fredag 30 oktober 2015

Två och ett halvt år senare så ...

Åh, sitter och läser gamla inlägg i bloggen för att se hur Bo var när hon var i Bens ålder. As you do.


Hittar den här uppdateringen från två veckor innan Bubba kom och reagerar på det jag skriver om att "ställa in mig på att inte få sova på ett halvår". Ett halvår. Tänk om jag hade vetat. Alltså på riktigt, tänk om jag hade fått tjuvkika på manuset för kommande 2,5 år. Hade jag ångrat mig då? Flyttat hem till Värmland?

Alltså herregud vad vi har sovit lite och oroat oss mycket. Nu går det i alla fall att se ett ljus. Och ljuset heter rör. Heja rör i öronen, heja heja heja.

onsdag 28 oktober 2015

I taxin, i trappan, i hissen, i hallen, jämt går det att lyssna på pod


Tack för alla pod-tips jag fick för ett tag sedan, förresten. Jag har nu en ny favoritpod och det är Kulturens ABC. Helvete vad bra och välgjord den är, med smartheter och snygga ljudklipp och annat. För ungefär tio år sedan umgicks jag lite med Cecilia ibland, via vår gemensamma vän Johan, och jag visste egentligen att hon hade en pod, men jag har aldrig kommit ihåg att ta ner den när jag tänkt på poddar. Nu kommer jag aldrig att glömma och TACK den/de som gav mig det tipset.


Jag har också haft som en kort besatthet av Girl next door. En podcast gjord av två grannar i Gilbert, Arizona, som en gång varannan vecka tar en drink och pratar om doftljus, livsmål, renoveringar och liknande. Det är så otroligt vardagligt och jag älskar sådant. Som att man får en hemlig inblick i hur livet är där, i den staden på den gatan. Vad man äter, hur man städar, vilka doftljus man köper (de älskar verkligen doftljus) (och tvålar). Så mysigt och puttrigt och de verkar så genuint sympatiska. Lyssnade på kanske 15 avsnitt på en vecka och njöt.

MEN de har verkligen noll analys vad gäller genus och jämställdhet och, visst, det kan man väl inte förvänta sig av alla, men jag blir så ledsen/trött/uppgiven när de pratar om en barnsandal och den ena personen (som har två pojkar) frågar den andra personen (som har två flickor) om hon kan köpa sandalerna, eller om den bara finns i flickmodell. Deras barn är mellan ett och fyra år… Eller hur den ena personen tillsammans med sin man räknat ut att de i princip inte tjänar på att hon jobbar nu när barnen kommit, så då är det lika bra att hon inte jobbar mer. Inget prat om att det kan finns andra saker än pengar att tjäna på att jobba; känsla av sammanhang till exempel, eller en god pension. Ingen tanke om att om någon ska gå ner i tjänst kanske det skulle vara han, eftersom han redan hunnit så långt i karriären och fått upp sin lön. Då kanske hon kunde få chansen att komma ikapp (de är lärare båda två). Men inget sådant. Nej nej. Klart hon ska sluta jobba och vara hemma med barnen. Och doftljusen.

Funderar på att mejla dem och fråga om de någonsin tänker på sådant här. De svarar ganska ofta på lyssnarfrågor.

Har även lyssnat på massa Barnvagnspromenader. Gillar den och tycker om att Louise Hallin är så rak i sina svar. Gillar också fråga-svar-formatet samt kändis-inslaget.

Dock vill jag kasta min telefon åt fanders när Louise Hallin säger att hon inte säger förskola för att dagis är så etablerat, att det tar jättelång tid att ändra på språk och att barn själva alltid säger dagis och fröken. Det stämmer inte! Det är jätteenkelt att ändra på språk, det är bara att använda andra ord. Och även om vi tycker att det känns obekvämt och bökigt ett tag så är det inte svårt och barn, herregud, barn tror ju på vad man säger till dem. "Det heter förskola och pedagoger." "Okej!". Inte svårt.

Bossa rättar till och med folk. När mormor säger dagis är hon snabb på att säga "det heter faktiskt förskola!". Nu säger mormor dock sällan dagis längre, eftersom det INTE ÄR SÅ SVÅRT ATT ÄNDRA SIG.

Tycker att sättet Louise Hallin uttryckte sig på i frågan var så översittigt också, med ett litet skratt och allt. "Mjaja, jag vet att många tycker att man ska säga förskola, men så här är det …". Bu.

tisdag 27 oktober 2015

Sjoket vi är i

Typisk "önskar att jag kunde stänga av hjärnan"-läge nu. Jag tänker ju jämt mycket på döden och hur livet kommer att framstå om man får vara medveten de sista flämtande stunderna och jag kan inte låta bli att se livet i sjok. Som "perioden då jag bodde i Stockholm" eller "åren med Henrik" eller "Tredje Långgatan". Alla de grejerna känns som begrepp som beskriver sjok ur i mitt liv. Sjok med början och slut och "kommer aldrig mer igen". Jag har svårt att tänka på dem, perioderna, utan att bli svajig. Hände det egentligen? Vad betyder det? Måste allt betyda något? Vad hade hänt om … ?

