Nyläst

Tjugo år efter alla andra feminister har jag läst Under det rosa täcket av Nina Björk. Äntligen. Äntligen!

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag tyckte ... äsch. Jag kan inte säga. Jag kan inte förstå att Sverigedemokraterna finns samtidigt som den här boken finns. Jag har sagt det om andra böcker, men det har aldrig varit mer sant: den här boken borde vara kurslitteratur. I grundskolan. Eller kanske förresten i gymnasiet.

Läs den här boken:

JA   NJA   NEJ

A thousand times yes.

I dag är ingen vanlig dag ...

... för i dag är det min femårsdag som förälder. Låt oss ta en promenad längs minnenas allé!

30 september 2010. Klockan är strax efter 15 på eftermiddagen och jag är vid gott mod efter besked om att jag är öppen nio centimeter. Efter att ha kämpat på i ungefär 24 timmar var jag rätt säker på att det snart var färdigt. Hade någon berättat då att det skulle dröja sju timmar till av värkande livmoder så hade jag skjutit budbäraren. Eller mig själv. Vilket jag nog också efterfrågade. Hur som helst så ÄLSKADE jag lustgasen. Svimmade av den vid ett tillfälle.

30 september 2011. Matar en otroligt frisyr-sam Bo i sängen på födelsedagsmorgonen.

 

2012. Hittar inte en enda bild på mig själv runt födelsedagen. Så det här årets minne får bli bilder som illustrerar hur superhuslig jag var. Bakar trendigt bröd och fixar fint i skafferiet. Bilder som också skvallrar om att jag var i högsta grad gravid. Igen.

2013. Min mamma matar resultatet av föregående års graviditet och jag tramsar med Bo som har ett ganska otroligt napp-bett i munnen. Hon slutade med napp (och började med lördagsgodis) i samband med den här födelsedagen.

2014. Alltså förra året. HERREGUD vad lite det sovs den här perioden. Gå-till-psykolog-lite. Upptäcker här räddaren som fick mig att inte braka ihop totalt: jobbets vilorum.

Åh, fem år. Det gjorde du bra, lilla mammi. Höll storebarnet vid god vigör och tryckte ut en lillebror. Heja dig. Mig.

Årsdagen i år var också fin. Bo fick sång och wienerbröd på sängen i morse. Och nya skor.

Samt det hon önskade sig mest av allt: "Lego Disney Princess: Ariel's magical kiss". Det satt långt inne att köpa detta skräp, men vad gör en inte. Hon blev så himla glad.

Det värsta med tiden (tack Petra, <3 forever)

Jag tänkte att jag skulle skriva något oklyschigt om hur tråkigt det är att bli en klyscha. Att bli den där som "inte hinner med vardagspu...", ja ni fattar. Men det är svårt att skriva om det utan att det blir metaklyschigt. "Det är för få timmar," "jag träffar knappt mina barn", "träna? Jag är glad om jag kan klämma in en dusch" och NI VET, simla tröttsamt. Vad ska jag säga? Jag får mycket sällan tillfälle att undra vad jag ska hitta på, för jag vet alltid vad jag måste göra. Tid för "fri lek" är varannan kväll mellan åtta och tio och den tillägnas ofta grejs som behöver fixas. Det här blogginlägget skrivs med ena handen medan jag med den andra försöker få Ben att sitta still när han äter popcorn. Så är det och så kommer det att vara några år till. Så är det väl för alla som har små barn. Och det är okej.

Förutom en grej. En grej hatar jag. Jag kan inte förlika mig med att jag är så kass på att höra av mig till mina kompisar. Som Petra. Jag har tänkt så många gånger senaste veckorna att jag ska ringa och kolla hur läget är. Men har jag gjort det? Nej. Hon har börjat på sitt första jobb efter examen och jag har inte ens frågat hur det går. Sämst.

Och så kommer man hem från jobbet och det plingar på dörren och där står en person med en blombukett och den är från Petra. Och så grinar jag och skrattar på samma gång, för det är en så himla fin grej att göra och jag blir så glad och jag har inte ens ringt.

Mig äger alla

Usch, jag är inne i en så dålig cirkel nu. Vad kom först, sömnbristen, ångesten eller den spända relationen makarna emellan?

