vad det blev.

I alla fall. Jag tror att alla som läser här vet vad Färjan handlar om. Den utspelar sig på en Finlandsfärja och går ut på vad som händer under ett dygn när två helt okända typer vaknar till liv på bildäck och börjar … smaska i sig folk.

Vad jag tyckte om boken, helt kort: 

Jag älskade den här boken så himla mycket. Läste den med mycket stor behållning på tre kvällar, ungefär, och drömde mardrömmar de tre nätterna i anslutning till läsningen. Helt sant: den gav mig mardrömmar. För den är så läskig ju! Pratade om Färjan med mamma när jag var i Värmland över påsk och hon blev tossig och bara "nej, påminn mig inte, den där har jag försökt förtränga!". Så läbbig är den.

Men största behållningen är ändå inte skräcken utan  hur väl Mats Strandberg gestaltar karaktärerna. Kapitlena är skriva utifrån en person i taget och heter till exempel "Lo", "Calle", "Charisma" (just det är ju själva båten, men) och "Marianne" och helvete vad det verkligen känns som att det är en 13-årig obstinat röst en hör när Lo citeras. Och gud vad de känns äkta, alla känslor pensionerade Marianne känner, som när hon beskriver "väninnan som blev hastigt sjuk" för att hon skäms så över att hon kryssar ensam. Eller den avdankade schlagerstjärnans/karaokeledarens kombination av hybris och nedslagenhet eller bartenderns beskrivning av alla han stöter på natt efter natt och att de som åker färja ironiskt är de allra värsta.

Älskar också att Mats Strandberg går helt Game of Thrones och låter massa favoriter råka riktigt illa ut. Man kan aldrig veta vem som ska överleva! Också jävligt smart att förlägga handlingen ute till havs, där det inte finns mobiltäckning. Då kommer han undan hela "men varför ringer ni inte bara på hjälp?"-frågan.

Läs den här boken:

JA   NJA   NEJ

(Men förbered er på mardrömmar.)

Lättare sagt en gjort att "always carry yourself with the confidence of a mediocre white man", men pyttelite lättare med mat i magen ändå.

Nu har jag ätit lunch och känner mycket mer så här: "bah, det ooooordnar sig". Konstigt det där.

Nu är det väl panik på gång?

Hur gör folk som lyckas bolla studier + jobb + egna projekt + flera barn osv samtidigt? Jag har så otroligt mycket ångest nu. Kan inte slappna av. Hamrar på tangenterna så högt att Matthew (som fortfarande bor hos oss) säger "wow, you hit that!".

Matthew som fick ta hand om mitt sjuka barn i morse när jag skulle på ett möte för mitt och Kajsas företag. Innan jag skulle hem för att jobba fem kvartar i timmen med vanliga jobbet, där projektledarna överbokat mig med ungefär två arbetsdagar per vecka. Finns inget utrymme för att vabba. Finns inget utrymme för att Matthew viker ihop all vår hängda tvätt för att kunna hänga upp sin egen fast vår inte är torr än (förlåt hjärtat, men hur kunde du tycka att det var torrt?). Finns inget utrymme för barn som haft feber i snart en vecka och nu kräks av sin hosta och har ont i örat. Finns inte kraft för att byta till sommardäck och snurra ihop världens bästa presentation till jobbmötet i Stockholm och engagera sig politiskt fast det är precis det jag vill göra. Egentligen.

Det är så mycket som är på gång för mig och Kajsa nu (proffset i bild här bredvid mig) och det är grejer som är roliga och spännande och läskiga och eventuellt långsiktigt vinstgivande och jag borde känna bara pirr och glädje.

Men jag har så mycket ångest, för hur ska det ordna sig? Jag vet att allt brukar ordna sig, men när jag inte kan se hur jag på egen hand kan få allt på plats (och samtidigt inte leva i ett hus täckt av träck eller försumma mina käraste) så kan jag inte vara lugn. Jag känner mig stressad även de tillfällen när min enda uppgift är att sitta och trösta en snart-treåring som är ledsen och behöver somna om. Jag KAN inte göra annat än att sitta och mysa med den svettiga lilla och jag önskar så att jag kunde vara lugn i det. Passa på att vila. Men huvudet spinner och kokar och tjuter. Och vår trädgård ser ut som en soptipp och jag vet inte vad jag ska laga för mat i kväll och kan jag lämna Bo i bilen när jag springer in på Coop? Får man ens gå och handla när man jobbar hemifrån med sjukt barn och har ett annat på förskolan?

