måndag 30 november 2015

Nyläst


Jag har läst Meningen med hela skiten av Nina Åkestam. Den handlar om att hitta sin grej. Eller kanske snarare om hur Nina hittade sin grej. Från gymnasietidens garderande överprestationer för att vara säker på att kunna bli vad som helst, till pluggandet på universitetet där det nog är bäst att välja "något brett" i stället för att kanske satsa på det man drömmer om, för det är viktigt att bli gångbar på arbetsmarknaden. Via jobb som inte var bra till jobb som var så bra att det inte gick att sluta jobba, till depressioner och gå in i väggen och flytta till New York med Sandra Beijer och jobba i flera år på stora reklambyråer utan att producera någonting.

Vad jag tyckte om boken helt kort:

Den gick snabbt att läsa den och jag kan se hur den hade kunnat peppa mig om jag sprungit på den för 15 år sedan. Jag gillar allt som uppmuntrar folk att tänka att det behöver inte vara på det här sättet. Men för mig i dag föll boken platt. Jag störde mig på den brådmogna tonen och "alla kan om de vill"-mentaliteten och det kändes som att jag redan tänkt alla tankar som stod i den. Men det är ju inte Ninas fel, utan det beror väl på att jag är så oerhört gammal och vis och reflekterande av mig. Nästan irriterande eftertänksam.

Skoja. Men jag kände lite så i alla fall.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA

(Om du är 22 och i färd med att utbilda dig eller funderar på vad du vill bli är den nog toppen.)

söndag 29 november 2015

Ben blir stor och har en orolig mor

Det tog drygt två och ett halvt år, men tamejtusan om det inte ordnat sig med sömnen nu. VILKEN SUPERJINX VAD SÄGER JAG?

Nej, men det känns faktiskt som att det vänt nu. De där rören i öronen, alltså. Antingen är det ett spännande sammanträffande, eller så var det verkligen precis vad Ben behövde, för sedan han fick dem har han sovit så oerhört mycket bättre.

Dessutom har han börjat prata. Lite "på sitt sätt" förstås, men det händer verkligen grejer. Han har till och med satt ihop några ord och han sjunger med i Bä bä och Lilla snigel. Och, och det är är det allra, allra bästa, han och Bo leker tillsammans! Riktiga lekar (nästan jämt mamma-pappa-barn) och de bråkar nu bara lite mer än vad de myser.

Det är så jävla fint att se dem tillsammans.

Så. Var vi framme nu då? Är vi i mål? Och i så fall: vad för skit ska hända nu? Hehe.

(Sanningen är att jag redan vet vad för skit som ska hända, för det händer precis nu. Men jag vet inte om jag ska öppna den ormbunken här. Jag berättade liksom alldeles nyss för Nils. Men jo, det är väl lika bra. Så här: Jag tror att den anspänning och oro och ständiga beredskap jag levt med sedan Ben hade sina första öronproblem för snart två år sedan måste ta vägen någonstans. Jag är så van vid att vara orolig att jag måste hitta något nytt för oron att ta sig an. Jag tror i alla fall att det är därför en gammal följeslagare gjort comeback i mitt liv. Med EMFAS. Jag säger välkommen tillbaka till hypokondrin. De senaste veckorna har min dödsångest skenat ur spår. Jag kan inte somna, för jag tänker på sjukdomar. Jag glömmer bort att bete mig bland folk, för jag scannar min kropp och letar efter fel och hör inte vad de säger. Jag tänker på mina vanor och kommer fram till att jag måste gå på juicedetox eller något. Jag tänker på hur min kropp ser ut på insidan och vad som lurar. Jag är så rädd. Jag vill inte dö ifrån mina barn. Jag håller på att bli knäpp. Jag VET att det är hjärnspöken, eller vet jag verkligen det? Jag kan ju inte veta. Bläää. Jag hatar detta. Jag hatar detta så mycket att jag måste göra något, för jag vill inte slösa bort all vaken tid på att oroa mig. Så nu har jag bokat in en hälsoundersökning. Det kändes bättre redan när jag ringde och bokade och på onsdag ska jag dit och det känns bra att göra något. Jag har också en session kvar på min KBT-terapi och jag kanske borde ta upp det med min terapeut? Men jag vill inte liksom "börja om" med ett nytt problem med henne. Ja, lite så är det. Ha det gött / Glenn.)

måndag 23 november 2015

Nyläst

Först ett poddtips: En förbannad podd signerad Katta och Sofia är toppen. Sprang mitt längsta någonsin häromveckan (drygt 11 kilometer) och det var knappt jobbigt, för jag hade nämnd podd i lurarna hela tiden och sveptes med. Så smarta och roliga personer.