Det har varit lite för många fall av fyratimmarsömn nu, varvat med enstaka inte-sova-alls-nätter. Och ni vet hur det är, när chansen ges till sömn tänker hjärnan "NU MÅSTE DU PASSA PÅ" och så blir det som en krävande uppgift att somna och då ställer kroppen in sig på beredskap, inte avslappning. För att inte tala om nätterna med hostande barn. DEN beredskapen ska vi inte tala om. Eller jo: "när kommer nästa hostattack, när kommer den, är det någon idé att somna ens, inte va? var det där en hostning? hur länge ska det hålla i sig? hjälp, mitt möte börjar klockan 9 hos kund och vi ska ses och gå igenom allt innan taxin kommer, gud nu hostar han, jag orkar inte, hjälp". 

Och så ser jag inget slut på det. MåndagtisdagonsdagtorsdagfredagHELG. När varenda helg är uppbokad augusti-november spelar det ingen roll för mig att det är roliga saker det handlar om, jag får PANIK. När ska jag få ligga och glo i tre timmar och komma på hur jag mår? Jag kanske inte ens VILL ligga och glo i tre timmar, men tanken på att jag inte vet när jag får chansen att göra det ger mig ångest. Som gör att jag inte kan sova. Vilket ger mig mer ångest. 

Och då, när det skriker som mest i bröstet på mig och svajar bakom ögonen, kommer jag självklart på massa saker att ta upp med Nils. Även om hjärnan säger till mig att "du vill bara spä på din irritation nu, du vill bara få utlopp för kliet i bröstet, ta det här en annan gång för guds skull" när jag närmar mig tanken på att berätta för honom hur han borde göra när det gäller grejer i hemmet som jag stör mig på, så kan jag inte för mitt liv låta bli att påpeka att jag hade uppskattat om han sköljde barnens tandborstar och ställde dem i muggen i stället för att låta dem ligga på handfatet. 

Och när jag får svaret "jag försöker och jag ska bli bättre, jag vet att du gillar att ha saker på ett visst sätt" så hänger jag upp mig som FAN på orden "jag veta att du gillar att ha saker på ett visst sätt" och blir RASANDE över att han vänder på det så att det handlar om att jag har orimliga krav.

Och så måste jag gå ut och springa snabbt för att ta bort det värsta, men inte ens det hjälper, för jag måste ändå börja tänka på att Bo ska ha två födelsedagskalas nästa vecka och vi har inte gjort någonting. "VARFÖR ÄR DET ALLTID JAG SOM SKA TA TAG I ALLTING" tänker jag och blir superarg igen. 

Men gör det bara inte. Planera ingenting och se vad som händer. Fixa inte med städning, tårta, presenter, skattjakt, frukt till förskolefirandet, kalaspåsar, fiskdammsgodis, mat och dekoration. Låt bara bli. Ta inte upp det.

Men hon fyller ju år om mindre än en vecka? Hur länge ska vi vänta med att planera? 

Fan vad jag hatar den här rollen. Hur jag än gör så förlorar jag. Om jag tar upp det så blir jag återigen den projektledare jag inte vill vara ensam om att vara i familjen och om jag inte tar upp det blir jag bitter och ledsen över att ingenting händer. 

Så låter det i mitt huvud. 

Och så tar jag upp det och Nils tycker att "det är väl inte så mycket att göra" och så börjar jag rabbla allt jag tycker att vi måste tänka på och så slutar det med att jag lägger mig med ont i magen. 

Jag vill inte känna mig så himla stressad och frustrerad hela tiden. 

Jag vill kunna sova på natten och vara glad på dagen och tycka att det är roligt med allt som händer. 

Och Nils är snäll och förstående och vet ni vad han gör? Han tar nätterna med barnen så att jag får sova. Förutom alla nattningar har han nu tagit två nätter på raken med hostiga Ben och jag ska få en till barnfri natt i natt.

Då SKA jag somna. Jag MÅSTE sova. (And we're back.)

Förr eller senare exploderar jag

I morse bestämde jag mig för att vara tyst i dag. Sitta i mitt hörn och göra det som ska göras och inte prata så mycket.

