tisdag 31 mars 2015

Nyläst

Jag har läst Jag tror att jag måste prata med någon av Jenny Rickardsson. Det är, precis som undertiteln säger, en guide till terapi.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:
Det är en oerhört lättuggad och samtidigt informativ bok som får mig att känna att KBT verkligen är rätt för mig. Den beskriver allt man kan tänkas behöva veta om man vill närma sig att prata med någon, allt från skillnaden mellan en psykiater till en leg. psykolog till vem som får skriva ut medicin och vad man faktiskt kan ställa för krav på personen man ska prata med.

Den avdramatiserar att gå till psykolog och jag tror att det är lätt att känna sig lite mindre knäpp som behöver prata med någon när man läst den. Det kände jag dock redan innan, att det inte är knäppt att behöva prata med någon, men det där om att KBT kan hjälpa är något jag verkligen tar med mig. Bra success-ratio på det och jag verkar passa in på en "kan bli hjälpt av KBT"-profil.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA

Särskilt om du tror att du kanske behöver prata med någon.

Passar med fördel fint ihop med mycket smink

Vet inte om det blev Debbie eller Courtney, men det blev ljust i alla fall. Och jämnt. Och fint. Och billigt!

måndag 30 mars 2015

Dröm: som Debbie. Eller Courtney.

På tema: nystartsåret 2015 testar jag nu detta: hemmablekning. Eller var det en färg? Oavsett så har jag inte grejat med min hårfärg sedan jag hade blå dreads i början av förra årtiondet, så detta är pirrigt. Borde väl gå till en salong, men vet ni vad det kostar?

Resultat av detta experiment dyker upp på bradpittsarmpit. Ja, här alltså.

söndag 29 mars 2015

A new low (just det där med leksaken som var blöt)

I dag pussade jag en leksak som Ben uppmanade mig att pussa. I samband med detta upptäckte jag att han hade kissat på leksaken.

Annars har jag gjort väldigt många duktiga saker i dag. Är otroligt orolig och spänd (av oklar anledning as per usual) och då hjälper det mig att vara duktig. Så jag sprang en halvmil, tränade mage och armar, gick till sopåtervinningen med glas, plast och papper, lagade sex matlådor, städade stora badrummet, tvättade sextio och fyrtio, vattnade alla blommor och odlingar.

I går var jag i Åmål och plockade upp Bossa. Hon har varit hos mormor och morfar i en vecka och en dag, vilket är rekordlång bortatid. Det var så himla mysigt att hämta hem henne. (Jag vet för övrigt att Åmål inte ligger i Värmland. Min bror har precis flyttat till Åmål och vi sammanstrålade där, alla Hellströms (mitt gamla namn) och två Hellbjörns.)

(Här är för övrigt utsikten från min brors hus. Känns som att det inte gör så mycket att de inte känner någon i Åmål när det är så här fint att sitta hemma och glo.)

lördag 28 mars 2015

Nyläst


Nu har jag läst sista delen i trilogin (Liv till varje pris) och det är så deppigt att det är slut. Slut mellan mig och Maj. Jag får inte veta mer om hur det blir, om Tomas Berglund kommer att överleva hostan, om Maj kommer att fixa relationen till svärdottern och vem ens svärsonen är. Jag vill vet mer! Hur går det? Hur blir det? Eller, jag vet ju egentligen hur det blir. Och fy fan jag vill inte att det ska bli så. Att det slutar med ett gnag om hur det skulle kunna bli.

Avgrunden mellan ansvar och makt. Kristina Sandberg beskriver det bättre än någon annan jag stött på. Ansvar. Ta disken innan den torkar in, planera så att alla har smörgåspaket på utflykten - nej gud nej, inte ska jag med - och se till att allt är blankt och i ordning jämt jämt jämt, man vet aldrig vad som kan hända eller när dörrklockan plingar. Ifrågasätt inte ordningen, för du får bara ångest och du vet inte ens vad ångest är.

Att leva livet fullt ut. Svåraste som finns. Klass, patriarkat, nödtorftigheter. Tack, Kristina Sandberg för att du skrev dessa böcker. Det har förändrat mig.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA

Kyrkbyns vårdcentral gick bet

Är det förresten kanske någon som läser här som känner igen de här utslagen? De verkar inte klia, men de som är i munnen gör ont. Det är lite synd om prickis. Hade varit skönt att kunna hjälpa honom.

Hoppas att... (nä, skoja, klart att jag inte förmår mig att börja hoppas)

Plötsligt händer det:

Den här prickige korven (som inte har svinkoppor utan "något annat" enligt en samlad läkarkår) sov från 19:45 till 07:00 i natt. I sin egen säng. Utan att påkalla min uppmärksamhet en enda gång.

fredag 27 mars 2015

Innehåll i påsen: tulpaner, kokbok och gratislunch

Jag gjorde precis en första-grej. Gick på en grej i egenskap av bloggare. Så pirrigt!

Hinner inte redogöra något längre, för jag måste jobba fem kvartar i timmen innan jag går för dagen i dag, men vill ändå visa tre bilder:

Det var Harrys som hade eventet, för de ska börja med food truck.

Jag och min kollega Maddis gick dit (vilket var enkelt gjort för vi jobbar i samma hus) och provåt. Det var tre rätter: en lax-wrap, en macka med karamelliserad gris av något slag och vegetarisk svampragu samt rågbrödchips med färskostdipp. Och ekologiska gulliga drickor med papperssugrör.