Och jag vill inte tänka på hur mycket Nils måste krångla med sitt jobb för att jag behöver åka bort eller jobba sent eller att han måste ta det mesta av vabben när Ben är sjuk (är Bo sjuk kan jag jobba hemifrån, men det går ej när Ben är hemma och sjuk).

Och så tvivlen. Vem tror jag att jag är? Varför skulle någon vilja …?

Dessutom ska jag springa Varvet om en och en halv månad. Bara för att göra det lite svårare för mig. Fast det betyder iofs att jag måste ut och nöta distans flera gånger i veckan och att springa är ungefär det enda som hjälper mot ångesten. Det och vin.

söndag 27 mars 2016

Tusen öl i Örebro

Det är mysigt att vara i Värmland över påsk. Men eftersom det är lite ont om göromål för oss rastlösa vuxna ute i skogen (finns knappt internet) är det också praktiskt att vara hos mina föräldrar, för då kan man passa på att åka in till Kristinehamn och tvätta bilen. Julia Auroras allra första tvätt.

I går satte jag Nils i den nytvättade bilen och sa att jag hade en överraskning åt honom. I ett infall av "vi borde passa på när vi har barnvakt" i kombination med "oj vad många Coop-poäng vi har och kolla, man kan köpa hotellnatt för poängen" bokade jag i smyg en hotellövernattning i Örebro. Varför Örebro? Det var där det gick att boka inom rimligt avstånd från mina föräldrars hemvist. Plus: jättefin stad, ju! Snyggt slott och allt. Jag har varit där förr, men för Nils var det första gången.

Vi började med pasta/pizza på något ställe som hette Fratelli och sedan började vi gå efter min Googlekarta. "Alltid Googlekarta!" är min devis när vi ska någonstans. Bäst att researcha så att en inte missar något. Som världens mysigaste hattaffär med klotets gulligaste expedit. Hon berättade att butiken var över hundra år gammal och hjälpte Nils att välja rätt storlek på sin nya hatt.


Den här blev det.

Sedan tog vi ett pit stop på Pitchers, för jag behövde bajsa. Nils hittade en rolig öl han inte testat. När det händer skickar han alltid en bild på flaskan till sina kompisar.

Sedan skulle vi gå till Örebros ölcafé, men det var stängt. Likaså Heavens door. Men Myrorna var öppet och där hittade jag en jeanskostym. Visste väl att min powersuit skulle komma till mig förr eller senare. Inte visste jag att märket skulle vara "It's jeans time!". Jag älskar den.

Efter shopping och öl följde kortspel och öl på rummet. Vi bodde på Clarion och det var fint. En person som hette Oliver och jobbade i receptionen var så snäll att jag nästan grinade. Han kom med tips och råd om allt från parkering till öl och så uppgraderade han rummet till ett större och finare.

Det fanns spa på hotellet och vi utnyttjade bubbelpoolen och bastun. Eller Relaxen, som hotellet namngav det.

Jag blev så relaxad och varm att jag var tvungen att pusta på innergården en bra stund.

Sedan: Togetherness och mer öl på rummet.

Och jättemycket smink!

Jag hade bokat bord för middag här på TacoBar. En kedja jag hoppas kommer till Göteborg snart.

Det var nämligen svingod och billig mexmat + drinks. Jag älskar taco-köket. Mitt absoluta favoritkök och det jag skulle välja om jag bara fick äta ur ett kök i resten av mitt liv. Nils skulle ta det italienska.

Efter maten ville vi spela Shuffleboard, så vi gick tillbaka till Pitchers. Men det fanns bara ett bord och det var så mycket folk och bordet låg typ en av bowlingbanorna, så vi pallade inte. Gick upp på övervåningen i stället, för det skulle vara "the place for lovers of great beer". Drack något lokalt och kom i samspråk med min bordsgranne.

Han tipsade om att gå till VideoBiljarden vid Järntorget, för de skulle ha shuffleboard. Och det hade de! Så vi spelade.

