onsdag 30 december 2015

Nyläst

Jag har läst Linna Johanssons debutroman Lollo och det tog ungefär en och en halv dag, trots hög närvaro av små barn, och det var inte för att den var tunn och/eller gles utan för att den var svår att lägga ifrån sig.

Den handlar om en person, Lollo, som skriver om hur det var när hon var 20. Hon är ungefär 28 när hon skriver. Man förstår att det hände någonting som tidningarna skrev om och att det som vi får läsa är hennes sida av saken. Alltså vad som verkligen hände.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:
Jag tyckte mycket mycket om den. Linna skriver så himla bra. Det känns som att det måste bli film av den.

Läs den här boken:
JA   NJA   NEJ

tisdag 29 december 2015

Bitch, please


Jag, när någon i villakvarteret provsmäller sina nyårsraketer under nattningstid varje dag veckan före nyår.

måndag 28 december 2015

Nyläst

Så lyxigt att kunna välja bland fyra fina julklappsböcker. När hundarna kommer av Jessica Schiefauer fick bli den första. Den har vunnit Augustpris och jag tror att alla som läser här vet vad den handlar om. En kärlekshistoria och ett mord som liknar det på John Hron om jag ska sammanfatta den väldigt.

Vad jag tyckte om den helt kort:
Jag vet inte om det är att jag hade för höga förväntningar eller det faktum att jag redan nästan är färdig med Lollo och tycker att den är mycket bättre, men jag kände typ ingenting när jag läste den här. Eller. Jag kände väl lite saker och den är spännande och jag ville veta hur det skulle gå, men jag ville känna mycket mer. 

Läs den här boken:
JA   NJA   NEJ

söndag 27 december 2015

Nyläst

Denna tegelsten! Har jag haft det så härligt med nästan tusen sidor bok förut? Det minns jag inte. Men gud vad bra den var. Right up my alley, med utgångspunkten "Vad händer när nästan alla i världen dör?" (eller nästan alla i USA, om vi ska vara rättvisa, vad som händer utanför Nordamerikatt behandlas mycket styvmoderligt, men det är jag beredd att ha överseende med).

Jag älskar ju dystopi- och eller katastrofhandlingar. Leftovers, Day after tomorrow, I am legend, World war Z, Armageddon och - jo - till och med Waterworld (Nils fattar verkligen inte hur jag ens står ut med den sista). 

Men vänta, nu springer jag iväg. Jag har alltså läst Pestens tid av Stephen King. En av få King-böcker jag läst, faktiskt, men det får det nog bli ändring på nu. 

Den handlar om hur en (av människan skapad) otroligt brutal influensa slår ut nästan alla människor i världen (eller ja, nu handlar det som nämnt mest om USA) och hur de immuna måste bygga upp ett nytt samhälle. Först är det flera hundra sidor härliga minihistorier om olika människor som upptäcker att de är "the last standing" på orten där de bor och hur de hanterar det. Sedan börjar de röra på sig, då alla verkar ha samma typ av drömmar om att bege sig antingen till Las Vegas eller Boulder, Colorado. Det är lite övernaturliga krafter som spelar in och påverkar människorna att ansluta sig till de onda (Sin City, obviously) eller till de goda i Boulder. Men det är inte det övernaturliga som gör boken spännande utan Stephen Kings sätt att beskriva hur människor reagerar och beter sig när de måste börja om. Utan el, toaletter och sådant där. Hur ska ett samhälle se ut? Ordningsmakt? Ska vi göra som förut eller börja om på ett nytt sätt, nu när vi vet vilka misstag som begicks i den gamla världen? Jag älskade det. 

Läs den här boken:
JA   NJA   NEJ

Nyläst

Jag har läst "Ordning och reda. Pengar på fredag." av Vivi-Anne Segertoft och Fia Erixon. Det är en bok för "dig som har noll koll" på att sköta ekonomin som egenföretagare. Och det passar ju mig. Jag vet mycket lite om pengar. Jag önskar att jag fattade hur pengar funkar, men de stressar mig för mycket för att jag ska kunna ta mig an dem lugnt och metodiskt.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag försökte ta mig an den med ett lugn och en metodik. Pausade efter varje kapitel och gjorde sammanfattningar i huvudet. Läste om. Gjorde anteckningar. Men jag fattar ändå inte pengar. Den säger sig ligga på en väldigt grund nivå, men tydligen inte grund nog för mig. Nu säger jag det: jag vet inte vad moms är eller hur den ska redovisas. Puh.

