torsdag 26 februari 2015

Something's gotta give

Min första läggning av Ben på cirka tre veckor gick väl sådär. Han skrek som torterade jag honom när jag försökte ge honom välling och sedan var det Skrikande spända räkan en stund. Sedan hålla, vyssja, bära och sjunga. Jävlar vad han kämpade emot. Och vad stark han börjar bli. Men till slut vann sömnen. Den gör ju oftast det. Tror att det tog 45 minuter, så värre har man ju varit med om.

Nu tittar jag på Familjen annorlunda och får perspektiv.

Men hörrni tack alla för de fina och konstruktiva kommentarerna under mitt psykosbloggande i går.

I dag är jag inte så ledsen eller full av ångest. Mest trött och matt. Jag vet inte hur vi ska komma runt våra problem, men vi kan i alla fall prata om det med varandra. Ibland.

Jag inser också, som någon sa, att mitt behov av ordning och reda har att göra med min ångest. Kaos på insidan kräver prydligt utanpå. Men jag tycker också att en annan (anonym) kommentar satte fingret på någonting:

(...) Istället för att vara arg och sur på den jag älskar och lever med, är jag snarare sur på de som fostrat mig till ett behov av ordning och reda, städat och fint. Han noterar knappt att jag slutat plocka och torka, alltså finns det människor som inte har det behovet av ordning. Varför har då jag fått inpräntat sedan barnsben att det ska vara rent, fint och ordnat? (Typ "nu när ni köpt hus så måste ni ta hand om det") Jag orkar inte det!  (...)

Jag känner likadant. Jag hatar att jag har så stort behov av att fixa, ordna, planera, tänka två steg framåt (aha, ska vi ha gäster, då måste vi tvätta lakan och vem fixar inhandlingen, men vänta - har Ben regnkläder som passar, herregud - vad ska vi göra i sommar och förresten fyller inte din mamma år snart, vad ska hon få av oss?) medan Nils är så himla "det löööser sig",

Vad är det för jävla nedärvt beteende som gör mig till den nervöst lagda "allt kan gå åt helvete när som helst om vi inte garderar oss och planerar och ordnar"-personen?

Det jag säger nu är inte baserat på mer än en känsla samt alla samtal om saken som jag varit inblandad i och det är att den här oroliga, fixande, "familjens projektledare"-rollen mycket oftare innehas av kvinnan i en heterorelation än av mannen. Det där att göra hemmet till ett hem och inte bara en plats där man förvarar slänger sina saker.

Det som däremot är statistiskt belagt är att kvinnor gör mycket mer hushållsarbete än män.

Fan vad jag hatar det och att jag i högsta grad är en del av det. Men det finns ju inget biologiskt som säger att det ska vara så här. Det är ju gamla nedärvda jävla beteenden. Vad man ser och märker när man växer upp blir som ett helt naturligt sätt att fortsätta vara på (strukturer, doh) och det har hittills alltid varit kvinnan som har förlorat SÅ ALLA MED BARN OCH EN PARTNER SOM ÄR ETT SNOPPDJUR - UNITE. Om jag så måste leva i en halvmetersdjupt träck så får inte detta fortgå. Ska jag ha en enda mening med livet så är det att inte passa vidare detta hemska till Ben och Bo.

Så. Nu ska jag pigga upp mig med att boka en Berlinresa. Det klår ett rent hem i ångest-relief det.

onsdag 25 februari 2015

Great expectations

Och nu sitter jag på bio själv för första gången, om jag inte räknar en förhandsfilm jag såg när jag var journalist för ett decennium sedan, och känner en dov mullrande ångest för allt jag känt i dag.

Fick tulpaner och fina ord av Nils och jag skäms för allt jag skrivit. Men det är så svårt ibland. Vem har tolkningsföreträde? Jag vet att det är den som känner sig kränkt som har det. Men när det gäller hur vi ska ha det hemma? Det känns som att vi båda blir kränkta hela tiden. Det gör det så svårt.

Snart börjar filmen. Har så höga förväntningar. Vilket är dumt, för det är ju förväntningarna som ställer till det jämt.

Livebloggar mina känslor

Nämen nu har vi det gott. Fika, nöjda små, lugn stund. Och så bio för mig att se fram emot. Cirkeln. SOM jag längtat efter att få se den. Hoppas att Nils kan lägga båda barnen. Jaja, det får gå.

Livet ändå. Vad det svänger. Fast mest är det samma just nu. Jag tänker att 35 blir min myndighetsdag (precis som för K Svensson, ni som lyssnar på Crazy town). Det är då det kommer att börja bli. Det verkar ju gå i femårscykler för mig.

20-25: testa alla gränser som finns, plugga olika saker, fundera på vad jag ska bli och kanske lite söka efter med vem som det ska bli, få ihop en examen.
25-30: börja jobba, förlova sig, flytta mellan Sthlm och Gbg, bestämma sig för Gbg, gifta sig, bli gravid, skaffa bostadsrätt och sådant.
30-35: barn, sömnbrist.
35 och vidare: ?

Miljöombyte

Ja jädrar. Nu har vi tagit oss ut ur huset i alla fall. Känns redan bättre. Men inte så bra att jag orkar lajva lyckliga frun på restaurang efter vårt museibesök, så Nils får ta barnen själv. Medan jag går på bio. Själv. Det blir bra. Allt blir säkert bra.

