lördag 30 januari 2016

Män

I dag brunchade jag med TBUB-gänget (till Berlin utan behå) på nya Hagabadet i Sannegården. Härligt med häng på Hisingen, för mig som bor på Hisingen, tänkte jag och tog den 30 minuter korta promenaden dit med apostlahästarna.

Det var så himla mysigt och maten var super. Man fick välja mellan ett gäng varmrätter (jag tog eggs benedict) och så fick man plocka för- och efterrätt från buffén. De fixade jättebra specialsaker för veganen i gänget och allt var toppen.

Men en sak slår mig som konstig. Det var att det hände en grej på vägen till stället och jag tänkte inte ens på att berätta om det för mina kompisar. Det var först när samtalet kom in på arga män i grupp och Köln och läktarstämning och SVT-programmet Mitt Sverige (finns på SVT Play, kolla please) som jag kom på att ta upp att detta hände samma dag:

Jag går i den korta gångtunneln vid Eketrägatans hållplats. Lyssnar på pod och tänker på ingenting. Ser att två män, cirka 25, kommer mot mig. Reagerar inte förrän en av dem hoppar fram till mig, blockerar min väg, står cirka en centimeter framför mig och skriker i mitt ansikte. "HALLÅ DÄR, VAD GÖR DU OCH VART ÄR DU PÅ VÄG" följt av att han hoppar från sida till sida så att jag inte kan komma fram.

Jag känner hur det ilar till på ryggen och jag hinner tänka att "det finns människor ganska nära, bara 50 meter bort, så ingenting jättefarligt kan hända" och så hoppar han ur bild och jag kan passera och så fortsätter jag min promenad och tänker inte så mycket mer på det.

För det är så himla normalt. Det är så vanligt. Det är ingenting. Jag tänker inte ens på att berätta om det, för det är så himla normalt. Men fan, det är ju röven.

torsdag 28 januari 2016

Dagens äventyr

I dag gjorde jag något för första gången: färgade håret hos frisör.

Frisören tyckte att det var roligt att jag aldrig gjort det förut. Men sedan, efter färg, slingor och toning blev det blått, så skrattar bäst som skrattar sist. Tre personer engagerades i att ställa det till rätta.

Till slut blev det så himla fint, tycker jag. Grått nästan.

Det blev så mjukt också. Som en pytteliten katt. Helt klart bättre kvalle än när jag gör det hemma. Men. Helvete vad det kostade mycket pengar. Mer än körlektioner, och de är ju inte gratis. Så vi får se hur det blir framgent.

Jag blir helt plottrig när jag tänker på det, säger jippi för mig själv och så

Här sitter jag och drömmer om nästa fredag. Då är det jag och Nils som hoppar in i Julia Aurora Mini Hellbjörn och drar till Hamburg. Tre hotellnätter och konsert med Tame Impala. Gå på loppisar och äta god mat. Dricka jättemycket öl (ser slutet på min vita månad nu och längtar "rätt" mycket efter vin och bärs) och knata omkring och titta på grejs.

Sist jag och Nils åkte iväg på något helt själva var när vi drog till Liverpool i december 2013. Det känns som för ett helt liv sedan. Tänk om vi visste då att det skulle ta över två år av sömnlöshet innan vi kom iväg på något tillsammans igen.

LÄNGTAR SÅ OERHÖRT.

Dock är man ju rätt sårbar som småbarnsförälder och resenär. Trots att barnen inte ska med på resan vill man kanske inte åka om någon av dem blir jättesjuk. Och eftersom vi ska vara borta lite längre än vad mina föräldrar tål (fredag morgon till måndag kväll) behöver vi engagera alla våra barnvakter. På söndagen blir mormor och morfar blir avlösta av farfar och farmor. Det är alltså många spelare inblandade och ingen får bli krasslig och ställa in. 

Kämpa nu, allas immunförsvar, lilla mammi vill dricka öl och vara ansvarslös en helg. 

