måndag 14 mars 2016

Tack för maten. Non?

Jag blev så himla påverkad av den grej i lördags. Okej, så här: Matthew (som jag för övrigt också jobbar med) som bor hos oss frågade en (22-åring) som gör praktik på vårt jobb om han ville komma och äta middag med oss. Han, praktikanten, hade berättat för Matthew att han har haft svårt att hitta kompisar i Göteborg och då vill man ju hjälpa till. Visst, det var min enda ensamma kväll på jättelänge (Nils var med barnen i Halmstad) och jag var inte jättesugen på att tillbringa den som värdinna för en person jag inte känner alls, men vad fan. Klart han ska komma på middag.

Men så var han så himla tveksam. Först bara "sounds nice, but do I have to respond right away" och sedan "feels a bit awkard, but I will survive". 

"Men kom inte då, om du är så osugen." tänkte både jag och Matthew lite då. 

Men så kom han och jag kom på att om hans inställning är att "åtminstone ska överleva" så är ju allt utöver det en trevlig överraskning. 

Och så bjöd jag på pasta och vin och drinkar och pratade glatt om … honom.

Ni vet hur det kan kännas ibland att man pratat med en person en hel kväll och så känns det som att man vet typ allt om den, men den andra personen vet ingenting om dig själv. Som att man tillbringat en kväll som någon slags reporter.

Och så är dessutom personen man intervjuar otrevlig. Eller åtminstone väldigt oartig. 

Han sa ingenting om maten. Eller drinken eller vinet. Ställde inte en enda fråga till mig eller om mig. Refererade till sig själv som "väldigt indie" flera gånger och konstaterade om mig att jag "nog mest lyssnar på äldre musik" (jag kände till varenda band den lille indie-personen nämnde, men skit samma). Han poängterade också att väldigt många tycker att han ser ut som Jude Law och han var så … outhärdlig. 

Trots att han behandlade mig som att jag inte visste någonting och att han såg på mig som någon obetydlig person som dessutom är gammal som en dinosaurie (okej, min tolkning, men det kändes så)  så satt jag kvar där, i vardagsrummet, och bara tog in hans attityd. Log och ställde följdfrågor. Lyssnade gulligt när han sa att han var "so far from mainstream", fast en sådan kommentar får mig att vilja sticka en trägaffel i mitt öga och springa runt, runt, runt och skrika. 

Tills jag kom på att jag ju faktiskt inte behövde sitta där. och så ställde jag mig och diskade i köket i stället. Följt av Bachelor och dataspel. Jag ursäktade mig inte ens. 

Vid halv två, eller så, beställde ungdomarna en Uber och jag fick lite ensamtid. Men då var jag så himla trött och arg över att jag vaskat en värdefull kväll utan barnen i huset på att sitta och lyssna på en kille som tyckte att han var väldigt, väldigt, väldigt speciell. 

Sedan dess har jag undrat lite varför jag reagerade så. Han var väl bara en vanlig ung person som såg en mycket äldre person i ett hus med barnteckningar på väggarna. Varför skulle han vara intresserad av det? Varför skulle han ställa en enda fråga om mig och mitt liv, när det alldeles säkert är ett väldigt ointressant sådant? Han är som sagt 22. Inget konstigt att han inte vill ha med mig att göra?

Det är väl just det. Att han påminde mig om att jag är en gamlis nu. För en 22-åring är jag en gamlis vars liv aldrig kan vara intressant. 

Eller?

Eller så är det för att jag minns allt för väl hur alla killar jag träffade pre-Nils var. 

Får den här stackars praktikanten bära skuld för att jag aldrig fattade precis hur självupptagna och dryga de var då, de där killarna jag träffade mellan 16-22? Är jag orättvis? 

Spelar i och för sig ingen roll, för jag tror inte ens att han märkte att jag lämnade rummet. 

19 kommentarer:

  1. Usch. Alltså jag är ledsen men jag tror fan inte att det är en ungdoms-grej. Träffade en likadan på fest för några veckor sedan. Han ställde EN fråga till mig (och vi pratade ändå mycket under den kvällen). Frågan var "hur är det att arbeta som lärare" och sen besvarade HAN DEN SJÄLV!!! Han är inte lärare. Men han kände en. 35 är den snubben. Skitbeteende.

    Så rätt att du gick. Det borde jag också gjort. Next time.

    SvaraRadera
  2. Usch vilken kväll. Man behöver verkligen inte vara ett oartigt as bara för att man är 22. Du måste ha haft otur, men poäng för att du var så omtänksam.

    SvaraRadera
  3. Jag tycker bara han verkar oartig och han kunde dessutom faktiskt stannat hemma!