I första avsnittet tar de upp inlägg av typen "nyläst" och pratar hur störigt det kan vara när folk ska hålla på och skryta om hur mycket de läser och plötsligt fick jag storhetsvansinne och tänkte att de pratade om mig och så fick jag lite ångest. Men jag får ju ångest av allt, så…

I alla fall, jag gillar verkligen att bygga upp som ett arkiv av vad jag läst för att liksom komma ihåg. Så här kommer ett till sådant inlägg (förlåt).

Jag har läst A spool of blue thread av Anne Tyler. Jag tror att jag köpte den efter tips här på bloggen, men jag hittar inte kommentaren nu. Tack, i alla fall, du som tipsade, för jag har haft fina timmar tillsammans med den här boken.

Den handlar om "The Whitshanks". Det är lätt att tro att allt kommer att kretsa kring yngste sonen som är strulig och verkar bära på en hemlighet, men snart blir det tydligt att det inte direkt finns någon huvudperson. Anne Tyler beskriver ömsom barnen i familjen, ömsom föräldrarna och farföräldrarna och hon hoppar mellan dåtid och nutid. Egentligen kanske huvudpersonen är det hus som farfar Whitshank byggde och som spelar en viktig roll för att driva handlingen framåt. 

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag tyckte om den. Nu när det gått några veckor efter att den tog slut har jag lite svårt att minnas vad den egentligen handlade om. Men det behöver inte vara dåligt, tydligen, för jag skulle ändå rekommendera andra att läsa den. Den gav mig en bra känsla. Den känns "Jonathan Franzen möter Joyce Carol Oats" och när jag läste den kändes det som att familjen Whitshank fanns på riktigt.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA

Allt som är orättvist, gestaltat av en man med biljardköer i en väska på armen

Ben och Bo är på semester i Värmland, så jag och Nils är ensamma i huset. Det är så ovant! Men också väldigt härligt. Släppa beredskapsläget och frångå rutiner.
I går var vi på Kvilles biljard och spelade shuffleboard, till exempel, och då hände en grej som jag tycker är typiskt typisk. 

En man kom fram och var väldigt nyfiken på oss. Han undrade om vi hade barn, var vi bodde, hur huspriserna ser ut i vårt område osv. Och så undrade han om Nils jobbade på Volvo och om han kanske var civilingenjör. Så långt var det inte ett jättekonstigt samtal. 

Men sedan undrade han vad jag jobbar med och det var här det blev så himla typiskt. Han ställde nämligen inte frågan till mig utan till Nils. 

"Vad jobbar din fru med då?" 

Jag svarade, ändå, och sa att jag jobbar på reklambyrå. Varpå mannen sa "åh, det är det värsta", vilket fick mig att le och ladda för att säga något diplomatiskt om kapitalismen och att göra det bästa av varje situation osv, men då fortsätter mannen:

"Det jobbigaste är att man måste vika allting själv. Om det hade kommit färdigvikt så hade det inte varit mycket bättre. Jag bara slängde hälften i en soptunna, jag."

Det tar en sekund, men så fattar jag. Mannen tror att jag jobbar med att dela ut reklam. 

Han ser Nils, drar slutsatsen att han måste vara något i stil med civilingenjör för att ha råd med hus i vårt område. Han ser personen bredvid Nils, vänder sig till Nils och ställer en fråga om henne, hör henne säga att hon jobbar på reklambyrå, tar för givet att hon jobbar med att dela ut reklam. 

Det tycker jag är typiskt. Alltså som i typiskt förutfattade meningar. 

Grejen med sådana här förutfattade meningar är att de kan ställa till det ordentligt. När det drabbar mig på en pub en söndagseftermiddag blir det en rolig historia till min blogg. Men förutfattade meningar kan också göra att en person måste jobba otroligt mycket mer än en annan för att bevisa att hen är lämpad för ett visst jobb. Eller för att ta hand om ett barn. Eller för att få ta plats och handlingsutrymme i samhället, helt enkelt. 

Det är därför jag vill jobba med normkritik. För att en man på en pub ser mig och vet vem jag är innan vi ens pratat.

fredag 20 november 2015

Fredagslista

Jag snor en lista från Flickpingis som jag precis upptäckt. Bloggen, alltså. Den är rolig.

Hur gammal är du? 

35. Eller "kulturellt myndig" som jag sa på den tiden jag fortfarande citerade K Svensson. Brr.

Hur gammal känner du dig?

Gammal på så vis att jag börjat dras med "krämpor" som inte längre får mig att tänka "det går över", utan i stället mer  "jahapp, då var det väl så med det".

:(

Var bor du?  (Gjorde om ursprungsfrågan "vart bor du", för jag är så jävla petig med språket jag.)

I Göteborg, i ett hus som byggdes 1929. På Hisingen, i Tolered.

Vad har du gjort i dag?

Lämnat barn på förskolan, djupandats bort ångesten jag alltid drabbas av när jag "tagit morgonen med barnen" eftersom jag inte tål den stressen så bra, tagit mig till jobbet, bearbetat texter till ett företags hemsida, hämtat lunch på Kågebaren, ätit den. Plus: whatsappat och smörjt in mig med handkräm osv.