Jag tycker ändå om boken. Den är skriven av en copywriter som startat eget och tilltalet är jättebra. Lite som Säg det med ord (som tillsammans med nästan alla säsonger av Mad Men var min skola inför jobbet jag har) (jag hade ingen erfarenhet av copywriterjobb) så är den formgiven nästan som ett härligt magasin.

Men den flög över huvudet mitt, lite grand.

Åh, jag måste lära mig moms. Är så rädd att väcka Skatteverkets vrede. Ska boka in en tid med en redovisningskonsult som får lära mig (och Kajsa) grunderna.

Läs den här boken:
JA   NJA   NEJ

(Om du vet lite om till exempel moms och vill veta mer.)

lördag 26 december 2015

Tyckte att det var lite väl lugnt med "starkt material" under julafton. Hade sparat på hög i stället.

Brukar ni också få tidningsurklipp med "tänkvärda artiklar" från era föräldrar. Min pappa är expert på det. Ofta handlar det om sport eller att det var bättre förr.

I dag hittade jag en plastficka med dessa härliga klipp när jag städade. Först fick jag ont i magen av förflyttningen konservativ och "tjurskallig på ett nästan gulligt sätt" till flashback forum. Sedan blev jag fnissig över hur knäppt det är.

Vad vill han med detta? Upplysa mig? Bara retas? Skojar han? Känner han mig inte alls? (Jo. Det vet jag ju att han gör.)

Ja. Nej. Jag borde väl fråga honom i stället för bloggen, men jag vet hur det kommer att sluta och jag blir matt bara av att tänka på det. Våra "diskussioner" får folk att lämna rummet.

Ska jag göra ordning en egen liten artikelsamling och skicka upp till Värmland? Eller bara lämna nästa gång jag är där, helt okommenterat.

fredag 25 december 2015

Julen går snabbt när man är värd för den

I går hade vi jul hos oss och det var väldigt bra. Här kommer några höjdpunkter.

Börjar med det viktigaste, min bästa julklapp. Biljetter till Tame Impala i Hamburg från Nils. Har velat åka dit sedan jag började läsa Sandras blogg och ännu mer efter att På Spåret sålde in det som ett resmål. Nils har till och med fixat barnvakt, hurra!

Fick också precis de böcker jag ville ha. Hurra för bra önskat av mig. 

Julen är en tuff tid för oss copywriters, för pressen på att vi ska leverera de bästa rimmen är hög. Tycker att jag verkligen slipper skämmas för rimmet jag skrev till en av Nils julklappar. Han fick en överprisad superhajpad cykelklocka från Spurcycle och rimmet lät så här: 

Gör dig hörd, din gamle nörd. 

Den absoluta höjdpunkten var ändå när de här två dundrade upp från källaren där de bytt om till "TomteBo med assistent". De var så himla malliga och gulliga och skötte paketutdelningen med så stor entusiasm att det nästan blev övertändning. 

TomteBo var i karaktär hela tiden och pratade om att det var synd att "flickan Bossa" missade paketutdelningen, men att TomteBo skulle ta hand om hennes klappar. 

Annan höjdpunkt: Ben öppnar klappen jag köpte. En nalle större än han själv. Han visste inte vart han skulle ta vägen. 

Dessutom, och det här förstod jag inte förrän allt stod på bordet, så lyckades jag bjuda på fika med sju sorters hembakta kakor. Nu hade inte jag bakat alla, men ändå. UNHEARD of i mitt hus. Att alla vuxna ganska länge missade att Ben hade flera kakfat på knubbig armlängds avstånd visade sig i blöjan i dag.

Annat gott: paj med hundra kilo ost. Jag stod för de vegetariska alternativen på bordet och det kanske inte är så vego med hundra kilo ost, men det är ju bättre än ingen ost alls. Eller vänta nu?

På temat bra saker så slog mina klappar till Nils bror respektive min far väl ut. "When in doubt, köp en tröja med favoritlaget."