Ibland känner jag att vi måste prata om dessa papperssugrör. De är fina, visst, men det är ju som att stoppa in en torr torr torris i munnen. Rrryys. Plus att de blir ju saggiga jättefort. Ändå köper jag själv papperssugrör ibland, för de är ju som sagt fina. Undrar hur mycket papperssugrörsbranschen har gagnats av att Elsa Billgren började blogga? En del, ändå, va?

Vi fick goodiebags också. Det har jag inte fått sedan jag jobbade på TV3 och gick på olika grejs. Så lyxigt, men samtidigt lite skamligt att ta den där påsen. Roffa åt sig. Varför känns det så?

Sammanfattningsvis så var det kul att gå på en sak i egenskap av att ha en blogg.

Det roligaste var att Josefine var där och hon föreslog en öl någon dag.

Det godaste var att de, alltså Harrys Food truck, kommer att servera mat i BRETZEL. Bretzel är mitt favoritbröd och favoritsnacks och jag har så många gånger önskat mig ett bretzelstånd i Göteborg. Likt de som finns överallt i Tyskland. Nybakade bretzels med stora saltkorn, kanske lite smör. Mmm. Och nu ska alltså göra mat och omsluta maten med bretzels. GENIER. Jag smakade och det var väldigt gott.

onsdag 25 mars 2015

Visste inte ens att den koppan fanns

Här går jag omkring med yviga funderingar och insikter om att inte vara ung och lovande längre och så kommer jag hem till Ben som har fått svinkoppor. Det är hemskt synd om honom, för de som sitter i munnen verkar svida. Men här kan jag göra nytta, här behövs jag. Med mitt lilla ynk. Det är det enda som spelar roll just nu och det är en slags trygghet.

Kan mitt huvud hålla käften ibland, tack, jag måste ju jobba också

Det är något med det här året. 2015. Det är tio år sedan jag slutade plugga på universitetet och började jobba på riktigt. Tio år sedan jag fyllde 25 och drog till Stockholm och flyttade in hos min kusin på Åsögatan och sedan till en möglig rivningslägenhet på Lilla Essingen och vidare till svartkontraktet vid Zinkensdamm. Jag hör Måns Zelmerlöw på P3 och tänker på att det är tio år sedan han var med i Idol och jag, i egenskap av Idolreporter för Expressen, träffade honom varje torsdag på genrepet och hur jag tyckte att han var så rolig. Jag minns hur ängslig jag var på Expressen. Jag delade skrivbord med Quetzala Blanco och hon älskade Harry Potter och var så snäll och föreslog öl på Riche och vi fyllde år på samma dag, men jag förstod ju redan då att hon var i en helt annat liga än jag. Hon visste något som jag inte visste.

Alla visste något jag inte visste. Inklusive min dåvarande närmsta människa som försvann iväg och gör så himla spännande saker i dag. Gud Henrik, vad jag saknar dig ibland. Och vad ledsen jag är när jag tänker på dig just exakt nu. Jag har fortfarande ångest ibland, men jag är bättre på att hantera det nu, kan du orka med mig nu? Kan jag betyda något för dig igen? Betydde jag något för dig då? Nämen så kan jag ju inte tänka. Eller så vill jag inte tänka.

Jag vill veta vad som betyder något, vad som egentligen betyder något. Inte för andra, men för mig. Eller är det vad som betyder något för andra det som är viktigast för mig?

Prestationer ska ju inte räknas så högt, håller jag på att lära mig. Inte om man vill ha inre frid. Men är inte allt prestationer? Är inte saker man säger prestationer, på något vis? Att gå upp och göra pannkakor till mina barn, är det en prestation eller är det något jag ... är?

Jag ångrar inte hur det blev. Verkligen inte. Men jag kan inte släppa hur det kunde ha blivit. Sliding doors. Gud, det tjänar ju ingenting till att tänka på. Älta. Men hur gör jag för att låta bli. Jag behöver inte lära mig att "vara här och nu". Men jag skulle hellre få vara åtminstone "sedan" än i "tänk om".

tisdag 24 mars 2015

Nyläst

Ni vet när man inte läser en bok utan drabbas av den? Så är det för mig med trilogin om Maj Berglund och hennes strävsamma liv med maken som hon bara "blev" med eftersom hon blev gravid och livet som också liksom bara blev. Med 40- och 50-talets husmodersideal som får henne att tro att det är helt normalt att servera "doppa" tre gånger om dagen och baka minst två-tre-fyra gånger i veckan och tvätta lampor och tak och mangla allt, till och med underkläder, och alltid ha ångest för nästa bjudning och hur den inkokta laxen serveras bäst och om klosetten är blank om det kommer oväntat besök och och och. Den konstanta ängsligheten för att leva upp till idealet om hur kvinnan och hemmet ska vara och hur liksom allt ska vara. Och så den pockande känslan av att det kanske inte riktigt är ... bra ändå. Det kanske finns något mer? Nej tyst nu Maj, se till att få disken bortgjord!

Jag älskar hur Kristina Sandberg använder berättarrösten som bara kommer in någon gång ibland och säger en sådan sak som "Nej tyst nu Maj, se till att få disken bortgjord!" när Maj råkar tänka en tanke som är lite för jobbig eller lite för på riktigt. Som vännen Vera som vill skaffa sig intressen utanför hemmet och kanske till och med utbilda sig till sjukgymnast. Kan man verkligen ...? Nej, Maj, nu blankar du av diskbänken och förresten ska väl barnen ha doppa när de kommer från skolan!