Sommar, höst, vinter eller vår, vad föredrar du och varför? 

Hösten, för då får man ha lagom med kläder och det luktar gott och det känns lite löftesrikt, fortfarande, med ny "termin" trots att det var ett decennium sedan jag pluggade.

Är du beroende av något? 

Jag är rätt säker på att min personlighet skulle kunna klassas som typisk beroendepersonlighet, men eftersom jag också är en väldigt duktig_tjej så går strukturerna och ordningen före dekadensen. I alla fall under veckorna.

Mina favoritsaker som jag skulle kunna bruka mycket mer av om det inte var så farligt och/eller frowned upon:

- Vin. Rött.
- Öl. Kall.
- Cigg. Dubbelklicketiklick.
- Dipp som mat.
- Sova 12 timmar per dygn eller mer (obs: detta är en så kallad gammal favorit som numera aldrig får plats i mitt liv)

Sedan är jag beroende av att ha något att se fram emot, men det är ju varken farligt eller dumt.

Var i världen skulle du vilja befinna dig just nu? 

Just nu kan jag bara tänka på stundande tågresa som jag ska genomlida ensam med barnen om några timmar. Jag önskar att vi befann oss på tåget med alla väskor på plats och att barnen fått av sig vinterkläderna och satt som små nöjda ljus och tittade på en skärm eller en pysselbok och inte skrek mig svettig. Att det bara var en halvtimme kvar på resan och att allt gått bra. Ingen tågbajs, inget tvåårsbryt.

Vad är du på för humör just nu? 

Jag är på precis rätt plats i cykeln för att må mitt bästa. Fyra-fem goa dagar kvar, sedan kommer PMS:en.

Vilket är ditt favoritgodis?
Har ni smakat Marabou med salta mandlar? Helvete vad gott.

Vilken är din favoritaffär? 

Coop Forum. Eller Sephora, fram till att de öppnade i Göteborg. Så konstig upplevelse att handla där. Inte mysigt.

Är du en morgon- eller kvällsmänniska?

Jag vet inte, men jag måste ju vara åtminstone lite människa på morgonen, eftersom jag har små barn.  När ett av barnen – som på bilden – vaknar runt klockan fyra och vill upp och äta frukost vet man inte ens om dagen är morgon eller kväll.

Har du blivit sydd någon gång?

Japp, jag har ett artificiellt korsband i ena knät och artoskopiska ärr som gott minne från operationen. Kuriosa: en gång i tiden gjorde jag de hobbys som den kille jag var ihop med gjorde. När jag var sexton spelade min pojkvän innebandy. Så även jag, vilket ledde till det avslitna korsbandet.

Vem gjorde senast något extra speciellt för dig? 

Min kompis Katten gör jätteofta speciella saker för mig, så det var säkert hon.

Är du blyg? 

Så här: jag drar mig verkligen för att vara till besvär, även i situationer där jag egentligen vet att jag inte skulle störa med min närvaro. Jag är så extremt rädd för att vara till besvär för folk. Måste bli bättre på att leva efter mantrat från Karins Konstgrepp.

Men i sammanhang där jag till exempel hamnar till bords med en ny person eller blir placerad med en grupp nya människor eller om jag är på anställningsintervju är jag oftast inte blyg.

Vad heter du i andranamn? 

Linda.

Vill du gifta dig? 

Ja, det var roligt och det skulle jag gärna göra om. Med samma person, då.

Har du något smeknamn? 

Mary, Pingis, Bajsmamma.

torsdag 19 november 2015

No more tålamod for the wicked

I morse fick jag höra ett skämt som enligt berättaren var "jätteroligt". Det gick ut på att det blir tråkigt för den kvinnliga terroristen som sprängde sig själv eftersom hon nu skulle hamna med 72 oskulder.



Ja, ni hör ju.

Det var mest han som drog skämtet som skrattade och sa att det var för jävla roligt och de två i rummet som han skämtade med (jag satt en bit bort och han pratade inte med mig) skruvade bara på sig.

När den här personen börjar skoja eller uttala sig om politik brukar jag vanligtvis dra på mig mina hörlurar, för vi tycker så himla olika och diskussionerna ger mig ångest. Men idag hörde jag hur käften sa:

"Men, ursäkta, vad var det som var roligt med det där?"

"Ja, alltså de tror ju att man får 72 oskulder när de dör."

"Ja, men vad var det som var roligt med ditt skämt?"

"Ja du, det får du nog allt tänka ut själv."  *överlägset leende samt ton*




Och det där, alltså, DET DÄR. Fan vad jag stör mig på det. Det är så himla vanligt, upplever jag, att man inte får några riktiga svar från de som är rasistiska på Facebook, dementerar den globala uppvärmningen eller förnekar att det finns en könsmaktsordning. Eller som nu: drar "skämt" av typen ovan.