Klockan är strax före halv nio och hittills har jag:
- Tvingat de män med befattning™ som hängde i köket att tömma diskmaskinerna med mig.
- Sjungit Supertrion-låten samt introt till Daniel Tigers kvarter för nämnda män.
- Raljerat över syfte och mening med branschen i vilken vi verkar.

Men nu. Från och med nu ska jag sitta tyst.

Snart har helgen vecka 38 tagit slut

I går hade jag så mycket söndagsångest att nästan hela huset blev städat och botten av tvätthögarna nåddes och både sopåtervinningen och panten togs tag i. Dessutom planerade jag, och handlade för, kommande veckas samtliga vardagsmiddagar och gjorde tre lunchlådor.

Hade ändå svårt att somna och hade inte kommit till ro när hostandet™ drog i gång runt midnatt. Ben har som bekant fått hostan™ och om vi ser till tidigare år så kommer den att hålla i sig till strax före jul någon gång. Så det är väl bara att …

I natt var det i alla fall helt okej. Det höll på i en timme, ungefär, men han spydde inte av den och när jag burit honom (är så glad att vi inte sålt ergobabyn) ett tag och på så sätt "skakat ner" slemmet sov han vidare i ett svep, från halv två någon gång.

I övrigt hände detta otroliga i fredags: jag lyckades natta barnen! Ja, inte i deras sängar, men de somnade i alla fall. Nils tar alla nattningar, men han var på after work, så jag var så illa tvungen. Detta firades med Hannibal Lectors favoritdruva.

Nattningen föregicks av fredagsmys med Frost. Så bra film för Ben, som älskar musik! Kolla här när han får feeling:

Han kan liksom inte hejda sig. Måste_upp_och_dansa. Åh, älskade person, må du aldrig sluta agera på din feeling. 

På lördagen hade vi en så härlig förmiddag, jag och di små. Vanligtvis är det Barnkanalen och iPad som gäller på helgförmiddagar, för jag vill läsa DN och dricka kaffe och kanske såsa på en soffa, men i lördags gick vi ut vid niorycket och Bossa och Ben lekte tillsammans (!!!) och det kändes så lätt att leva att gårdagens söndagsångest egentligen borde ha legat längre bort. Knäppt att man inte kan påminna sig om de härliga sakerna när ångesten kommer. Inte ens när det ligger så nära i tiden som "dagen före". 

Jaja, det var inte bara ångest och städ i går. Jag klippte Ben också, vilket syns ganska väl på den här bilden (där Bo för övrigt slickar smör från sin kvällsmacka). Ganska gullig frippa, va?

Man ska dock inte titta för nära på den. Jag ville jämna till detta, men objektet för friserandet sa att "nog får vara nog" och då är det bara att lägga ner sina verktyg.

I alla fall. God helg, goda barn. Gott liv ändå.

Jag på elva timmars sömn = en glad skit

Pratade lite med en kollega (hane) som snart ska få sitt första barn och fick tillfälle att fundera på om det var något jag önskat att jag visste innan jag och Nils började yngla av oss.

Kom fram till att det var ganska mycket med underlivets uppgång och fall som jag gärna hade blivit förvarnad om, men annars … tror jag inte att särskilt mycket mer information hade hjälpt. Kanske att det är bra att prata om allt som är extra tråkigt att prata om (pengar, städning osv.) några få gånger fast riktigt ordentligt, i stället för lite varje dag eller inte alls tills någon exploderar.

Annars handlar det ju mest om sömn.

Om man har riktigt tur kanske man får ett barn som Bo, som skakar om en ordentligt med tre månaders kolik, men som sover 12 timmar i sträck varje natt från och med sex månaders ålder. Man kan också få en Ben, som är vaken och skriker i timmar varje natt de två första åren och därefter sover nyckfullt. Eller så får man ett barn som är något däremellan eller på ett helt annat vis. Ingen vet. De är ju helt olika, alla barn.

Alla föräldrar är väl också olika, men en sak tror jag att de (vi) har gemensamt och det är att ens inställning till "vad man klarar sig på" sömnmässigt förändras när barnen kommer.

När jag styrde själv över mina sovtider tyckte jag nog att sex timmar på en natt var lite för lite. Och en uppstigning vid 05:30 (pga tidig avresa någonstans till exempel) kunde jag oja mig över i flera, flera timmar.

