torsdag 30 april 2015

Not too quick to judge nästa gång

Någon kanske minns krisen när Nils skrek på Ben en natt? Jag vill inte länka, för en del av mig ångrar att jag hängde ut honom så där.

I alla fall, i natt var det jag som tappade det. Ben vaknade vid halv två och var sedan vaken i princip resten av natten och någon gång vid fem-rycket skrek jag "VARFÖR VILL DU INTE SOVA, SOV NU FÖR I HELVETE, JAG ORKAR INTE" till honom, där han sprattlade och var obekväm i bärselen (obs: han var obekväm var han än var). Jag var på nedervåningen då och Nils låg och sov i Bossas rum på övervåningen, men vaknade och kom ner och undrade vad som stod på.

Och jag bara grät och undrade vad det var för fel på vår son och sjukanmälde mig med ett mejl från mobilen (mycket svårt, för då ville ju Ben ha mobilen) och sedan somnade han väl vid sex någon gång och jag låg kvar i sängen när alla gick till förskolan och sov sedan till efter klockan 13.

Det var skönt.

onsdag 29 april 2015

Tänk på livet

Om jag ska tänka positivt nu och inte på kommentarsfält på www så tänker jag på att jag och min kompis Ola ska kolla på Ömhet och dricka öl i kväll. Det ska bli spännande att gå på standup, för det har jag aldrig gjort, och det ska bli spännande att gå till Andra Långgatans kvarterscen, för vi bodde jättenära det stället när det höll på att byggas, men vi fick aldrig se det bli klart och jag har aldrig varit där.

Dessutom ska vi äta tacos före och det är alltid en odelat positiv sak. För att fira detta pyntade jag en av katterna som Maddis satt upp på väggen till vårt kontorsrum med en passande t-shirt.

Kvinna, skärp dig, lite får du väl tåla om du tror att du ska få ha en röst



JAG ORKAR INTE. Kollade precis på filmen ovan, pga måste pga jobbet. Ni behöver inte titta på den, men det handlar alltså om trimmers och det är en Stihl-anställd som förklarar skillnaden mellan de olika modellerna de saluför och så tipsar hon om hur man kan tänka när man ska välja.

Filmen är mest, eller kanske endast, intressant för den som funderar på att köpa en grästrimmer, men om man tittar i kommentarsfältet så blir det intressant även för mig.

"She is cute, but kod she bi stiffer, and dos high heels make her lock reely profesional ;-P"

"I want to see her use the Stihl vibrator"

"She's beautiful" 

"That Jen girl tho" 


Och grejen är att jag visste det: Jag fucking visste att det skulle finnas dito kommentarer till den här filmen som handlar om trimmers och vilken trimmer som passar bäst beroende på vad du har för grönytebehov.

FÖR DET ÄR EN KVINNA SOM SYNS I BILD OCH STÅR DÄR OCH PRATAR FRAMFÖR EN KAMERA OCH DÅ MÅSTE MAN SKRIVA KOMMENTARER OM HENNES UTSEENDE ELLER FÖRESLÅ NÅGOT SEXUELLT FÖR ANNARS DÖR EN MYCKET LITEN SÄL.

tisdag 28 april 2015

Vad säger du Nils, är det verkligen viktigt för dig att sitta vid ett bord och äta?

Förutom hur man ska tackla andras barns frihet så undrar jag i kväll hur man ska hantera odlingssäsongen när det är för tidigt för att låta plantorna stå ute, men platslogistiskt svårt att ha dem inne.

Ben river ner allt och skulle säkert gärna äta mycket av jorden, så golv och låga bord är inget alternativ. Alla fönsterbrädor är fulla och efter en omplantering av fyra tomatplantor ser vårt köksbord ut så här.

Källaren är lite för kall och mörk, va?

If you love them, set them free

Det är svårt med barn och frihet, tycker jag. I går frågade ett barn som gick förbi när jag var utanför huset om jag hade barn och om hon fick leka med dem. Klockan var strax före läggdags, så jag sa att det inte passar så bra, men att det går bra en annan dag.

I dag stod hon beredd utanför huset när jag kom från förskolan med Ben och Bo och frågade om det gick bra att leka "nu då".