Jag kan inte komma på en enda gång då jag ifrågasatt någon i ett kommentarsfält och verkligen fått ett förklarande svar. Min taktik är, som jag nämnt förut, att visa hela halsen och att utan att använda ett enda kraftuttryck ställa frågan "hur menar du". Men det kommer ALDRIG några svar. Bara massa fnys och ibland ilska.

"Ja, men de har väl inte riktigt tänkt klart de då." "Och de kanske behöver lite hjälp." "Och alla har ju rätt att yttra sig". Och fan och hens moster vad jag har gullat och försökt förstååå rasister och kvinnohatare hela tiden. Jag orkar fan inte mer. Jag har inget tålamod längre. Varför ska jag tänka efter hundra gånger på hur något ska landa när en person i min feed utan att fundera kan säga så här:


Varpå jag vill att han ska utveckla:


Varpå han inte svarar, men andra människor engagerar sig och har en massa teorier som bottnar i en känsla av att flyktingar för med sig terror.

Vilket gör att jag ifrågasätter på följande vis:


Vilket leder till att personen som jag ställde frågan till från början faktiskt svarar:


Men han SVARAR ju inte egentligen. Och det får mig att tro att om han skulle utveckla skulle allting falla på sin egen dumhet och det är därför han inte svarar.

Jag tror också att det är därför min kollega som drog skämtet bara fnyser och tycker att jag "får fundera på det själv" när jag ber honom utveckla poängen med skämtet. Hade han börjat förklara sig hade allt fallit.

Fan vad trött jag är på att ha överseende med idioter som pratar och sprider dynga omkring sig utan att tänka efter. Mitt tålamod är från och med nu slut. Det finns inget mer gull att hämta här. Det är slut! Slut sa jag!

tisdag 17 november 2015

Vill ha och vill ha det jag inte för tillfället har

Jag lyssnar som en besatt på Kulturens ABC. Den lyckliga uppsidan med att upptäcka podden så sent i livet är att jag har ett stort olyssnat arkiv som en mumsig skatt framför mig. Det är så himla bra. Gråter och skrattar och har missat flera nya avsnitt av mina andra poddar eftersom inget är lika bra. Det gör nästan ingenting att nattningarna tar 45 minuter nu, för då hinner jag nästan ett helt avsnitt.

En sak som hänt med mig pga podden är att jag verkligen börjat sakna stan. När Cecilia och Caisa-Stina pratar om att de ses på Järntorget eller dricker vin i Haga eller fikar i Linné så river det i mig. Jag saknar att bo där det finns caféer och Seven eleven. Fan, vi ville ju bo i ett hus och vi bor i ett jättefint hus, och nu vill jag visst inte bo i hus.

Alltså det var inte som att jag gjorde så mycket vidare värst av tillvaron på Tredje Långgatan när vi bodde där heller. Men nu har jag en helt romantisk bild av hur det var. Plus: jag saknar platser.

Mina platser i dag är två: jobbet på Kungsportsplatsen och platsen Hisingen, där vi bor. Jag rör mig nästan aldrig någon annanstans och när vi väl orkar ta oss in till stan hela familjen, och till exempel går från centrum till Linné via Vasastan, så kan jag bli alldeles pirrig.

Gräset är alltid grönare osv. I morgon ska jag i alla fall jobba med Kajsa och vårt företag - som i dag blev registrerat av Bolagsverket, hurra! - på KTB och då ska jag hoppa av spårvagnen lite för tidigt och njuta av alla gator. Ja jävlar.


Avslutar med ett väldigt bra klipp som förklarar varför vi inte ska vara rädda för IS/Daesh. Vågar påstå att det är fem välinvesterade minuter.

måndag 16 november 2015

Well the weather outside is weather

Så, DÄR gick startskottet för årets lyssnande av julmusik.

Min favoritjulskiva är den här:

Den är så himla mysig, lugn och raspig. Får mycket bra känslor av den.

Men det vore roligt att variera sig. Någon som har tips på bra låtar på temat? Eller - oh! - om någon känner på sig att hen satt ihop en riktigt bra spellista så får ni jättegärna dela med er.

Vill snabbspola bara för att kika lite snabbt och se hur världens ledare löste biffen, för det måste väl hända?

Här är en jättelång artikel som jag tycker ger en bra grundläggande bild av de mest populära terrorgrupperna. Efter att ha läst den vet jag the basics om IS och al-Qaeda; hur de uppstod, vad de vill och skillnaden mellan dem.

Det är mitt sätt att hantera oron över ett växande IS-kalifat. Information, information, information. Så mycket information i mitt huvud nu.

