torsdag 10 mars 2016

Ljusare tider eller fucked for life?

Mirijam gullar sig och jämför sin blogg med min. Själv vet jag knappt vad jag ska skriva om längre, nu när Ben - TA I EN JÄTTESTOR STOCK MED TRÄ - faktiskt sover på nätterna.

Han ligger i sin 120-säng (nederdel på familjesängen) och ser så yttepyttig ut på nätterna att jag bara vill krypa upp och gosa in mig. Men man ska inte leka med elden osv.

I natt vaknade jag endast en gång på hela natten och det var för att Bo drog en hostattack så huset skakade. Jag sov i princip mellan 22 och 06. Helt sjukt.

Det enda kråkiga i sången är att jag tänker rätt mycket på hur synd det är att Ben hade ont så länge i onödan. Tänk om vi fått hjälp ett år tidigare. Eller ett och ett halvt.

Men det tjänar ju ingenting till att tänka så. Nu ska vi bara säkerställa att Ben inte halkat efter för mycket i utvecklingen och sedan kan vi glömma de där första åren. Väl? Eller så blir det som James Frey berättade om i Värvet international att han gick in i ett drog- och alkoholmissbruk för att han hade så ont i öronen de första två åren av sitt liv. Hans föräldrar hade inte råd att gå till en bra läkare (his words) och därför led han i onödan och så blev han missbrukare senare i livet.

Vi får se.

I går försökte vi i alla fall besöka den där psykologen som ska kolla upp Ben. Han ville träffa bara mig och Nils, först, för att "sedan få se hur vi gör med pojken". Så både jag och Nils såg till att stuva om med våra jobb så att vi kunde vara med och så cyklade vi dit och så … var psykologen sjuk. Sådant som händer, så klart, men det hade varit trevligt med ett informativt samtal om saken. "Vi trodde att vi hade ringt alla." Jaja.

8 kommentarer:

  1. Först: fy vad rövigt att de inte ringde. Hade blivit asarg.

    Sen: Fattar verkligen den jobbiga känslan över att fatta att Ben haft ont, fy fy fy vad jobbigt, men hjälp vad långsökt det känns att han skulle ha tagit så mycket skada av det att han blir en missbrukare. Alltså, kärlek och trygghet och det faktum att han nu fått hjälp med öronen kommer ju såklart också påverka honom. Älskar James Freys böcker, men den där ursäkten "jag kunde tyvärr inte hjälpa att jag blev missbrukare, det var mina föräldrars fel" vet jag inte om jag köper. Men trist för er att läsa, när det JUST handlar om öronen dessutom. Ironin i det liksom. Heja er och Benny, det är så himla fint att läsa att han sover bättre så att ni också kan få göra det. Ingen har väl någonsin förtjänat det mer.

    SvaraRadera
  2. Tack, jag tror egentligen inte riktigt att risken är superstor. Men i de svagaste tillfällen (och det har varit många sådana) så orkar jag inte höra när James Frey säger så.

    SvaraRadera
  3. Jag, som alltid är sist på bollen, hade ingen aning om vem James Frey var/är så jag googlade. Och på Wikipedia (kanske inte ett sanningsvittne iofs men skitsamma) stod det att han erkänt att han hittat på mycket i sin bok. Så det där med öronen var säkert bara hittepå.

    SvaraRadera
  4. Usch. Jag fattar känslan. Men som du skriver; det tjänar ingenting till att tänka så. Dock svårt med sånt när man är en känslig själ och/eller är trött och låg.

    Och det Sparkling sa: han överdrev ju rätt friskt den där James Frey när det kom till missbrukshitorierna.

    SvaraRadera
  5. Jag har MINST tre vänner som varit öronbarn och som är helt vanliga personer nu trots att deras första år var tuffa.

    KRAM!!!

    SvaraRadera
  6. Bara för att sälla mig till kören: Det finns ju en annan sida av myntet. Ben föddes med bökiga öron, stackarn. Vilken otrolig tur han har som föddes med föräldrar som kämpade och kämpade och aldrig någonsin gav upp innan han fick hjälp! Trots att massor av läkare inte var det minsta hjälpsamma. Vilken grej att bära med sig i livet, vilken trygghet att känna. "Vad som än händer mig, så kommer mamma och pappa att kämpa för mig."

    SvaraRadera
  7. James Frey satt och va en ljugapa hos Oprah. Jag upprepar: han ljög för Oprah.

    SvaraRadera
  8. Jag fattar att du känner skuld för att Ben hade ont i onödan, jag hade nog känt likadant, men samtidigt har jag träffat på hundratals personer med missbruk i mitt jobb och jag vet att det krävs mer än öronont i ett par år för att någon ska börja knarka. Barn kan råka ut för trauman tidigt i livet, men om de får växa upp med kärleksfulla föräldrar som vill dem väl och som gör så gott de kan brukar ev skador repareras. De jag möter i jobbet har ofta växt upp utan trygga vuxna/missbrukande föräldrar/blivit övergivna gång på gång/varit utsatta för oerhörda trauman etc.

    Kram

    SvaraRadera