Annars var helgens bästa tröjor dessa som Ben och Bo fick i julklapp. Min farmor, snart 85, stickar så otroligt bra. Jag har aldrig kunnat sticka själv, men jag misstänker att det inte är något man gör på en kvart det här. Bo fick dessutom en hel uppsättning hemmastickade dockkläder. Jag smäller av.

söndag 20 december 2015

Well, the weather outside is weather

I dag har vi fixat julen.

Det är konstigt med traditioner, för det är ju normernas högborg. Under julen gör man som man alltid gjort och som alla andra gör och det borde ju jag hata, för ni vet väl hur jag är, host. Men jag älskar julen. Jag ÄLSKAR den. Speciellt när vi som i år ska ha jul hos oss. Jag blir helt uppeldad och jag vet inte om det är att fibrerna i mig vill bevisa för mina och Nils föräldrar att vi KAN och VET hur man gör när man är vuxen eller om jag bara tycker att det är mysigt med alla ljus och dofter, men jag älskar den. Helt enkelt.

I alla fall. Vi köpte gran.

Och klädde den. Med stjärna i toppen.

Och så klädde vi ut oss i jättevarma julklänningar i plysch.

Bakade lussekatter. Tips: russin suger åt sig massa vätska och torkar ut bullarna, så ta något annat som pynt. Till exempel non stops.

Och så juldekorerade vi vårt hem som in i helvete. Här är till exempel en julparad i en bokhylla.

Blomma till jul, gulliga hyacinter, blomma! Ni luktar ju så gott.


Nu ska jag bocka av saker på jullistan i min och Nils gemensamma Google drive-lista. Vi har knytis och mamma och pappa respektive Nils familj fixar det mesta av maten, men ganska mycket är det på listan ändå. Och så ska jag kolla julkalendern, för den missade jag i morse. Älskar årets julkalender, men tänker mycket på Martina Haag.

lördag 19 december 2015

Tips

Jag kan inte jättemånga lifehacks, men ett är att spola så fort första bajskotten landat i toan. Då spolar man så att säga bort det värsta av lukten och kan sitta och känna efter en stund till utan att det doftar så skarpt.

Ett annat är att ta med sig en liten öl när det vankas tvätthängning. Öl och tvätt och podd. Sicket mys.

onsdag 16 december 2015

Bil och firma - två saker jag inte trodde att jag skulle ha

I dag köpte jag en bil och det var så PIRRIGT. Fick liksom köra ut den från bilaffären, genom en stor port i väggen. Pruttade iväg med Kajsa bredvid mig och Anna von Hausswolff på stereoapparaten. 

Kajsa dokumenterade mitt pirriga lynne/kynne:




Bossa har redan döpt bilen till Julia Aurora Hellbjörn, så det är ju lite synd. Men ändå: så pigg jag känner mig nu. Sitter på ett café i Majorna och jobbar med Kajsa och jag körde liksom hit från Mölndal. Bytte filer FLERA gånger. Samt parkerade. Man måste ju det. 

På tal om Kajsa och jobb så är vi framme med firman nu (älskar att säga firman). Vi har reggat oss hos bolagsverket, skaffat F-skattesedel, formulerat affärsplan, skapat en grafisk profil och byggt en hemsida. Den är mycket finare och bättre än vår gamla och jag skulle bli så glad om ni ville titta på den och kommentera eller mejla om ni ser något knas. Här finns den.  

Åh, nu skulle jag vilja dricka bubbel. Men det får man inte när man kör bil, va?

tisdag 15 december 2015

Just i dag Arya Stark

Goda nyheter: jag är inte hypokondrisk. Hälsoundersökningen jag gjorde för ett tag sedan visade att jag är frisk. Eller i alla fall att mina värden är jättefina. Alla, faktiskt. Förutom något med äggvita i urinen, men det var så lite så det var ingen fara. Annars bara fint. Vissa saker var till och med exemplariska, vilket fick mig att bli helt mallig.

I alla fall, sedan jag fick resultatet har jag väntat spänt på nästa oro. Jag fick veta i kommentarsfältet här att vore jag hypokondrisk så skulle jag hitta på nya saker att oroa mig för. "Tänk om de missade att kolla något? Eller blandade ihop mitt resultat med någon annans?" Så där.