Here we go again (to the temple of att känna att vi lever i ett ojämställt förhållande fast vi båda är duktiga feminister)

Jag ska visst ha pms enligt mensappen nu, men jag tror inte att det är därför jag har sådan jävla ångest nu. Inte odelat i alla fall. För jag mådde likadant förra onsdagen och jag undrar om vi inte begått ett misstag som låtit mig vara föräldraledig på deltid från och med årsskiftet.

Så här: när Nils skulle tillbaka till jobbet efter sin föräldratjänstgöring sa vi att han skulle jobba 80 procent och jag heltid, för han var mer less på sitt jobb än jag på mitt. Men så fick han en ny tjänst och för att komma in snabbt och fint i nya företaget så bestämde vi oss för att vända på det. Att jag skulle få vara ledig en dag i veckan (onsdagar) medan Nils fick tuffa på med 100 procents jobb. Något som gjorde mig så himla glad, för jag vill jättegärna jobba mindre. Jag tycker att alla överlag ska jobba mindre och att den gängse synen om åtta timmars arbetsdag är förlegad och ett sätt att få samhället att bara tuffa på och aldrig bli bättre, mer jämlikt, jämställt och allmänt rättvist.

Men i alla fall. Hittills i år har det varit flera sjuk-onsdagar och onsdagar med besök från den förlängda familjen. Så jag har inte smakat så mycket på de där dagarna ensam med barnen mitt i veckan. Förrän förra veckan och så i dag.

Och vad fan. Det skulle ju inte vara så här. Visst? Jag skulle ju hänga med barnen och kanske lära Bo att skriva och upptäcka saker jag inte visste om Ben och och och. I stället bara städar jag. Städar, plockar leksaker/smutsiga kalsonger/ölburkar/intorkade oboyglas/grusiga ytterplagg/tuschpennor utan lock/lego/duplo/klossar, hänger tvätt, lägger in tvätt, tar bort kladd, tar rätt på högar av olika saker som ligger på olika platser, torkar av ytor, plockar bort från ytor, dammsuger, tvättar golv, bäddar rent, bär ut sopor/kompost/återvinning.

Jag blir tokig. Det skulle inte vara så här.

Och varför är det så här? Varför känner jag ett behov av att städa huset så fort jag är i det? Är det för att jag har ett onormalt stort renhetsbehov?

Jag tror inte det. Min mamma muttrade en gång "men nu när ni har köpt ett så fint hus så får ni väl ta hand om det, Maria"  medan hon skrubbade på någon fläck på kaklet i köket.

Så nej, jag tror inte att jag har ett överdrivet renhetsbehov. Det måste inte skina och glänsa. Det kan vara lite fläckigt.

Men jag har alldeles utan tvekan ett större behov av zen i hemmet än vad Nils har. Grejer överallt och kladd och smutsiga badrum ger mig ångest. Så är det bara. Och att städa och göra fint fyller mig med tillfredsställelse. Men lika mycket som jag gillar att ha det någorlunda ordnat runt mig, lika mycket hatar jag att vara den som 1. måste ta rätt på alla andras - inklusive de andra vuxna personerna i huset - skit eller 2. vara den som sätter standarden och sedan "lär upp" min man hur man gör för att upprätthålla den.

Denna jävla rävsax. Och så känslan av att hur bitterheten bara växer och växer och man snart är en fullfjädrad ... snipis? Gud vad jag spänner käkarna jämt nu för tiden. Känslan av att man vill säga till sin man att "du vet väl att även trapporna i ett hus måste dammsugas" eller "det ingår ju liksom i köksstädningen att ta bort den gamla maten ur diskhon och tömma komposthinken också", bara för att snabbt lägga till "och plocka av från köksbordet och torka det och gärna bänkarna också", men det bär emot för man VILL JU INTE VARA DEN och vid det här laget vet man vad man skulle mötas av, för man har varit ihop i hundra år och känner den andre bättre än sig själv (vet inte riktigt vem jag själv är längre) och man orkar inte med att mötas av 1. den defensiva eller 2. den tysta. Den tysta är nästan värst, för den lämnar så mycket utrymme för att tolka in olika eventuella åsikter och tankar och jag har en väldigt livlig fantasi.

Men hur ska man göra dååå? Vi har testat ansvarsområden (funkar dåligt, Nils har låtit bli att dammsuga övervåningen så länge nu att det var dammtussar stora som kattungar i sovrummen och jag sa till förra veckan, men det hände inget och jag säger inte till en gång till - jag gör det bara inte - så jag dammsög, med barnen runt benen, och skickade visst ändå ett surt meddelande sedan och jag har fortfarande ångest, så det verkar som att vi inte har någon vinnare här). Vi har också testat städschema (rasade snabbt som ett korthus) och nu vet jag bara inte.

Så här kanske? Jag får ut ungefär 5 000 mindre efter skatt i månaden nu när jag jobbar 80 procent av min heltid. Ska jag kanske gå tillbaka till att jobba 100 procent och lägga en del av de extra pengarna på att en städfirma kommer hit en gång i veckan eller varannan och en del av pengarna på någon slags välgörenhet för att väga upp det borgerliga i att ha städhjälp? Så kan barnen få stimulans på förskolan alla dagar i veckan i stället för att en dag i veckan sitta framför varsin skärm när jag försöker komma ikapp med de eftersatta sysslorna i huset.

Är det en bra idé?