Åh vad jag vill ta Maj med båda händerna runt hennes ängsliga spända kropp och berätta att det är ångest hon lider av.

Den där yrseln och hjärtklappningen och svårigheten att sitta still och knappt ens våga känna efter ... det är ångest. Ångest över hur det blev, att "det här är vad som blev", att det kanske finns mer, men "inte ska väl jag", ångest över att maken när som helst kan börja dricka igen, få ett återfall, ångest över att han inte pratar med henne, att han inte berättar vad han läser i sina tidningar om kriget som närmar sig eller redan är här, ångest över att hon inte vet hur ekonomin ser ut eller hur firman går och inte vågar hon fråga eller lägga sig i, ångest över att vara inlåst i fängelset att vara kvinna och inte ens veta eller kunna tänka tanken att det kan vara på ett annat sätt.

Ångest över att barnen inte behöver henne lika mycket längre och tankarna som kommer när hela våningen är grundligt städad, rum för rum, och tvätten manglad och bortvikt och brödskåpet fullt av nybakat och blomvattnet utbytt. De där tankarna. Nej, Maj skärp sig, här kan du inte sitta!

Den där kritiska blicken. Att det alltid finns något att fixa, städa, det är bäst att gardera sig och få det bortgjort. Och känslan av att detta är vad som blev och varför är du inte glad då, du som fick så mycket. Den där kritiska blicken. Den där känslan av att inte leva fullt ut som man måste trycka-trycka-trycka ner.

Nej, alltid finns det något att städa.

Je suis Maj Berglund.

Läs den här boken:

JA   NJA   NEJ

söndag 22 mars 2015

Hej bloggen

Jag var på mitt livs första KBT-besök i fredags. Vi pratade mest om varför jag var där och hur min ångest brukar funka. Jag ska träffa henne en gång till och sedan ska hon berätta för mig om hon tror att hon kan hjälpa mig eller inte. Jag hoppas så mycket att hon tror att hon kan det, för jag fick så bra känsla för henne. Jag vill liksom träffa henne och prata om böcker om inte annat. Kändes så bra. Undrar om hon fick samma känsla om/av mig? Det där kan driva mig till vansinne, hur jag uppfattas och hur olika två personer kan uppleva samma situation.

I alla fall så fick jag hemläxa till nästa träff. Om jag orkar ska jag läsa en bok och så ska jag skriva några rader om de olika bitarna i min "livskompass". Vad jag tycker är viktigt under olika rubriker som jobb, vänskap, intima relationer, barnen, samhällsvarelsen osv. Och sedan betygsätta hur väl jag lever upp till vad jag tycker är viktigt. Hon tror att det finns en viss diskrepans mellan mina värderingar och hur jag lever. Jag tror att hon är en smart och inkännande person.

Jag ska ta itu med den här livskompassen snart. Men det är lite jobbigt att rannsaka sig. Jobbigt, men säkert bra.

Tills vidare lever jag och Nils som enbarnsföräldrar. Bossa är på semester i Värmland, så vi är själva med Ben. Det är så konstigt. Men också fint. Vi vet ju att Bossa har the time of her life och det är kul att upptäcka massa saker med Ben som vi kanske missar annars. Han är till exempel både roligare och mysigare än vad vi visste.

måndag 16 mars 2015

Bloggutmaning om föräldraskap

Jag har blivit utmanad (uppmuntrad?) av Schmarro att fylla i en lista om föräldraskap. Här kommer den:

Var det som du trodde att det skulle bli förälder?
Jag minns knappt vad jag trodde. Var jag så förnuftig att jag försökte "gå in i det" utan att tro så mycket? Säkert inte. Men jag tror inte att jag trodde att det skulle bli så illa ställt med sömnen. Eller hur vi skulle reagera på så lite sömn. Eller att sömnen skulle bli så svår att komma till rätta med ens de gånger man skulle komma att få chansen att sova. Att sömnen skulle bli som ens fiende och oåtkomliga bästis på samma gång. Att allt i livet skulle påverkas så mycket av sömn och sovtider och tid över lag. Hur det skulle jagas efter tid, eller hur tid skulle slås ihjäl. Hur tid kunde se så olika ut en ensamdag med barn respektive en ensamkväll för sig själv. 

Var det något som hände eller som du kände som du inte hade räknat med?
Jag hade nog inte räknat med att tappa bort mig själv så fullständigt. Samtidigt som jag inte räknat med hur mycket livsmening som skulle komma med barnen. Samt hur de två känslorna kunde rymmas på samma gång. 

Var det något som inte hände?
Sömnen hände inte. 

Bästa bebisprylen att ha hemma?
Babysitter, Bumbo och olika varianter av bärsele (Babybjörn till Bo och Ergobaby till Ben) har varit helt oumbärligt. Ett sådant där mått där man kan förvara färdiguppmätta doser av välling- eller mjölkpulver samt termos för hett vatten har spelat oväntat viktig roll. Och så iPad då. Jag tillber iPadden. Också bra grej (som många verkar tycka är helt onödig): speciell blöjhink med sådana där jävulskt dyra påsar. Det gör enorm skillnad på doften i badrummet. 