Ofta tänker jag på saker som sjok redan när jag är i dem. Som när jag i går stod och grejade i köket och hade mina barn och min mamma bakom ryggen och mamma/mormor sjöng samma låt om och om igen med olika röster och Ben och Bo tjöt av skratt. Då tänkte jag "vad fint det var, när vi hade den här relationen och vi fanns där i köket på Kalmargatan allihop" ungefär som att vi redan var flera år framåt och jag tänkte tillbaka på det.

Jag tänker att det är ledsamt att jag tänker så. Men det är svårt att förklara för hjärnan hur hen ska göra.

Om jag skulle ge mig på ett försök att knyta ihop det här med vår samtid så vill jag påstå att det är omöjligt att inte tänka på det som händer nu, i vår lilla del av världen, som antingen starten på en ny och mycket mörkare tid, eller som en otroligt mörk och dyster tid, men ändå en begränsad tid med början och slut, som vi kan diskutera och lära oss av. Att vi kan häpnas av hur sjukt det var att rasister tände eld på boenden som befolkades, eller skulle befolkas, av människor som varit med om trauman som rasisterna bara sett på film.  Att vi kan förbluffas över att rasismen tilläts växa och blomma ut i terrorism, och att medier som SVT möjliggjorde det genom att prata om helsvenska barn och ställa frågan om feminismen gått för långt och huruvida Sverige tål mer invandring.

Att se tillbaka på nutiden medan nutiden pågår när man pratar om en växande rasism är helt rimligt, tycker jag. Precis som det är viktigt att titta bakåt och tänka på hur vi i dag tänker "hur fan kunde det hända" om förintelsen eller folkmordet i Rwanda. Att se hur det som händer nu handlar om samma sak som det som hände då: någon eller några bestämmer att "ni hör inte hemma här".

Helt rimligt, men också väldigt jobbigt och "hjärna, stäng av dig"-framkallande.

torsdag 22 oktober 2015

Tänk om han börjar prata då? Eller om musiken blir ännu härligare för honom? Gud vad spännande.

Tack för alla kommentarer. You guys, alltså. Tack också till Nils som för sex år sedan tjatade på mig om att börja blogga. Min blogg är en de av mest livsförbättrande ångestdämpande sakerna jag gjort (gör).

Undrar ni hur det gick hos doktorn i morse? Jo, det gick bra.

Haha, jag var så himla beredd på att strida, så jag vet knappt vad jag ska göra av all uppbådad energi nu. Känner mig som en boxare som stått och frustat och slagit mig på låren för att komma i matchstämning och sedan vann på walk over.

Vi kom in till läkaren, slog oss ned och fick höra att det inte var så mycket att orda om.

"Vi är väl alla trötta på att det aldrig blir bra. Så jag behöver inte ens titta i öronen nu. Jag gör en anmälan om operation, så får han rör"

"Eh … va?" kände jag och Nils, ungefär, och kände oss helt snopna.

Ska vi inte behöva slåss? Varför tänkte du häromdagen att vi skulle ses om två månader för att "kontrollera om åtgärd behöver tas"?

Jag fattar att det handlar om att jag ringde och var frustrerad och att hon såg i journalen att "den där jobbiga mamman hört av sig igen". Och det är ju knäppt att en ska behöva strida så för att få åtgärd Alla kan ju inte strida. Alla kan inte flexa från sitt jobb för att gå på kontroller med kort varsel och alla kan inte ta sig tid mitt på dagen för att sitta i telefonkö med olika vårdinrättningar för att beställa journalkopior. Alla har inte språket, heller.

Det är orättvist.

I alla fall. Just exakt nu älskar jag ändå vår Öron-näsa-hals-klinik och livet och att Ben äntligen, äntligen ska få testa att leva livet utan vätska och tryck i sina små gulliga öron.

Snart snart snart.

tisdag 20 oktober 2015

Bubbas öron, ja herregud

Jag är en sådan där som har leende som defaultläge och vill att alla ska må bra jämt. Men i dag brann jag av på Capio Lundbys öron-näsa-hals-avdelning. Och när jag säger brann av menar jag att tårarna brann i halsen och att jag höjde rösten men att den bröts.

Jag ringde dit för att kolla vad som händer nu, när de fått en rekommendation av Sahlgrenskaläkaren vi träffade förra veckan. En rekommendation som säger att Ben bör få rör i öronen och att det bör ske snart. Att han hör dåligt och att rör skulle gagna honom. Att han har vätska öronen, att en trumhinna är stel och att han kanske har ont.

Vad händer nu? När får vi tid för operation?

Receptionen: "Ja, jag ser här att hon (läkaren på Capio) har bokat in Ben om två månader för att se om några åtgärder bör tas."

Jag: "Men läkaren på Sahlgrenska konstaterade ju att han har en hörselnedsättning och hon tycker att han bör få rör?".