Jag vet inte längre. Jag vet bara att det inte är hållbart det här, för jag vill inte dö i en ångest-förtäckt hjärtattack och vara bitter och jävlig över att jag aldrig umgicks med barnen eller gjorde något utvecklande för mig själv vid sidan av jobbet för att jag städade jämt.

Hjälp?

tisdag 24 februari 2015

Allmänt dravel om läget

Jag glömde berätta hur det gick med Bo och resten av hennes öroninflammation. Men jotack, det gick fint. Det gick bättre och bättre med penicillinet (även om hon var tvungen att få belöning varje gång) och Katten hängde med henne på torsdagen och hon fick följa med mig till jobbet på fredagen och skrek "HEJ DÅ, TREVLIG BAJS" till kontoret när vi lämnade och jag sa "hej då, trevlig helg". Det onda gick över fort och nu mår hon prima. Men det här att det finns penicillin i tablettform för barn? Fick veta det via kommentarer här och det är jag jätteglad för att jag fick veta, men VARFÖR har inte någon läkare sagt det till mig? Gud vad mycket lättare det hade varit om vi hade kunnat få ge Bo - och kanske även Ben - penicillin i form av yttepyttetabletter som vi kan gömma i en sked med glass.

JAJA.

Ben har varit orolig på kvällarna och nätterna igen och Nils har kämpat med entimmesläggningar. Mycket ledsna smileys här. Men han har inte haft flera-timmars-vak med supergråt, så det är hanterbart. Dock: i övermorgon ska jag testa att lägga honom igen och jag har redan lite ångest. Haha, knäppt.

Och på jobbet går det bra. Skoja. Det går inte alls, för det är byggarbetsplats på innergården och det låter som en jävla rövfest i rummet där jag sitter. Gjorde en telefonintervju på 50 minuter i dag och mindes typ inte vad vi sagt efteråt. Har huvudvärk och jag tror inte att det beror på att Ben har lagt mina glasögon på ett smart ställe™ så mycket som att jag sitter åtta timmar om dagen i ett decibelkalas och förväntas skriva saker som stärker olika varumärken. Som grädde på goset ska byggarbetet pågå i flera månader, tjohej.

Mejlade min chef i dag och sa att jag jobbar hemifrån på torsdag, för jag blir TOKIG. Han svarade inte. Så jag antar att det är okej att jag jobbar hemifrån. Jag känner mig lite som det gnälligaste i världen, eftersom jag inte ser att andra reagerar som jag gör och det är ju massa folk på jobbet med fönster mot innergården.

Jaja, i morgon är jag i alla fall ledig och om barna tillåter ska vi på museum och sedan fira att det är löningsdag med att äta ute med Nils när han har slutat jobbet.

Nu blir det Bachelor och fantasy suites och jädrar vilken bra säsong det är. Men jag är ändå rätt sur, för jag vill inte ha mer väder nu.

"Nä, men pappa säger jag, PAPPA"


Hepp, fick precis veta av min kompis Sara (som är föräldraledig och kollar daytime-teve) att Bubba var med på nyhetsmorgon i morse. I inslaget "Dagens topp 5" på temat "gulliga saker barn säger" så hamnade klippet ovan på plats 3.

Det är ju roligt, men hur i hela grisen hittade de det? Det är inte som att jag bryr mig om att Google analytics-optimera mina himla youtubeklipp på barna.

Uppdatering: här är TV4-klippet. Kul att titeln är "språkbegåvade småbarn". Little did they know att ordet Bubba säger är ett av ungefär fyra han kan ...

söndag 22 februari 2015

Världens största jinx

Jag har fått två oberoende av varandra önskemål om att blogga. Så här kommer det!

Jag håller andan nu. Ben har sovit bra i en dryg vecka. Bra = vaknar tre-fyra gånger per natt, men somnar om efter max några minuters klapp och stöd. Och jag VET att det låter helt sjukt att en bra natt är när man blir väckt fyra gånger, men för oss är detta helt fenomenalt.

Häromnatten hände även detta sensationella: Ben sov som en stock mellan 7:30 och 6:55. Han behövde mig (det var min natt) inte en enda gång. Jag vaknade av en skrattande Bubba på morgonen och fattade ingenting. Var som i chock. Är fortfarande i chock. Håller andan. Detta har inte hänt mig förut. Jag tror att Nils har haft en liknande natt en gång förut, men inte jag.

Ska det bli bra nu? Ska han börja sova? Är det onda borta?

I så fall vet jag inte. De senaste åren har varit så präglade av sömn och bristen på sömn och oro för sömn att jag knappt vet vem jag är längre. Vem är jag? Vad gillar jag? Vad borde jag göra? Tänk om vi får tillbaka kvällarna nu. Att vi kan lägga barnen och veta att de sover (typ). Så oerhört.

Ska jag börja skriva den där boken nu? Börja plugga något?

Kanske ska jag sluta jobba och börja pärla. Heltidspärla. Det är i alla fall en ny grej jag testat i veckan.