Hur som helst. Tänkte passa på och fråga här om någon har något Hamburgtips att dela med sig av. Varken jag eller Nils har varit där förr och tar tacksamt emot tips som rör:

- äta goda grejer, gärna mexikanskt samt brunch
- köpa gamla saker och kläder
- dricka på roliga sunkpubar
- utsiktsplatser

Vi kommer att bo i Sternschanze och för den som VERKLIGEN vill förkovra sig i vad vi gillar att göra på resa så har jag påbörjat en Googlekarta som ser ut så här

onsdag 27 januari 2016

Nyläst

Jag har läst Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj. Hon som vann Nobelpris nu senast. Den första journalisten som vunnit, om jag inte minns fel.

Det här är en "lägga i frysen"-bok (100 spänn till den som fattar referensen) big time. Det är krigsskildringar sida upp och sida ner, rakt och rättframt berättat av kvinnorna som var med. Just det, det är kvinnor som berättar. Jag visste inte ens att det var så många kvinnor som stred i andra världskriget, vilket är lite talande för hur mycket det är history - och inte herstory - som är normen.

Men här är de. De ryska kvinnorna som stred för fosterlandet. Som krypskyttar, sjuksköterskor, stridspiloter, kirurger, telefonister. De intervjuas av Svetlana, som skriver ut texterna som första-person-vittnesmål. Kapitel efter kapitel av "jag minns"-historier. Hur det kändes, luktade och smakade. Hur kallt det var och hur ingen efter kriget någonsin mer kunde stå ut med vare sig kläder eller hemiredning i färgen rött på grund av allt blod i snön. Hur det kändes att förlora ett barn och ett till och ett till på grund av svält. Hur det var att komma hem efter kriget som paria, medan ens manliga "kollegor" hyllades som hjältar.

Vad jag tyckte om boken, helt kort: 

Aldrig har väl begreppet "starkt material" känts mer passande.

Läs den här boken:
JA   NJA   NEJ

tisdag 26 januari 2016

Lättare att lägga sig då

Roligare än alla rutinmoment med Ben just nu är att jag kunde hämta ut ett bokpaket i dag. Lyckofällan köpte jag bara för att min terapeut sa att jag skulle det, men de andra ser jag mycket fram emot att läsa enbart för skojs skull.

Ben Hellalottatrouble Hellbjörn

Mmm, kampen att få med sig Ben från förskolan nu är REAL. Han är glad när jag kommer och följer gärna med ut i kapprummet, men sedan ska kläderna på och då blir han den argaste räkan som finns. De medlidsamma blickarna jag får från pedagoger och föräldrar värmer, men jag mår ändå så dåligt av det. Tvinga i de spända lemmarna i overallen medan han gallskriker. Hjälpa Bo med någon stövel medan Ben sliter av sig det han kan... Jaga båda barnen mellan avdelningarna och torkrummet. Och så läggningarna sedan. Han vägrar till och med att sitta och läsa saga med mig och Bo. Han springer runt i rummet och försöker öppna lådor med pussel och smugglar ner lego i spjälsängen. I dag skrek han som en galning när jag ville att han skulle sitta i knät och mysa och förslaget om att lägga sig i sängen var en oerhörd kränkning. Det är bara Nils som kan lägga nu. Han är helt annorlunda med honom. Försöker inte ens ställa sig upp i sängen. Knäppt. Jag relaterar mycket till Schmarros längtan efter "sedan", då han är lite större och går att prata med och då inte alla vanliga moment är så jävla jobbiga. Samtidigt vill jag inte längta bort hela tiden, för han kommer ju aldrig mer att vara så här liten och mysigt rund. Åh.

måndag 25 januari 2016

Och nu håller vi oss friska i åtminstone två veckor, snälla

Den där helvetesinfluensan gick ju direkt över i magsjuka och även om det mest var Ben som drabbades så påverkade den alla Hellbjörnar. Bo klättrade på väggarna i stället för att vara på förskolan och jag mådde jättekonstigt illa och la mig klockan åtta nästan varje kväll. I går var första dagen jag kunde äta mer än en munfull utan att vilja spy (gud vad gott det var att kunna äta igen) och ungefär fem kilo lättare än innan allt började hade jag i morse en helt vanlig morgon med väckning av barn och förskolelämning (morgonbestyren sköter iofs Nils, men jag var ju åskådare). Så konstigt ovant allt känns. Fast känslan av att "när som helst kommer jag att bli utskälld eller få sparken" är obekvämt bekant. Så känns det ofta när jag varit borta från jobbet. Eller när jag inte varit borta. När ska det gå över? Det här är ändå mitt elfte år som yrkesverksam.

torsdag 21 januari 2016

Tjocka städmamma

Bo brukar kalla mig tjock ungefär som hon konstaterar att ett bord är ovalt eller att något är spolformat. Mamma är tjock, det är mammas form, inget mer med det. Hon lägger ingen värdering i det. Hon brukar fråga om hon själv kommer att bli tjock och jag säger att hon kanske blir det, kanske inte.