Mest onödiga bebisprylen då?
Hoppgunga

Hade du bestämt dig för hur du skulle göra med en viss grej för att sen ändra dig när bebis kom?
Ja, jag kan leka "jag skulle aldrig"-leken. Här är några saker vi aldrig skulle:
- Ta med barnen till McDonals eller liknande (det är ungefär den enda typen av restaurang vi dristar oss till att besöka med barnen nu)
- Ge barnen socker innan de fyllt cirka två (HAHAHAHAHAHAHA)
- Skrika och tappa humöret på barnen (ROFL)
- Ge barnen massa plastiga skitleksaker (ujujuj)

Vad önskar du att någon hade berättat för dig innan?
Hur det kan bli i könet efter förlossning och att det är bra att köpa hem Microlax. 

Vad stör dig mest hos andra föräldrar?
Härmar dig här, Schmarro, men: skryt om barnen. Helst förtäckt sådan. Eller föräldrar som inte låter sina barn vara som de själva vill vara. "Jamen prova nu, alla andra vågar ju åka" eller "var nu inte så blyg, kom igen" etc. Samt: föräldrar som låter barnen vara dumma och elaka med motiveringen att barnet ska få vara precis som det vill. Regeln om att barn ska få vara precis som de vill gäller bara om det de vill vara är snällt. 

Vad tror du andra föräldrar stör sig mest på hos dig?
Att vi döpte vår dotter till Bo, att vi säger hen om andra barn, att Ben har klänning ibland, att vi inte klipper håret på Ben. 

söndag 15 mars 2015

Satan vad det ska sovas med start i september

Att träffa ett medium var speciellt. Jag är egentligen en ängslig non-believer som tänker "men du, din kokosnöt", när folk pratar om till exempel feng-shui, men nu ville jag verkligen gå in med ett öppet sinne. Jag försökte inte förställa mig (ta av ringarna eller så) för att överlista, utan jag bara slog mig ner och lyssnade.

Och jag fattar att hon är en särskilt perceptiv person som kan läsa av stämningar och liksom fortsätta på de spåren hon får visst gensvar på, från mig, men det var ganska coolt när hon blundade och djupandades och sedan tittade upp och sa "har du alltid varit så duktig" som första grej och sedan nailade min mamma ("din mamma är orolig för allting och det har hon fört över till dig") som en annan tidig grej.

Sedan var det mest som ett samtal, där jag uttryckte att jag ville ha hjälp att hantera min ångest och det gav mig något, det gjorde det. Allt från de konkreta andningsövningarna jag fick, till löftet om att det kommer att bli bra. Jag vet inte hur hon kan se det, eller ens veta det, men det var ändå skönt att höra att hon såg helt säkert att det kommer att bli bra.

Jag fick också veta att Ben kommer att börja sova bra, men att det dröjer ungefär ett halvår. Och att jag nog inte behöver bli sjukskriven, men att Nils borde ta fler nätter än jag, eftersom Ben påverkas så väldigt mycket av mitt mående.

Fick veta massa annat också, men det där med att jag inte ska ta så många nätter kändes extra kittlande. Vi kommer att implementera det genast. Nils ska faktiskt ta alla vardagsnätter framöver (vi delar på nattningar och kvällsvak) och jag ska försöka andas mig till sömns så som hon lärde mig.

Nu hade vi nog gjort så ändå, eftersom detta röviga har hänt: Nils har blivit av med sitt jobb. Jobbet han inte ens haft i två månader. "Arbetsbrist" heter det och det gör mig så arg att de inte kunde förutse lite bättre vad som var på lut i verksamheten. Nils lämnade en fast anställning för det här.

Försöker se det positiva: under uppsägningstiden behöver inte Nils vara så närvarande på jobbet och kan därför ta mer av hemmajobbet, samt alla hämtningar och lämningar och - som nämnt - alla nätter. Och han borde väl kunna få ett nytt jobb snabbt (enligt mediet kommer det att gå väldigt fort, så det är ju lovande)?

Någon här som är i behov av en stabil och snäll person som kan mycket om datorer? Han är databasdesigner på pappret, men kan allt möjligt som har med datta att göra. Rita AutoCAD, Flash, bygga hemsidor och program och lösa alla problem som uppstår med en burk. Jag kan till exempel ingenting om datorer, eftersom jag under 12 år med Nils aldrig har behövt lösa några problem öht. Så fort den inte startar eller om det kommer virus så bara "NIIILS" och så formaterar han om eller fixar vad som behöver fixas.

Any takers? Mejla på nils.hellbjorn@gmail.com. Han kan börja nästan när som helst. Obs: helst i Göteborg.

lördag 14 mars 2015

Tänk om detta löser allting?

Det är med viss genans jag i dag läser igenom gårdagens lets dance-redovisning. Men i bloggtransparensens namn får det vara kvar. Highs and lows.

Nu är jag på väg till en annan "första gång" (lets dance i går var ju en första). Jag ska träffa ett medium. Det hade jag nog inte gissat att jag skulle göra för ett år sedan. Eller för en månad sedan. Men nu vill jag inte stänga dörren till något. Är så himla redo för att låta någon annan läsa mig och lösa mig. Bring it bara.

fredag 13 mars 2015

Sista dansen

FAN! Jag missade vem som åkte ut och så. Dåligt av mig, men var det inte för jävla lång paus?