Vem vet vad som ska bli.

måndag 16 februari 2015

Nyläst

Jag har läst Älskaren av Marguerite Duras. Det är (väl?) en klassiker och handlar om en 15-årig fransyska (Marguerite själv, eller i alla fall till stora delar baserad på hennes egna upplevelser) som inleder en relation med en äldre man som är jätterik. Allt utspelar sig i Kina på 40-talet och förutom att det liggs en massa med mannen så handlar det om att mamman till fransyskan är labil och/eller sjuk och har olika slags förhållanden till sina tre barn, varav den äldsta brorsan är en dummis.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag blev arg på den. Jag tyckte att den var tråkig och förvirrande och jag orkar inte med böcker som hoppar så här mycket i tiden och dessutom växlar berättarperspektiv. Ibland är det "jag" och "hon" som  står för berättandet i samma stycke. Det gör att jag inte hänger med och det gör mig sur. Dessutom ser jag inte storheten i språket. Kanske skulle den här läsupplevelsen ha varit annorlunda om jag kunnat läsa den på franska och om jag varit i inre harmoni och haft mer tålamod. Men nu: mest sur.

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA

(Men det är ju jag då.)

Det är redan enorm skillnad på humöret, efter bara 15 milliliter

Mmmmpfgngg det är så frustrerande att sitta i en och en halv timme och vänta på att få träffa en sjuksköterska som säger det man visste att hon skulle säga: "ni måste träffa en läkare, jag kan inte titta i örat riktigt". Och så får man vänta en halvtimme till för att träffa en läkare som konstaterar det man visste att hon skulle konstatera: att det inte går att titta i örat, eftersom Bo får panik när man ens närmar sig, så "vi skriver ut lite Kåvepenin baserat på det ni berättar". Det hela kunde ha gått så mycket snabbare om bara ... Fast jag fattar så klart att de måste ha vissa förfaranden.

I alla fall. Två doser av 15 är svalda och hittills har jag mutat med: 1 milkshake, 1 tuggummi, 1 tablettask och obegränsad tillgång till iPaden. Hon kommer att ha fått en valp och/eller ponny när den här veckan är över. Gud vad hon hatar penicillin.

Pratade med min mamma och hon (och pappa) lät mig inte titta på barn-teve förrän medicinen var sänkt. Mer piska än paket där. Känns som att det är för sent för oss att börja med det nu. Eller?

I alla fall. I dag fick Bo vara med mig på jobbet och i morgon jobbar jag hemifrån. Och på onsdag är jag ändå hemma. Sedan vettetusan. Hon kommer väl att må bra på torsdag, men ska fortfarande ha penicillin tre gånger om dagen. Känns inte som att man kan be pedagogerna att ta penicillinstriden med henne. Inte riktigt deras jobb. Så hon kanske måste vara hemma? Buhu vad vi vabbar jämt. Men det gör väl alla nu.

Undrar vad mer för skit som ska hända i veckan?

Ny vecka! Nya sjukdomsmöjligheter! I dag är det Bo som är kass. I snart två timmar har vi suttit och väntat på vårdcentralen för att ta reda på varför hennes ena öra gör så ont att hon gråter om man bara närmar sig med handen eller kammen.

Positivt: vi kom ihåg att ta med iPad och hörlurar.

Negativt: nästan allt annat. Fan vilken måndagsrusch det är här. Så många sjuka och hostiga. Känner hur vi drar på oss smittsamma grejer gör varje minut som går. Blä. Och Bo är INTE sugen på att få ett titt-instrument i örat.

söndag 15 februari 2015

Älskar att åka till ställen jag aldrig tänkt på, som Colorado





Nils tipsade mig om the next big thing och jag tror att han har rätt. Courtney Barnett, alltså. Hon är så bra. Jag kan inte sluta lyssna på den andra av låtarna ovan, den med clownvideon.

Hittade henne på Instagram och har nu fått veta att hon den 27 maj ska spela tillsammans med Decemberists och Spoon här:

Det är alltså ungefär världens mest otroliga utescen. En amfiteater utanför Denver. Jag vet knappt var Denver ligger (eller jo, för jag googlade), men jag känner att jag måste få uppleva det här. Den här konserten.

Jag fyller 35 i anslutning till spelningen, så vore detta inte en härlig present till mig? Från mig, alltså.

Det är ju som meant to be. Jag och Nils såg Decemberists på något som med god vilja kan liknas vid en amfiteater i Portland på vår bröllopsresa och det här vore ju som att förnya våra löften.

Visst?

Sju år, ett bröllop, två lägenheter, två barn, ett hus



I dag är det precis sju år sedan jag friade till Nils. Eller ja, sedan John Vanderslice friade till Nils å mina vägnar. Därför lägger jag upp den här favoriten i repris. (Det kom inte med på filmen, men han sa "yes please".)

Vi firade genom att gå på Naturhistoriska med våra avkommor. Vilken succé det var! Synd att jag inte tog några bilder, för Bens glädje var så oförställd. Han älskade det. Djur, stora ytor att springa på, fika.

Sedan Plikta med Bossas gamla vapendragare Annie och Annies mamma och sedan skulle vi ta en skål där frieriet ägde rum, på Pustervik, men det verkade stängt så vi gick till Dubliners.

Fin dag, fin familj.

Ps: Ben sov bra natten till i dag också. Han sa knappt ett pip fram till klockan fem och då drack han en flaska välling och hostade av sig den värsta hostan och sov vidare till halv åtta. I can't even.

lördag 14 februari 2015

Nyläst

Nu har jag läst Sigges bok, In i labyrinten. Den handlar om hur olika personer hanterar ovissheten när ett elvaårigt barn försvinner. Föräldrarna, de som en av föräldrarna har legat med och de som föräldrarna har jobbat med. Den är skriven i tydligt uppdelade utifrån-perspektiv-kapitel. Första kapitlet är utifrån mammans perspektiv, andra utifrån pappans osv.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag tyckte om den här boken. Den var spännande och jag ville läsa ut den på en gång. Men om jag ska vara petig så innehåller den en del stavfel och syftningsfel. Slarv, liksom. 