Receptionen: "Ja, men hon (läkaren på Capio) vill nog kolla att vätskan inte är tillfällig, så hon vill se hur det ser ut om två månader innan hon fattar beslut. Det är normalt med vätska i öronen på små barn, vettu."

Ja, det var ungefär här jag brann av.

Vi har gått till Capio (efter att BVC skickade dit oss) i två år nu och Ben har ALLTID vätska i öronen. "Det är normalt, han är väl förkyld." Förutom senaste gången vi var där, men då hade han precis avslutat en penicillinkur efter att ena trumhinnan spruckit. Vilket vi påpekade. Men det spelade ingen roll, för eftersom det såg fint ut just då var han helt friskförklarad.

Ben har haft minst sju öroninflammationer med flera spruckna hinnor. Han pratar inte, han har ofta ont i öronen och fram till nyss var det regel snarare än undantag att han var vaken och ledsen timmar varje natt.

Allt detta har vi framfört till Capio. Flera gånger.

Och varje gång "det är normalt, det är ingenting."

De ville inte kolla hans polyper "för det var onödigt". De pratar med mig som att jag överdriver. De viftar bort min oro om det uteblivna talet och eventuell hörselnedsättning.

Och nu när vi har en läkare som har kollat med utrustning de aldrig har använt och konstaterat att han skulle gagnas av rör, att han inte hör bra och att han kanske har ont av det, att hans balans kanske påverkas ... så säger de att de vill "avvakta i två månader innan de kollar om det finns något att åtgärda".

Fy fan. Jag blir så arg av sådant här. Att känna mig så misstrodd och frustrerad och orolig på samma gång. FY FAN DE KAN DRA ÅT HELVETE. Så känner jag.

Jag sa inte det, så klart, men jag uttryckte ungefär det jag sammanfattade här ovan och sa att jag inte accepterar att vänta i två månader.

Så vi fick en tid på torsdag. Och vi ska gå dit både Nils och jag. Och vi ska inte gå därifrån förrän de förstår att Ben behöver hjälp.

Eller så får vi ingen hjälp där och då beställer jag hem Sahlgrenskaläkarens utlåtande och tar med mig det till en privatklinik. Bubba har ingen röst, så då får vi vara hans röst och det är nog dags att börja prata högre.

Nyläst

Jag har äntligen läst Kära Liv och Caroline och jag stämmer in i alla hyllningskörer kring den här boken. För visst har den hyllats? Pallar inte kolla efter, men om den inte har det så borde den. Hyllas.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Amen så smart och rolig och bra. Liv säger i den att hon verkligen inte vill ses som någon slags livsguru, men ursäkta mig, det är faktiskt svårt att låta bli. Hon och Caroline har så smarta tankar om allting att jag nästan får panik över min egen bristande analys. "Hjälp, jag kommer aldrig att ha den där analysförmågan, jag är inte värd något!" Men mest myser jag när jag läser den, för den är så bra.

Läs den här boken:

JA   NJA   NEJ

Nyläst

Jag har läst Sharp objects av Gillian Flynn, ni vet hon som skrev Gone girl. Åh - nu när jag läst Gone girl, den här och Dark places - har jag då läst alla hennes böcker? Det är så himla tillfredsställande att göra det, tycker jag. Bocka av en författarens samlade verk. "Japp, jag har läst hen. Ja, allt av hen."

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag gillade den! Den är spännande och liknar Dark places på ett bra sätt. Trasig familj, trasig kvinnoperson som har något extra. Mord och mysterium och blottläggande av patriarkatet på ett smart sätt.

Läs den här boken: 

JA    NJA    NEJ

söndag 18 oktober 2015

Hipp hurra för mens!

Lyckas inte embedda, men här kan man se hur Bo upptäcker Barnkanalens menslåt och sedan tar med sig den ut på stan.

Gud vad jag älskar vad Barnkanalen håller på med nu. Hur de avdramatiserar sådant som för en annan var dö-pinsamt. Kommer att nynna på den här i morgon på jobbet. Svängig.

onsdag 14 oktober 2015

Nyläst

Nu har jag läst en kokbok helt utan bilder. En kokbok som är politisk och jätterolig. En kokbok som får mig att vilja gå helt Julie & Julia på den och laga varenda recept. Vilket inte skulle vara så tidskrävande, för recepten är inte särskilt många.

Det är alltså Lotta Lundgrens bok Tio lektioner om matlagning och den är rakt igenom fantastisk. Kolla bara vad de tio kapitlen (lektionerna) heter ut:

- Känslor
- Verktyg
- Smak
- Kött
- Efteråt
- Kost
- Barn
- Kön
- Pengar
- Instinkt

Jag vill sjunga den här bokens lov. Jag vill ha den med mig jämt. Jag vill köpa en vass mandolin. Jag vill testa alla kombinationer i det as-smarta registret i slutet där man ser vad som passar ihop med en viss ingrediens. "Hmm, här står jag med en vitkål som börjar se vissen ut, vad kan jag laga för gott med den?" 

Förlåt, jag springer iväg i tanken.

