torsdag 1 september 2016

Vad trodde jag egentligen? Tur att barnen sover nu för annars hade detta inte funkat.

HALLÅ! Jag tagit en paus från Bradpittsarmpit för att slutföra min första roman.








Gud vilken härlig sak om jag hade kunnat säga så. Men icke. Jag har drabbats av helt vanlig utmattning relaterad till livet.

Jag har aldrig varit en sådan som smäller upp datorn på kvällen och "tar igen lite jobb". Har heller aldrig tagit med mig jobbmobilen hem, utan försökt "hålla isär det där". Kanske har jag inte varit tillräckligt lojal en arbetsplats förut? Eller så har jag varit listig och knäckt koden till hur en är som bäst på jobbet = har en go fritid.

Men nu är ju allt samma. Mitt jobb är i min privata lur och att det går bra för företaget är liksom avgörande för att det ska gå bra för hemmet. Huslån, hjälm/skydd/trunk till Bo (hon ska börja spela hockey), trumset till Bo (hon ska börja på slagverksskola), tennisrack till Bo (helvete vad hon börjar kosta pengar) osv.

Jag stänger inte av så bra. I natt väcktes jag klockan fyra av Bo och kunde inte somna om och började då bocka av lite grejer på att göra-listan. Ni hör ju.

Men det är svårt det här. Svårt att få ihop att vara kreatör, ekonomiperson, kundansvarig, säljare etc på samma gång. Och dessutom skola in ett barn på ny förskola och så blir han sjuk och inskolningen skjuts upp en vecka och allt kastas omkull och vi har inga släktingar i Göteborg som vi kan ringa in.

Blundar och kör på och säger ja till allt och känner mig på kvällen helt tömd på ord efter dagens mejlande/presentationsskapande/artikelskrivande att jag rinner ner i sängen vid 21 utan att passera blogg.

Men så återkom det där bekanta ångestmullret som jag sluppit sedan jag sa upp mig. Och jag tror att det är för att jag glömmer att dokumentera mitt liv. Dokumenteringen håller ångesten borta. Det är ju den här bloggens ursprungliga raison d'être.

Så hädanefter ska jag va bra, ska jag va bra för dig, min lilla bloggtjej.

Dessutom: i morgon ska jag vabba Bo som är helt supersjuk, så då blir det ju som en vanlig dag från förr, nästan. Kanske bloggar hela tin.

5 kommentarer:

hemvändaren sa...

1. Hjärtat gjorde ett glädjeskutt när jag läste första.
2. Skönt att du är tillbaka, grrl
3. <3

Mariam sa...

Åh! Igår innan jag somnade så tänkte jag på din blogg att jag saknar att läsa om vad som händer och tänkte hoppas hoppas HOPPAS att hon inte slutat blogga nu! För du är så bra och jag älskar att läsa dina tankar om vardagen och livet och allt möjligt. Heja dig och hoppas att balansen med frilansandet bara blir bättre!

Maria sa...

GUVA NI ÄR FINA! Blir så glad.

Mariam sa...

<3!

Jenny sa...

Säger också 1.) JA!!! till bok och 2.) har saknat dig!