tisdag 5 januari 2016

Helst vill jag ha både sällskapet och mina lugna frukostar

En gång hade jag en kompis som alltid pustade ut efter att ha kört bil. Vi jobbade ihop på en festival som innebar massa bilåkande och efter att han parkerat sa han alltid "jippi, vi dog inte!". 

Lite så känner jag när jag varit ensam hemma. Nils och barnen har hängt i Halmstad sedan i söndags och huset har stått tomt sånär som på mig. Jag kan inte komma på något som är så härligt och hemskt på samma gång. Morgnarna är underbara. Frukost framför Gomorron Sverige i stället för Barnkanalen. Komma in till jobbet vid nio i stället för halv åtta. Veta att man kan ta sig en tur på stan på lunchen utan att det blir stressigt. Sådant. 

Men kvällarna är läskiga. Det låter så mycket i ett gammalt hus och jag har aldrig ens varit uppe på vår vind. Vem vet vad som bor där? Och låste jag verkligen dörren på baksidan? 

Sådana tankar kan ju göra en tokig efter läggdags. 

Med det sagt: jag vågar aldrig blogga när jag är ensam hemma, för då tänker jag att en sexmördare ska läsa det och komma och sprätta upp mig när jag sover. Men i dag kommer familjen hem, så nu är allt som vanligt. Från och med i morgon kommer det att bli gnäll och klag över hur jobbigt det är att vara heltidsarbetande småbarnsförälder här på Dobre Futro igen, hurra!

2 kommentarer:

Josefine sa...

Åh gud som jag fattar. Jag går i n t e ner i källaren när jag är ensam hemma. Knappt på dagen ens. Och när jag duschar. Då tänker jag att det ska stå någon utanför den immiga rutan när jag tittar upp efter att ha sköljt håret. Fy fan vad jag kan skrämma upp mig själv.

Maria sa...

Det måste betyda att vi har extra bra fantasi. Vi borde skriva böcker. Ska vi skriva nästa Cirkeln? Varannat kapitel.