Det var ur Berlin in i elden när vi kom hem i går. Min mamma, bless her, väntade tills vi kom hem med att berätta att Bo varit nästan 40 grader varm och spytt. När vi kom hem var hon fortfarande brännhet och hade frossa. Hon spydde en gång till efter läggning och natten var hemsk. Mest för Bo, så klart, men det var inte heller jättekul att vara Mini Kaminis sängkamrat/vattenglasansvarige/mardrömslugnare samtidigt som min kropp gjorde sitt bästa för att driva ut helgens många, många Berliner Kindl.
Det var min tur att vabba och eftersom Bo hade spytt höll jag Ben hemma också och HELVETE vad han är gnällig nu. Hade verkligen behövt ta honom till Plikta eller en jättestor öppen yta där han kunde springa av sig all frustration, men på grund av Bo var vi housebound. Det var ... livat.
Dessutom ringde en person från Göteborgs Djurskyddsförening och vår katt är hos dem och jag måste hämta honom och de håller hus i Mölnlycke och de har bara öppet 9-16 och vi har ingen bil och eventuellt magsjuka barn och åååh vad jobbigt allt blev.
Jag brukar alltid få höra så mycket klokt när jag ställer frågor här, så nu testar jag att be om tips angående vår prekära katt-situation.
Så här: när vi köpte huset undrade de tidigare ägarna om vi kunde tänka oss att ta över en av deras katter. Det var en kastrerad hankatt som tidigare bott lite längre upp på gatan, men som börjat komma till deras hus (alltså vårt hus) och till slut flyttat in.
I alla fall. Vi tog över Smilla, skickade in papper och sådant, och tänkte att det skulle bli mysigt med katt. Men Smilla tyckte visst inte att det var så mysigt med oss. Eller så är han bara en drifter? Förra ägarna sa att han ofta är borta i perioder och att han gärna hälsar på hos olika personer i grannskapet. Men jag hade inte trott att han skulle vara hemma så här sällan. Han kommer hem ungefär en gång i månaden och han smiter alltid ut omedelbart efter att han fått mat. Minst tio människor har ringt mig och frågat om jag saknar min katt och samtalen låter ungefär likadant:
Arg person som sett att Smilla har en tatuering i örat och på så vis lokaliserat mig och mitt mobilnummer: Ja hallå, saknar du en katt?
Jag: Ja, eller saknar och saknar, han är ofta ute på äventyr. Han har inte varit hemma på rätt länge nu, men han kommer alltid förr eller senare.
Personen (fortfarande rätt arg på rösten): Ja, för du vet, katten har varit hos oss i nästan en vecka nu.
Jag: Ja, jo, det är ganska lustigt, eller kanske inte lustigt, men du är långt ifrån den första som ringer till mig och säger det här. Du förstår att vi tog över katten när vi köpte huset förrförra hösten och han ...
Personen: Han?
Jag: Jo, det är en han fast han heter Smilla, jag tror att de första ägarna trodde att det var en honkatt, men i alla fall han har ett hem hos oss och han får mat och kärlek här, men han verkar inte vilja vara hemma så mycket. Det är ju svårt att tvinga honom ... Men om ni inte ger honom mat så kommer han säkert hem. Det borde han.
Personen: Jaha, men det var ju skönt att höra. Vi tänkte att han kanske inte hade någon ägare förstår du. Han kommer varje dag.
Jag: Nä, jo, men det har han. Om ni gillar att han kommer är det helt okej att han är hos er, så klart, men han kommer inte att svälta om ni kastar ut honom.
Typ så.
Jag har tänkte att "jaja, det får väl vara så då". Så länge katten mår bra (och det verkar han göra) och de som han besöker tycker att det är kul så kan väl det få vara hans katt-liv. Lite Jack Keroukatt så där.
Men nu har en förskola ringt polisen och klagat över att han kommer och lägger sig i barnens vagnar och polisen körde honom till Djurskyddet i Mölnlycke och jag orkar inte ha en katt som blir hämtad av polisen.
Så. Vi borde hitta ett nytt hem till honom.
Men hur ska vi kunna göra en överlämning-till-ny-ägare av en katt som dyker upp en gång i månaden? Ska vi hålla honom inlåst i huset tills vi hittar någon som vill ta över honom? De på Djurskyddet sa att det är jättesvårt att hitta en ny ägare till en vuxen katt. Känns som en helt omöjlig grej att hålla honom instängd. Han skulle väl självdö av sorg efter en vecka.
Cathrin (som har bil och är bäst) hjälper mig att lösa ut honom från Djurskyddet i övermorgon och det lutar åt att vi "passar på" att åka till Blå Stjärnan för en sista cocktail. Frågan är om jag kommer till helvetet då. Samtidigt: jag äter ju kött flera gånger i veckan, så jag är ju redan delaktig i ett vidrigt förtryck av djur.
Eh, vad hade ni gjort? Finns det någon lösning jag inte ser? Känner att det inte funkar att fortsätta låta honom vara en dagdrivarkatt.
Ps: har redan frågat flera av de som ringt och frågat om jag saknar en katt om de kan tänka sig att ta över honom. Det vill ingen.