För att ge ett smakprov på hur rolig och smart boken är kommer här ett utdrag ur kapitlet Kön:

Alla vet att bilder blir större om man klickar på dem. 

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag älskar den!

Läs den här boken:

JA    NJA    NEJ

tisdag 13 oktober 2015

Bubbas öron pt. trettioelva

Min stackars lilla fjärt. Nedsatt hörsel som "han nog gått med ett tag" och en trumhinna som är stel. Vätska i minst ena örat och rekommendation om rörisättning. Hoppas att det går fort att få tid. Känns ändå lite skönt att för första gången sedan han började få ont ha en plan of action. Inte bara höra "det är normalt, det går över".

Ben Bubba Hellbjörn, snart två och ett halvt

Inspirerad av Carolina och Hanna kommer här ett månadsbrev till Ben. Önskar att jag hade gjort det varje månad med både Bo och Ben och taggat inläggen duktigt, men det är som det är.

Åh, min minikorv som luktar så gott och är så frustrerad. I dag är du exakt … vänta nu … 29 månader. Eller två år och fem månader.

Sömn

Vi börjar väl med det viktigaste. Hur sover vi nu för tiden? Jo, tack, du sover ganska bra. Fast det händer fortfarande att du vill vara vaken flera timmar mitt i natten och det är svårt att veta i förväg hur natten kommer att bli. Det ställer till det för mig som är ångestlagd och alltid har haft svårt att somna om. Jag ligger och väntar på att rycka ut. Ständig beredskap. De senaste veckorna har jag knappt kunnat somna alls, om jag inte ätit sömntabletter eller druckit vin. Och det vill jag ju inte bli beroende av, så jag ligger mest vaken på nätterna. Försöker läsa böcker och lyssna på poddar.

Men nu var det dig det skulle handla om. Du sover fortfarande i spjälsäng och alltid med din kanin Ninni och nappen som är orange och har genomskinligt gummi (mycket viktigt). På bilden här ovan verkar du dock ha kastat iväg både napp och kanin.

På helgen sover du oftast en timme mitt på dagen, i din spjälsäng, men på förskolan sover du ibland ingenting. Då kan det hända att kvällarna blir lite … extra kämpiga.  Vi tror att du fortfarande behöver sova på dagen, men att det kanske är på väg att fasas ut.

Än så länge handlar livet fortfarande mycket om sömn. Vi planerar helgdagarna runt din tupplur och hittar sällan på något före klockan 13. Det är en skön rytm. Den som inte har sovmorgon går upp med dig och din syster, fixar frukost, kollar Barnkanalen och lite så. Sedan kommer den andra föräldern ner och så städar vi lite och kanske leker på övervåningen eller går till närmsta lekplats. Håller oss i och kring huset. När pappa Nils har fått dig att somna får Bo något helg-extra. Oftast spela dataspel med Nils. Kanske ett tuggummi eller något annat gott. När du vaknat hittar vi på någonting allihop.

Lek etc.


Du älskar att kladda och "laga mat". Verkligen njuter av att blanda saker i olika skålar och flytta runt. Oftast smetar du in dig lustfyllt medan du leker. Lite konstigt, eftersom du samtidigt inte gillar att vara kladdig? En annan sak du verkligen inte gillar är när byxorna eller strumporna sitter fel. Du får nästan panik ibland, när byxornas veck gått upp så att slutet av byxan hamnar under foten. "BIPPA!" skriker du då och blir alldeles röd, men så fort vi justerat byxorna är det lugnt.

På förskolan älskar du att leka med Selma, som du kallar "MIMMI!". När hon ser att du kommer springer ni mot varandra och så får du en kram och du kommer sällan ihåg att säga hej då till mig eller pappa Nils, eller om du inte tycker att det är så viktigt. Du älskar att vara på förskolan och speciellt att leka utomhus med sand och vatten.

Du kan sitta ganska länge med samma grej. Jag är fascinerad över detta, för din syster har alltid varit mer rastlös. Det röda lilla pianot jag köpte till henne "var visst inte för barn", konstaterade jag eftersom hon aldrig spelade på det mer än en snabb smäll här och där. Men det var ju bara inte för henne. Du kan sitta och plinka i flera minuter. Och du kan sitta hur länge som helst och titta på andra barn som leker. Speciellt om du inte känner barnen och kanske är lite avvaktande. Då sitter du gärna ett par meter ifrån och tittar på ett väldigt intensivt sätt.

En annan sak som är typiskt din grej är att dans och musik. Du  kan_inte_sitta_still. Det verkar inte spela någon större roll vilken musik det är, utan du dansar lika gärna till de förprogrammerade djurlåtarna på din synth som till musiken jag eller din far sätter på. Om vi sätter på en långsam låt ser du så himla mysig ut. Ler utan att visa tänder och sträcker ut armarna som ett flygplan och går runt runt i takt till musiken. Är det en snabb låt så åker armarna rakt upp och dina små ben blir till trumpinnar. Eller så vill du dansa styrdans.