Jag sa att vi måste säga till hennes föräldrar och så fick hon visa var hon bor och där var hennes mamma i trädgården och hon sa att det gick bra. Jag förklarade var vi bodde och att de kunde ju leka någon timme eller så och så undrade jag om vi skulle följa henne hem sedan. Men då sa barnet att hon kan gå hem själv och det tyckte mamman lät som helt okej.

Så vi gick hem till oss och Bo och hon lekte i en timme och sedan skulle vi äta och eftersom vi inte hade gjort upp om mat så sa jag att hon kan få äta hos oss en annan dag, när vi bestämt det med hennes föräldrar, och så frågade Nils om hon inte ville ha sällskap hem ändå. Men det ville hon inte.

Så åt vi och efter tjugo minuter plingade det på dörren och där stod hennes mamma och frågade efter sitt barn.

PANIK (hos mig i alla fall) och Nils tog en cykel och gav sig av åt ena hållet och mamman åt det andra och jag började klä på Ben och Bo för att gå ut med vagnen och leta.

Men innan vi ens kommit ut kom mamman tillbaka och sa att barnet gått till ett annat hus och lekt, så allt var lugnt.

Hjälp, hur ska man göra? Man vill ju bjussa på frihet och så vidare. När ska man låta barnen vandra själva? Detta barn är fem och ett halvt.

söndag 26 april 2015

Jordskott

Det fanns en loppis i anslutning till gårdagens hönsbytardag och trots att den mest handlade om hästattribut lyckades jag köpa med mig två av de trendigaste sakerna på blogg just nu:

En elefantörestickling ...

... och en svan i porslin.

Jag spraymålade svanen och myser nu av nöjdhet och förnumstighet över att jag skapat något så ... ja, över att jag skapat något.

På tal om saker så växer så ser mina tomatplantor just nu ut så här. De har gått MENTAL APESHIT CRAZY. Så jäkla stora och robusta. Bådar gott inför sommaren #15. Vill bara gå omkring i och runt vårt hus och äta saker hela sommaren. 

(Inser att jag måste plantera om dem helst i går, men jag har inga lecakulor hemma så jag väntar pyttelite till. Sedan ska de få varsin stor kruka och ett växtskåp på altanen. Förra året satte jag tre i varje storkruka och det blev inte bra.)

Nä nu ska jag fånga helgens sista pust med en god pasta och något bra på skärmen. 

lördag 25 april 2015

Happy campers

I fredags efter jobbet tog jag pendeln till Kållered, plockade upp Cathrin på jobbet och hoppade in i hennes bil med en av hundarna - Knutte - och åkte söderut.

Vi hamnade vid ett så mystiskt ställe. Först var det skog och ingenting i hundra år och sedan dök det här huset (?) upp. Det hör till ett komplex som heter Ästad vingård som också är ett spa och, att döma av jaguarerna som stod parkerade där samt de dyra männen som gick omkring och fes (jo, sant!) precis bredvid oss så var det ett lyxigt ställe.

Vi skulle emellertid inte nyttja spa:et, utan bara parkeringen. Här är Knutte precis när vi hoppat ut bilen. Så gullig i väska och kläder.

Vi gick ner till vattnet där Cathrin rekat att det fanns ett vindskydd.

Cathrin, som har mad camping skills, fixade eld trots att det regnade.

Så vi kunde grilla.

Det var så jävla mysigt allting och allt smakade extra gott, inklusive samtalen. Cathrin och jag gick ettan till nian ihop och sedan hade vi inte så mycket kontakt förrän hon och Nils bästis Jocke blev kära i varandra för tre år sedan och nu är vi bäztisar. Men det är liksom en stor lucka där vi inte hängde och det är kul att gräva i de åren. På bilden har vi för övrigt haft mössor och eldat och härjat och kissat ute och vi upplevde att vi fått varsitt vildmarksutseende.

Sedan kom natten och den var verkligen för jävla kall. Eller, det var inte ens så kallt, men jag frös som en superfrusen person. Vaknade hela tiden. Menmen, det var värt det. Och frukosten i dag var fin och frisk.

När vi packat ihop oss åkte vi till Tvååker och gick på hönsbytardag. Så rolig sak. Hade inte hört talas om det förut. Det byttes och såldes höns och sticklingar och en och annan tupp. Fast folk var inte så intresserade av tuppar, så de slumpades bort. Som den här. Han heter Kosovo och är en långgalare. Lät jätterolig när han lät.