Och drack öl. Så speciellt ställe, man går igenom en kiosk/videbutik/solarieställe för att komma till baren. Och där blinkar tavlorna med sina inbyggda lampor.

Vi hann med en öl till på ett hål-i-väggen-ställe för 18-åringar...

... sedan köpte vi pommes etc. och drog hem till rummet. Jag somnade en kvart in i filmen "While we were young".

Fint dygn! Nu ska vi hämta kottarna i Grenviken och åka hem till Göteborg.

tisdag 22 mars 2016

Alla som tycker

Att det är väldigt lätt att skräddarsy sitt nyhetsflöde är ett bekant problem och för att stävja det för egen del har jag börjat lyssna väldigt mycket på Ring P1 (lyssnar på poddarna i efterhand, för jag kan inte lyssna på radio när jag jobbar).

Det här påverkar mig mycket. I avsnittet jag lyssnade på i dag hade en dam hittat lösningen på "problemet att ensamkommande flyktingpojkar måste få utlopp för sina lustar och därför förgriper sig på svenska tjejer som är ute och går på stan" och lösningen var en bordell driven i statlig regi, där "kvinnor från andra länder som kommer hit kan jobba".

Alla åsikter som finns gör att jag knappt kan tänka på en åsikt själv. Jag kan liksom inte ha med att ha åsikter om något när jag tycker att det finns alldeles för många redan. Ja, det är därför jag inte kan blogga så bra nu.

söndag 20 mars 2016

Mindre hantering, mer umgänge

Jag har så höga förväntningar på våren och sommaren. Det är så enkelt och roligt att göra saker med barnen nu. I alla fall om helgerna, när vi inte har tider och moment att passa (vardagsmomenten är fortfarande extremt ... extrema med Ben). Nu hade vi en ovanligt obokad helg där vi mest hängde runt hemma och det var så härligt.

Bo drömmer om att få vara med i favoritprogrammet "Fixa rummet" och blir alltid så inspirerad när hon sett ett avsnitt. I helgen gjorde vi slag i en av de saker jag lovat att fixa i hennes rum: skrivbordet. Vi började med att slipa...

... sedan tvätta.

Sedan grundmålade vi vitt och lät det torka över natten. I dag fixade vi resten: gult på sidorna, grönt på toppen och så tapeter lite här och var.

Kolla fint!

Och Ben då! Hjälpte till när jag förkultiverade tomat, chili, basilika, sparrisärter och paprika. Utan att äta jord eller kasta allt på golvet. Han är så stor nu, smörbullen. 

onsdag 16 mars 2016

Saker jag tänker på för att inte tänka på allt dumt

Här är fyra saker jag tycker mycket om just nu:

Den här handkrämen från Nuxe. Den doftar så gott att folk sniffar när de kommer in i rummet där jag jobbar och så dricks den upp av huden helt fort. Ingen oljig hinna. 

Den här låten om pocketböcker av bandet 36?, som stavar just så, med ett frågetecken i slutet. Knepigt att avsluta en mening med det bandnamnet så jag var tvungen att förtydliga. Åh, jag vill gå på konsert och skråla med, men de spelar bara i Kanada :(

Den här boken. Helvete vad bra. Återkommer i ämnet när jag läst ut den. 

Den här personens två Instagramkonton: @manskligheten_ochjag respektive @beyoncebjorck. Vill vara hennes kompis. 

tisdag 15 mars 2016

Sneaky 5,5-åring

I morse hände något stort i Bo Hellbjörns liv. Hon vaknade med en lös tand!

Och vet ni vad som hänt sedan jag hade lösa tänder, på 80-talet? Jo, tandfen kommer nu inte längre bara med ett mynt, utan hen kan "ta med sig smycken också, som halsband eller kanske en liten ring".

I bild: nämnd Bo med lillebror täckt av målarfärg.

måndag 14 mars 2016

Tack för maten. Non?

Jag blev så himla påverkad av den grej i lördags. Okej, så här: Matthew (som jag för övrigt också jobbar med) som bor hos oss frågade en (22-åring) som gör praktik på vårt jobb om han ville komma och äta middag med oss. Han, praktikanten, hade berättat för Matthew att han har haft svårt att hitta kompisar i Göteborg och då vill man ju hjälpa till. Visst, det var min enda ensamma kväll på jättelänge (Nils var med barnen i Halmstad) och jag var inte jättesugen på att tillbringa den som värdinna för en person jag inte känner alls, men vad fan. Klart han ska komma på middag.

