torsdag 26 maj 2016

Nils säger det ordnar sig, men jag är en nervboll nu

Jag har alltid tyckt om att betala räkningar, för det får mig att känna mig redig och ansvarstagande. "Göra bort saker".

Sedan jag sa upp mig från min fasta anställning med min trygga lön är det inte så lustfyllt, längre, att sätta sig med Danske Bank-dosan och knappa OCR-nummer.

Jag fick min sista riktiga lön i går och det sammanföll med en månad då CSN, samfällighet, fjärrvärme, el (abonnemang, överföring + förbrukning) och tv-avgift skulle betalas + allt det vanliga som lån, amortering, förskola, telefon, bredband, facket, a-kassa, försäkring osv.

Har säkert glömt något. Vet förresten inte om vi betalar försäkring varje månad eller ens vad vi har för försäkring, det är Nils bord. Där fick jag ett ångest-stygn för att jag inte har koll.

I alla fall, det sa slurp och jag insåg att det här går bra när vi har två löner, men när jag inte längre får en lön, utan mer kan ta ut "oklar summa" från mitt och Kajsas företagskonto då och då, så kommer det inte att gå. Åtminstone inte en sådan här månad.

Dessutom måste jag köpa en dator för att kunna jobba, för den 13 juni ska den jag jobbar på lämnas tillbaka till stället jag sa upp mig från. Det kan jag ju inte göra nu, för fjärrvärmen tog de pengarna, men om jag ska kunna jobba måste jag ju ha en.

Här får jag ett JÄTTE-stort ångeststygn för att jag har så dålig koll. Eller, egentligen vet jag att var tredje månad är "extra allt" vad gäller räkningar, men tydligen struntar jag i att planera för det. Det är väl där ångesten/skulden ligger.

Jag måste lära mig hur pengar funkar och planera bättre, jag måste lära mig hur pengar funkar och planera bättre, jag måste lära mig hur pengar funkar och planera bättre.

Samt sälja saker på Blocket.

Och hyra ut vårt hus under Gothia cup.

...

Och när jag höjer blicken ser jag hur privilegierad jag är som kan välja att bli egen företagare och som bor i ett hus som faktiskt går att sälja om det skulle bli kris. Jag är medveten om det, men min hjärna tänker katastroftankar ändå.

5 kommentarer:

  1. Usch. Fattar känslan. Jag var så enormt stressad över det hela tiden när jag frilansade. Nu vet jag hela tiden hur det ligger till: dåligt (CSN är slut osv). Jag kom på nu när jag läste det här att jag måste lägga om inbetalningarna till CSN till månadsvis istället för kvartal - de där månaderna när man ska betala in flera tusen åt gången. Ej kul. Men hyra ut huset under GOthia cup. Smart. Det borde vi också göra.

    SvaraRadera
  2. Har också varit priviligierat fattig när en vuxen var föräldraledig och den andra sjukskriven under många månader. Det var så jvla jobbigt och förknippat med så mycket ångest att jag, flera år senare, fortfarande har ångest när jag ska betala räkningarna. Trots att vi har råd, och inte går back varje månad som vi gjorde då. Har ej hämtat mig än. Vi är yckligt lottade med hus och trygga jobb, plus lyckan över att bo i ett land med både föräldraförsäkring och sjukförsäkring.

    SvaraRadera
  3. Priviligerat fattig - Gud en sån bra fras! Känner igen mig så himla mycket i det du skriver. Hörde på radion att andelen vuxna som inte skulle klara en spontan utgift på 10.000 kronor har ökat som tusan i Sverige (mina ord, inte reporterns) och tänkte att vi inte skulle klara en sån utgift just nu. Minns mina glansdagar som var typ i höstas när jag hade 40.000 på mitt egna lilla lyx- och reskonto. De är borta nu, RIP. Använde dom inte ens till något lyxigt utan bara till typ att kastrera katt och till välling osv.

    SvaraRadera
  4. Privilegierat fattig - så bra uttryck!

    SvaraRadera
  5. Det är så himla skönt att läsa din blogg Maria för jag inser att jag inte är ensam om mina tankar å känslor. Tvärt om kanske till och med är det så att ha obalans i ekonomin är standard. Och att alla andra inte alls har råd till allt...

    SvaraRadera