lördag 10 december 2016

En kvinnas resa

I morse gick jag upp med barnen strax efter sju och vid halv tio började jag tänka att Nils nog snart skulle komma ut till oss. Sedan dröjde det till halv tolv innan han ärade oss med sin närvaro.

Vänta nu alla som lever i parförhållanden med bebisar! Det här handlar inte om att jag fick flyktkänsla och blev bitter bortom besinning. Det här handlar om vilken resa mitt psyke gjort sedan jag och Nils fick barn för drygt sex år sedan. 

Jag kände nämligen ... ingen ilska! Tvärtom kände jag GLÄDJE över att Nils kunde sova så länge. Jag drabbades av en känsla av unn över att han fick så många timmars sömn. Ingen bitterhet, ingen passivt aggressiv surhet som höll i sig hela dagen. 

Det, mina vänner, är skillnaden mellan att leva med barn som sover hela natten och barn som inte gör det. It's a revolution. 

3 kommentarer:

Lisa sa...

Åh, det går alltså att komma dit?! Inger en gnutta hopp för denna arma själ och spädisförälder som är så tusans bitter och passivt agressiv och därav för närvarande hatar både sig själv och sin man.

sofie sa...

jepp, precis som föregående kommenterare skrivit. tack för framtidshoppet!

Maria sa...

Det kan hända! Trodde jag aldrig att jag skulle säga, men.