I morse var hon väldigt sugen på att prata om hur tjock jag är. Så här lät det:

"Mamma, du är så tjock."
"Jaha."
"OJ vad du är tjock."
"Mmm, tycker du det?"
"Ja. Jag är inte tjock."
"Nej."
"Pappa är inte tjock."
"Tycker du inte?"
"Nej och Ben är inte tjock. Det är bara du som är tjock."

Hon har också gjort en låt om alla hon gillar. Den handlar om vad folk är bra på och vad de tycker om att göra. Till exempel sjunger hon att "morfar busar så gärna han, ingen kan busa som morfar kan" och "pappa sover som ingen annan, ingen sover som pappa gör".

Vad jag fick för egenskaper i låten?

"Mamma städar hela tiden, ingen städar som mamma kan."

Såatteh…

Det är väl lika bra att ni kallar mig Tjocka Städmamma?

Men jag VILL inte vara Tjocka städmamma. Fan. Även om Bo inte lägger någon värdering i hur saker ter sig för henne så gör jag det. (När hon inte är i närheten.) Fan, jag vill inte vara Tjocka Städmamma och jag vill inte känna så här för att eventuellt vara Tjocka städmamma. Jag önskar att jag tyckte ingenting om att vara Tjocka städmamma. Som Bo gör.

onsdag 20 januari 2016

Hello from the other side

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle bli frisk igen, där ett tag. Hade glömt hur jobbigt det är att vara riktigt under isen. Men nu så. Ingen feber, ingen magsjuka och jag är tillbaka på jobbet.

Ben är dock fortfarande magsjuk (han var i går kväll i alla fall) och om han har diarré i dag också så är det fyra dagar på raken. På sjukvårdsupplysningen sa de att vi ska åka in med honom om det håller i sig och vi måste kolla att han kissar. Vilket inte är så lätt, påpekade jag, då hans blöjor snabbt fylls av vattenlik avföring. Vad är kiss och vad är bajs? Ingen vet.

Fick tips om att klä in snoppen med toapapper. Då ser man snabbt om det kommer kiss. Men tror ni prins Obehag av Obehagsbyn går med på det? "Kanske om vi använder toapapper av siden", som Nils sa.

Jaja, han dricker mycket i alla fall och han är på gott humör, så det är säkert lugnt.

Nu har jag, som alltid efter sjukdom, extremt mycket energi och vill göra om hela huset. Till exempel ska vi skaffa vånings/familje-säng till barnens rum nu när det är dags för Bubba att sluta med spjälsäng. Och då vill jag inreda gamla kattvinds-delen av barnens sovrum (där Bubbas säng just nu står) till pysselyta med en måttanpassad skrivbordsskiva längs med hela väggen. Fast först ska väggen få tapet och jag vill ha någon av dessa:



Det är liksom bara en halvvägg, då det är snedtak, så jag tycker att en kan kosta på sig mycket mönster. Hoppas att resten av familjen är med på noterna.

söndag 17 januari 2016

Som lök på moset

Nu blev Ben magsjuk. Låt oss maxa!

Det är röven

Hjälp, nu testas vi. Jag har haft hög feber (var 39 och en halv grad varm i går) och haft ont överallt sedan i fredags. Dessutom hostar jag så mycket att jag tidigare i dag släpade mig till jourhälsan för att få penicillin. Har så ont i höger sida av bröstkorgen/ryggen att jag var säker på lunginflammation. Hoppades på det, till och med. Mmm, lite penicillin och så är allt bättre. Men doktorn påstår att det är virus och att smärtan är muskulär, så det är väl bara att stå ut.

Fy fan vad tråkigt det är att vara sjuk.