Pratade precis med en kollega som har en Londonresa inbokad och hon är rädd för att åka. Jag förstår henne, jag skulle inte vilja sätta mig i ett tunnelbanetåg i en huvudstad just nu. Jag vill inte känna så. Det är precis det IS vill: att vi ska bli rädda och sluta känna oss fria. IS vill att vi ska börja hata på muslimer i allmänhet och stänga gränser och på så vis kasta bränsle på deras tes om att det pågår ett krig mellan västvärlden och Islam. 

Fy fan, det är röven.

fredag 13 november 2015

Kom igen livet!

Känslan av att vakna och inte känna sig magsjuk längre och sedan:

- Slänga allas tandborstar.
- Tvätta alla handdukar och badlakan.
- Städa badrummen med rengöringsgrejs som luktar klor.
- Byta alla sängkläder.
- Duscha och skrubba sig med badborste så att skinnet svider.

Den känslan gör att själva magsjukan nästan var värd det. Nästan.

torsdag 12 november 2015

Bossa lyssnar på min mage och kiknar av skratt

Blä, jag började spy i går kväll och det fortsatte under natten. Blev avlöst av Nils, som mådde något bättre än jag i morse, och jag har inte kräkts i dag. Däremot är det som att min rumpa kissar och tanken på att äta ger mig kväljningar.

Ben har fortfarande diarré och jag och Nils har delat på gracerna vad gäller blöjbytning i dag.

Blev påmind om hur mycket Linda Skugge skrev om det här när hon var småbarnsförälder: att ta hand om magsjuka barn när man själv är magsjuk. Det är inte_kul.

Blir inget med Tjörn heller :( Hinner inte gå 48 timmar efter sista tecknet på sjukdom (dvs min bajskissande röv).

Vad konstig inkubationstid det varit, förresten. Bo började spy redan i förra veckan och kräktes sista gången i lördags morse, men vi blev sjuka först nu. Det är väl Bens diarré som överlappat och burit smittan vidare? Jag vet inte. Drabbade blev vi, ändå.

Ses på andra sidan!

onsdag 11 november 2015

Märker väl när jag ska borsta tänderna hur spynödig jag är

Ni vet hur det är när man har ensamansvar med barnen ett par dygn och barnen är extra-extra gnälliga och levererar diarréblöjor så att man måste hålla sig isolerad från folk och allt är hemskt. Då är det lätt att man räknar ner till ens partner kommer hem och kan avlasta och så bestämmer sig hjärnan för att "till det klockslaget klarar jag mig, men inte en sekund till!". Och så när Bens bajs går från "moussigt, dvs på bättringsvägen" till "rinnigt som vatten igen" tänker man ännu mer att "bara några timmar till så...".

Och så kommer Nils hem och är magsjuk :(((((((((((((((((((((((((((

Nu har det gått några timmar och jag mår så illa.

Sitter det i huvudet, eller kommer jag att ligga på badrumsgolvet i natt?

Hinner Nils bli återställd innan jag börjar spy? Kan inte tänka mig mycket värre saker än att byta diarréblöja när man själv är magsjuk.

Kommer jag att vara frisk på lördag? Har en så efterlängtad grej inplanerad: åka till Tjörn med Kajsa och Matthew och bo över i en av ateljéerna vid Akvarellmuseet

Så många frågor. 

Senaste nytt från den bittra gnällisen - nu med dålig hy

Halloj från vabbstugan. Tips till den som tycker att mina klagosånger är tröttsamma: läs något annat, till exempel Lena Dunhams nyhetsbrev eller Tavi Gavinstons tidning. Det är jättebra läsning. Till er som står ut med gnäll: här kommer mer av den varan.

Detta är ett gnäll om gnäll och det är Bubbas gnäll. SKJUT MÄ vad gnälligt det är nu. Allt är fel. Eller så har allt potential att bli ett problem. Allt i ett rum kan störa Ben Bubba Hellbjörn just nu. Och eftersom inte kan prata, bless his bubbly belly, så låter allt gnäll likadant. Så här: ÄH-MÄH-ÄH-MÄH-ÄÄÄÄÄ.

I morse var det mycket att stå i, för klockan 5:20 skulle han upp. Det var något fel med kudden och eftersom jag inte fattade vad det var (ska jag ta bort den? fluffa upp den? vända på den? byta ut den? allt möttes av NÄÄÄÄ) blev gnället snart frustration som blev pigghet och vips var vi vakna och igång två timmar innan nästa barn klev upp.

I dag har jag försökt underhålla barnen bäst jag kunnat inomhus. Det blev "fri bakning", vilket borde varit roligt för kladdmaster, men tydligen var det hemskt?

Smakade för jävligt också (inte jättekonstigt med tanke på allt konstigt som åkte ner i smeten) och inte ens Bubba ville äta. "Nästa gång ska jag följa ett recept", konstaterade Bo.

Det enda som funkar på Bennifer just nu är paddan. Och den kan han ju inte sitta med jämt? Eller han skulle säkert vilja det, men då blir det ju inte så mycket mellanmänskliga interaktioner. Och det vill jag ändå ha med min son. Han är så mjuk och luktar gott.