Prat och språk

Du pratar inte, men du verkar förstå allt vi säger. Svarar "AA" eller "NÄÄÄ" (med rufsigt ruskande på huvudet) och när du inte fick godis på Bossas femårskalas visade det sig att du kunde säga "GOGIS!". Så med rätt motivation, så? Du säger också mamma, pappa, Bo och Bubba. OMO (mormor), AMO (farmor), MOMMA (morfar, morot), BLÄPPLE (äpple), BOPPA (borta) och BLÄ (när det inte smakar bra). Och PIPPI, BIPPA, KO, DÄ och andra ord som betyder lite olika saker olika gånger.

I dag ska jag hämta dig tidigt på förskolan för att kolla din hörsel på Sahlgrenska. Det kan vara så att öronen farit illa av alla återkommande inflammationer och spruckna hinnor. I så fall är det ju bra att veta.

Förskolepersonalen undrar om inflammationerna kanske påverkat balansen också. De säger att du ramlar mycket. Det ska jag fråga läkaren om i dag.

Mat


Om du gillar det vi sätter fram så visar du att du njuter genom att smacka och säga NAMNAMNAM. Det är fint. Du äter mycket mer än vad din syster gör och du har inte så svåra problem med att testa nya saker. Men mest gillar du morot och äpple. Eller, som på bilden, päron.

Vi skulle hålla dig från godis till treårsdagen, precis som med Bo, men redan i somras fick du smaka lite choklad. Och i lördags gick det inte längre. Jag var ensam vuxen hemma, så jag har kanske inga pålitliga vittnen, men tro mig när jag säger att det inte gick att inte ge dig en tablettask. Vi får hitta på någon annan "sluta med napp"-morot när du fyller tre.

Annars äter du, en vanlig dag:

Frukost, lunch och mellanmål på förskolan.
Morots- och äppelbitar som jag sticker till dig när du sitter vid Paddan medan jag lagar mat.
17:30 - Middag (oftast pasta).
18:45 - Kvällsmacka.
19:15 - Välling.

Det händer extremt sällan nuförtiden att du blir hungrig på natten. Men ibland får du en flaska välling om vargtimmarna är extra plågsamma och jag inte fattar varför du inte vill somna om.

Familjerelationer

Det finns bara en som får natta dig och det är din pappa. Han är också den som du verkar lugnast med om nätterna. Han kan lägga sig på en madrass bredvid din säng om du är orolig, men jag måste sitta på en stol.

Däremot är det mig du helst vill ha nära dagtid, om du får välja. Du blir rasande om någon annan än jag ska sitta bredvid dig vid matbordet och jag måste absolut sitta bredvid dig i soffan när det är Barnkanalsdags. Även om det inte finns plats i soffan bredvid dig så pekar du på den centimeter yta som är fri och säger "DÄ!" uppfordrande till mig. Du kan också blir ledsen om jag försvinner till ett annat rum, men jag tror att det är lite ett spel för gallerierna.

Annars är ju Bo en favorit. När hon inte tar det du håller på med, för då blir du så JÄVLA arg. Fast lets face it, det är oftast du som tar hennes grejer om vi ska vara petnoga. Visst?

Det är i alla fall fint att se att ni genuint bryr er om varandra och hur den andre mår. Här fångade jag på bild hur Bo tröstar dig genom att läsa för dig. Du var så ledsen, så ledsen bara en minut innan den här bilden togs, men Bo fixade så att du blev glad igen.

Annars pratar du mycket om AMO och OMO. Farfar och morfar får skärpa till sig för att komma ikapp i popularitet.

Gud vad jag älskar dig Ben Bubba. Hoppas att du vet det.

Nyläst

Vissa sömnlösa nätter kräfver extra snälla böcker. Böcker som inte pockar på en, utan bara klappar.

Som Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Hennes egna ord om uppväxten i Västerås, med pappa som dricker så att han kräks galla i vasken varje morgon och som inte har lakan i sängen eller handdukar i badrummet, men alltid städar och har kvarterets finaste gardiner. Som inte vet att barn behöver sova mer än vuxna och köper godis till Åsa varje dag. Pappan som fick Åsa i skilsmässan eftersom, som mamman sa: "jag gav honom det finaste jag hade så att han inte skulle vara ledsen".

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Det är en av de vackraste böcker jag läst och en av få jag läst flera gånger. 

Läs den här boken:

JA   NJA   NEJ

måndag 12 oktober 2015

"Det är bara lite PMS"


Åh, jag vet inte om det är bra eller dåligt att få det bekräftat av mensappen att de premenstruella symptomen har alla förutsättningar att sjunga ångestens lov. Lite skönt, kanske, att få en förklaring till varför det känns extra-allt i kroppen just nu:

- Nervös och orolig utan att veta varför
- Rädd på det där "hoppa till av ljud"-sättet
- Extra svårt att hantera dumheter (som corporate bullshit eller folk som säger att "vi ska hjälpa våra egna först")
- Benägen att fatta drastiska beslut

… fast samtidigt inte så skönt att få det bekräftat, för det betyder att hela jobbveckan kommer att vara svajig.