Läs den här boken:
JA   NEJ   NJA

Ben

Jag vågar knappt andas, än mindre blogga, för jag vill inte jinxa. Men nu gör jag det ändå. Jag vill ju inte att Bradpittsarmpit, min bästa ångestventil, ska dö stiltjedöden.

Men okej, så här: de senaste två nätterna har Ben sovit bra. Han har sovit. Han har sovit i sin egen säng utan att behöva mer TLC än några klappar och napp-istoppningar här och där. Ingen spänd räka, inga timmar med oro och vankande.

Det är nästan som att vi börjar ... nä, det är för tidigt att säga. Men tänk! Tänk om det kan bli standard att han bara vaknar tre-fyra gånger per natt och somnar om när man kommer in och visar sig och sedan sover till sex-sju på morgonen. Fan vilket härligt liv. Att slippa oron och undran och allt. Att inte hela tiden vara rädd för hur det kommer att gå och om man kommer att orka dagen efter och HUR MÅR HAN EGENTLIGEN?

Vi får se. En natt är ingen natt, men två? Det är ju i alla fall något.

torsdag 12 februari 2015

Nils, obs, jag beställer ingenting

 
Ja, nej, jag är ledsen projektledarna, men i dag kanske det känns viktigare att drömma om att köpa nästan allt från den här respektive den här sidan än att jobba just.

(Om någon projektledare läser här så har jag jobbat väldigt ivrigt hela dagen. Det var bara just precis nu jag fastnade lite här. Till mitt försvar så är det så väldigt fina saker, inte sant?)

onsdag 11 februari 2015

Snart har vi gått igenom hela kroppen. Är det kanske ångest du lider av, lille?

Ben har jättefin larynx och det är inga konstigheter med mandlarna. Dessutom hittade läkaren inte en enda polyp.

Fan.

Eller bra?

Nä, det hade faktiskt varit skönt om hon hittat något fel som kunde ha åtgärdats. Nu vet vi fortfarande ingenting och natten till i dag var ... otrolig och orolig. Om ni har tröttnat på den här typen av redovisning får ni säga till, eller titta bort, men så här var min natt med Ben:

Mellan 19 och 19:30 - Ben somnar (Nils tar fortfarande alla nattningar)
19:30 till 22 - Ben vaknar och behöver tröst ett par gånger.
22:30 - jag går och lägger mig. Ben vaknar.
22.30 till cirka 00:30 - Ben ömsom skriker högt, ömsom gnyr och kränger. Han får ligga bredvid mig i stora sängen, hänga i min famn när jag går runt och runt, sitta i mitt knä, dricka välling (ville inte ha), dricka vatten (ville ha lite), får en Ipren i rumpan + ny blöja. Somnar om någon gång efter midnatt.
2:00 - vaknar, gråter, tröstas i en kvart (gissning).
4:30 - vaknar, gråter och tröstas i en halvtimme (gissning)
7:00 - jag smyger upp och ber Nils lägga sig bredvid Ben så att jag hinner göra mig i ordning före frukosten,
7:20 - väcker båda barnen för att hinna äta frukost före läkarbesöket. Ingen äter.

Nu vilar Ben förmiddag och Bo kollar padda. Båda verkar vara feberfria i dag, så det är ju ett kliv framåt. Kanske kan de till och med gå till förskolan i morgon. För hosta håller man dem inte hemma för, va? Då hade de fått vara hemma jämt.

tisdag 10 februari 2015

Får hitta kreativa lösningar kring mat och roligheter i mars och april, helt enkelt

Ja här händer ju inte så mycket förutom att jag i kväll äntligen får titta på mitt mest efterlängtade realityavsnitt någonsin (The Bachelor S19E06). Vi är ju sjuka hela tiden. Först Ben, sedan Bo, sedan Nils, sedan Ben igen. Just nu har Ben feber och hostar rekordmycket. Så mycket att han spyr och blir lila och får panik och gråter. Bo är hostig, men hennes femdagarsfeber verkar ha lagt sig.

Jag vabbade nästan hela förra veckan och Nils var sjuk förra och vabbar denna och jag undrar om vi kommer att make ends meet nästa månad. Förutom mindre inkomst på grund av ovanstående så har det visat sig att Nils är återbetalningsskyldig himla 20 000 till sitt förra (dvs mitt nuvarande) jobb pga "lön i förtid som inte tjänades in under föräldratjänstgöringen" eller liknande.

Jaja, det kommer väl att gå och jag ska inte ens raljera kring fattiga månader framöver, för vi har det ju fruktansvärt långt ifrån illa ställt. Hade bara varit skönt att äntligen kunna komma i-ekonomi-kapp efter de här åren hemma med barnen med tömt sparkonto och allt vad det innebär.

MEN nu hoppas jag mest bara att Ben är tillräckligt pigg för att gå till öron-näsa-hals i morgon. Fick ju grina för att få den här tiden för att kolla polyper och mandlar, så jag vill inte avboka.

Nu: Bachelor och en stor hög godis jag hittade som är okänt antal veckor gammalt.

fredag 6 februari 2015

Tycker han att det är äckligt med alla kön eller bara snippan eller bara snoppen eller just animerade kön?