Nu tycker jag att sex timmar är väldigt bra. Om man dessutom får dem serverade i ett kör, utan uppvak, så är det fråga om en riktig drömnatt. Till och med fyra timmar - be them in a row - känns liksom gott nog nu. En natt då man blir väckt en gång i timmen kan vara jobbig, men om det bara är fråga om att "stoppa i nappen i barna-käften" så kan det vara helt okej. Ni fattar.

Båda typerna av inställning är så klart rimliga. Attityder grundade i aktuell verklighet, liksom. Alla har rätt att känna sig trötta eller pigga eller vad de vill.

Men en sak slog mig i går. Jag har nog inte riktigt hängt med i utvecklingen och förstått exakt hur mycket lägre krav jag har på sömn nu jämfört med förr. Jag satt och åt mat med familjen + svärmor när jag kände att det gjorde ont i ögonen. Eller liksom kring ögonen. Det gick över när jag blundade och jag fattade att jag var trött. Jag var så trött att det gjorde ont i de muskler som håller ögonen öppna.

Så i går gick jag och la mig med en bok och en Imovane klockan 19:30, somnade på en kvart och sov till 06:30. Och i dag har jag inte ont i ögonen längre.

Vilken lång utläggning om nästan ingenting, va?

Hur som helst så kan jag väl lägga till det till listan över vad jag önskade att jag visste pre-barn. Att det är bra att påminna sig om att det inte är normalt att snitta fyra timmars sömn per natt i två år.

Även du, min Josefinito?

Men vad falls, så får man höra att ens favoritpodcast Crazy Town lagt ner. Först Gotlandstrosorna, sedan Karin & Sara och nu detta.

Är det tristaste i sparvsången att min livsglädje är ganska avhängd det dagliga podd-utbudet eller är det att ovanstående slutar podda? Hoppas på det sistnämnda.

Förresten, finns det någon bjussig som kan ge mig ett podd-tips?

Mina favoriter, förutom de jag nämnt, är:

- Hannapees otroliga podcast
- The Moth
- Lilla Drevet
- En varg söker sin podd
- This American Life

Jag har tröttnat på:

- Alex & Sigge
- Fredagspodden
- Värvet

Ljudnivån, sedan, hörrni, l j u d n i v å n

I övrigt handlar livet mycket om det här.

Han är så arg, så arg, lille Ben. Arg för att smöret på riskakan tar slut, arg för att han inte får slänga min dator i golvet. Arg för att Bo kommer för nära, arg för att han inte hittar Bo. Och jättejätteofta arg utan att vi kan förstå varför. Vilket i sig säkert är en anledning till att bli arg. Ännu mer arg.

Finessen med blogg är att kunna se hur det såg ut när ens andra barn var i samma ålder. Och visst, Bo var också ofta arg. Eller "hon var brokig" som vi sa då. Så här kunde det se ut:

Men, med risk för att det här är en efterhandskonstruktion, så tror jag inte att Bo var riktigt lika frustrerad som unge Bennifer är för tillfället. Hon kunde prata obehindrat när hon var två och Ben pratar inte alls, så jag tror att han har det kämpigare.

Men men, som med allt annat är det här en fas och jag är som vanligt livrädd för att livet bara ska handla om att vänta ut faser.

Och så går några dagar ur våra liv

Nu tror jag inte att de ungefär 2 000 som läser här har tuggat ner sig till nagelbanden i förtvivlad förväntan på mitt nästa inlägg, men en person (vink vink, Johan) undrade hur jag mår, så här kommer ett allmänt babbel om absolut ingenting eller egentligen allt:

Katten Smilla var inne hos oss två dygn på raken efter att vi kom hem och han spann och låg i knä och var som förbytt. Förstod han hur nära det var att han strök med? Fattade han att hans öde låg i mina händer? Varför var han då inte hatisk mot mig?

Sedan gick han ut och har bott hos Bosse ett par kvarter bort sedan dess. Jag får sms.

Bo mår mycket bättre så här sex dagar in i penicillinkuren. Eftersom hon ska ha tre doser per dag och förskolan inte vill ge penicillin så får hon vara hemma. Bless bless bless farmor Maine som kommer hit och bor med henne så att jag och Nils kan gå till jobbet. Jag veeet att chefer inte får bli sura över att man vabbar, men det känns som att de blir det ändå.