Men när paddan ryker blir det skrik och panik. I dag fick de ha paddan till maten. Orkade inte bråka.

Usch, detta skrik. Han sover middag nu och Bo underhåller sig själv. Jag sitter och är rädd. Eller i beredskap. Eller har ångest. Jag vet inte vad det här ständiga gnället gör med mig, men det är inte bra. Titta bara på min hud! Så här illa brukar det inte bli ens under PMS. Kan man få stressakne? Jag tror det. (Ja, det är ett gammalt piercing-ärr där under läppen. Hade piercingar överallt pre-internet.)

Puh. Resten av den här vilostunden ska jag läsa roliga saker på www (asså "over-glorified game of fetch", jag ÄLSKAR DEN HÄR TWEETEN) och leta efter hotell i Stockholm. Årets upplaga av Dinata kommer att äga rum i huvudstan i december och vi är tre personer som vill bo på hotell som ska ligga i zitty, ha en god frukost och inte kosta en förmögenhet (förmögenhet = Lydmars pris som ligger på cirka 10 000 för två nätter, överkomligt = max hälften av det). Någon som har ett bra tipz?

måndag 9 november 2015

Läget

Jag är så himla trött. Grät till Supershowen på Barnkanalen tidigare i kväll. Det var så fint när Jonathan sjöng All of me och tillägnade den sina föräldrar som "betyder väldigt mycket för honom". Åh gud, gråter lite när jag tänker på det. Helvete vilken röst han hade, också. Hoppas att han gick vidare. Jag fick inte se klart på grund av extrema konflikter hos småfolket. De ville inte ens titta, så där satt jag som ensam åskådare och lipade medan de bråkade sig till tårar över en Frostpysselbok.

Nämnde jag att jag har grov PMS? Tre dagar till nedsläpp, om man kan kalla mens för nedsläpp.

"Jo, tack, det är åt helvete med PMS:en i dag" kanske jag har svarat alla kollegor som frågat artigt hur jag mår eller hur helgen varit.

På tal om det så blev inte helgen så bra, nej. Bo var kräksfri i nästan 48 timmar och så kom det en spya till. Hon mådde jättebra resten av helgen och lärde sig till och med cykla i fredags, men vi var såklart tvungna att hålla henne borta från folk. Så vi fick ställa in vårt planerade övernattningshäng hos Katten i Anneberg. Jag och barna skulle ha åkt dit och jag vet inte vem som blev mest blev mest besviken, eller JO DET VET JAG för det var Nils.

Alltså jag fattar verkligen att man blir besviken när ens goa ensamhelg försvinner iväg. De är så extremt sällsynta, de där stunderna av stillhet, och det är inte som att vi bara kan göra det nästa helg i stället.

Det var verkligen synd om honom, men den nedstämdheten han visade upp under lördag förmiddag... Alltså jag fick ångest. Eller först försökte jag vara den_peppande som ville göra det_bästa_av_situationen och försökte avlasta och ta allt barnansvar och prata om hur härligt han kunde ha det ändå, eftersom jag skulle rodda allt med barnen och ta med mig Ben ut på något äventyr under dagen för att inte tala om hur länge han kunde sova dagen efter.

Sedan, när jag varit den_peppande ett tag byttes all glättighet ut mot bitter surhet. Jag var ju också besviken över inställda planer, men min besvikelse fick ingen plats. Dessutom orkar jag inte med det där OTROLIGA vemodet över saker man inte kan råda över.

Så när Nils slutade sura var jag sur i stället, över att han hade varit så sur, och det var den helgen det. Ungefär.

Sa jag att jag hade  PMS?

Blkand övriga rapporter från Hellbjörnland tåls att nämna att jag bytte en diarréblöja på Ben i kväll. Så nu är det ny 48-timmarsregel som gäller. Och min tur att vabba. Lika bra att jag undviker vuxna människor i grupp ett tag nu ändå. Jag sa väl att jag har PMS?

fredag 6 november 2015

Bubbas öron, sista kapitlet (hoppas vi)

I morse fick Ben rör i öronen. Han är lite extra allt nu, min blodiga lilla stackare. Men jag märker redan skillnad på hur han försöker ljuda fram stavelser och hur han gillade musiken i Minimello på ett nytt sätt, liksom. Jag är så glad att han efter två år av skit i öronen äntligen kan slippa höra allt som i en burk. Det tog dubbelt så lång tid för honom som de andra barnen i operationsrummet pga "väldigt mycket att suga ut ur ena örat". Åh, nu blir det bra. Det blir det.

torsdag 5 november 2015

Kaffe kaffe kaffe, vänta — mår jag inte lite illa?

Mmm, ni vet när man lägger sig kl 22 och har sitt sovpass (dvs, partnern tar barnskiftet). Man läser ut en mysig bok (A spool of blue thread) och släcker lampan och är precis på väg att glida in i ljuva sömnen när ...