I allefalle, puss och kram och sov hårt, för ni vet aldrig när ni får bebisar. Näää sa jag det där?

Jag kan coacha

Nej fy fan vad taskigt sagt. Klart att jag inte hatar, Men jag fattar inte hur han inte blivit mer medveten efter alla dessa år. Det är vad jag undrar. Jag tycker att det är så konstigt (having met him and his wife).

...

Jag hatar David Hellenius.

Jag tänker ta upp dessa orättvisor:

Nu vet jag ju inte vilka alla är, men GUD VAD LAMA ALLA ÄR. Har man chansen att säga något inför fölket så får man väl ta den ELLER?

Det måste ju vara uttänkt

Vilken lång paus det är ändå. Som en indikation till folkhemmet att alla ska bry sig om sport.

Tipz

Gud vad jag skulle vilja se en kvinna i byxa nästa let's dance. Skulle inte det göra succé? Byxtrikå. Enkelt grepp för affekt.

Höh?

Nu tyckte Tony att Jenny förvandlades till en burlesk bordellmamma. Det var mycket mer än observation än en analys från min sida, men jag kommer inte på något att säga.

Heja Jenny, rädda Sverige!

Nu är det snart Jenny Strömstedts tur. Och jag har blivit så engagerad! Tänk vad fort det går. I alla fall: hoppas så mycket på Jenny nu. Hon kommer väl att kunna skjuta ner alla frågor med något skarpt?

Listen up Carola

Just in: rumba gör dig STRAIGHT.

Side note

Åh vad jag önskar att det kunde vara en kvinnoröst som sa det där "Deeeermot Cleminger" osv innan de utdelar poängen. Men lex: In a world så är det väl highly unlikely.

Att: David Hellenius

AMEN SLUTA SKÄMTA OM ATT DET SKA RYCKAS I OLIKA DELAR.

Så skönt om en killes heta temperament fick stanna där. Där bak.

Ingemar har visst ett "hett temperament som ligger där bak". Så himla trist att fredagsunderhållningen vill att det ska släppas fram.

Introducing: Rumba-Mary

Amen nu är det Nanne. Jag gillar Nanne. Nanne ska tydligen "lägga in allt som har med livet att göra, det där stressiga med att ta hand om barn och göra karriär" och lägga in det i RUMBA-NANNE. Fan vad fint. Kanske är det som är lösningen på allt?

NO YOU DIDN'T

Nu sa Jessica Almenäs att "hon skrek som en liten tjej här bak".

Alltså vad ÄR det här? Är detta anledningen till att min far tycker att "feminism inte behövs"? Att detta är helt normal fredagsunderhållning?

Jag har aldrig varit så spänd framför en teveapparat.

Kommer ihåg när jag jobbade på TV3 och det ingick i arbetsuppgifterna att läsa kvällstidningarna. Då hade det inte varit så här.

Åh gud vad jag har svårt att se vem som är kändisen i paren. JAG har inte hängt med i min samtid.

Så mycket nu

Oj, vad David Hellenius skojar med att folk i programmet inte kan prata svenska så bra. Är det någon slags ironi jag inte fattar, eller har han inte hängt med i sin samtid?

Och vilket plagg framhäver det glansiga?

Okej, Marie Serneholt har fått kritik för att hon inte oljar upp sina höfter tillräckligt. Jag visste inte att det var något man kunde göra med sina höfter!!! Men de måste berätta mer. Ska hon (jag) äta mer olja och i så fall vilken då? Olivolja ska ju vara bra. Eller ska man smörja dem?

Är detta på riktigt eller filmar någon mig för att se hur jag reagerar på skojet?

Åh herregud, jag tittar för första gången i livet på Let's Dance och undrar om jag hörde rätt. Sa Tony Irving precis att "du slängde henne som en liten trasa, som en riktig liten käring, så det var bra!" och så applåderade alla?

Ska jag kanske livekommentera detta?

torsdag 12 mars 2015

Jag tror att jag måste prata med någon

Vad trött jag blev att att hälla ut mig inför rehab-handledaren. Men vad bra det var.

Jag fick fylla i en grej som visar att jag har ångest, men inte är deprimerad. Så det är ju lovande?

Hon sa att det nog lät som att jag kunde behöva sjukskrivas. Om jag vill. Men det måste en läkare fatta beslut om, så jag får vända mig till vårdcentralen. Vilket jag har gjort, via en e-tjänst (orkade inte prata med fler i dag). Ska även få kolla det fysiska, så att det inte är någon brist i mig eller fel på min sköldkörtel.

Och så ska jag få träffa en kbt-psykolog. Det ser jag fram emot. Att få verktyg. Jag sa att jag ville främst ha verktyg för att inte trilla ner i den djupaste ångesten när jag känner att den är på väg. Samt få veta hur jag ska hantera den ständiga kampen i hemmet. Ni vet, att känna att det är ojämställt hemma, men inte kunna strunta i att ta hand om allt, utan göra mycket mer än den andra och sedan bli bitter över det. Att antingen hitta en lösning som känns jämställd eller att lära sig att bli av med den kritiska blicken. Lovar att berätta allt om jag får en lösning.

Jag mejlade min chef också, och berättade om vad som hänt och vad som kanske komma skall och han reagerade på ett sätt som gjorde mig glad.