Eftersom det är skönt att lalla omkring planlöst med en vän i stället för att vara en närvarande mor hela tiden så åkte vi till Mölndal och åt pizza också.

Samt till Plantagen och köpte jättemycket jord.

Det var en så fin fredag-lördag. Det vill jag göra om. Fast med varmare nattakläder.

Ps: ingen hund kom till skada under hemfärden. Han satt inte i bagaget när bilen var i rullning.

fredag 24 april 2015

Sömn och logistik

Breaking Bubba news: för andra gången sedan Ben Bubba Hellbjörn kom till oss för två år sedan så sov han en hel natt utan att påkalla min uppmärksamhet (det har skett fler gånger när andra har sovit med honom, men inte när jag gjort det).

Jag är chockad, glad, tacksam och undrar vad fan han är så himla inkonsekvent med sitt sovande för. Eller stryk det sista, det är ju ungefär det mest onödiga jag kan fundera över. Ska bara fånga denna hoppfulla känsla och springa med den. Till ett tält i en skog med en bibb.

Så här gulliga är de när de sitter i sin nya cykelvagn till och från förskolan, förresten. Jag och Nils gjorde slag i saken och köpte (den billigaste vi hittade) en kärra för två + två cykelkärrefästen. Detta, plus att Nils fick låna pengar till att ersätta den stulna cykeln med gjorde att hämtningar och lämningar och livet i stort plötsligt blev mycket enklare.

Såg förresten något initiativ om att Göteborgare skulle ställa bilen en vecka. Känner lite sådär "amen puh-lease" inför det. Så jävla svårt är det inte att leva utan bil i en stad full av kollektivtrafik. Lite meckigt och fysiskt ansträngande ibland, men inte svårare än att det går (för de flesta, jag fattar att vissa måste ha bil).

torsdag 23 april 2015

Fick till och med grejer gjort på jobbet

What a difference a night makes. I natt sov jag med öronproppar, utan att behöva gå upp när barnen vaknade, och i dag har varit en bättre dag. Mycket bättre.

Har dock ångest för att jag ska ta Ben i natt och han hostar. Vill inte lägga mig, fast jag borde, för jag vill inte starta projekt: nattvak.

Vad som än händer så blir det fredag i morgon och då ska jag ... tadam: tälta. Jag och Katten ska på hönsbytar- och trädgårdsdag i Tvååker och vi gör en övernattning av det. Eller ja, vi övernattar kvällen före. Det ska bli spännande. Katten är en extremt erfaren utomhussovare som sov ute minst en natt per månad hela 2014 (nyårslöfte), så hon har skills. Jag har inte tältat sedan Roskilde 2000, men det ska bli kul. Tror att jag har ett underställ någonstans och bibben är inhandlad.

Nu ska jag titta på The Returned som jag gillar för att det handlar om döda personer som utan att de går in på någon närmare förklaring dyker upp i livet igen, samt för att Billy från Six feet är med.

På tal om serie har jag sett en så himla bra sådan senaste veckorna: Togetherness. Låt er inte luras av beskrivningen "comedy", för det här är riktigt jävla nattsvart och verkligt. Om relationer och hur det blir när man har små barn och hur det kan bli när man inte har barn och det inte blev som man tänkt sig. TACK LINN för att du gav mig den här otroliga serien. Jag och Nils satt och kved till varje avsnitt. Så starkt.

onsdag 22 april 2015

Värsta dygnet med Ben hittills, tror jag. Om jag inte förträngt någon värre skit.

Orolig dag leder till orolig natt och i natt ville jag ställa någon till svars. Hur är det tänkt att arbetslinjen ska fungera för den som har barn som inte sover? Hur är det meningen att jag ska hantera det här? Gäller inte regeln om att långvarig sömnbrist kan vara hälsovådlig för den som har barn som inte sover? För oss? Är vi ett undantag som bara ska köra på som vanligt, för det finns inga kryphål, inget sätt att komma undan. Särskilt inte om man varit så dum att man valt att bosätta sig i en annan stad än båda föräldrarnas ursprungsfamiljer. 