"MARY, Bossa har spytt ner hela sängen, kan du duscha henne så tar jag lakanen?"

Och så får kräksbarnet somna om i stora sängen, med mig, för att inte störa lillebror om det kommer mer spy, vilket det GÖR. Massor.

Vid midnatt går Nils och lägger sig och tar då över kräkspasset så att jag får sova ostört i lekrummet.

Jamen då vaknar Ben klockan fyra och vill inte somna om. Testar "allt" (ni vet, välling, vyssja, musik, sova räv i fåtöljen bredvid), men han vill inte sova.

Ni vet en SÅDAN natt. Då känner en att en lever.

På väg till jobbet nu. Har massor att göra i dag + en kundmiddag efteråt. Kommer att vara såpass fnissig. Om jag inte börjar spy?

tisdag 3 november 2015

Städa efter picknicken

Tack för alla kommentarer på mitt "vad ska man göööra av sitt dåliga samvete som man ju borde ha - eller borde man? - men som är så svårt att göra någonting vettigt av"-inlägg.

Jag tycker att Erika (hittar ingen blogg att länka till) sa det så fint i en kommentar:

Nu ska jag berätta hur jag hanterar mitt dåliga världssamvete. Jag försöker tillämpa lite samma princip som när man stannat till vid en rastplats och haft picknick - det ska vara finare när jag åker därifrån än när jag kom dit. Så mitt mål är alltså att när mitt liv här på jorden en gång tar slut så ska jag ligga på plus och ha genererat mer lycka än vad jag orsakat olycka. Sen är det förstås jävligt svårt att bedöma ifall min miljöpåverkan genom en flygsemester vägs upp av vad jag skänker till Amnesty, men det ger mig i alla fall möjligheten att ibland få vila i tanken att jag faktiskt GÖR saker och att det kanske är tillräckligt. Och inte bara alltid att jag skulle kunna göra ännu mer (vilket jag förstås alltid kan).

Så ska jag tänka oftare. Att jag plockar upp efter mig och det jag ser runt omkring mig på rastplatsen.

Not a guy, not yet a snubbe

Helvete vad pinsamt. Jag fick en LinkedIn-notifiering om att "19 people liked your new job".

Bakgrunden lyder som följer:

Jag har alltid varit anställd som "senior copywriter" på mitt nuvarande jobb. Vet inte vad det beror på, min respektfulla ålder kanske? Mitt digra cv? Lite konstigt kanske, att mitt första copywriter-jobb någonsin ger mig en senior titel, men det är mycket som är konstigt i den här branschen, så spela roll.

Hur som helst så har jag aldrig titulerat mig som senior, varken i email-signatur eller på LinkedIn, för titlar överlag känns så fåniga. Speciellt titlar med tillägg. Varför ska jag säga att jag är något mer än en vanlig copywriter, liksom, kan inte det jag gör få tala för sig själv? (Fattar att jag låter som en redigbyxa nu. Jag tror att jag är en ganska redig byxa, faktiskt.)

IALLAFALL, så har jag märkt (tog tydligen tio år av "jobb i mediabranschen" för att notera följande trend) att många snubbar slänger sig helt ohämmat med titlar och beskrivningar om sig själva och när de säger något tillräckligt många gånger (ibland räcker det med en) så blir det liksom sanningen.

"Nä, men han är ju mer en konceptuell copywriter, Maria, så det är bäst att du gör det där" (läs "det mycket tråkigare jobbet alternativt jobbet ingen annan vill ta i eftersom det aldrig kommer att märkas på måndagsmötet").

Jag står fast vid att man får väl för tusan göra det man blir tillsagd att göra när man är anställd på ett företag och någon måste väl göra tråk-görat också. Och jag har egentligen ingenting alls emot att göra det. Men jag är så trött på snubbar som snackar och tar sig fram. Så oerhört trött.

Så jag tänkte att då får jag väl börja snacka lite också. Och så uppdaterade jag min profil till den titel som står i mitt kontrakt, dvs senior copywriter.

MEN JAG TRODDE INTE ATT NÅGON SKULLE MÄRKA DET.

Och så ser folk det och lajkar det och jag dör pinsamhetsdöden.

Kan man skylla på att man fått sitt konto kapat?

måndag 2 november 2015

Testar detta då, för att hantera

Det är skönt att höra att jag inte är ensam om den här ständiga inre konflikten. Men eftersom ingen verkar veta vad vi ska göra måste vi väl helt enkelt gå KBT på skiten och acceptera att det är så här. Alltså inte acceptera sakernas tillstånd - aldrig - utan att vi känner som vi gör. För fram till att vi kommer på vad vi ska göra mer än att skänka pengar och försöka vara bra personer mot våra "näst:ar" så tjänar väl ingen på att vi mår dåligt hela tiden?