Dessutom: invigde mitt nya gymkort i dag. Det bar emot att gå till gymmet (nya Friskis i Kvillebäcken), för jag kan visst inte hantera nya situationer så bra just nu. Hur går man in? Var finns omklädningsrummen? Hur funkar maskinerna?

Men det gick väldigt bra. Jag använde iofs bara löpbandet, men jag orkade en halvmil och ramlade inte och behövde inte prata med någon.

Nu ska jag kolla på Familjen Annorlunda. Eller sova.

tisdag 10 mars 2015

Hädanefter

Nu har jag ringt företagshälsovården och fått en rehab-vägledare. Ska träffa henne i övermorgon redan.

Tack för att ni sa det där om att jag ska skärpa mig och inte bli en martyr och att jag måste ta hand om mig själv för mina barns skull. Det känns bra att jag har ringt (även om jag givetvis började gråta). Det känns bra att få träffa ett proffs.  

Inte lika mycket tack för det där om att jag kan dö om jag inte gör något snart. Jag har redan världsmycket dödsångest och nu kan jag inte sova för att jag tycker att trycket över bröstet har flyttat sig till över hjärtat. 

Men ändå, mest tack. Jag ska ta hand om mig. Jag ska lägga mig i tid för dig, jag ska gå i terapi för dig.

måndag 9 mars 2015

Nej, nu får det gärna bli fredag klockan 16:30 igen va

Klockan 4:30 i morse sjukanmälde jag mig. I mitt huvud alltså. "Det här kommer fan inte att gå", tänkte huvudet och började göra planer för att gå hem efter lämning på förskolan och ramla ner i sängen och inte ställa en klocka eller ens ha koll på mobilen utan bara vila tills kroppen inte vill ha mer vila.

Ja, det var en sådan där vider-natt med Ben. Han bara skrek och skrek och sa "AJ" flera gånger, så han fick Alvedon (eller om det var Ipren, det var mörkt i rummet) och jag bar och bar och gjorde välling och tröstade, men det var så svårt att trösta.

Helvete vad värdelöst det är att inte kunna trösta sin unge.

Just nu kan jag inte trösta någon, verkar det som. På natten är det Ben och på dagen Bo. I en vecka nu har hon gråtit över att hon måste gå till förskolan. Hon som alltid har älskat förskolan vill plötsligt inte gå dit. Hon vill inte berätta mer än att det beror på "att hon saknar mamma och pappa" hur vi än försöker lirka och fråga på olika sätt. Vi misstänkte först att någon sagt något om hennes nya frisyr, men det verkar inte vara så. Och pedagogerna kan inte heller komma på vad det kan vara, men hon är ledsen hela dagarna på förskolan också. Inte bara vid lämning.

Fan vad fel det känns att lämna henne på ett ställe där hon inte vill vara. I morse (jag brukar inte lämna, men hon ville att jag skulle göra det i dag) skakade hon av gråt när jag gick därifrån. "Jag vill ju vara med dig, mamma". Jo, jag vill vara med dig också, men…

Nämen, hemskolning, kanske? Eller bli dagmamma? Det här funkar ju inte.

Vår närmsta plan är att jag ska stanna kvar en halv eller hel dag efter lämning och se själv hur hon har det. Och så ska hon få åka till Halmstad och bo hos farmor och farfar några dagar och sedan till Värmland och bo hos mormor och morfar. Jag hoppas att det inte gör det hela värre, att hon blir ännu mer avigt inställd till förskolan när hon får komma bort en stund. Fast det känns inte som att det kan bli så mycket värre.



Ijallefall. Jag sjukanmälde mig aldrig. Efter tre koppar kaffe kändes det helt okej.

För övrigt så blir jag helt varm av omsorgen i kommentarerna. Att jag måste tänka på min hälsa och sjukskriva mig NU och så.

Jag kanske borde det. Men jag tror inte att det behövs. Hade jag haft ansvar för människors liv så hade jag sjukskrivit mig för länge sedan, eftersom jag är så skör och disträ. Hade jag till exempel jobbat i hemtjänsten, som lärare eller läkare så hade detta inte fungerat.

Men nu är jag ju liksom copywriter på en reklambyrå. Jag räddar inga liv här och jag kan dra på mig ett par hörlurar och stänga in mig i ett rum och nästan undvika att prata med folk på en hel dag om jag vill. Det går bra att gråta på jobbet också och jag är omgiven av kollegor som är vänner som tar hand om mig.

söndag 8 mars 2015

Dagen i bilder

Egentligen är det här en "gårdagen i bilder", men klockan blev mycket så nu blir det så här. 

Dagen började helt otroligt, med att Bubba väckte mig strax efter sju och jag kände mig utsövd. Jag la mig förnuftigtsamt halv elva i går och Ben sov så himla super, för att vara han, så jag är så jädra nöjd med mina  ungefär sju upphackade timmar. Jättenöjd! Så pass nöjd att vi åt pannkakor till frukost. (Obs, låt er ej luras av klockan, den var inte fem över kvart i nio när vi åt frukost, Bossa har ställt om den.)

Ben hatade dock pannkakorna, så han fick "allt möjligt annat" att äta.

Så här ser det ut när mamman prioriterat att få dricka kaffe och läsa DN i lugn och ro medan barnet fått gå loss på pannkakstillbehören. Som sylt. 