Men jag har inte börjat oroa mig för något annat. När jag har känt något "symptom" har jag kunnat mota bort det genom att tänka på vad läkaren sa när jag fick resultatet. Det är så himla skönt. Jag struntar i att min terapeut säger att det är en typisk tröstetanke och att det är stor risk att jag faller in i oro snart igen. Jag känner mig lugn nu och jag är hellre glad en stund än inte alls.

Jag ger hälsoundersökningen och dess resultat fem av fem. Helt klart värt pengarna.

På tal om pengar ska jag köpa en bil i morgon och det gör mig så nervös. Att gå in på bilköparstället, dra kortet på en så stor summa, köra där ifrån. Jag är helt rädd för allting.

fredag 11 december 2015

Jag ger er min morgon

Mmm, desto mer uppspelta de är, the harder they fall.

Herregud vilken morgon. Jag gick upp vid sex för att hinna göra mig i ordning och packa (ska på årets utgåva av Dinata efter jobbet, jippi!) och hörde hur barnen och Nils vaknade på övervåningen strax före sju.

Eftersom det var luciafirande på förskolan i dag var barnen MYCKET pirriga och allting gick smidigt (tandborstning etc) fram till att det var dags för Bens byxor. Jag tror att han fick för sig att byxor skulle paja hans look (han har pepparkaksklänning på sig i dag) och han tokvägrade. Han skrek och blev arga räkan och skrek och skrek och skrek. Jag såg hur minutrarna tickade iväg, men fick på honom byxor och lämnade över honom till Nils som tog resten.

Enter: garaget. Vi hade gjort upp att Nils skulle ta barnen i cykelvagnen och att jag skulle stanna till vid Pressbyrån för att köpa fika. När Ben märker att han ska sitta i cykelvagnen och inte på min pakethållare inträffar mental breakdown nummer 2.

Nu svettas jag ännu mer, pga ytterkläder, men vi lyckas få ner Den Jättearga Räkan i vagnen.

Då kommer Bo på att hon fortfarande har nattblöja på sig.

In och hämta liten trosa, ut och krångla av blöja och skor och byxor och på med allting igen.

Så, iväg!

Halvvägs till förskolan händer det som inte får hända: Bo upptäcker att hon glömt Karlsson hemma. Karlsson_är_alltid_med_Bo. Alltid. Karlsson ska ligga på Bossas hylla eller i cykelvagnen när hon är på förskolan, annars  går det bara inte.

Men vi hinner inte vända hem och hämta Karlsson.

Herregud, det sammanbrottet som skedde då. Alltså hon skrek som …

Jag flydde fältet in på Pressbyrån och köpte fyra bullar. När jag kom ut såg jag inte till resten av familjen och tänkte att de nog hade åkt hem, för så uppriven som Bo var…

Jag cyklade ändå till förskolan och upptäckte att Nils precis parkerat cykeln. Bossa är fortfarande utom sig. "JAG MÅSTE HA KARLSSON AAAAAAAAA."

Vi är sena. Alla är redan där. Föräldrarna väntar på Bossas avdelning och pedagogerna och alla barn är på Bens avdelning och förbereder luciatåget.

Jag säger till Nils att "det här går inte, jag åker hem med Bo", men då bryter Ben ihop och börjar hulka "MAMMA, MAAAAAMMA!"

Nils går ut med Bo som skriker så att hon knappt kan andas. Jag går in med Ben till de andra barnen, men nu är han bortom räddning. Han är så ledsen och förvirrad och undrar väl varför det är så mycket folk överallt och vart tog nu Bo vägen?

En pedagog kommer och frågar efter Bo. Jag förklarar läget och pedagogen blir bekymrad, eftersom Bo är ett av de barnen som så att säga "bär kören" med sin starka stämma och sin text-kunnighet.

Det går ett par minuter. Jag tröstar Ben och inser att det inte kommer att bli något luciatåg för någon i familjen Hellbjörn och går ut i kapprummet för att plocka ihop alla kläder och grejer som ligger i en stor hög.

Då kommer Bo in. Nils har på något magiskt sätt lyckats lugna henne.

Ben blir lugn när han ser Bo. Som de två sista barnen ansluter de till övriga lussefirare och jag och Nils kan ställa oss bland föräldrarna. Barnen sjunger, Bo skrålar, alla är glada. Ben sjunger inte, men ropar KAKA högt mellan låtarna.

Sedan är det frukost och mina kanelbullar sticker ut som det lite sockriga alternativet då övriga föräldrar gjort mackor och kokat ägg (!) till sina barn.