På tal om jobb så har jag en ny kund och till skillnad mot hur det vanligtvis går till på mitt jobb, där en annan reklambyrå som säkert har kontorshund bestämmer den stora idén och sedan passar vidare den till oss på den digitala byrån för att "webbifiera den", så får jag här komma på idéer. Eller, det förväntas till och med av mig att jag ska komma på idéer. Så läskigt! Men också roligare och tiden går mycket fortare och då är det snart helg igen.

Har dock väldigt svårt att slå bort tankarna på "vad är det vi håller på med egentligen" när jag sitter på jobbet och tänker på varumärken. Det är inte helt lätt att övertyga mig om att det jag gör är viktigt eller bra. Om en säger.

Ben har förresten fått hostan™. Hostade tills han spydde häromnatten och han har redan varit hemma i tre omgångar sedan han gick tillbaka till förskolan för en månad sedan. NU ÄR JAG SÅPASS RÄDD ATT DET SKA HÅLLA I SIG I TVÅ MÅNADER SOM FÖRRA HÖSTEN.

Alltså jag orkar inte att de blir så här sjuka av förskolan. Funderar allvarligt, som i att vi ska göra ett försök på riktigt, på att sätta Ben i kö för en dagbarnvårdare i stället. Så att han får gå hos en sådan när Bo börjar skolan nästa år. Bo var aldrig sjuk så här mycket när hon gick hos sin dagbarnvårdare i Linné.

Jag spelar wordfeud mot en Ali Esbati och jag tror verkligen att det är DEN Ali Esbati. Har googlat honom (as you do) och han nämner wordfeud flera gånger i sin twitter. Han slår mig. Det är lite surt.

Jag heter Hellbjörn på Wordfeud om någon vill spela.

Jag har sådana jävla PMS-känningar nu. Och det spelar liksom ingen roll att jag vet att det är PMS, jag kan liksom inte tänka bort fladdret i övre bröstet eller oron eller det dåliga humöret. Helvete vad irriterad jag blir på människor. Stackars Nils.

Det var väl det, ungefär. Satan vad trött jag är. Kan en natt helt utan sömn påverka en så här en vecka senare? Dagen efter "dygnandet" sov jag ungefär 19:30 till 06:30. Trodde att jag sov ikapp mig då.

Katten och barnet

Kunde inte göra det. De på Djurskyddet var så snälla och tyckte så mycket om Smilla - "vi döpte honom till Glader" - och de gav mig rabatt eftersom de tyckte synd om mig som försöker vara kattägare till en katt som aldrig kommer hem. Behövde bara betala avgiften för polisutryckningen.

Ringde från bilfärden till Blå Stjärnan och bokade om insomningssprutan till en vaccinationsspruta i stället. Framstod nog som rätt snurrig.

Så nu är han vaccinerad och hemma igen (fast garanterat långt från vårt hus, han vill ju bara därifrån) och jag ska sätta upp lappar i kvarteret om att han har ett hem, så att ingen tror att han är en bostadslös katt. Ska även kontakta förskolan som ringde polisen nu senast och ge dem en liten vattenspruta så att de kan skrämma bort honom om de inte vill ha honom där. Samt övertala mina föräldrar att ta med honom till skogen i Värmland nästa gång de kommer ner. Om vi lyckas lokalisera honom länge nog för att få in honom i bilen, vill säga.

Dessa små liv och ansvaret som följer med.

På tal om liv och ansvar så gick jag aldrig och la mig i går. Satt på barnakuten med Bo mellan 1 och 6 i stället. Var med om det mest traumatiska jag varit med om som förälder när Bo vaknade och hade svårt att andas och ont i bröstet. I taxin på väg till Östra flämtade hon som en skadad fågel och hon blev varm som en tekanna på nolltid. Man kunde liksom se hur febern tog över kroppen och hon fick frossa. Lilla tappra tjejen kunde knappt prata, men sa ändå att "det kommer tårar, mamma, jag kan inte hjälpa det" och "hoppas att Ben har det bra hemma med pappa" men mest satt hon med handen på halsen och nästan hyperventilerade. Trodde att hon skulle sluta andas ett tag och fick en panik jag aldrig förut känt, men som jag inte kunde visa, för jag kan ju inte ge henne panik på toppen av andningssvårigheter.