Hoppas att jag kan sova den här veckan. Vet att den som kommenterade om fysiska hjärnskador menade väl, men it didn't sit well with me, så att säga. Nu kan jag ligga i mitt insomniatillstånd och liksom känna hur hjärnan pajar.

Ja. Nä. Det kan inte bli mycket värre med sömnen än förra veckan. Har nog aldrig fått min så få timmar till livs. Blev väldigt påverkad. Ställde in min tallrik med lunchmicrad mat i kylskåpet och så.

Samt detta: skulle göra ärenden på stan och kände att jag behövde fisa. Höjde volymen på mina hörlurar för att ingen skulle höra prutten.

Är liksom inte så skarp när jag inte sover. Hoppas att de fysiska hjärnskadorna inte är kroniska.

söndag 11 oktober 2015

Dagen i bilder

Hej lilla försakade blogg! Så här har vi haft det i dag:

 Nils sov borta i natt och jag vaknade helt rusig över att ha klarat barnen själv. Både nattning och sovning. Dock skedde mycket av sovet i stolen bredvid Bubbas säng, så jag var lite sned. Bjöd på frukttallrik och små eggs on toast-mackor till frukost.

Barnen var inte superimponerade.

Sedan pysslande Bubba med paddan ...

 ... medan Bo pysslade toarullar. Som Ben senare kvaddade, vilket resulterade i ett av fyrtio psykbryt signerad storasyster. Stängde in sig på toan och hulk-skrek "HAN FÖRSTÖR ALLTING!".

 Sedan duschade jag och sminkade mig medan Ben sminkade sig med läppstift på torson.

Och så plockade vi fint på övervåningen. La gosedjuren i extrasängen och så. Jag ville bjussa Nils på ett rent, fint och tomt hem när han kom åter. Bästa presenten en spouse kan ge, tänker jag.

 Spelade lite Fia också. Gick bra i ungefär 20 sekunder ...

 ... tills Ben gjorde sönder kartongen. Bo blev så arg.

Sedan lunch. 

 Följt av avfärd. Tanken var att Ben skulle sova i vagnen, men det gick åt helsefyr.

Vi kom i alla fall fram till vår destination: Sofia med familj. Det var mycket, mycket fint. Trots en superstissig Ben som fick en övertändning av alla roliga nya leksaker. Lite svårt att hålla en train of thought i egenskap av vårdnadshavare och ansvarig utgivare av kaospatrullen.

På spårvagnen hem var Ben så himla trött. Nu passade det visst att sova. Mutade honom med Radioapan för att han skulle hålla sig vaken.
 
Bo ville också ha min telefon, men hon fick kameran i stället. Plåtade allt hon såg, inklusive mig och Karlsson.

Den här bilden tog hon på Bron. Fin, tycker jag.

 Hemma hade pappa anlänt och han var så glad över städat hus. Barnen fick korv.

 Och jag fick en stund för mig själv med tvätten ...

... samt bra podcast.

Det var en väldigt fin dag. Nu hoppas jag att Ben kan sluta hosta och komma till ro däruppe (hör hur Nils kämpar), så att vi kan få äta middag och kolla Mr Robot. 

onsdag 7 oktober 2015

Det blir alltid värre framåt natten

Antal timmars sömn i natt: två. Kanske två och en halv. Ben var vaken mellan 3 och 5:30 och dessförinnan ville han ha stöd av mig cirka en gång i timmen. Plus att jag hade sov-ångest, som vanligt.
Antal PMS-akneutbrott runt munnen: som tre kluster.

Slutsatser:

1. jag har ändå sminkat mig rätt len.
2. hade detta varit en vanlig jobbdag hade jag sjukanmält mig. Men det är ingen vanlig dag, det är ju första dagen av Hellbjörn Schedwin. Hurra!

tisdag 6 oktober 2015

Normkritik hela dagen varannan onsdag

Jag har sagt att året då jag fyller 35 är året jag återuppfinner mig själv. Dags att bli kulturellt myndig, dags för barnet som inte sovit på två år att börja sova. Inga ursäkter, slut på ynk och klag och depp.

Men jag är ju så trött. Så väldigt, väldigt trött jämt. Fan vet om det hade hänt någonting med mig om det inte vore för Kajsa.

Men nu har jag ju Kajsa! Och hon vill göra grejs. Så nu kör vi.

Vi har en domän, varsina proffsiga mejladresser (kajsa@hellbjornschedwin.se och maria@hellbjornschedwin.se), en CTO som fixar det jag precis nämnde till oss (tack Nils) och ett okej från vårt jobb om att jobba 90 procent i stället för heltid och få lite tid för att utveckla våra idéer. Vi har också en gemensam väldigt stark vilja att jobba för jämlikhet, frihet and justice for all. Sprida feminismen, bekämpa normen, visa hur dumt det är med rasism. Sådant.

Dessutom har vi en pressbild. Tack Pelle på jobbet.