Positivt:

- Har tittat på mycket bra serier. Bland annat andra säsongen av Transparent, de allra sista avsnitten av Parks and recreation samt första fyra på Friday Night Lights (tack Sofia och Josefine för tips).
- Har sovit väldigt mycket.

Negativt:

Alla annat. Speciellt att jag inte vågar närma mig barnen pga smitta och att Nils får noll avlastning.

Nu är jag rädd att Bubba drabbats trots min avhållsamhet och jag är extra rädd att jag inte ska hinna bli frisk innan det bryter ut helt. Och så ser jag framför mig att de projekt jag är inblandad i på jobbet blir försenade på grund av mitt stundande vabbande och jag vet att det är så det funkar, med vinter och vabb, men jag hatar att ställa till det. Blä.

fredag 15 januari 2016

Bara fyra månader till

Kungörelse: Det är just nu så pass jobbigt att få ytterkläder på Ben att jag faktiskt inte orkar någonting annat. Så från och med nu och fram till maj får det vara mitt enda åtagande. Jag ber om ursäkt, övriga åtaganden.

torsdag 14 januari 2016

Skulle återge något citat här i rubriken, men det går fan inte

God förmiddag!

Att SD-anhängare kommer med helt otroligt kränkande rasistiska, sexistiska, våldsamma och till och med olagliga uttalanden och ändå får sitta kvar på maktpositioner, medan det räcker med så himla lite - kanske en offentlig kyss eller ett chokladinköp med fel kort - för att en annan politiker ska bli helt bannlyst är sedan gammalt.

Det är lite kejsarens nya kläder att det får var så. Alla vet att det är tokigt (okej, inte alla män), men det får liksom bara fortgå.

I dag önskar jag att så många som möjligt tar del av den här sammanställningen som Inte rasist men har gjort. Om ni orkar läsa lite får ni gärna ge era bästa tips på hur de här personerna fortfarande får hålla på med politik och rådgivning. Jag fattar inte.

onsdag 13 januari 2016

Kusama på Louisiana

I dag var det Kajsas och min jobba-med-företaget-dag och eftersom vi båda är verkställande direktörer får vi bestämma helt och fullt över hur vi ska disponera tiden.

Just i dag behövde vi inspiration, så vi tog oss en roadtrip. Till det ljuva landet i väst. Matthew följde med.

Jag kände att resan nästan var fullbordad i och med att jag lyckades köra oss till Danmark utan att ta livet av oss och dessutom hitta en parkering.

Målet låg dock bortom parkeringen. Vi skulle kolla in den här snäckans utställning på Louisiana.

Det var FETT. Yayoi Kusama vet vad hon gör. Hennes konst finns för att upplösa ens ego till ingenting och liksom utplåna ens identitet och gå in i evigheten (mycket fritt översatt av mig). Och så gillar hon prickar!

Stora prickar.

Hon föddes -29 och håller fortfarande på och skapar. På 60-talet ordnade hon en fallosfestival. "Hundreds of phalli will be smuggled into cathedral."

Utställningen var gigantisk, med hela rum som var konst.

I ett rum projicerades fotografier på hängande skärmar. Mycket naket, mycket buskar.

I det här rummet var det svårt att inte upplösas in i evigheten. Speglar och vatten och blinkande lampor. Jag ville inte gå därifrån. (Fast det var man tvungen att göra, för man fick inte vara så många där åt gången och det var kö.)

I det här rummet fick man ...

... plutta dit en egen prick,

I ett annat var det videokonst.

Så cool person.

Det fanns en hel falang för barn, också. Det luktade blöjhink där, men det fanns mycket utrymme för att skapa. Måste åka dit med Ben och Bo till våren.

Framför allt måste jag tillbaka när det är somrigare ute, för det ligger så himla fint precis vid vattnet.

Vi hade tur med vädret och kunde se så långt som till Malmö.

Så himla bra dag, med så himla bra vänner. Fick som ett lyckorus när jag körde Julia Mini Aurora Hellbjörn på motorvägen. "Här kommer jag i en bil, som en vuxen person, med kompisar som tycker om mig."