Och då är vi ändå två föräldrar på det här sömnvägrarbarnet.

DET ÄR ORIMLIGT hade jag Kishti Tomita-skrikit i natt om det inte varit för källan till orimligheten, Ben, som jag inte ville stissa upp ännu mer. 

Fram till midnatt var jag inne och tröstade honom tre gånger. Ingen fara alls, med andra ord. Men Bo, däremot, drömde mardrömmar, så henne fick jag sitta hos ganska mycket under kvällen/senkvällen. 

Så jag hade ännu inte somnat när det brakade loss ordentligt. Ben var vaken och höll mig vaken mellan midnatt och ... fyra? Kollade på klockan sista gången halv fyra, efter att jag låtit Ben spela på min mobil i en timme, och det dröjde ett tag till efter det innan han kom till ro. 

Dessförinnan hade jag gjort det vanliga: burit runt, legat bredvid, sjungit, fixat mer välling, bytt blöja, osv.

Det var en ny slags nattvak i natt. Han skrek inte (bara om jag försökte bära honom i sele eller hålla emot när han ville fly från sängen), men han var så jävla orolig. Han skulle bara upp upp upp och iväg hela tiden. Och han slog mig och ryckte mig i håret! Det var som en brottningsmatch. När jag var ouppmärksam på hans mobilspel så slog han mig med telefonen i ansiktet. Det gjorde ont. 

Fan, jag ville verkligen inte ge honom "vinsten" i att få min mobil mitt i natten, men jag orkade inte sätta emot mer efter två och en halv timmes kamp. Så han fick sitta där och greja med Radioapan och Toca Boca medan jag låg bredvid och grät en stilla gråt över att klockan närmade sig fyra och jag skulle gå upp klockan sex och hur fan ska det gå dagen därpå. Samtidigt som jag ville att det skulle bli dagen därpå, för då skulle i alla fall natt-terrorn vara över. 

Ja, och nu är det dagen efter och jag har sagt till Nils att han får vabba i dag, eftersom Ben knappast orkar vara på förskolan efter den här natten.

Själv ska jag ha utvecklingssamtal med min chef och jag undrar... Kan han verkligen hjälpa mig med den enda utveckling jag vill ha? Kommer jag att börja gråta när han frågar mig var jag ser mig om ett år?

Ska på cellprov också. Kommer jag att somna i gynstolen? Det hade varit något. Brukar uppleva det som så obehagligt när någon vidrör min livmodertapp. Kanske är tricket att vara nästan onyktert trött. 

Åh, nu kom Bo. Ska göra frukost till henne. Ha en fin dag. 

tisdag 21 april 2015

Tankar över hundra gram schweizernöt och en cola light

Du älskade lilla blogg, vad vore jag utan dig. Eller ni högt aktade personer som läser och kommenterar här, menar jag. Vad fan vore jag utan er? Mindre sammansatt, det är ett som är säkert.

Tack för kommentarerna på förra inlägget. Att fler varit med om liknande attacker var precis vad jag behövde höra. Det är säkert nattskräck, fast på dagen. Det var bara så ... jävla obehagligt. När attackerna kommer på natten är allt så suddigt och overkligt, men nu på dagen var det så realistiskt och påtagligt allting. "Jaha, är det nu det händer, att den dolda sjukdomen spelar ut sig i full blom i ett krampanfall som leder till ... HJÄLP". Ungefär.

Nu är han nattad, den lilla. Och han verkar okej. Det var som sagt säkert nattskräck och det är ju inte farligt.

Märker ni att jag försöker försäkra mig själv?

Nämen på riktigt: härliga ni. Härliga internet och alla kompisar jag fått sedan jag började blogga.

En annan härlig sak: tvåårsdagen som står för dörren om mindre än en månad. Sällan har väl en födelsedag varit så efterlängtad som Bubbas coming of two.

Två år. Tvåårsbarnet. Då det inte är helt ovanligt att det börjar rycka i livmodern eller testikeln eftersom "det har ju varit så enkelt och härligt ett tag nu och sååå jobbigt var det väl inte och fick vi ändå inte sova helt okej?".

Här kommer det inte att ryckas någonstans och spiralen är satt i sten, så att säga. Men jag längtar efter tvåårsdagen för alla säger att allt blir lättare efter två och så ska det bli för oss med. Har jag bestämt.