I alla fall. Vi fick hjälp av en sjuksyster på en gång som gav henne medicin att andas in och det tog udden av det värsta. Tempen var uppe på 40,5 och hon fick en stor dos Ipren som hon genast spydde upp. Tror att det var bra, för då följde det med en hel del slem som kanske hade kloggat igen halsen på henne. Andra dosen Ipren behöll hon och sedan mådde hon riktigt bra ett tag. Men efter att man kollat hennes sänka (förhöjd) och röntgat henne (hittade något i ena lungan) drog de slutsatsen att hon fått lunginflammation och vi fick åka hem med recept på Kåvepenin.

Lilla älskade. Hon sov sedan till lunch, ungefär, och enligt Nils kom febern skenande tillbaka när hon vaknade.

Jag känner mig också febrig, men det är nog en kombination av oro och tre nätters dålig sömn följt av en natt utan sömn.

Nu lever vi allt.

48 timmar i Berlin

I helgen som gick var jag i Berlin för sjunde gången. Jo, vänta nu ... en gång med Nils, en gång med Anton, en med Henrik, en med TBUB-gänget, en med alla Hellbjörnar, en med Katten och Knäet och nu med Gabriella och Michael (och Nils). 

Det kanske blir bäst om jag bara flyttar dit, visst? Billigare och bättre för miljön om jag inte flyger så ofta. Och tänk för Ben och Bo att få växa upp i Berlin. Världens bästa stad för barn (källa: min magkänsla). 

Helgens besök var mitt hittills kortaste: lördag till måndag. Huvudanledningen var att Michael och Gabriella skulle dit för att kolla på Charlatans och vi kunde inte missa chansen att få hänga med dem helt utan barn. Det har vi inte gjort på sex år nämligen.

Lite tråkigt av mig, kanske, är att vi nästan bara gjorde saker jag gjort förut. Men hallå, jag ville maxa den korta vistelsen med grejer som jag visste var bra (och goda) och grejerna var ju åtminstone nya för paret Mangan som inte varit i Berlin förut. Så vi åt till exempel middag på Santa Maria i Kreuzberg (min tredje gång, oops, men det är ju så GOTT samt MYSIGT).  Tog en paparazzibild på Nils som köper öl på en Spätkauf (Berlinarnas seven eleven) mitt emot Santa Maria. 

Vi gick också till Melbourne Canteen igen eftersom det inte går att hitta en bättre brunch i hela världen än deras eggs benedict plus bloody mary (återigen, källa: min mage). 

Vi var ju givetvis också tvungna att tillbringa söndagen i Mauer Park. Proper Berliners kanske skulle rynka på näsan åt detta och tycka att det är ungefär lika genuint som Camden Market för en Londonbo, men jag älskar stället. Det är helt enormt stort, luktar mat överallt, finns massa rolig konst att kolla på, alla jag har träffat där är snälla, det finns utomhuskaraoke, man får dricka öl medan man går omkring, det finns en foodcourt med sandstrand som golv, folk spelar musik överallt och om man orkar pruta kan man göra bra loppisfynd. På bilden äter vi potatispizza på nästan exakt samma bord som jag, Nils, Katten och Knäet satt vid i våras och åt, eh, potatispizza.

Det här var kul. Michel skulle gå på toa eller något och passade på att låna det här parets kamera för att ta en bild på dem. "It's just so nice to think that you're gonna remeber this day and moment forever, all because you asked me to take your picture" sa Michael och blev lite känslosam. "Eh, we didn't ask you", konstaterade killen. Haha, Michael fick feeling. 

Eftersom det var paret Mangans första gång i Berlin såg vi lite sights också. Tyckte att den här vakten vid Checkpoint Charlie var så gullig.

Han kunde liksom inte sluta fnissa åt något. 

Olika slags häng vid muren.

Olika poser i minnesmonumentet. 

