tisdag 16 februari 2016

Benneton

Jag önskar att det gick att snabbspola tiden till maj, ungefär, när vi är knädjupt nere i Game of thrones och slipper hålla på med overall på barnen. Två olika saker, men lika bra.

Gud, det är så kämpigt att vara Bens mamma nu. Han är arg nästan hela tiden och vill vara där jag är precis varje stund. Det är så_många_bryt. Ska testa att räkna någon dag. Eller nej.

I ett försök att hitta nya nattningsrutiner installerade vi i dag en sådan här i barnens sovrum. Bo var mycket peppad på att sova överslaf och jag såg framför mig hur vi skulle kunna glida sömlöst från sagaläsning till sömn i nederslafen. Jag bredvid Ben. Mysigt. 

Det gick åt helvete. Vad ska jag göra? Jag kan ju inte tvinga honom att stanna i sängen. Skrik och panik. Nils fick ta över. Tog en kvart för honom. 

Fan i helvete röven, jag vet att vi är lyckligt lottade men allt är så himla jobbigt nu. Alla vardagsmoment. Hämta/lämna, maten, kläder, ta sig någonstans och så nattningarna. Dessa jävla nattningar.  

En annan Benrelaterad grej är att han ska få träffa en barnpsykolog. Se så att han inte hamnat för långt efter i utvecklingen. Jag är inte så orolig, för det händer saker hela tiden nu. Har gjort sedan han fick rören i öronen. Pratar i meningar och så, även om det ofta är svårt att förstå. 

Men jag höll på att börja gråta när läkaren på BVC (var där förra veckan) upprört frågade hur det kom sig att det tog så lång tid för oss att få hörseltest. "Varför sa ni inget till oss?" 

Samma läkare frågade en gång om jag hade "testat att ta upp honom" när jag var där och frustrerat förklarade för hundrasjuttionde gången att det var något som var fel och att han verkade ha jätteont på nätterna. 

Det är jätteskönt att han fick kolla öronen ordentligt till slut, men jag är ledsen att han hade så ont så länge i onödan. Att han inte fick en chans att lära sig prata förrän så sent. Att läkare som inte lyssnade på oss då är så himla förvånade nu. Som om vi inte försökte få någon att lyssna på oss. 

Ps: jag älskar den här.

9 kommentarer:

  1. Men herregud. Låter som en extremt oempatisk läkare! Skulle byta om jag var du, om han nu inte kompenserar otrevlighet med extrem kompetens på något annat plan. I övrigt, klen tröst men sann: this too shall pass.

    SvaraRadera
  2. Jamen fy fan, hade blivit helt tokig. Ni gjorde ju ALLT som gick, det är ett som är säkert. Men så skönt att han inte har ont längre, och hör som han ska. This too shall pass, som föreg talare sa.. Kram!

    SvaraRadera
  3. Ja usch och fy för den läkaren! Alltså, för de inte journal? Där borde det ju stå om hur ni har tagit upp dessa problem.

    När vi bytte från spjälsängen (det var iofs ett tag sen nu, Märta vägrade att lägga sig i den och ville bara sova i Olles säng...) så var det också rätt kämpigt ett tag. Nu har vi också en sån våningsäng och läggningarna går bra men nätterna - not so much. Här har vi det omvända problemet. Det är bara jag som funkar. Om Henke kommer och ska trösta på nätterna så skriker hon bara efter mamma. Han får inte ens ta i henne, hon rullar längst in mot väggen och ylar. Men det som är bra är att när man har sjukdomsperioder (vi är precis friska efter två helvetesveckor) får man ju plats bredvid.

    SvaraRadera
  4. Gulliga ni. Jag tänker också att de borde ha sett våra besök i journalerna, men de verkar helt ärligt inte ha så bra koll. Bossas journal hade de ju tappat bort helt, så hon missade både fyra- och femårskontrollerna.

    Eva, fy det är så jobbigt. Det är inte kul för någon när bara en person funkar.

    SvaraRadera
  5. Vet inte om det är ngt för er men vi samsover (ja trångt ibland trots säng på 2,70 m) och det är så skönt att inte behöva gå upp på natten och mecka. Kanske värt att testa?

    SvaraRadera
  6. Don't pin this on us, jävla doktor! Nån gång när ni har ork borde ni sammanställa alla ggr ni varit iväg och lex Maria-anmäla. Det är ju pga av att de har misslyckats med att göra sitt jobb som han eventuellt har kommit efter i utvecklingen och får träffa barnpsykolog! En vill ju ställa frågan hur de tycker att ni skulle ha gått till väga förutom att gång efter gång gå till vc och tjata?
    Hoppas ni har tid/ork att bli förbannade snart, det är verkligen på sin plats.

    SvaraRadera
  7. Jag förstår din frustration och det ät väl ingen tröst men spontant tänker jag två saker: en sån himla tur att Ben har dig som ändå orkar möta honom och att Ben kommer ta igen ev missad språkutveckling med råge, för såna är barn. Hur det gick till, att Ben äntligen fick kolla sina öron, är helt och hållet er förtjänst så var stolta över att ni kämpat så bra för er unge. För övrigt längtar jag också till maj.

    SvaraRadera