Men så var han så himla tveksam. Först bara "sounds nice, but do I have to respond right away" och sedan "feels a bit awkard, but I will survive". 

"Men kom inte då, om du är så osugen." tänkte både jag och Matthew lite då. 

Men så kom han och jag kom på att om hans inställning är att "åtminstone ska överleva" så är ju allt utöver det en trevlig överraskning. 

Och så bjöd jag på pasta och vin och drinkar och pratade glatt om … honom.

Ni vet hur det kan kännas ibland att man pratat med en person en hel kväll och så känns det som att man vet typ allt om den, men den andra personen vet ingenting om dig själv. Som att man tillbringat en kväll som någon slags reporter.

Och så är dessutom personen man intervjuar otrevlig. Eller åtminstone väldigt oartig. 

Han sa ingenting om maten. Eller drinken eller vinet. Ställde inte en enda fråga till mig eller om mig. Refererade till sig själv som "väldigt indie" flera gånger och konstaterade om mig att jag "nog mest lyssnar på äldre musik" (jag kände till varenda band den lille indie-personen nämnde, men skit samma). Han poängterade också att väldigt många tycker att han ser ut som Jude Law och han var så … outhärdlig. 

Trots att han behandlade mig som att jag inte visste någonting och att han såg på mig som någon obetydlig person som dessutom är gammal som en dinosaurie (okej, min tolkning, men det kändes så)  så satt jag kvar där, i vardagsrummet, och bara tog in hans attityd. Log och ställde följdfrågor. Lyssnade gulligt när han sa att han var "so far from mainstream", fast en sådan kommentar får mig att vilja sticka en trägaffel i mitt öga och springa runt, runt, runt och skrika. 

Tills jag kom på att jag ju faktiskt inte behövde sitta där. och så ställde jag mig och diskade i köket i stället. Följt av Bachelor och dataspel. Jag ursäktade mig inte ens. 

Vid halv två, eller så, beställde ungdomarna en Uber och jag fick lite ensamtid. Men då var jag så himla trött och arg över att jag vaskat en värdefull kväll utan barnen i huset på att sitta och lyssna på en kille som tyckte att han var väldigt, väldigt, väldigt speciell. 

Sedan dess har jag undrat lite varför jag reagerade så. Han var väl bara en vanlig ung person som såg en mycket äldre person i ett hus med barnteckningar på väggarna. Varför skulle han vara intresserad av det? Varför skulle han ställa en enda fråga om mig och mitt liv, när det alldeles säkert är ett väldigt ointressant sådant? Han är som sagt 22. Inget konstigt att han inte vill ha med mig att göra?

Det är väl just det. Att han påminde mig om att jag är en gamlis nu. För en 22-åring är jag en gamlis vars liv aldrig kan vara intressant. 

Eller?

Eller så är det för att jag minns allt för väl hur alla killar jag träffade pre-Nils var. 

Får den här stackars praktikanten bära skuld för att jag aldrig fattade precis hur självupptagna och dryga de var då, de där killarna jag träffade mellan 16-22? Är jag orättvis? 

Spelar i och för sig ingen roll, för jag tror inte ens att han märkte att jag lämnade rummet. 

torsdag 10 mars 2016

Ljusare tider eller fucked for life?

Mirijam gullar sig och jämför sin blogg med min. Själv vet jag knappt vad jag ska skriva om längre, nu när Ben - TA I EN JÄTTESTOR STOCK MED TRÄ - faktiskt sover på nätterna.

Han ligger i sin 120-säng (nederdel på familjesängen) och ser så yttepyttig ut på nätterna att jag bara vill krypa upp och gosa in mig. Men man ska inte leka med elden osv.

I natt vaknade jag endast en gång på hela natten och det var för att Bo drog en hostattack så huset skakade. Jag sov i princip mellan 22 och 06. Helt sjukt.

Det enda kråkiga i sången är att jag tänker rätt mycket på hur synd det är att Ben hade ont så länge i onödan. Tänk om vi fått hjälp ett år tidigare. Eller ett och ett halvt.