Lite nya grejer gjorde vi också. Till exempel gick vi på klubb efter konserten i lördags. Magnet Club hette den och vi hängde på låset när de öppnade vid elva. När vi gick hemåt strax efter ett någon gång började folk köa på riktigt, hehe. Vi är lite för trötta för den där världen kanske, men det var jättekul där inne, trots att vi var på plats "för tidigt". Det fanns cirka fyra olika dansgolv (typ ett med indiehits, ett med RnB, ett för metalfans, ett Avicii-golv) och så fanns det ett rum där man kunde göra grejer, som till exempel spela pingis eller ta bilder i fotoautomat. Vi var mest (bara) i indiehits- och spelrummet. 

En annan ny grej var att vi, på rekommendation av vår AirBnB-värd,  testade det här hamburgerstället och MY LAWD vilka burgare. Bästa jag ätit. Tips, tips: Tommi's Burger joint på Invalidenstrasse. 

Trots det goda som åt och dracks och det fina som gjordes var det allra bästa med helgen att få tillbringa så mycket tid med de här tokstollarna (som på bilden precis hittat en övergiven urna som vi trodde att vi skulle ta med oss hem till Sverige, men som i det nyktra morgonljuset dagen efter övergavs på en annan trottoar än den vi fann den på). Michael och Gabriella fick barn samtidigt som vi (2010 och 2013) och hur kul det än är när vi ses med alla barnen (vilket är så som vi träffats de senaste fem åren) så var det en otroligt lyxigt känsla att testa att umgås för en helg så som vi umgicks 2009 och tidigare. Att få tramsa loss utan att ta ansvar för de små och få avsluta meningar och komma ihåg varför vi blev kompisar från första början. Fick mersmak.

Sjuka barn, polisbortforslad katt

Det var ur Berlin in i elden när vi kom hem i går. Min mamma, bless her, väntade tills vi kom hem med att berätta att Bo varit nästan 40 grader varm och spytt. När vi kom hem var hon fortfarande brännhet och hade frossa. Hon spydde en gång till efter läggning och natten var hemsk. Mest för Bo, så klart, men det var inte heller jättekul att vara Mini Kaminis sängkamrat/vattenglasansvarige/mardrömslugnare samtidigt som min kropp gjorde sitt bästa för att driva ut helgens många, många Berliner Kindl.

Det var min tur att vabba och eftersom Bo hade spytt höll jag Ben hemma också och HELVETE vad han är gnällig nu. Hade verkligen behövt ta honom till Plikta eller en jättestor öppen yta där han kunde springa av sig all frustration, men på grund av Bo var vi housebound. Det var ... livat.

Dessutom ringde en person från Göteborgs Djurskyddsförening och vår katt är hos dem och jag måste hämta honom och de håller hus i Mölnlycke och de har bara öppet 9-16 och vi har ingen bil och eventuellt magsjuka barn och åååh vad jobbigt allt blev.

Jag brukar alltid få höra så mycket klokt när jag ställer frågor här, så nu testar jag att be om tips angående vår prekära katt-situation.

Så här: när vi köpte huset undrade de tidigare ägarna om vi kunde tänka oss att ta över en av deras katter. Det var en kastrerad hankatt som tidigare bott lite längre upp på gatan, men som börjat komma till deras hus (alltså vårt hus) och till slut flyttat in.

I alla fall. Vi tog över Smilla, skickade in papper och sådant, och tänkte att det skulle bli mysigt med katt. Men Smilla tyckte visst inte att det var så mysigt med oss. Eller så är han bara en drifter? Förra ägarna sa att han ofta är borta i perioder och att han gärna hälsar på hos olika personer i grannskapet. Men jag hade inte trott att han skulle vara hemma så här sällan. Han kommer hem ungefär en gång i månaden och han smiter alltid ut omedelbart efter att han fått mat. Minst tio människor har ringt mig och frågat om jag saknar min katt och samtalen låter ungefär likadant:

Arg person som sett att Smilla har en tatuering i örat och på så vis lokaliserat mig och mitt mobilnummer: Ja hallå, saknar du en katt?
Jag: Ja, eller saknar och saknar, han är ofta ute på äventyr. Han har inte varit hemma på rätt länge nu, men han kommer alltid förr eller senare.
Personen (fortfarande rätt arg på rösten): Ja, för du vet, katten har varit hos oss i nästan en vecka nu.
Jag: Ja, jo, det är ganska lustigt, eller kanske inte lustigt, men du är långt ifrån den första som ringer till mig och säger det här. Du förstår att vi tog över katten när vi köpte huset förrförra hösten och han ...
Personen: Han?
Jag: Jo, det är en han fast han heter Smilla, jag tror att de första ägarna trodde att det var en honkatt, men i alla fall han har ett hem hos oss och han får mat och kärlek här, men han verkar inte vilja vara hemma så mycket. Det är ju svårt att tvinga honom ... Men om ni inte ger honom mat så kommer han säkert hem. Det borde han.
Personen: Jaha, men det var ju skönt att höra. Vi tänkte att han kanske inte hade någon ägare förstår du. Han kommer varje dag.
Jag: Nä, jo, men det har han. Om ni gillar att han kommer är det helt okej att han är hos er, så klart, men han kommer inte att svälta om ni kastar ut honom.

Typ så.

Jag har tänkte att "jaja, det får väl vara så då". Så länge katten mår bra (och det verkar han göra) och de som han besöker tycker att det är kul så kan väl det få vara hans katt-liv. Lite Jack Keroukatt så där.

Men nu har en förskola ringt polisen och klagat över att han kommer och lägger sig i barnens vagnar och polisen körde honom till Djurskyddet i Mölnlycke och jag orkar inte ha en katt som blir hämtad av polisen.

Så. Vi borde hitta ett nytt hem till honom.

Men hur ska vi kunna göra en överlämning-till-ny-ägare av en katt som dyker upp en gång i månaden? Ska vi hålla honom inlåst i huset tills vi hittar någon som vill ta över honom? De på Djurskyddet sa att det är jättesvårt att hitta en ny ägare till en vuxen katt. Känns som en helt omöjlig grej att hålla honom instängd. Han skulle väl självdö av sorg efter en vecka.

Cathrin (som har bil och är bäst) hjälper mig att lösa ut honom från Djurskyddet i övermorgon och det lutar åt att vi "passar på" att åka till Blå Stjärnan för en sista cocktail. Frågan är om jag kommer till helvetet då. Samtidigt: jag äter ju kött flera gånger i veckan, så jag är ju redan delaktig i ett vidrigt förtryck av djur.

Eh, vad hade ni gjort? Finns det någon lösning jag inte ser? Känner att det inte funkar att fortsätta låta honom vara en dagdrivarkatt.

Ps: har redan frågat flera av de som ringt och frågat om jag saknar en katt om de kan tänka sig att ta över honom. Det vill ingen.

För jag måste visst åka dit ibland rätt ofta

Från och med nu och 60 timmar framåt förtränger jag all världens jävulskap för att ha det härligt i Berlin med Nils, Gabriella och Michael. Jag har ny lugg, nya glasögon och ett hål i bröstet. Men ändå: Berlin. Kan nog laga hålet för en stund.

Färg i Tolered

Att vi flyttade till hus när vi samtidigt har små barn känns så här i efterhand rätt idiotiskt. Vi hinner ju aldrig göra någonting. Inget snickrande i garaget, inget tapetserande eller pyntande eller målande av väggar ens och odlingarna dör.

Det tog till exempel över ett år att måla lekstugan. Alltså, själva målandet tog väl totalt fyra timmar, men att hitta de där timmarna tog ett år.

Jaja, blev rätt fint i alla fall. Bossa valde färgerna.

Nils hade iofs obetald semester, såatteh

Att skriva om rasism är så jävla läskigt, för jag är rädd att jag låter helt världsfrånvänd eller att jag kränker någon. Jag har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, personligen utsatt för rasism, så jag kan aldrig fatta på riktigt. Det är lättare för mig att skriva om könsmaktsordningen. Men jag vill förstå. Så jag läser och tittar hela tiden och ibland skriver jag något och sedan blir jag lite sur på mig för att det blir så banalt.

I alla fall. På tal om någonting helt annat så hände något historiskt i går. Jag kunde tidrapportera en hel månad utan vare sig vabb eller egen-sjuka. Jag tror inte att det har hänt sedan jag började agera värddjur för andra personer.

Heja septemberlönen, vad jag ser fram emot dig!