Och jag har köpt nya anteckningsblock och pennor till oss. Linjerat till mig som är en textuell person och olinjerade blanka sidor till Kajsa som är designer. Det är som bekant få saker som är så löftesrika som tomma block.

I morgon har vi vår första arbetsdag. Vi ska ses på café för frukost och sedan sitta på stadsbiblioteket. Målsättningen för första dagen är att det ska kännas som en härlig dag. Ja tack. Tack ja.

Trött = sur

Jag lyssnar på podden Psyket och i avsnittet med Kalle Zackari sägs det att så fort man sagt vad som stör en eller påverkar en negativt så blir det bättre. Det stör mindre.

Så nu säger jag det. Detta stör mig som innihelvete. Speciellt när jag inte sovit på ett tag:

- Folk som smäller med sina tuggummin. Rys.
- Ljudet av luft och saliv som silas mellan tänder för att få bort något som fastnat där.
- Långa köer som följs av att folk inte tagit fram sitt kort eller ens bestämt sig när de kommer fram till kassan. Eller som har frågor om till exempel en kundklubb när de kommer fram. Herregud, googla.
- Folk som klagar över reklam på Instagram eller att det ska kosta ett öre att swischa. Det är inte en mänskligt rättighet att ta del av bra tjänster helt gratis.
- Människor på jobbet som mejlar och sedan två minuter senare rycker tag i en på lunchen eller när man är på väg för att kissa eller bajsa och bara "SÅG DU MITT MEJL?".
- Förväntad entusiasm i jobbsammanhang.
- Folk som äter kokta ägg till mellanmål. För guds skull.
- Folk som skickar mejl till alla_på_företaget om "viktiga fotbollsmatcher".
- Bilister som kör mot så pass brandgul lampa att de blockerar hela övergångsstället och cykelöverfarten när de väl stannar. Helvete vad sur jag blir. Händer varje dag också. Får lust att "råka" skrapa lacken med cykelvagnen när jag trixar mig förbi med barnen.

Så. Jo, lite bättre känns det.

Jotack, det är väl kul, men det fuckar upp sömnen, kanske för all framtid

Min första tanke i morse var att jag ska lägga mig före barnen i kväll. Andra tanken var på jobbets vilorum.

Jag la mig nio i går och jag börjar tro på det där folk säger om sömntåget, att om man missar det så är det ingen idé att ligga kvar, då kan man lika gärna gå upp i väntan på nästa. Vid nio var jag så sinnessjukt trött att inte ens en av de bättre böcker jag läst de senaste åren (10 lektioner i matlagning) gick att ta in. Bokstäverna flöt ihop och jag tänkte SATAN vad trevligt att klockan är så lite och att det är Nils natt med barnen och att jag alltså har nästan tio timmar ostörd sömn framför mig.

Så kom en ångestsköjning över mig (minns inte ens vad det handlade om, kanske att jag glömt förbereda något inför i morgon eller att jag kom att tänka på cancer) och så var det igång. Det gick inte att somna. Jag testade att läsa igen, men det gick inte heller. Ögonen var för trötta för att titta på en bok, men kroppen stack och kliade av oro. Hörde hur barnen började hosta i rummet bredvid och kunde då såklart inte låta bli att bli förtvivlad över att kommande natt skulle bli en vaknatt inne hos Ben och Bo och att jag därför VERKLIGEN var tvungen att somna och passa på att sova nu när chans fanns. Annars skulle jag inte få sova ordentligt förrän om två dygn och då kommer jag att vara så skakig att det förmodligen kommer att ställa till det för insomningen.

Ja, ni fattar att det inte blev så mycket sömn alls. Det blir liksom sällan det. Herregud vad sömnstörd jag är. Sömn har blivit förknippat med så mycket dåligt, samtidigt som sömn är det jag längtar efter mest.

Hur är det att ha barn? frågar folk ibland och jag brukar inte ha något bra svar.

Men det fuckar med sömnen. Det gör det. Jag kanske ska nöja mig med att säga det nästa gång.

måndag 5 oktober 2015

Första firandet som etsas fast på minnet?

Är vi helt säkra på att det inte är någon röd dag den här veckan? En liten helgdag bara. En bortglömd ... tredjedag någotnågot?

Det hade varit så väldigt skönt att få vila lite. Det här med att fixa två femårskalas på en helg kanske är typiskt "det ingår i föräldraskapet"-seså som man inte får lov att gnälla över, men i egenskap av ansvarig utgivare av både kalas och blogg så tillåter jag mig. Puh, alltså, det tog på krafterna. Så mycket stiss och planering, så mycket mat och fix och disk. Tror att vi körde diskmaskinen fyra gånger i går. Kanske fem.

Men också: vad roligt det var. Framför allt att se Bo så lycklig. Jag tror inte att hon kunde ha haft en bättre helg. Barnkalas på lördagen och släktkalas i går. Massor av fina presenter och precis de tårtor hon önskade sig:

"Mamma, jag vill ha rulltårta på barnkalaset och prinsesstårta på släktkalaset, för prinsesstårta känns lite vuxligare."

