söndag 10 januari 2016

Helgen

En grej man (jag) gör hela tiden med barn är överslagsräkningar i huvudet. Det är ganska tröttsamt, men allt handlar om tid, ner till minuter. I fredags skulle jag hem till Kajsa på middag, men jag ville inte missa fredagsfilmen med barnen, eftersom jag var borta så mycket från dem tidigare i veckan. Jag tänkte att "om jag sticker från jobbet halv fem så hinner jag hänga en stund med dem medan Nils lagar mat och om vi lyckas få Bo att äta lite snabbare än vanligt (girl can she drag out a meal) så hinner vi nog se hela Insidan ut före nattning och så sticker jag när Nils nattar och så är jag hos Kajsa strax efter åtta".

Någonstans skulle jag svänga ihop en bönröra till texmexfesten också, men jag kände redan när uppgiften delades ut att det skulle bli tight. Hade inte allt hemma och jag hittade inte den halvtimme till 45 minuter det skulle ta att åka och handla och svänga ihop röran, så jag tog med en flaska vin i stället. Bönor, druvor, ungefär samma.

I alla fall. Inget gick som det skulle, för vagnen fastnade pga något som hänt i Biskopsgården och när Nils nattade hade jag en tvätt att hänga och ett utseende att fixa (Ben hade kladdat ner hela mig med mat och snacks) innan jag kunde dra och jag var inte hos Kajsa förrän efter nio. Och eftersom jag skulle upp med barnen dagen därpå började jag tänka på hemfärd redan efter ett par timmar. "Om jag kommer hem vid tolv kanske jag sover halv ett och då kanske jag får si och så många timmar", ni vet.

Jaja, det var himla mysigt när det varade, hemma hos Kajsa.

Annat som hänt i helgen: jag bakade två gånger med barnen (på Bossas begäran). Oboymuffins med naivistiskt (eller är det dadaistiskt?) pynt ...

... samt kolakakor i rosa med inslag av grönt. Eller som vi nog döper dem till: Drömregeringskakor.

Vi har också upptäckt att Ben inte gillar vinter och snö. Alls. Han vill mest sitta vid teven och äta kakor. Jag relaterar.

Och så har vi varit på hundmässan. Jag och Cathrin tog med oss varsitt barn och det var så roligt att se dem toka loss. "Får jag klappa din hund? Vad heter hon? Vad är det för ras? Hur gammal?" De fick ansiktsmålningar också.

Annars har jag kämpat vidare med den största utmaningen relationen (i alla fall vår) möter i livet med småbarn: bjussigheten. Jag bjussade Nils på två sovmorgnar den här helgen eftersom han tog barnen till Halmstad söndag-tisdag. Lät honom sova ut, gå på bio och dricka öl med kompis osv. Men tydligen kunde jag inte göra det utan att bli städ- och trötthetsmartyr. Säg mig, varför är det så svårt att vara bjussig?

1 kommentar:

  1. Kan bara hålla med. Blir martyr efter bjussighet och vansinnig på minsta lilla då. Och känner igen det där med att skrapa ihop tid till barnet (speciellt om man ska göra något på kvällen) Och att börja räkna sovtid. Seeegt, jag vill att det ska vara liksom fina förutsättningar kring mina sociala grejer också. Men det kräver ju tid från partnern att både ta kvällen OCH sovmorgonen dagen efter osv...

    Mvh
    Maja

    SvaraRadera