måndag 29 februari 2016

Logistiken

Helgen som gick var så himla fylld med grejer. I fredags städade jag hela huset, men framför allt källaren, och gjorde vårt extrautrymme där nere så mysigt jag bara kunde. Min kompis Matthew behöver någonstans att bo och i fredags bestämde vi att han skulle flytta in hos oss åtminstone tillfälligt. "No trouble for me now, mother Mary", sa han, men jag ville såklart att det skulle vara fint.

I lördags fortsatte jag att säkerställa att huset inte var en sanitär olägenhet och sedan packade jag för övernattningshäng hos Katten och Jocke i Anneberg. Fast först åkte vi till Botaniska för att vara med på eventet "invigning av  våren". Fast ALLRA först pyntade jag huset med olika lappar som talade om var kaffefiltren finns, att man gärna får tulla på bibben och vad vi har för wifi-lösenord. Så att Matthew, som hade tänkt flytta in när vi var borta, skulle känna sig välkommen.

Jag körde till Botaniska och växte en centimeter av att kunna transportera min familj och till och med hitta parkering vid Slottskogen fast det var så mycket folk överallt (dock att Nils fick parkera om när jag ställt mig helt snett, för det var så trångt och jag hatar att parkera och trixa när andra bilister väntar ivrigt på plats).

Ute i Anneberg fick jag och Cathrin återträffa Liselott och hennes bebis. Vi gick grundskolan ihop och när vi alla tre bodde i Göteborg (ett tag i samma kvarter i Linné till och med) hade vi brunchklubb på helgerna. Nu bor Liselott i Västervik och har en bebis och det är så knäppt att han inte är lika pyttig som sist när vi ses, utan en riktig person med egen frisyr. TIDEN.

Brunchklubben fick återuppstå på söndagen med våfflor, färskt bröd, ägg och bacon, färska jordgubbar och grädde och kladdiga barn. Det var fint. Sedan hem och lasta ur bilen och vika ner säten och köra och hämta Matthew och alla hans grejer vid Landala torg. Han hade inte flyttat in när vi var borta ändå. Den här gången växte jag nog två centimeter av körningen, för GPS-appen Waze fick mig att köra Göta Älv-bron och förbi Nordstan och Centralstationen och på massa knixiga vägar. Men jag klarade det! Hem också och varken jag eller Matthew dog.

Helgen avslutades med Suffragette på bio och jag mitt sällskap Elin tog ett glas vin efteråt och rantade om Patriarkatet, svampinfektioner och sådant. En härlig stund. En härlig helg!

Nu är jag på jobbet sedan en halvtimme tillbaka, helt uppe i varv och försöker få tag på Nils. Men hans mobil är urladdad, så jag vet inte hur det ska gå. Snälla Nils - kolla din mejl. Jag kommer inte alls hem med min dator för att jobba hemifrån med Ben vid min sida för att kunna åka med honom till Mölndal och kolla hörseln. De ringde från sjukhuset och läkaren vabbar i dag och vi får en ny tid först någon gång i april och jag stannar på jobbet. Så: ring förskolan och säg att både Ben och Bo kommer dit i dag och skjutsa dit dem med cykelvagnen så att jag kan hämta som vanligt. Och ladda din telefon. Puss.

7 kommentarer:

  1. Jäklar vad snällt. Jag hade blivit irriterad om jag gått och förberett för att ngn skulle flytta in medan jag var borta (kunde han inte vänta tänkte jag läste) och sedan var tvungen att åka och hämta personen i stället - allt på hans villkor liksom och du som har småbarn och allt. Sådant pallar jag inte med längre. Jag är inte så snällt.
    PS. Landala, där har jag jobbat i hemtjänsten.

    SvaraRadera
  2. Fan va gött att kunna köra själv! Jag är också sååå färdig med att sitta i passagerarsätet jämt.

    SvaraRadera
  3. Tänkte jag när jag lästa ska det stå

    SvaraRadera
  4. Åh Mary, när jag läser din blogg blir jag så sugen att börja igen. Blogga alltså.
    Vete fan om det skulle fungera.
    Puss!

    Guldet!

    SvaraRadera
  5. Jag tog körkort i min ungdom men när jag började köra här i Göteborg. Fy. Fan. Kände mig som en hjälte varje gång jag kom hem levande i början. Eller inte hade kört i nån himla fil där bara spårvagnar får köra eller nåt i den stilen.

    SvaraRadera
  6. Åsa - jag får igen det i karma, hoppas jag.

    Petra - det är faktiskt oväntat superhärligt att känna att jag vågar köra bil och att vi har en bil.

    Guldis - ja, gört!!!

    Josefine - dessa spårvagnsspår, alltså. Jag fattar inte att det inte är fler olyckor än vad det är.

    SvaraRadera
  7. Älskar den sista delen, den riktad till Nils. Som om man liksom sitter vid ert köksbord och får tjuvlyssna på era interna samtal. Jag gillar det, att det blir så uppenbart att det finns en riktig människa bakom bloggen. (Okej, konstig mening, det förstår man ju såklart ändå. Men iallafall.)

    SvaraRadera