Ett sådant gull hon är. Herregud vad jag älskar henne. Får syn på henne ibland och kan inte fatta att hon kom ur min kropp. Hon är ju sin egen nu. 

Ben är mer vår lille fortfarande. Han var för övrigt också mycket nöjd med kalasen. Eftersom det var så mycket som hände hela tiden kunde han helt obevakad sitta och vräka i sig tårta och popcorn. Tror att han fick i sig två sådana här kartonger med pops innan vi kom på honom. Notera den påkomna minen.

Bra helg. Glada barn. Trött moder.

Och - åh - en jättebra sak förresten! Vår katt har flyttat till skogs, mina föräldrar tog med sig honom upp till Värmland i går. Smilla verkar än så länge nöjd med flytten och jag misstänker att han, när han får börja gå ut, kommer att gilla att bo mitt ute i skogen. Och mina föräldrars befintliga katt Jack får helt enkelt vänja sig. Kul med kompis, ju! Så nu slipper vi bära ansvar för en katt som inte vill vara med oss och mina föräldrar får mysigt sällskap. Alla är nöjda. Utom Jack. 

fredag 2 oktober 2015

Nu kom jag att tänka på hur konstig upplevelse det är att handla på Sephora i Göteborg. Det får bli ett annat inlägg.

Mitt lilla helvete vad trött jag är i dag. Det är absolut ingen annans fel än mitt eget och beror på att jag gick och la mig för sent i förrgår samt oroade mig sömnlös i går kväll och i natt. Ben och Bo sa knappt ett pip från att de somnade 19:30 till strax före sju, så jag hade alla chanser i världen att sova ikapp mig. Men det visste ju inte jag när jag la mig, så jag låg som vanligt på helspänn efter ljud. Ryckte till när Bo vände sig eller när Ben sög tag lite extra i nappen. Såatteh … la mig vid tio och somnade … två? Tre? Gick upp sex, för jag skulle lämna på förskolan och ville hinna duscha och äta innan barnen vaknade.

Har svinmycket att göra på jobbet i dag, men tänker börja med att fylla i den här listan som jag hittade hos Niotillfem. Jag behöver dricka kaffe och tänka på smink en stund.

1. Hur lång tid gör du dig i ordning på morgonen?

Det tar 30 minuter för mig från att jag går in i badrummet till att jag kommer att ut därifrån, duschad, sminkad och påklädd.

2. Och inför en utekväll då?

Plus en kvart för extra ögonmejk och kanske något svep med ett nagellack.

3. Vad har du för sminkrutin?

Varje dag: BB-kräm, puder, rouge, ögonbrynspenna, mascara.

4. Och hårrutin?

Ingen alls. Fast jag tvättar håret varje dag och fönar det om jag vill ha det extra platt och blankt.

5. Hudrutin?
Kväll:

Jag använder helst en rengöringsmousse eller gelé (absolut inte rengöringsmjölk) som tar bort rubbet, så att man slipper ha ansiktsvatten och ögonmejkremover. La Roche-Posay har bra rengöringsgelé, men jag testar andra ibland. Just nu har jag en mousse från REN och den är väl okej, men luktar inte kul. När jag är tvättad kletar jag in mig med massor av mandelolja. Det funkar toppen och kostar nästan ingenting.

På morgnarna går jag direkt från duschen till min BB-kräm. Ingen speciell dagkräm, alltså.

Jag har aldrig gjort en ansiktsbehandling eller gått på spa. Men ibland gör jag en ansiktsmask av aktivt kol, tee trea-olja och aloe vera och det känns verkligen som en himla utrensning. Blir så ren av det.

6. Om du bara fick använda en sminkprodukt, vad skulle det vara?

Ögonbrynspenna.

7. Vad är din favoritprodukt just nu?

Deodorant från Axe. Har kommit på att jag trivs mycket bättre i de dofter som kallar för mansdofter. Skulle vilja köpa en Fahrenheit-parfym härnäst.

8. Vad önskar du att du var lite bättre på sminkmässigt?

Inget speciellt Eller jo, att sätta på sig lösögonfransar. Fan vad svårt det är.

9. Ändrar du sminket efter årstid?
Nope.

10. Är du ofta osminkad?

Nej, jag gillar att vara sminkad.

11. Berätta om en rolig smink/hår-anekdot.

Pass. Eller är det roligt att jag har haft blå dreads och piercings överallt? Tack jesus kristus för att det inte fanns internet när jag var 21.

12. Vem piffar sig finast av alla du vet?

Jag tycker att min kompis och kollega Kajsa är så himla snygg jämt. Skulle lägga upp en bild om jag inte trodde att det skulle få henne att känna sig obekväm.

13. Ett absolut smink-nej?

Nämen to each their own.

14. Sminkprodukt du önskar kunde uppfinnas?

Ögonbrynstransplantator för hemmabruk.

15. Ett hemligt sminktips tack!

Har nog inget. Men om en känner sig sunkig och inte hinner duscha rekommenderar jag en kvick luggtvätt i handfatet. Man ser nästan ut som ny.