söndag 6 november 2016

Har man låga krav på en tågresa när kiss i famnen inte bekommer en?

I dag åkte jag tåg till Värmland och tillbaka för att hämta hem Ben och Bo. Det blev ett mycket kärt återseende på centralstationen i Karlstad. Jag var lite nervös innan. Har inte varit borta från barna en hel vecka förut.

Men det gick fint. De blev superglada. Till och med tågresan gick bra! Det enda lite knixiga var att alla toaletter var upptagna när Ben blev kissnödig, så han kissade på mig i stället.

Det är så himla skönt att ha dem hemma. Men vad det kan hända grejer på en vecka! Måste räkna på en grej ...

* räknar *

Okej, Ben har levt i 182 veckor, Bo i 317 och jag i nästan 1 900. Så för dem är ju en vecka en mycket större del av livet. Kanske inte konstigt att det sker massa utveckling. Men ändå: Ben (eller Elsa Gottring, som han kallar sig nu) har utvecklat sitt ordförråd med säkert 50 ord den här veckan och Bo har lärt sig knyta skorna.

Bo har dessutom nått ny verkshöjd med ritandet. Kolla in den här teckningen som berättar en hel historia. Fick lite skräckfilmscreepy-feeling av den.

Nu ska jag vara med och cirkla i Jennys bokklubb. Alldeles för länge sedan jag lyckades få till det, men den här gången sitter jag laddad. Har till och med läst boken.

1 kommentar:

Katten sa...

Snyggt tecknat av Bo, och ja, ganska creepy.
Kiss i famnen kan väl inte vara första gången, tur de är så söta de där barna.
Längtar sååå efter er! Hörde jag pysselfredag? Behövs det inte lite nytt julpynt månntro?!