Efter frukost, tandborstning och klädbyte fick barnen varsin skärm så att jag kunde städa köket och toan på nedervåningen och alla golv. 

Sedan lekte vi på Bens rum. 

Kanske körde vi tåg på väggen för att pappan skulle vakna i rummet bredvid, kanske gjorde vi det bara för att det var kul. 

Pappan vaknade i alla fall. Och klockan elva var det lunch. Det är då de äter lunch på förskolan och vi försöker hålla samma tidsschema. 

Efter lunch nattade jag Ben och Nils och Bo försvann ut för att köpa lördagsgodis. Medan Ben sov hann jag hänga en tvätt, slänga in en ny, duscha och tvätta köksgolvet. Och jag hade tid över till att läsa DN! Härlig stund

Efter en dryg timmes sömn väckte jag Ben och så satte sig hela familjen Hellbjörn i en hyrbil. 

Vi åkte till Plantagen i Askim och handlade fröer med mera. Är mycket mer sugen på att odla i år än förra året. Tänker bara köra på säkra kort i år. Som bönor. 

I Askim fanns även ett lekhus, där man kunde studsa en stund. 

Samt klättra. 

Därefter gjorde vi det JÄTTETRÅKIGA (enligt barnen) att handla på stort köpcentrum.

Men barnen slutade vara kränkta när vi kom hem igen, för då var Katten och Joakim och hundarna hos oss. Här är Ceasar och ett märgben. 

Vi åt thaimat och eldade brasa och spelade kort och hade det fint. Bra dag, bra med helg. 


fredag 6 mars 2015

Nyläst

Eftersom bokläsning är en av mina topp tre grejer mot ångest så läser jag extra mycket nu. Nu när det är mycket ångest.

Den här boken, Eleanor and Park av Rainbow Rowell, läste jag från pärm till pärm på ett dygn (alltså inte som att jag läste i 24 timmar, kanske mer sju, jag gjorde ju annat också under dygnet). Anledning: karaktärsuppbyggnaden är SMASHING. Handlingen är classic lovestory över klassgränserna kryddad med en lurig sidohistoria om vad som egentligen hänt den ena av huvudkaraktärerna och hennes familj.

Det är väl den där sidohistorien som ska vara drivande och skapa en känsla av att det kanske eller kanske inte kommer att gå vägen för dem. Men jag läste inte så mycket för att få veta vad som skulle hända. Jag kunde inte lägga den ifrån mig för att karaktärerna i boken blev så verkliga.

Vad jag tyckte om boken, helt kort: 

Jag tyckte mycket om den. Den var väldigt John Green-ig (på ett bra sätt) (det kanske inte finns ett dåligt sätt).

Läs den här boken: 

JA   NEJ   NJA

torsdag 5 mars 2015

Nyläst

Efter flera mediokra läsupplevelser har jag längtat efter en riktigt bra bok. Och som det gav resultat, den där längtan. I form av den här: första delen i trilogin om Maj i Örnsköldsvik på 30- (och säkert senare 40-)talet.

En av blurbarna på boken (kan det ha varit från Bokhora?) säger att hon som läst den antingen behöver riktigt bra handling eller riktigt bra språk (form?) för att gilla en bok. Och att hon här får båda.

Och så är det ju. Den här boken är skriven på ett näsan maniskt sätt, med en berättarröst som ömsom beskriver – i oerhört långa meningar – vad som sker inne i Majs hjärna, ömsom kommer in som en redaktör (och visst vore det bäst för dramaturgin om det var något fel på barnet typ) och ömsom hoppar fram till nutid, där Maj gömmer undan sin sherry för hemtjänsten.

Och jag vet att jag går emot mig själv nu, eftersom jag efter att ha läst Älskaren kom fram till att jag inte gillar böcker där det hoppas i tid och berättarperspektiv, men jag ÄLSKAR det här. Sättet hon skriver på, hur man riktigt befinner sig i den rymliga tvårumsvåningen som är så flottig och inrökt efter att hennes man smygsöp i den under hela sommaren medan Maj var på lantstället med hans släkt och blankade diskbänkar och pudrade klenäter med florsocker.

Jag riktigt känner Majs ångest över allt som måste tas tag i, men barnet som bara skriker och var ska man ställa ifrån sig en nyfödd bebis ens, när man ska såpa golv och dammtorka lampkronan?

Nu är det ju två böcker till i den här trilogin, men jag känner redan att det här inte kommer att bli bra. Denna spiral av bitterhet och ångest över att vara en kvinna och ha den lott en har. Åh! Den lilla världen som är så avhängd av makens humör och goda vilja. Dessa kedjor och krav och obetydligheten i att inte vara man. Att passa in i en ny släkt, där det alltid har funnit gott om pengar, men också alldeles för gott om rusdrycker och skamkänslor och "lägga locket på".

Vad jag tyckte om boken, helt kort: Älskade den. Jag kommer att läsa del två så fort den kommer in till Pocket Shop.

Läs den här boken:

JA    NEJ     NJA

Det är bästa att jag är helt tyst i dag, inte pratar med någon

Antal gånger Ben väckte mig mellan 23:00 och 5:00: fyra.
Antal gånger Ben inte ville somna om på grund av hosta: en.
Antal gånger katten väckte mig: en (han ville ha mat, men han hade mat i sin skål så jag kastade ut honom)
Tid då Ben hade sovit färdigt och ville gå upp: klockan fem.
Tid då jag lämnade sängen efter att ha mutat Ben med Radioapan på telefonen: strax efter sex. (Nils var inte så nöjd över att behöva gå upp och ta över.)

