fredag 2 september 2016

Vi finns inte ens

På tal om Åsa Beckmans krönika som många delar så innehåller den nog anledningen till att jag började blogga. Fast jag tänkte inte på det så, då.

Genom att berätta blir ett liv tydligt. Genom att prata om det man varit med om minns man och håller liv i sina minnen. Genom att svara på intresserade frågor sätter man ord på känslor och intryck och tankar så att de inte bara finns i ens egen kropp. Man blir framfrågad.
Man berättar in sig i världen.
När jag läser minnesord eller liknande och en kvinna definieras som "hustru till" eller när jag tänker på hur historieböckerna såg ut (ser ut???) när jag gick i skolan. När jag tänker på hur min egen farmor inte tycker att det är intressant att berätta något om sitt eget liv, medan jag vet så mycket om min farfar och hans historia...
När jag tänker på hur min andra pojkvän gjorde klart för mig att "det finns inga roliga tjejer, eller förresten Petra är rolig, men hon är ett undantag" och att jag fortsatte vara hans flickvän i två år och under den tiden ägnade 80 procent av min kraft åt att försöka motbevisa honom och göra mig intressant. 
Det är så himla ledsamt. 

3 kommentarer:

Bortugal sa...

Kan man inte bara skita i att man är kvinna och låtsas om ingenting? Ånga på. Ta plats. Göra vad man vill och tror på? Inte ha alla känselspröt ute hela tiden och undra över vad andra tycker och behöver och förväntar sig? Jo det kan man! Det kunde min mormor redan för typ 70 år sedan, så det är bara att göra. Hon skulle in i riksdagen och det kom hon och där var hon i 20 år. Morfar var ju hemma med barnen i veckorna i glesbygdskommunen så det var inga problem. Om jag är mesigare än hon är det bara mitt eget fel. Kunde hon så kan jag, om jag vill. Vi finns visst.

Maria sa...

Heja dig och din mormor! Det låter ju toppen.

Tror dock att det är farligt att blunda för strukturerna och säga att det är upp till varje individ att ta för sig och skapa sin egen lycka. Det är så fruktansvärt olika förutsättningar där ute, jaow. Om vi bara blundar för könsmaktsordningen, rasismen, homofobin och funkofobin så tillåter vi allt att bara pågå. Det är liksom inte hittetå att världen är orättvis. Det finns siffror att glo på, om man inte vill tro på andra människors känslor och vittnesmål.

Paula sa...

Eller som när Henrik Stensson vann British Open och sportprogrammen bara "första gången en svensk vinner en major" och jag bara, men Annika Sörenstam då? Senare samma dag: första gången en svensk MAN vinner en major.