Tänk om han kunde berätta

Jag har så fruktansvärt mycket ångest nu. Testar att blogga om det, eftersom det hjälper ibland och jag är ensam hemma med Ben, som sitter bredvid mig med paddan, så det är inte hållbart med en panikattack precis nu. Kan inte gå undan och gråta heller.

Vet inte vad det var som utlöste det, men jag tror att det är en mullrande PMS i grunden, plus ett orosmoment jag inte kan prata om för det är jobbrelaterat, plus det som hände när jag skulle plocka upp Ben efter lunchvilan. 

Mellansnack: jag är alltså hemma och vabbar Ben i dag också.

Han hade sovit en dryg timme, kanske en och en halv, när jag hörde genom babymonitorn att han ville gå upp. Jag gick upp, och pratade med honom på väg in i rummet, som jag alltid gör, och han var glad och gullig som han alltid är när han är nyvaken, men så ... efter kanske en minut började han böka med huvudet in i kudden och ställde sig som ett uppochnervänt v, med rumpan i vädret och gnydde, högre och högre tills han skrek. Han skrek som att han hade jätteont och när jag lyfte upp honom blev det värre och han spände sig som en fjäder och klöste mig och sig själv och såg helt vild ut. Han skrek och skrek tills han blev hes och tårarna sprutade. Jag tog av honom alla kläder och blöjan, för jag tänkte att det kliade eller något. Jag erbjöd honom vatten och kaka och allt möjligt, men han kunde ju inte höra mig eftersom han var som i trans, med huvudet kastat bakåt och helt ylande. Jag skrek åt honom till slut, men han reagerade inte. Jag ringde mamma, som måste ha blivit jätteorolig, för det gick ju inte att prata och samtalet bröts. Jag brottade ner honom på sängen och stoppade in en Ipren i rumpan, för jag visste inget annat. Jag kunde knappt hålla honom och tänkte "ska jag ringa en ambulans? När ringer man en ambulans?" och jag vet inte ens hur länge han höll på, men han slutade efter ett tag. Tio minuter? En halvtimme? 

Det var fruktansvärt. Och jag har ingen jävla aning om vad som hände. 

Nu sitter han bredvid mig, som sagt, och verkar okej. Men vad hände? 

Fy fan fy fan fy fan.

Det är så mycket med Ben som aldrig hände med Bo. Det här till exempel. Nattskräck mitt på dagen. Eller vad fan var det? 

Gud vad jag önskar att han kunde prata. Bossa kunde berätta precis vad som stod på när hon var i samma ålder. Ben säger ingenting och vi har ingen aning om någonting. Det är som att ha ett spädbarn. Eller som att oroa sig över ett spädbarn i alla fall. 

måndag 20 april 2015

Står handfallen och tittar på i stället

Jag vet inte, men det kan bero på att jag de senaste dagarna parallell-läst Hatet och Under det rosa täcket samtidigt som jag kollat på Indiens dotter (en måste-se, faktiskt, alla måste se) och Korrespondenternas avsnitt om Indien. Vad det än är så kan jag kan inte blogga nu. Det är för futtigt. Jag är för futtig. Jag kan inte förmå mig att berätta att jag är hemma och vabbar eller hur stark upplevelse det var att ta rätt på en diarréblöja för första gången när världen ser ut som den gör och hatet är så stort. Jag började skriva ett inlägg i huvudet om helgen som gick och hur vi grillade och att mina tomatplantor redan vuxit sig jättestora med tjocka stammar, men vad fan. Det går liksom inte.

Ska jag skriva att vi fått en cykel stulen igen och hur tröttsamt det är när folk pajar för andra genom att sno? Och att fästet till barnstolen satt på den cykeln, vilket ställer till det ännu mer med logistiken i våra liv? En stulen cykel är en sådan pytteliten parentes när hela världen hatar kvinnor.

Detta hat. Jag skulle vilja ta itu med det, men jag vet inte var jag ska börja. Men att hålla på och vara som vanligt just nu känns helt omöjligt.

fredag 17 april 2015

Köpa köpa köpa

Med två löner för första gången sedan vi började med barn (nästan i alla fall) och med vänner som bosätter sig utanför Göteborg i raskare takt och med ingen släkt i stan har vi fattat beslutet att köpa en bil.