Jag har överlevt vab-veckan och i morgon ska jag få hänga med bäztisar i Anneberg och gå på loppisar i Kungsbacka och äta snacks och dricka vin och sova över. Det är fint.

Inte lika glad blir jag av det här klippet där Conan O'Brien pratar om Bacillakutens låt Snoppen och snippan.

Jamen det är väl kul att han tar upp fenomenet "Sverige gör animerad film av könsdelar till sin statliga barnkanal" men vad fan säger han att det är "kind of disgusting" för? Så himla tråkigt och icke-roligt och jag vet inte vad. Helt okommenterat också. Han förklarar inte vad det är som är äckligt och gör inget roligt av det förrän han kallar in sin "är detta okej att visa på teve-person" som är utklädd till kuk.

Åååååh vad mycket roligare saker de kunde ha gjort av det där. Har de ens läst kommentarerna kring videon? De kunde ju ha spunnit loss totalt på knasiga Sverige som blir mer upprörda över att det är heteronormativt än att det är ... "kön i teve".

Här kommer mina åsikter om Snoppen & snippan om någon är det minsta intresserad:

- Fantastiskt initiativ av SVT att avdramatisera könsorganen
- Härligt att ni peppar på våra barn att ha ett ord för det som jag kallade för "det nere" eller liknande; alltså att det ÄNTLIGEN finns ett ord för vulvan som inte är just vulva. Penis har ju alltid haft den lättillgängliga kusinen "snopp" att ta till. Jag hade en ... framstjärt?
- Kul att melodin svänger. Båda mina barn älskar den och dansar och Bo satt klistrad vid skärmen tills hon lärde sig texten utantill.
- Synd att den inte är mindre cementerande. Att de säger att "tjejer kissar med snippa" och att snippan har långa ögonfransar (men inte snoppen). Det hade varit ganska lätt att göra den helt neutral.
- Det hade varit ganska lätt att skriva en bättre text överlag. Synd att det är så dåliga nödrim.

Summan av min snippamumma är ändå att det här är en positiv sak. Jag älskar att SVT gör det här. Avdramatiserar kön och grundar namnet snippan ännu mer. Heja! Nästa gång kanske det blir ännu bättre. Babysteps, vettni. Det är inte som att jag ber min pappa rösta på Fi. Jag börjar med att övertala honom att sluta säga negerboll.

...

En annan grej. Ett tips. Lyssna på senaste avsnittet av Karin & Sara. Fy fan vad bra det är när Karin pratar om Marcus Birro och rasismen. FY FAN VAD BRA. Jag tycker precis som hon, men har inte kunnat verbalisera det. Tack Karin. Tack som fan för att du utnyttjar det rum du har och pratar om det här. Att uttala sig rasistiskt är inte att uttala sig negativt om byggandet av ett nytt parkeringshus. DET ÄR INTE SAMMA SAK. Helvete vad bra hon sa det. Så.

Dubbelbajs

När långt mer än 48 timmar passerat utan spyor eller diarré och jag tror att vi ska bli entledigade från vabbandet vaknar Bo och "mår lite konstigt". Visar sig att hon är 39 grader varm. Så vi stannar inne igen.

Jaja, vi ska väl kunna underhålla i dag också. Börjar ju bra i alla fall.

onsdag 4 februari 2015

ROAR

Status: inga fler spyor. Nils är sjuk, men förkylning och inte mage.

Dock: PMS. Jättemycket. Symptom/uttryck: slängde Nils tandborste för att han inte ställt den i tandborstmuggen samt för att den "såg äcklig ut", skällde ut Nils för att han inte tagit ut komposten (han hade gjort resten av köket jättefint), fräste åt Nils att jag nu ger bort den klädhög jag sorterat ut från garderoben som han inte tittat på än trots att det gått flera veckor, beställde grejer från Asos-rean fast vi inte har råd, hyvlade frenetiskt från osten och bara åt-åt-åt och svor. Fick ångest av att behöva underhålla mina barn en heldag hemma. Osv.

Dessutom har vår fjärrvärme kukat ur på grund av elektrikerbesöket. Antingen är elementen så heta att det luktar brand och man bränner sig på dem (Ben brände sig lite) eller så är de helt av. Och då blir det jättekallt. Märkte vi i natt. Men det är ju helt PMS-orelaterat.

Bad om ursäkt till Nils på kvällen.

I morgon är en ny dag. Jag tar gärna en mens då, tack.

tisdag 3 februari 2015

"Just nu går magsjuka, vattkoppor och huvudlöss på förskolan"

I morse på jobbet hade jag missat samtal från okänt nummer och tänkte genast att det var från förskolan och att det var något med barnen. Som man gör. Men det var från en elektriker som ska fixa massa i vårt hus. Medan jag styrde upp att svärföräldrarna, som var kvar i Göteborg, skulle ta emot honom ringde det på nytt. Från förskolan. Ben hade kräkts "mycket, väldigt mycket", så det var bara att kasta sig hem och hämta nya ytterkläder (hans overall var helt nerspydd) och sms:a till elektrikern att han fick komma på egen risk och mejla jobbet från mobilen och åka och hämta barn. Barn som förutom spyan också haft diarré.

Tänkte på vabruari i morse och på att vi nog skulle klara oss runt det, men så ska man ju inte tänka.