Kan verkligen, verkligen rekommendera Louisiana. Om man vill kolla in Kusamautställningen är det lite brådis, för den stänger den 24 januari. Men det kommer säkert något nytt bra efter det.

måndag 11 januari 2016

Där som jag kommer ifrån

När jag var mobbad i högstadiet var det David Bowie som sa till mig att det var okej att vara annorlunda . När jag inte hade några vänner var det David Bowie som berättade för mig att ingenting behöver vara som det var igår. När jag hatade mig själv var det David Bowie som visade mig att man kan återuppfinna sig själv. 

Du är okej, det behöver inte vara så här, du kan välja själv, du behöver inte vara som de andra, det blir spännande, du är inte ensam.

söndag 10 januari 2016

Helgen

En grej man (jag) gör hela tiden med barn är överslagsräkningar i huvudet. Det är ganska tröttsamt, men allt handlar om tid, ner till minuter. I fredags skulle jag hem till Kajsa på middag, men jag ville inte missa fredagsfilmen med barnen, eftersom jag var borta så mycket från dem tidigare i veckan. Jag tänkte att "om jag sticker från jobbet halv fem så hinner jag hänga en stund med dem medan Nils lagar mat och om vi lyckas få Bo att äta lite snabbare än vanligt (girl can she drag out a meal) så hinner vi nog se hela Insidan ut före nattning och så sticker jag när Nils nattar och så är jag hos Kajsa strax efter åtta".

Någonstans skulle jag svänga ihop en bönröra till texmexfesten också, men jag kände redan när uppgiften delades ut att det skulle bli tight. Hade inte allt hemma och jag hittade inte den halvtimme till 45 minuter det skulle ta att åka och handla och svänga ihop röran, så jag tog med en flaska vin i stället. Bönor, druvor, ungefär samma.

I alla fall. Inget gick som det skulle, för vagnen fastnade pga något som hänt i Biskopsgården och när Nils nattade hade jag en tvätt att hänga och ett utseende att fixa (Ben hade kladdat ner hela mig med mat och snacks) innan jag kunde dra och jag var inte hos Kajsa förrän efter nio. Och eftersom jag skulle upp med barnen dagen därpå började jag tänka på hemfärd redan efter ett par timmar. "Om jag kommer hem vid tolv kanske jag sover halv ett och då kanske jag får si och så många timmar", ni vet.

Jaja, det var himla mysigt när det varade, hemma hos Kajsa.

Annat som hänt i helgen: jag bakade två gånger med barnen (på Bossas begäran). Oboymuffins med naivistiskt (eller är det dadaistiskt?) pynt ...

... samt kolakakor i rosa med inslag av grönt. Eller som vi nog döper dem till: Drömregeringskakor.

Vi har också upptäckt att Ben inte gillar vinter och snö. Alls. Han vill mest sitta vid teven och äta kakor. Jag relaterar.

Och så har vi varit på hundmässan. Jag och Cathrin tog med oss varsitt barn och det var så roligt att se dem toka loss. "Får jag klappa din hund? Vad heter hon? Vad är det för ras? Hur gammal?" De fick ansiktsmålningar också.

Annars har jag kämpat vidare med den största utmaningen relationen (i alla fall vår) möter i livet med småbarn: bjussigheten. Jag bjussade Nils på två sovmorgnar den här helgen eftersom han tog barnen till Halmstad söndag-tisdag. Lät honom sova ut, gå på bio och dricka öl med kompis osv. Men tydligen kunde jag inte göra det utan att bli städ- och trötthetsmartyr. Säg mig, varför är det så svårt att vara bjussig?

fredag 8 januari 2016

2015-listan

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?

Jag startade ett företag. Ursäkta om jag tjatar om detta, men att se på mig själv som egenföretagare och inte bara anställd (vilket jag fortfarande är till 90 procent) ligger otroligt långt från min natur. Att säga det högt gör det mer verkligt. Steg två: göra skillnad och börja fakturera. (Steg 1,5: lära sig att fakturera.)

Vilka länder/städer besökte du?
Berlin gånger två!

Med Nils på Melbourne Canteen i maj. (Jocke och Katten var också med.) 

Med these brilliant bellends i september.  

Vad var din största framgång 2015?
Att jag lyckades övertyga sjukvården om att något inte stod rätt till med min sons öron. Att han fick rör i öronen började höra, prata och sova. När jag tänker på att han hade ont i nästan två år i "onödan" börjar jag gråta, så vi tänker inte på det.


