torsdag 31 mars 2016

Nu är det väl panik på gång?

Hur gör folk som lyckas bolla studier + jobb + egna projekt + flera barn osv samtidigt? Jag har så otroligt mycket ångest nu. Kan inte slappna av. Hamrar på tangenterna så högt att Matthew (som fortfarande bor hos oss) säger "wow, you hit that!".

Matthew som fick ta hand om mitt sjuka barn i morse när jag skulle på ett möte för mitt och Kajsas företag. Innan jag skulle hem för att jobba fem kvartar i timmen med vanliga jobbet, där projektledarna överbokat mig med ungefär två arbetsdagar per vecka. Finns inget utrymme för att vabba. Finns inget utrymme för att Matthew viker ihop all vår hängda tvätt för att kunna hänga upp sin egen fast vår inte är torr än (förlåt hjärtat, men hur kunde du tycka att det var torrt?). Finns inget utrymme för barn som haft feber i snart en vecka och nu kräks av sin hosta och har ont i örat. Finns inte kraft för att byta till sommardäck och snurra ihop världens bästa presentation till jobbmötet i Stockholm och engagera sig politiskt fast det är precis det jag vill göra. Egentligen.

Det är så mycket som är på gång för mig och Kajsa nu (proffset i bild här bredvid mig) och det är grejer som är roliga och spännande och läskiga och eventuellt långsiktigt vinstgivande och jag borde känna bara pirr och glädje.

Men jag har så mycket ångest, för hur ska det ordna sig? Jag vet att allt brukar ordna sig, men när jag inte kan se hur jag på egen hand kan få allt på plats (och samtidigt inte leva i ett hus täckt av träck eller försumma mina käraste) så kan jag inte vara lugn. Jag känner mig stressad även de tillfällen när min enda uppgift är att sitta och trösta en snart-treåring som är ledsen och behöver somna om. Jag KAN inte göra annat än att sitta och mysa med den svettiga lilla och jag önskar så att jag kunde vara lugn i det. Passa på att vila. Men huvudet spinner och kokar och tjuter. Och vår trädgård ser ut som en soptipp och jag vet inte vad jag ska laga för mat i kväll och kan jag lämna Bo i bilen när jag springer in på Coop? Får man ens gå och handla när man jobbar hemifrån med sjukt barn och har ett annat på förskolan?

Och jag vill inte tänka på hur mycket Nils måste krångla med sitt jobb för att jag behöver åka bort eller jobba sent eller att han måste ta det mesta av vabben när Ben är sjuk (är Bo sjuk kan jag jobba hemifrån, men det går ej när Ben är hemma och sjuk).

Och så tvivlen. Vem tror jag att jag är? Varför skulle någon vilja …?

Dessutom ska jag springa Varvet om en och en halv månad. Bara för att göra det lite svårare för mig. Fast det betyder iofs att jag måste ut och nöta distans flera gånger i veckan och att springa är ungefär det enda som hjälper mot ångesten. Det och vin.

2 kommentarer:

hemvändaren sa...

Finns det pengar över? Hyr in hjälp! Städ vet jag att du aldrig skulle palla, för jag känner dig, men en trädgårdsmästare? Ett problem mindre. Och en fråga, har det någonsin skitit sig som du tänker att det ska göra?

Emma sa...

Jag har kommit på det: det går inte ihop. Småbarnsåren omöjliggör så mycket. Det är bara så. Acceptera och välj bort. Vad kan du välja bort? Det känns ju som att det inte går men det gör det. Kanske skita i trädgården? Det blir bättre. Kram