Jaja. Det blev något i alla fall. Vi tog inte en enda bild, för vi var tvungna att hålla oss i varsin dörrlist för att inte falla ihop, men ni får föreställa er att det var gulligt när de sjöng.

Nu ska jag jobba, följt av terapi, lunch med Katten, mera jobb och sedan DINATA. I Stockholm i år. Jippi igen!

onsdag 9 december 2015

Nyläst

Jag har läst Kvinnan på tåget av Paula Hawkins. Omtalade populära thrillern som ska bli film nästa år.

Den handlar om Rachel, som är alkoholist och åker pendeltåget till och från London varje dag, trots att hon blev sparkad från sitt jobb för flera månader sedan. Hon bor inneboende hos en kompis som inte vet något om icke-jobbet, men som är orolig över drickandet och som tycker synd om Rachel av anledningar som spelar upp sig allt eftersom. En dag ser Rachel något från tåget som gör att hon får ett nytt raison d'être.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Den var superspännande och karaktärsbeskrivningarna var så himla snyggt uppbyggda. Dock ångrar jag att jag inte gick till en bokhandel till och hittade den på engelska, för översättningen störde. Bitch (gissar jag) översattes till exempel till satmara.

Läs den här boken: 

JA   NJA   NEJ

tisdag 8 december 2015

Nyläst

På rekommendation av en som jobbar på Pocket Shop (älskar de som jobbar på Pocket Shop!) läste jag Hon som älskade honom av Sara Kadefors. Den handlar om Malena som är jättekänslig för ljud och folk och lämnar Stockholm för ett litet torp på landet och bestämmer sig för att inte komma nära någon utan bara koncentrera sig på sitt översättarjobb och att bli lugn. Men så börjar hon få känslor för familjen som bor i stor-huset. Hon blir kär i pappan, kompis med mamman och känslomässigt anknuten till barnet, fosterbarnet och de två asylsökande pojkarna. Kämpar emot, trillar dit, försöker ställa allt till rätta, mår bra, mår dåligt osv. Hela tiden funderas det på kärnfamiljens vara eller icke-vara. Eller mer kanske idén om kärnfamiljen.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:
Den var fin. Jag läste ut den på en natt + lite till och trots att man nästan direkt får veta hur det kommer att gå, så finns det något som gör att jag vill fortsätta läsa mer och mer och mer. Det kanske är de fina personbeskrivningarna som gör att "huvud-plotten" inte känns så viktig. Eller så finns det inte ens en huvudhandling. Jag kanske inte fattade. Men det spelade liksom ingen roll.

Läs den här boken:

JA  NJA  NEJ

Nyläst

Under ett par extra ångestridna nätter läste jag om den bok jag höll som världens bästa bok när jag var 18-23 ungefär. Lite som när jag bara spelade låtar jag gillade "förr" när jag skulle föda Bossa. En slags regression för att söka trygghet när det är jobbigt eller läskigt. 

I alla fall. Det var en annan upplevelse att läsa boken så här 15 år senare. 

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag tycker fortfarande att den är speciell. Men det där nästan infantila tilltalet, hur han bedömer situationer efter vad som finns och inte finns, på ett superkonkret sätt, typ "jag har en bra vän och en dålig, så därför ..." kändes inte lika fantastiskt nu. Och så störde jag mig på att han skriver ut när någon är svart, men inte när de inte är det. Visst, det är ju en karaktär i en bok det handlar om och den skrevs i mitten av 90-talet, men det stör mig ändå.

Läs den här boken:

JA   NJA  NEJ

Fin liten bok om livets mening ändå. 

torsdag 3 december 2015

Ytterligare ett jobb för någon go databasdesigner

Minns ni när jag blev förvånad och väldigt besviken över att det inte finns ett journalsystem för all allmänvård? Hur de på Öron-näsa-hals Lundby Capio valde att tro på det de såg i sina journaler (två öroninflammationer) i stället för vad vi berättade (jättemånga fler öroninflammationer) och hur jag sedan ringde, mejlade och e-legitimerade mig runt i olika vårdsystem för att beställa hem alla hans journaler för att ha som bevis?

I dag sprang jag på en ny journal-relaterad tråkighet.