    SvaraRadera
  4. Åh herregud vilken idiot! Jag tycker du är snäll i din beskrivning, inte ett dugg orättvis. Jag anser givetvis att alla ska kunna bete sig på en middag och framförallt visa extra intresse om en blir hembjuden till nån, oavsett om en känner att det är nån en har nåt gemensamt med eller inte. Dock verkar nittiotalisterna helt sakna all form av hyfs. Ja, tog chansen att få gnälla lite mer på vår totalt förtappade generation. Just hans beteende är visserligen både vanligt förekommande hos män och hos nittiotalister så det är bara att välja vilken du vill irritera dig på. Vad sa Matthew efteråt? Tyckte inte han att det var awkward?

    SvaraRadera
  5. Jag får lite hjärtklappning bara av tanken att ha en arbetskamrat ( som jag inte är nära vän med) boendes hos mig som småbarnsförälder. Det är fullt upp nog liksom.

    Har haft inneboende förr, innan barn, och haft en rätt strikt relation till dessa. Mkt do's and dont's.

    Sen att få en middagsbjudning i knät, som blev som du beskrev den.Gulp.

    SvaraRadera
  6. Men fy vilken vidrig situation! I ens eget hem. När en bjuder till med drinkar mat och vin. Jag hade inte kunnat hålla mig från att börja vara lite småtaskig. Tror det skulle hjälpt honom. Det hände mig en gång när jag var typ 22 och först blev jag skitsur och sen skamsen. Men sen, oj vad bra det blev. Tackar den personen idag för den tillrättavisningen. Den där killen lär ju liksom inte bli bjuden två gånger på middag hos er och fattar varför ingen vill vara hans vän

    SvaraRadera
  7. Alltså, jag blir svårt irriterad på den där människan, men jag fastnar på en grej redan i början. Bjöd Matthew in den här människan utan att kolla av med dig/er först? Jag hade gått bananas.

    SvaraRadera
  8. Jag har aldrig behandlat människor så, varken förr eller nu. Inte ens när jag var som mest osnuten. Det var ett sorgligt, och tyvärr alltför vanligt mansexemplar du stötte på.

    SvaraRadera
  9. Men fy sjutton vilken kväll. Tycker du reagerade ganska snällt faktiskt. Och vad alla andra sa 👆

    SvaraRadera
  10. Tack för peppen. Jag vill bjuda alla er på pasta och vin. Och drinkar och glass.

    Vill förtydliga att Matthew stämde av med mig innan och jag sa att det okej. Samt att Matthew också tyckte att det var lite knasigt efteråt, men att han inte märkte av attityden lika mycket som jag. Matthew är ändå man och yngre, så vår gäst var inte helt ointresserad av honom.

    SvaraRadera
  11. Blä, nästa gång jag stöter på en väldigt, väldigt speciell man ska jag vända på klacken tidigare, det är ett som är säkert. I alla fall om valmöjligheten finns.

    SvaraRadera
  12. Du är definitivt för snäll.

    SvaraRadera
  13. I Matthews ställe hade jag, som inneboende och på praktikantens önskan om sällskap, föreslagit denne att gå ut på krogen ihop. Inte att ta hem honom till den jag är inneboende hos. Men hade såklart frågat denne ( i detta fallet dig, om jag visste att du var ensam hemma och KANSKE ville ha sällskap också).

    SvaraRadera
  14. En sån otroligt töntig aura det ligger över den snubben. Skönt att han drar snart, stör mig enormt. Jag får tonårsmobbarkille-vibes precis som du.

    "Jag är indie". Skjut mig. Jag var hög som en himmel på Primal Scream-spelningar när din morsa torkade din stjärt med persikodoftande babyvipes.

    /Kaikkenius

    SvaraRadera
  15. Å herregud, dog när jag läste. Hade blivit TOKIG över beteendet och den förlorade egentiden. Tycker du är en fantastisk människa som orkade laga middag till människan! "Jag är så indie". Cmmon!

    SvaraRadera
  16. Förutom att situationen förstås var trist vill jag bara säga att hela det här inlägget var som en jättebra liten novell. <3

    SvaraRadera
  17. Något får mig att misstänka att det inte bara är i Göteborg som den där killen har svårt att hitta kompisar. Men det är säkert väldigt bekvämt att förklara sin sociala inkompetens med att man är indie och far from mainstream. Jag är imponerad av att du inte gav honom smisk med en hoprullad tidning.

    SvaraRadera
  18. Guldmazarinen.23 mars 2016 12:18

    Fy farao, det säger jag bara.
    Känner exakt igen mig i den där reporterkänlan. Vara framåt och intresserad.

    Passar på att erkänna att jag hade uppskattat att få ta del av dig, ditt hus och det där vinet vilken sekund som helst.

    Jävla pojkvasker. Jag tycker att du är den coolaste som finns.

    KRAM!

    SvaraRadera