Ja, inte i morgon eller så, men när vi har sparat ihop till en handpenning. Till hösten, kanske.

Eftersom jag tidigare har jobbat med programmet Lyxfällan vet jag vikten av att ha en tydlig målbild när man sparar, så häromdagen gick jag och Nils till en bilhandlare och provkörde bilen vi trodde att vi ville ha. Och det var bra, för nu känns det roligare att spara. En sådan här ska det bli:

En Mini Cooper Countryman. Nils och Bo är inne på en röd, men jag vill helst ha en gul om det finns.

Den är ganska liten, men Nils sitter bekvämt och det kommer inte att bli för trångt för den som sitter framför en bakåtvänd barnstol. Vi kommer inte att få plats med en barnvagn, men det gör ingenting.

Dessutom finns det roliga tillbehör till den. Nästa sommar kanske vi ...?

Eller varför inte ett tält på taket?

Den här lilla, lilla kärran har jag svårt att se den praktiska poängen med, men visst är den gullig?

Hej

Nils har börjat jobba igen, så sötebrödsdagarna då han tog hand om både hämtningar och lämningar och det mesta av städ och mat är long gone. Eller inte long egentligen, för han började nyss på nya jobbet, men det känns så. I dag ska jag både lämna (gjort) och hämta och vår cykel med fäste för cykelvagnen är trasig, så det tar cirka tjugo gånger längre tid att ta sig till och från förskolan och dessutom har jag massor att göra på jobbet + en KBT-tid i dag.

Bonus: gick upp 5:15 i går på grund kundmöte i Småland och 5:15 i dag på grund av Ben (som också hade en go vakenstund mitt i natten). Ser i körs osv.

Helg nu dock och efter att jag löst fredagsmys och läggning av båda barnen själv (Nils ska umgås med sitt nya jobb) tänker jag dricka vin och tillåta mig att somna på soffan om jag är trött redan vid nio. Om barnen har somnat då, vill säga. Samt om de fortsätter att sova, vill säga.

måndag 13 april 2015

Min databasdesigner löste biffen

Woopsidoopsidoppsiday, i dag fick Nils ett nytt jobb.

Instick: sjukt att vi säger "fick" ett nytt jobb, som att det är en himla present, medan vår föräldrageneration tog sig ett nytt.

Jag inser att det här är en lyxig grej att oroa sig för, för vi hade klarat oss även om det inte hade löst sig så fort. Vi fixar att leva på en lön + en a-kassa i huset vi bor i, för vi sitter i en privilegierad båt. Det hade inte blivit så många take aways eller goda body butters eller över huvud taget någon weekendresa, men vi hade klarat det. Ändå har jag varit så jävla orolig för hur allt ska ordna sig på sistone. Om taket skulle paja eller om ugnen skulle lägga av eller så. Vi har ingen buffert alls efter nästan fyra år av föräldraledighet (igen: privilegierat att kunna välja så) och jag hade sett fram emot att kunna bygga upp en. Och nu kan vi snart det. Tack livets lotteri som gav mig vinstlotten att födas till detta livet. Hoppas att jag kan ge tillbaka något till dig. Livet/världen.

söndag 12 april 2015

Barn

Puh, det är en kamp med Ben nu. I nya miljöer och med nya människor runt sig så är han en sol. I går, till exempel, satt han stilla, helt tyst, i Nils knä och bevittnade ett dop i säkert en kvart. Men om vi är hemma så är han missnöjd nästan varje sekund. Det där ljudet han utstöter ... som ett ÄÄÄH eller EEÄÄH EEÄH. Så trött jag är på det. Eftersom han inte har några ord än (han sa iofs bacon häromdagen) så är det ljuden han tar sig fram med. Höga, gnälliga stön. Och så klättra på allt, ta allt som Bossa har, hälla ut allt som är blött eller kladdigt och hata allt som har att göra med kläder/blöjbyte/tvätta sig you name it. Det verkar vara helt omänskligt jobbigt att vara ett år och elva månader faktiskt.

Tur att han i alla fall sover hela nätter som ett annat mönsterbarn.

Haha.