Benneton när han fortfarande hade ont. Men var glad ändå. Ibland.  

Bästa köpet?
Livet har sannerligen blivit enklare sedan vi köpte vår Mini Cooper Countryman. Eller: Julia Aurora Mini Hellbjörn, som Bo har döpt henne till. 


Tut tut, brum brum!

Gjorde någonting dig riktigt glad?
När jag vaknade på min 35-årsdag befann jag mig i en AirBnB-hyrd lägenhet i Berlin. Nils, Katten och Jotte sov och jag gick ensam och köpte god bretzel-frukost och färsk frukt och sådant. Gjorde kaffe och öppnade paketet som Matilda och Petra skickat med mig. Just där och då upplevde jag ett lyckorus som man nog hade kunnat skära upp och servera som tårta.

Presentöppning i Berlin. Med en hel härlig 35-årsdag framför sig.

Och ledsen?
1. Effekterna av krig. 2. Effekterna av sömnbrist och oro.

Årets låtar? 
Jag gick in här och kollade hur jag lyssnat under 2015 (tips på kul länk, förresten, om man gillar statistik) och den artist jag lyssnat mest på under 2015 (om man räknar bort barnlåtar och "somna nu för i helvete"-musik) är Youth Lagoon. Och min favoritlåt från hans senaste skiva är Rotten Human. Älskar stycket där han sjunger "you were the drug that I couldn't shake, you were the habit that I couldn't break, lying awake for 8 hours straight". De är så … uppbyggligt eller hur man säger.


Det finns ingen officiell video till den än. Hoppas att han gör en. 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare. Men jag tog tag i det! Gick i terapi, köpte KBT-böcker och magnesium.

Favoritserie?
Master of None.

Häromnatten drömde jag att jag låg med Aziz. 

Bästa filmen?
Vet ni hur lång en film är? Vet ni hur lite tid som blir kvar från det att barnen är nattade till dess att jag själv måste gå och lägga mig? I kväll ska jag i alla fall få kolla på Insidan ut. Det har jag sett fram emot.

Bästa boken du läste i år?
Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris. Dvs Maj-trilogin av Kristina Sandberg.

Du och jag, Maj. Du och jag. 

Bästa matupplevelsen?
Eggs Benedict och Bloody Mary på Melbourne Canteen på min födelsedag.

Halloj!

Något du önskade dig och fick?
Hjälp från sjukvården. Till slut.

Numera hör han. Och pratar. Och sover. Alla får sova.

Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Hade min bästa födelsedag någonsin, bara.

Är det något du saknar år 2015 som du vill ha år 2016?
1. Färre rasister på maktpositioner. 2. Bättre retorik på mig själv, så att jag kan argumentera mot och utbilda/upplysa trötta dummisar som hämtar "bevis" från sina magkänslor.

Vem saknade du?
Liselott bor lite för långt bort nu alltså.

Nyårslöfte?
Vit månad i januari (so far so good), ha kraft att genomföra Göteborgsvarvet (ska börja springa på löpband vissa luncher, men jag har faktiskt löjligt mycket mens nu och orkar inte bloda ner gym-duschen), föra ångestdagbok.

Högsta önskan just nu?
Lunch.

torsdag 7 januari 2016

Maj, maj, maj, vilket bokår

Jag läste jättemånga böcker förra året. 33 stycken, eller 0,6 i veckan (inte 1,6 som jag skrev först, pinigt, good catch Petra). Många av dem lästes under sömnlösa och ångesttyngda nätter och det var ju inte så kul. Att jag hade så mycket ångest och sov så lite. Men ändå bra att något gott kom ur det. Jag gillar stämningen jag hamnar i när jag läser böcker, men jag tror att jag älskar att ha läst ännu mer. Kunna bocka av.

I alla fall. Av de 33 böckerna var 25 skrivna av en kvinna, fem av en man, två av två kvinnor och en av en kvinna och en man. 

18 av dem var skrivna av svenska författare, åtta av amerikanska, fyra av britter, en av en franska, en av en kanadensisk och en av en norsk. 

Genomsnittsboken jag läste 2015 var alltså skriven av en svensk kvinna. 