Jag var med Ben på hans 2,5-årskontroll på BVC (allt gick fint, sköterskan skulle återkomma i frågan om logoped, men verkade luta åt att han inte behöver det, hans tal har lossnat ganska bra sedan han fick rör) och passade på att fråga om Bo skulle få komma på besök snart.

Då visade det sig att hennes journal var borta och att hon missat två kontroller (fyraårs och femårs).

Jag tyckte så synd om sköterskan för hon blev jätteilla berörd och förstod inte vad som hänt och hon jobbade inte ens på stället när vi anmälde Bo och Ben till den BVC:n, så det var verkligen inte hennes fel.

När jag och Ben höll på att installera oss på cykeln kom hon ut med journalen i högsta hugg och förklarade vad som hänt. När BVC i Linné skickade över Bossas journal satt den ihophäftad med/bakom Bens journal och ingen i personalen hade märkt den. Så hon registrerades aldrig.

Alltså jag fattar att sådant här kan hända, mänskliga misstaget osv, men ändååååå. Jag vill bara kunna lita på att allt funkar. Jag vill inte behöva hålla koll på när barnen ska kallas till sina kontroller, jag vill att systemet bara ska göra sin grej.

Eller är jag dum? Borde jag hålla koll?

Nu ska hon i alla fall kallas snart.

onsdag 2 december 2015

Tar tag i detta!

Nu har jag varit och lämnat prov och fyllt i papper om min hälsa (är tydligen för kort, enligt BMI?) och sjukdomsbakgrund. Gick till Hagakliniken, för det var billigast enligt en undersökning i GP (vill inte besvära skattefinansierade sjukvården med min hypokondri, så jag gick privat) och det gick på 1 700 + 170 extra för test av sköldkörteln. Väl investerade pengar om det kan få mig att sluta tänka på döden hela tiden. 

Tillägget för sköldkörtelkoll kommer sig av att jag vet att rubbningar i sköldkörteln kan orsaka ångest. Herregud vad jag hoppas att det är fel på min körtel. Lite Levaxin bara så är jag på banan igen, hurra. Hoppas också att mina restless legs och min störda inställning till sömn går att härleda till järnbrist. Enkelt åtgärdat, hurra!

Hoppas däremot inte att mina inre organ är på väg att kollapsa eller att mitt blodtryck eller blodsocker är skyhögt livsfarligt åt något håll. 

På tisdag ska jag på återbesök. Är så rädd för domen.

tisdag 1 december 2015

Två timmars sömn senare

I går gick jag och la mig före halv tio, dödstrött. Läste lite och däckade bara för att vakna en minut senare av ett en muskel eller nerv eller någonting ryckte som in i helvete i mitt vänsterben, strax ovanför knäet. Somnade igen först vid fyra, någon gång, och det rycker fortfarande. Samtidigt som det liksom kryper i benen. Står upp och jobbar och rör mig så mycket jag kan, men det rycker ändå.

Trots min nyvakna hypokondri gör inte detta att jag tror att jag ska dö eller att jag har fått Huntingtons sjukdom. Jag hade restless legs när jag var gravid och jag tänker att det har kommit  tillbaka och det är ju inte livshotande. Men ändå STÖRIGT. Sover ju som skräp redan.

Men hur som helst. Jag funderar på det här med att ta upp min nyvaknade hypokondri och dödsångest med terapeuten. Men jag vet inte om jag tyar… Jag vet att hon kommer be mig att acceptera och tänka katastroftankar och värsta möjliga tanken och sedan vila_i_det. Acceptans. Serenity now. Sinnesrobönen osv.

Honestly så är jag lite sur på KBT-metodiken. Jag tycker att den är för enkel. "Säger du acceptans en gång till så …", liksom.

OBS: jag menar inte att jag skulle komma med sådana hot till min terapeut, jag tycker att hon är bra och jag gillar henne, men jag menar mer ett förkroppsligande av KBT. Om det hade funnits en person som hette KBT så hade jag varit jävligt less på hen.

Plus: jag vill verkligen att min terapeut ska få känna att hon "vann" med mig. Att hon kom i mål och lyckades och kan lägga mig till handlingarna som ett lyckat case. Jag vill att hon ska ha det.

Känns så sent och hopplöst att komma med nya nojor nu.

Jaja. Vi får se. Gud vad trött jag är.