Försöker en ny:

Tur att detta snart byts ut mot tvåårstrots.

onsdag 8 april 2015

Nu skenar ångesten

Åh, fy, utsätter mig nu för detta: läser artiklarna om vad små barn kan kvävas av. Artiklarna som delas friskt nu, med anledning av pojken som nyligen dog av en korvbit på förskolan.

Fy fan fy fan fy fan. Ben har satt i halsen massor av gånger och vi har vänt upp och ner på honom och dunkat honom jättehårt säkert tjugo gånger. Hittills. Bossa satte aldrig i halsen. Det verkar som att Ben har en fallenhet för det. Fler gånger har han spytt av att saker fastnat. Bland annat av popcorn.

"Herregud, vem ger popcorn till en tvååring", läser jag i kommentarerna till en artikel.

Hej hej, vi gör det varje fredag. Vi visste inte! Nu ska det aldrig hända mer. Inte förrän han är minst tre. Han ska heller aldrig mer få traska omkring och äta (vilket han älskar att göra) och jag ska fan skala all korv som kommer i hans väg. Slanta bananer på sniskan och inte under några omständigheter ge honom hela vindruvor.

Fy fan fy fan fy fan. Vilken ångest.

Jag hjärta Carrie

Mer positiv grej med i dag är att jag fick mitt Carrie Brownstein-halsband.

Via Sofia fick jag tips om att man kunde stötta projektet GC TV goes NYC. Det gjorde jag och i dag fick jag, som tack för stöttningen, ett halsband som till och med smyckesvägraren jag kommer att använda mycket.

Undermålig mor samt fru

Här sitter jag med gråt under huden, för jag kan inte ta hand om mitt ena barn. Försökte natta honom precis och det gick åt helvete. Han var så trött att han höll på att somna på flaskan, men när kroppen mötte sängen började han härja så till den milda grad. Han ställde sig upp, lekte tittut, dansade, kastade sig på kudden och rullade runt. Kan låta gulligt, men det är det inte. Inte när man själv är hålögt trött efter intensiv jobbdag och har huvudvärk och framför allt ett muskelminne som skriker till en att det kommer att bli en tvåtimmarsläggning, "NEJ TRE, DU KOMMER ATT FÅ VYSSJA I TRE TIMMAR, DU KOMMER ATT TAPPA DET". 

Jamen om det bara blev så här någon gång ibland. Men mina kvällar och/eller nätter blir nästan alltid så här. Oroliga. Det händer inte alls lika ofta för Nils. Jag tror verkligen att "it's not Ben it's me". Jag som ställer till det på något vis. Eller att han av någon anledning (att han träffar mig mindre, va?) inte ställer upp på att jag ska natta eller ta hand om nattvaket. 

När det inte funkade med sitta i knäet (funkar iofs aldrig, han blir vansinnig, så vad trodde jag), klappa i spjälsäng, ligga själv i spjälsäng eller bära runt så la jag mig med honom i Bossas säng och försökte hålla om honom och nynna en fin sång. Då slog han mig i ansiktet. 

Buhu. Jag vill aldrig mer jobba och prägla om honom så att jag också får vara med. 

...

Dessutom har jag dåligt samvete över mitt förra inlägg. Fick mess om att det var elakt mot Nils. Fan, det var det va? Jag menade verkligen inte att vara elak, jag ville mest göra en lustighet över hur jävla Maj (je suis Maj) jag är även när jag är borta från hemmet. Ibland är jag vårdslös. Nils har aldrig klagat över mina inlägg (däremot har han slutat läsa min blogg i perioder), så jag tänker mig nog inte för ibland. Förlåt. Förlåt Nils, om du läser det här. 

tisdag 7 april 2015

Kommunicerar med min arbetsbefriade man

Lägger man till ett hjärta så upplevs meddelandet som mjukt och fint. Det är sedan gammalt.

måndag 6 april 2015

Tips på att hålla nyfikenheten på intimiteten vid liv: skaffa barn som aldrig sover

Ben vs. vårt nya arrangemang 1-0. Han somnade ju så fint, men sedan var han vaken och superorolig från halv nio till nyss. Nils gick och la sig med honom i vår säng efter ett par timmars försök att söva om. Så det blir lekrummet för mig i natt. Men det ska väl också få sovas i. Jag undrar hur det är att sova med Nils. Har glömt.