Eller? Jag VILL tänka så som ovan, men det är ju så svååårt. Och fan, mina problem är ju inte ens riktiga problem. Mina problem handlar ju typ om att det är jobbigt att andra har problem.

Herregud, jag kommer ingen vart… Har för övrigt tagit upp dessa konflikter med min terapeut, och bless her heart, men detta och min andra viktigaste fråga (hur ska man göra för att fixa det  ojämställda i heterorelationen man befinner sig i alt. fixa så att man inte gräver ner mig i bitterhet över det?) råder hon inte på.



Okej, testar nu att blogga om helt vanliga saker, för att se hur det känns.

Saker ur mitt liv, det senaste:

I går lyckades jag natta den här och hennes bror. Det är nu två gånger på ungefär en vecka som jag lyckas med det och det är otroliga framsteg, med tanke på att jag det senaste halvåret har varit mycket, mycket långt från den som fixar att natta barnen.

I lördags hängde jag med dessa personer, alltså mitt TBUB-gäng (minus Sara som var sjuk) och det var så jädra mysigt. Vi satt och pratade till srax före två och mina ljumskar värkte av trötthet (känns alltid i ljumskarna när jag är sjuk eller trött) och det var bättre än terapi. Tänk att jag har så bra kompisar. Liksom som ett gäng. Får mig att vilja åka tillbaka i tiden till mitt fjortonåriga utstötta jag och säga att det kommer att ordna sig.

Och kolla här: fina skor jag köpt, va? De är gröna och blanka och jag som trodde att jag aldrig mer skulle ha något med klack eftersom jag bär omkring på - eller måste kasta mig efter - små barn hela tiden.

Dessutom: Jenny har initierat en Laga med Lotta-klubb som går ut på att hon, jag, Josefine, Johanna och Katta ska laga oss igenom hela 10 lektioner i matlagning. På fredag ska jag till exempel laga en pasta vongole för första gången i mitt liv. Ska bli så himla roligt. Både fredagens fix och att se och höra hur det går för alla andra.

Såatteh … det var senaste nytt från mig! Ja, eller ett försök att blogga helt vanligt.

söndag 1 november 2015

Sälja allt och skänka allt? Skygglappar? Skola om sig?

Dödar Instagram bloggarna? kanske man undrar. Jag tror inte det, jag tror mer som Jenny att telefonläsandet gör att folk inte kommenterar så mycket som förr och att det därför känns som att bloggar är mindre lästa. 

Min blogg lider i alla fall mer av sakernas tillstånd än av Instagram. Det känns så futtigt att blogga om vad jag ätit, tittat på eller hur jag mår när rasister bränner flyktingboenden. Jag känner mig så himla onödig och dålig att jag knappt står ut, när jag vet att kvinnan som sitter utanför mitt närmsta Coop inte får sova med sina barn i natt för att de är kvar i Rumänien. Jag vet inte ens om hon har en sovplats som inte är jättekall. Varför säger jag inte att hon kan sova hos oss? Varför ger jag henne inte pengar så att hon kan hämta sina barn och så kan alla bo hos oss?

Jag träffade nästan hela #TBUB* på middag i går och vi pratade om det här. Elin sa en sak som jag relaterar väldigt mycket till och det är tanken på vad våra barn kommer att säga om 15-20 år. "Men mamma, visste ni inte vad som hände?" "Jo..." "Men varför gjorde ni inget?" "Ja, men alltså mamma och pappa har ju alltid röstat vänster och vi skänkte allt både 50 och 100 kronor då och då..."
Får panik. 

Jag vet ju att man får lov att vara glad och njuta av vietnamesiska vårrullar och champagne med sina vänner en lördagskväll. Visst får man? Jag får lov att bli uppspelt över att det är både Allt för Sverige och Bron på söndagar och att jag har köpt ett par nya skor som jag verkligen gillar. Eller får jag? Får jag lov att prata om det här på bloggen? 

Det är inte som att jag är familjen Schulman som åker till Dubai och tycker att hotellet inte känns helt rätt och därför tar in på ett annat hotell och får betala dubbelt och sedan fnissar i en podcast om hur dyrt och tokigt det blev. 

Men egentligen, egentligen, är jag väl inte mycket bättre själv.

Jag får inte ihop det nu. Jag har så jävla dåligt samvete. 

Och nu och nu, förresten. Herregud, det är också så störigt och dumt. Att jag känner så här just nu och inte för några år sedan. Det är inte som att världen inte varit röten since forever ungefär. Bara för att jag ser saker som är jobbiga för ögonen när jag öppnar www-flödet så ... reagerar jag som att världen helt plötsligt blivit dum.

Åååh, jag vet inte ens var jag vill komma med detta.

Men ... är det någon som känner igen sig? 

*Mitt Till Berlin Utan Behå-gäng = jag, Kajsa, Elin, Marie och Sara = vi fem som träffades på jobbet och blev kompisar och åkte till Berlin ihop förra året.