Men det tjänar ju ingenting till att tänka så. Nu ska vi bara säkerställa att Ben inte halkat efter för mycket i utvecklingen och sedan kan vi glömma de där första åren. Väl? Eller så blir det som James Frey berättade om i Värvet international att han gick in i ett drog- och alkoholmissbruk för att han hade så ont i öronen de första två åren av sitt liv. Hans föräldrar hade inte råd att gå till en bra läkare (his words) och därför led han i onödan och så blev han missbrukare senare i livet.

Vi får se.

I går försökte vi i alla fall besöka den där psykologen som ska kolla upp Ben. Han ville träffa bara mig och Nils, först, för att "sedan få se hur vi gör med pojken". Så både jag och Nils såg till att stuva om med våra jobb så att vi kunde vara med och så cyklade vi dit och så … var psykologen sjuk. Sådant som händer, så klart, men det hade varit trevligt med ett informativt samtal om saken. "Vi trodde att vi hade ringt alla." Jaja.

tisdag 8 mars 2016

Favorit i repris


Men jag sa bara tack

En gång jobbade jag i ett mediehus där en praktikant gick omkring och delade ut rosor till alla snippbärare den 8 mars. "Jag tar hellre samma lön som han där", ville jag säga då.

Internationella kvinnodagen

Jag sov två timmar i natt och inte i rad. Orsak: mitt psyke, Bossas hosta samt en oväntat pigg Ben (vaken mellan 03:30 och 5) (han sa "YPP! YPP!", jag sa "neeer, neeer").

Detta betyder att jag inte kan svära på en sansad reaktion om någon säger grattis till mig i dag.

lördag 5 mars 2016

American size

Sa jag att Matthew som bor hos oss är amerikan? Det märks på hans jordnötssmörsburk och lönnsirapsbehållare. I dag bjöd han oss på amerikanska pannkakor och det såg ut som att hans två tillbehör fött ett barn och det blev vår flaska med lönnsirap.

fredag 4 mars 2016

Hej

Halloj! Jag gick och la mig halv nio i går och sov nästan oavbrutet till klockan 05:59, då jag vaknade helt pigg två minuter innan klockan skulle ringa. Hur ofta händer det? Dessutom hade jag barnjouren, men behövde inte assistera någonting alls under natten. Inget kiss, ingen välling, inget gnäll. Det är väl inte mer med det, men eftersom jag skrivit om så många rötna nätter så tyckte jag att detta ändå hade lite nyhetsvärde för Bradpittsarmpit.

Annars då? Min deo var slut i morse, så jag lånade ett gammalt stift jag inte visste att Nils ägde. Doftar nytvättad gubbe nu.

Några från mitt jobb har varit i Barcelona på grejs och ska bjuda på tapas i köket i eftermiddag. Det är fredag och i kväll ska jag och Nils kolla på sista avsnitten av Fargo, fast dessförinnan ska vi äta tacos med barnen och Matthew. I morgon ska vi till Kungsbacka och hänga med familjen Mangan och allt känns rätt så toppen just nu, faktiskt.

Hänger detta ihop med att jag precis fått mens och därmed gått ur min PMS? Vem vet.

tisdag 1 mars 2016

Nyläst

Jag har läst The disreputable history of Frankie Landau-Banks av E. Lockhart (Emily Jenkins). Det här är andra boken jag läst efter tips från DN:s listor över bästa böckerna 2015. Och det är andra gången jag blir besviken. 

Eller besviken … det är nog inte så mycket boken som det är jag. "Dear book, it's not you …"

Frankie är en person på ungefär 15 år som går på internat och upptäcker att det finns strukturer i tillvaron och mycket av det som står i boken är superbra att höra. Men jag kanske redan har tänkt alla Frankies tankar ganska många gånger själv och då blir det att jag försöker tycka att handlingen är spännande i stället och det tycker jag ärligt talat inte. Nu har det gått någon månad sedan jag läste den och jag har nästan glömt bort vad det var som drev den framåt (förutom Frankies inre feministresa) och det var något om practical jokes och att göra det bästa skämtet någonsin och … nä, jag vet inte. 

Vad jag tyckte om boken, helt kort: 

Mjäh. 

Läs den här boken: 

JA   NJA   NEJ

(Fast ja om du är tonåring eller på frågan om att ge bort den till en tonåring.)