Rummet(n)

Ni vet hur personer med nystartade företag skriver en företagsbeskrivning/affärsplan som liksom för att sammanfatta vad de vill vara. I framtiden. Som en mall att gå tillbaka till eller en önskelista eller så. Det känns som att vi har gjort det i dag.

Bo har länge sagt att hon vill sova i samma rum som lillebror. (Jag ser ut som den mest förvånade emojin när hon säger det, då jag försöker till varje pris undvika att göra detsamma.) Men vi har avfärdat idén pga extremt oroliga nätter.

Fram till nu. Han vaknar fortfarande ofta, men han är inte lika ofta vaken och skriker i timmar (TA I TRÄ, KLAPP KLAPP KLAPP). Säkert för att Nils tar nästan alla nätter nu för tiden. Jag verkar framkalla den nattliga vreden i honom.

I alla fall. I dag tänkte vi att va fan vi kör. Vi vill gärna att de ska kunna sova i samma rum och kanske bli lugnade av varandra. Och när Ben väl lär sig uppskatta en god bok vore det ju svinmysigt att natta dem tillsammans, i Bossas säng, och sedan stjälpa över honom i spjälsängen. Plus, bekvämt när/om vi sover över någonstans att de gillar att samsova.

Så sagt och gjort. I dag flyttade vi och städade och borrade upp hyllor och satte upp saker och hade oss. Och nu är det här barnens sovrum.

Alltså det lilla rummet i anslutning till det stora som jag och Nils hade som målsättning att ha som sovrum, fast som bara en av oss har sovit i sedan stan brann).

Stora sovrummet har blivit lekrum.

Är väldigt nöjd med myshörnan som vi ska ha som nattningsplats av Bo tills Ben börjar gilla sagor. Den är gjord av fyra madrasser och massa filtar och kuddar, Och Totoro.

Och jag och Nils har fått ett nytt sovrum. Helt utan barn en suite.

Varning för detaljbild från vårt sovrum: mina klänningar.

Samt en ny, fast gammal, lampa som vi fick med oss från Nils föräldrar när vi var där nu i påsk. Den är pyttig och gullig, men svintung och har en liten teak-flärp. Jag tycker att den är så fin.

Så! Nu hoppas jag att det ska funka att lägga barnen så här. Jag lyckades få ner Ben på en kvart (trodde det knappt själv), men Nils är kvar där uppe med Bo. Funkar detta så går vi in en ny era. Kalmargatan 28 tvåpunktnoll.

söndag 5 april 2015

Hänt sedan sist

Jag har varit för upptagen med att välja vin och öl före internet varje dag sedan i onsdags, så här har det hänt lite för lite.

Förutom dekadenta aftnar har vi gjort följande:

Haft kusinträff hos oss. Här är Emma i färd med att vattna Bossas rabatt, medan Bossa och Emilie bär runt på ett bord. Ben, ja han ramlar som vanligt.

I går hyrde vi bil och åkte till Halmstad. Bil är bra. I bil sover Ben. Jag vill köpa en bil och bara köra runt, runt, runt.

I Halmstad gick vi påskpromenad ...

... och fick påskägg stora som sängar.

Det bästa var nog ändå pappa Nils gamla träskor. Gud vad rolig Ben såg ut när han knatade (ramlade) runt i de här. Han ville aldrig sluta.

Ben à propos möbelvård: "det är viktigt att regelbundet smörja in ytorna med Risifrutti".

I dag åkte vi hem igen. Vi maxade bilhyran genom att åka till Ikea. Jag ville köpa soffbordet (eller två av dem) som Sandra Beijer bloggat om, men de var så klart slut. Eftersom Sandra Beijer bloggat om dem. Men barnen fick leka samt äta bullar, så det var ju ingen helt onödig körning.

På väg ut ur Halmstad stannade vi till på Max. Nu måste jag smälta det faktum att bilden ovan den jag tog i dag togs för drygt två år sedan i samma lekrum på samma hamburgerrestaurang. Men under tiden som gått mellan bilderna har antalet barn i vår familj FÖRDUBBLATS. Tänk. 

Tror att jag ska ha chips och choklad när jag smälter detta. Och läsk. Inte öl och vin. Inget öl och vin på en stund nu va, sa min ångest.