söndag 8 maj 2016

Helgen och ångesten








Mjau vilken härlig helg vi haft. Att det kan kännas så lätt allting, när en är mindre ensam, dvs tillsammans? Vi var sex vuxna, en tonåring, tre barn och två hundar hemma hos Cathrin och Jocke i Anneberg i helgen och det var så enkelt och skönt allting. Kändes som ett undantagstillstånd, en låtsasvärld, där allt bara var gott. Alla hade med massa mat och dryck och alla hjälptes åt med allt. När jag inte fick sova första natten (pga Ben som halkat in i någon snabbt övergående fas, hoppas vi) så fick jag lägga mig i gäststugan med öronproppar och ögonmask och sova ikapp mig medan någon annan roade mina barn och när jag kom upp igen hade Cathrin redan sövt Bubba för mitt på dagen-vilan. Jag älskar att vara många vuxna i samband med barn. Vi borde bo kollektivt. Varför gör vi inte det? Jobba mindre, hjälpas åt mer.

En annan bra sak som hände långledigheten var att jag eventuellt närmat mig en lösning på en stor del av min ångestproblematik.

Väldigt ofta när jag ska sova - eller när jag vaknar mitt i natten - tänker min hjärna ut olika jobbiga scenarion som ger mig mycket ångest. Eller så kommer det bara en ångestkänsla som jag inte kan härleda och då börjar min hjärna leta efter orsaker till ångesten och det skapar katastroftankar (som i sin tur leder till mer ångest, jorå).

KBT vill att man ska acceptera allting hela tiden, men det har funkat sådär för mig. Jag kan bli rätt sur på att bli tillsagd att acceptera allt i alla lägen, för jag tycker att det är rätt mycket som är oacceptabelt.

I alla fall, det jag testat nu är ganska snarlikt acceptansen, men jag har utvecklat det något. I stället för att enbart kännas vid den jobbiga känslan eller tanken så har jag börjat tänka på hur den ter sig. Vilken färg har den? Hur stor är den? Vilken form? Luktar den något?

I stället för att börja tänka ut handlingsplaner har min hjärna då nöjt sig med att fundera över känslans eller ångestens karaktär och efter ganska kort tid har ångesten försvunnit. I stället som tidigare, då det ofta var kört när ångesten väl hade gjort sig påmind.

Det kanske inte funkar på alla, men jag tänker att det är värt att dela. För om detta håller i sig så är det, för mig, en revolution. Efter 11 år av kraftig nattlig/kvällslig ångest kanske jag kan få bli en person som kan sova.

3 kommentarer:

  1. Bra grej med ångesten! För mig blev ångesten enklare att hantera när min sjukgymnast förklarade för mig att panikångest kan ses som att du är i ett litet rum och så kommer det in en stor björn. Skulle det hända får du ju uppenbarligen panik och du och kroppen regerar på olika sätt, t.ex. fly, slåss eller spela död. För mig var det väldigt skönt att få höra att min kropp betedde sig "normalt" när jag fick panikångest, den försöker bara lösa situationen på bästa sätt! Hjärtklappningen kommer liksom av att du försöker fly från björnen och att kroppen måste vara snabb och igång för att kunna göra det.
    Tänker att jag ska testa på ditt knep och kanske tänka på hur björnen ser ut, den kanske har en gullig svans eller mjuka öron och då kanske den inte blir lika läskig längre :)

    SvaraRadera
  2. Bra grej, låter som ACT! Assvårt att bara acceptera grejer liksom, hur exakt gör en?! Då bättre att beskriva och observera som ju blir en form av acceptans helt konkret /Lisa

    SvaraRadera
  3. Bra tips, K. Ska tänka på det också. Att det är helt vanligt beteende av kroppen.

    Hade inte hört talas om ACT, Lisa! Men googlade nu och det låter ju som min grej ju.

    SvaraRadera