Händelsevis råkar min favoritbok från förra året också vara skriven av en svensk kvinna. Eller favoritböcker, kanske jag ska säga. För det är nästan omöjligt att välja vilken av böckerna ut Kristina Sandbergs trilogi om Maj som är bäst. Jag blev i och för sig som mest drabbad av mittenboken Sörja för de sina. Fast jag fattar att det beror på att jag just nu har två små barn och det har Maj också under den tid då just den boken utspelar sig. De andra är minst lika bra, välskrivna och svåra att värja sig från.

tisdag 5 januari 2016

Am I right?

Det värsta med att komma tillbaka efter jullovet måste ändå vara alla semestermagar man får ta del av på kontorets toaletter.

Helst vill jag ha både sällskapet och mina lugna frukostar

En gång hade jag en kompis som alltid pustade ut efter att ha kört bil. Vi jobbade ihop på en festival som innebar massa bilåkande och efter att han parkerat sa han alltid "jippi, vi dog inte!". 

Lite så känner jag när jag varit ensam hemma. Nils och barnen har hängt i Halmstad sedan i söndags och huset har stått tomt sånär som på mig. Jag kan inte komma på något som är så härligt och hemskt på samma gång. Morgnarna är underbara. Frukost framför Gomorron Sverige i stället för Barnkanalen. Komma in till jobbet vid nio i stället för halv åtta. Veta att man kan ta sig en tur på stan på lunchen utan att det blir stressigt. Sådant. 

Men kvällarna är läskiga. Det låter så mycket i ett gammalt hus och jag har aldrig ens varit uppe på vår vind. Vem vet vad som bor där? Och låste jag verkligen dörren på baksidan? 

Sådana tankar kan ju göra en tokig efter läggdags. 

Med det sagt: jag vågar aldrig blogga när jag är ensam hemma, för då tänker jag att en sexmördare ska läsa det och komma och sprätta upp mig när jag sover. Men i dag kommer familjen hem, så nu är allt som vanligt. Från och med i morgon kommer det att bli gnäll och klag över hur jobbigt det är att vara heltidsarbetande småbarnsförälder här på Dobre Futro igen, hurra!

lördag 2 januari 2016

Nytt år, nytt barn (alltså inte ett sprillans nytt, spiralen sitter där den ska)

Förra årets nyårslöfte var att trappa ner på nässprayen. Ha! Otrivinen går fortfarande varm varje kväll. Men jag slutade faktiskt under några veckor i våras eller om det var i somras, så det kanske räknas som ett infriat löfte? Med lite god vilja.

I år har jag två eller tre nyårslöften. Ett är att föra ångestdagbok. Bara några rader varje kväll för att kunna upptäcka eventuella mönster (I'm looking at you, PMS). Det andra är att springa Göteborgsvarvet. Att Varvet är 21 kilometer långt, eller ungefär 10 kilometer längre än jag någonsin sprungit, innebär att jag verkligen måste börja träna igen. Så därför spiller det löftet över i ytterligare ett löfte: en vit månad, vilken inleddes i går. Än så länge känns det mycket bra, trots att jag älskar vin. Och öl, men mest vin. Jag inbillar mig att en månad helt utan vin på helgerna automatiskt kommer att leda till att jag springer mer och stoppar i mer saker som gör mig snabb och mindre saker som gör min långsam. Vi får se.

Årets första dagar sammanfattas annars bäst av denna bild. Att vara lediga tillsammans och dessutom med två barn som nu äntligen, äntligen kan underhålla sig själva en stund utan att någon förälder är i samma rum ger möjlighet att värma bagel och läsa nästan hela DN innan jag måste göra något annat av dagen. Det är så overkligt att vi nått dit att jag nästan inte tror att det är sant. Att Ben sover på nätterna och att jag får göra bagel på morgonen. Det är det finaste jag vet.

2015 års viktigaste händelse för mig skulle kunna vara företaget jag och Kajsa startade. Att vi köpte bil var också en stor grej.

Men det största är ändå det som hänt med Ben och i förlängningen mina frukostar och min ständiga beredskap: att han fick de där jävla rören i öronen. Vi har fått som ett nytt barn, som sover och pratar och slipper ha ont.