Ben har varit glad och ätit följande sedan han blev hämtad:

- fem riskakor
- en halv honungsmacka
- saft
- en piggelin
- en kvarts bönburgare
- några pommes frites
- några äpplebitar
- två russinpaket
- välling

Han har inte spytt något och bajsat helt vanligt. Så kanske, kanske. Men det är inte utan att man känner sig lite illamående.

Jag ska vabba i morgon och säkert resten av veckan också och vi ska även hålla Bossa hemma.

Det går väl bra, men det är en sak som stör. Vi hittar inte paddan. Är det ens möjligt att vabba utan iPad? Diskutera gärna i mindre grupper.

måndag 2 februari 2015

Nyläst


Jag har läst Not that kind of girl av Lena Dunham. Det är som hennes memoarer, ungefär. Den har samma upplägg som How to be a woman av Caitlin Moran, med kapitel indelade efter "mens" eller "kroppen" eller "terapi". Fast där slutar likheterna. Jag älskar verkligen Caitlin, men när hon i en blurb på baksidan av Lenas bok hyllar den och henne (som i boken och Lena som person), så råkar jag säga NEJ NU för mig själv. Jag håller alltså inte med.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag tyckte att den var snurrig i sin uppbyggnad och inte särskilt intressant. Obs: mycket kanske kommer av att jag har varit lite besatt av Lena Dunham och läst många intervjuer med henne och på så vis kände igen lite för mycket av det hon säger i boken. Men ändå. Den grep inte tag i mig.

Läs den här boken: 

JA   NEJ   NJA

Välkommen in i spelet: Den förbannade. Älskar dig redan mer än Den bittra.

Det där "företaget familjen" som jag pratade om i går? Det är aldrig riktigt starkare än sin senaste insats, det.

Jag menar, om alla inblandade gör vad de ska så kan det flyta på riktigt bra. Och det får man inte glömma att uppmärksamma med exempelvis glada tillrop. Men det kan också bli så att en länk i företaget har en svag stund och då faller allt som himla falling down.

I morse smög jag upp redan vid sex, trots att jag inte ska hämta på förskolan (farfar och farmor hämtar i dag) och därför inte behöver vara supertidig på jobbet, för jag var ändå vaken och tänkte att "då kan jag ju göra pannkakor till barnen".

De som orkade läsa hela mitt jättelånga inlägg i går vet att jag alltid kan förvänta mig att komma ner till ett kök vars rester från dagen före har blivit ombesörjda av Nils. Köket om kvällarna = hans ansvar.

I morse kom jag ner till ett kök som krävde en halvtimmes städ innan jag ens kunde tänka på att vispa ihop den där pannkakssmeten. Det var odiskade kastruller, oplockad diskmaskin, ett köksbord täckt av flera måltiders matrester samt lego och en veckas skörd av förskoleteckningar, igenkleggad diskho, leksaker överallt, överfull komposthink, bekymmerslöst slängda jackor/väskor/halsdukar lite överallt och klet/matfett/skräp på alla ytor.

Min första reaktion var att bli så arg att jag nästan svimmade. Liksom illamående arg. Och så började jag städa. Hårt och högljutt.

Sedan kom snabbt den bekanta ångestkänslan. Den som alltid dyker upp när jag får för mig att jag måste berätta för Nils att jag är besviken på honom. För det är ju inte kul att vara hen som går runt och blir besviken. Vem tror jag att jag är, egentligen, som vet mycket bättre än Nils hur det ska vara här hemma? Så himla tråkig person jag är, som bråkar och gnäller om triviala saker som städning. Gud vad tjaaatigt. Och klyschigt. Bråka om markservice, herregud, vilka har vi blivit? Är det inte vi som struntar i traditioner och gifter oss i Las Vegas, vägrar skaffa bil fast vi har hus och barn, hatar normer, alltid har en weekendresa till exempelvis Antwerpen "eftersom där spelar Gotye" på lut osv osv osv. VI SKA VÄL INTE BRÅKA OM STÄDNING?

Om jag bara kan låta bli att reta upp mig så kan vi ju fortsätta att vara härliga.

Eller?

I morse bestämde jag mig för att "gå hela vägen", så att säga och gjorde klart för Nils när han släntrade ner med Ben i famnen att jag var skitsur, besviken och trött på att han inte tog sin kökstjänstgöring på allvar.

Reaktionen? Jomen det blev klassikern:

"Ja vad TRÅKIGT för dig att det inte blev PRECIS SOM DU VILLE nu" (sagt med kränkt röst).

Så blir det rätt ofta när vi pratar om sådant här. Att det på något magiskt vis svängs från att jag är besviken på Nils för att han inte gör tillräckligt till att han är besviken på mig för att jag har orealistiska förväntningar. Att jag är en supertråkig bitterfitta som aldrig blir nöjd och dessutom älskar att klaga.

Så himla tråkig roll att ha! Den vill man ju inte alls spela.

Så det brukar sluta med att jag får mer ångest och tänker att jag inte ska ta upp "sådana där tråkiga saker" igen.

Men i dag fick jag en ny idé. Jag tryckte undan ångesten till förmån för vreden. Jag tillät mig känna ett hat mot Nils. Ett brinnande hat. Och det var så skönt. I stället för att bli tyst och få mer ångest så brann jag av. I stället för att mumla något eller sura i tysthet frågade jag honom vad han menade med att "det inte blev som jag tänkt". Jag krävde att få veta hur HAN tänkt. Hur vill HAN att det ska vara? Kan han berätta det för mig?