I morse blev jag livrädd av att en port öppnades där jag gick på väg från Brunnsparken till jobbet och det där trycket över bröstet som jag känner igen som ångest vill inte släppa. Jag skulle kunna gå på audition för en sorgsam film nu, för jag kan börja gråta precis när som helst.

I alla fall: min första tanke på morgonen var att vi måste göra oss av med katten. Jag orkar inte ha ansvar för fler liv eller fler moment som väcker mig på natten.

Tur ändå, att jag tänkte så och inte att jag måste göra mig av med ett barn eller så.

onsdag 4 mars 2015

När ska han vakna? Hur många timmar får jag? Hur kommer jag att vara i morgon på jobbet?

Jag gick upp fem i morse för att hinna med tåget till Stockholm och kom hem från jobbdagen alldeles nyss och i natt ska jag sova med Ben och sedan ringer klockan strax efter sex. Jag har lite svårt för att inte grina för jag är så trött och känner mig uppgiven, men jag har i alla fall köpt en fin present till Bo. Hennes första motorsåg, åh.

tisdag 3 mars 2015

En studie i en kvinnas psyke vid sömnbrist

Mmmpf, jag hade nästan börjat vänja mig vid de bra nätterna (tre-fyra uppvak per natt) med Ben när han drämde in en riktigt vidrig stund.

Efter en skrik- och panikig nattning sov han bra mellan 19:30 och 21, ungefär. Sedan började han hosta och höll på med den i ett par timmar - hosta, vakna, ledsen, hosta, vakna, ledsen - varför jag gick och la mig "för det var lika bra att vara beredd". Mellan midnatt och 03:30 fick jag kanske … två timmars upphackad sömn och sedan: jättevaket barn. Superorolig och pigg och varken välling, sång, ny blöja eller ja, ni vet, allt det där man gör, hjälpte.

Somnade väl om vid 5-rycket och 6:30 ringde klockan.

Nu är jag på jobbet och har nära till tårarna, som jag alltid har när jag inte sovit, och funderar på om jag behöver köpa något nytt till mig själv, säga upp mig och börja plugga, flytta någon annanstans eller lägga om min personlighet och se vad som händer. Sådär som jag gör när jag inte fått sova. Drastiska tankar hit och dit.

Främst funderar jag på när min nästa sömnlucka eller chans till vila kommer. I natt ska jag få sova med Bo,  och det är ju bra, men jag ska till Stockholm snortidigt i morgon och behöver gå upp runt klockan 5. Sedan kommer jag att vara helt paj i morgon kväll och då är det Ben-natt igen, hjälp. Men på torsdag kväll. Då kan jag lägga mig tidigt och förhoppningsvis få sova en hel natt. Och sedan, på lördag, då har jag en sovmorgon att se fram emot dagen därpå. Det är inte jättelångt dit. Och jag kanske kan sova på tåget i morgon?

Så låter det i mitt huvud. Samtidigt är det en annan röst som hela tiden maler där bakom om att jag borde (och vill) höra av mig till Liselott, Jessica, Anton, Johanna, Sara och min bror och alla andra jag hör av mig alldeles för sällan till. Och så var det det där med våra garderober som är helt vansinnigt stökiga och vi borde verkligen rensa ut dem och ta reda på hur vi ligger till med kläder till barnen inför kommande säsong. Och förresten, borde jag inte skapa något eget snart, skriva något längre?

Ja, så vi har sömnluckeletandet och rösten med alla borden och jag är så trött på mig själv. Att det här är vad jag är och att det här är vad det blev. Alltså jag vet på ett intelligent plan att "det här är vad det blev" inte behöver betyda att det alltid kommer att vara så här, men det KÄNNS så nu, snyft.

söndag 1 mars 2015

Väl investerade 400 kronor

Förutom vid ett par tillfällen då det absolut inte gått att reda ut Bossas hår med kam eller borste, så att vi fått ta till sax, har vi knappt klippt Bossas hår under de fyra och ett halvt år hon funnits med oss.

Hennes hår har varit så stor del av hennes yttre. Vilda trollis. Ett så tydligt signalement.


Det har varit så fint att kunna sätta upp allt i en tofs mitt på huvudet. Eller lavja Falcon crest-dam med massa sass och vavavooom.

Men nu har hon pratat rätt länge om att hon har velat klippa bort allt och ha kort hår. Mest för att slippa de jobba kamningarna, men också för att hon har gillat tanken på kort hår tror jag.


Så det är klart att hon skulle få klippa sig. Och det har vi gjort nu. Hos riktig frisör med hårtvätt och massagestol.

Hon tyckte att det var så spännande och frisören, som nog var lite nervös för att göra första klippet i det till rumpan-långa håret, sa att "okej, nu klipper jag då, känns det okej, för det kan kännas lite läskigt första gången och det blir ju en stor förändring?". Bo bara: "men jag tycker inte alls att det känns läskigt och vet ni, hår växer faktiskt ut igen, det växer hela tiden". Så förnuftig person.

Blev fönad og.

Till en riktig hjälmfrisyr. Saknar min gamla hjälmfrippa nu.

Så nu ser hon ut så här. Bossa Skorpan Lejonhjärta.