Vill han att barnen ska äta frukost på flera lager av gammal mat? I så fall får han väl berätta det för mig, så att jag får en chans att hantera det. Liksom inkludera mig i sina planer. Har han läst en forskarrapport om att kök mår bra av att riktigt gro igen emellanåt? Do tell!

Jag fick inget bra svar. Däremot blev han sur. Som att jag försökte sätta honom på plats. Men inget bra svar. Nej. Jag fick inte veta hur han hade tänkt. Nej.

Men skönt var det. Ilska – så mycket lättare att leva med än ångest alltså.

söndag 1 februari 2015

Man vänjer sig

Det största som hänt den här helgen är att Ben började uppskatta iPaden. Som vi längtat! Han satt säkert i tjugo minuter och spelade Radioapan och jag kunde fixa middag i lugn och ro medan Nils satte upp någon list.

Sedan blev det tråkigt när vi tog bort paddan för honom. Väldigt tråkigt. Men ändå. Nu kanske vi inte behöver punktmarkera alternativt bära runt varenda sekund.

Annars har vi byggt ett hus av kartong.

Det är det pyssligaste jag någonsin gjort.

Och så har vi åkt pulka ...

... och gjort en snögubbe.

Och kollat på Frost för första gången. Vi höll den från Bossa så länge som möjligt, men nu hade de tittat på den på förskolan, så då var det väl ingen idé längre. Om en utomstående lyssnat på oss när vi tittade på den hade hen nog skakat på huvudet och muttrat, för det var mycket "du vet väl att man kan bli kär i vem som helst och inte bara pojkar" samt "du vet väl att det är overkligt att se ut så där, det är lika overkligt med så smala kroppar och stora ögon som att en snögubbe får liv". Vad man håller på. Men det måste man ju.

Förresten så överlevde jag bilresan i torsdags. Till Huskvarna och tillbaka. Men vad läskigt det var! Fick köra i 50 svinlänge pga snökaosköer och det gick knappt att byta fil pga snövallar. Men det gick! Körde bara lite fel och en gång var det Google maps-röstens fel. Hon bara "ni har nått er destination" när vi befann oss på en väg uppför ett berg mitt i ingenstans. Menmen.

En grej med roadtrips är att det ofta blir fina samtal. Jag kände inte mina två kollegor som var med så jätteväl innan, men nu känns det som att vi vet massor om varandra. Vi pratade om allt från vad vi tjänar till uppväxt till mens. Och om partners. De andra pratade om vad de gillar att göra med sina respektive och vad de gillar med dem. Det fick mig att tänka på att jag och Nils knappt gör något med varandra. Vi sover sällan i samma rum och alla dagar präglas av så himla mycket logistik att när barnen väl somnar på kvällen vill vi bara sitta vid varsin dator och zona ut.

Här kommer exempel på vår vardagslogistik.

På morgonen går jag upp supertidigt och gör mig i ordning och tar den cykeln som inte har cykelkärrafäste och cyklar till spårvagnshållplatsen och lämnar cykeln där. Nils tar den andra cykeln och sätter Bossa på stol på pakethållaren och Ben i cykelkärran och lämnar dem på förskolan. Där kopplar han av cykelkärran och lämnar den och cyklar till hållplatsen och lämnar cykeln på den sida av hållplatsen som gör att det går smidigast för mig när jag strax efter klockan 16 kommer från jobbet och går och tar den cykeln och åker och hämtar barnen.

Sedan är det min uppgift att svänga ihop middagen till dess att Nils kommer hem. Vi har planerat veckans måltider och antingen handlat i butik på söndagen eller gjort en mat.se-beställning så att allt finns hemma.

Efter maten försöker vi "ta det värsta" i huset samtidigt som vi myser med barnen i en knapp timme. Sedan lägger Nils Ben och jag Bo (jag kan inte lägga Ben längre, han vägrar ligga ner när jag försöker) och sedan är det Nils uppgift att fixa köket så att det är fint till morgonen efter.

Jag har ansvar för matplanering, det mesta av matlagningen och till viss del matinköp samt all tvätt och badrumsstädning. Nils har förutom nämnda kökstjänstgöring ansvar för alla golv.

Vi har en gemensam googlekalender som säger till oss när det är dags för vilken slags städgrej.

Det är så himla mycket förebyggande arbete hela tiden. Det är liksom lite ... som att jag vill skrika högt ibland.

Alltså, jag älskar ju detta. Vardag och livet som det är nu (om vi bara fick sova ordentligt då...), men jag älskar ju också att boka ett träningspass bara för att boka av det. Eller att sitta uppe och dricka ett glas vin extra fast jag inte borde. Eller bara göra något annat helt okynnes. Och det GÅR ju inte nu. Eller det går väl, men konsekvenserna blir så sjukt jobbiga att det inte är värt det.

Jaja. I går satt jag i alla fall uppe till halv ett och drack vin och kollade på Biggest Loser. Det var en härlig stund.

Och min kompis Elin sa en fin grej. Att jag inte ska klandra mig och Nils för att vi inte direkt har något samliv nu. (Menar inte samliv som i sexliv, även om det kokar rätt törrt där också, hehe, utan jag menar det där som kanske andra par har, att de umgås och håller på.) Elin påpekade att vi visst har en massa ihop. En jäkla massa till och med. För allt som vi gör, varje dag, är ju att driva Företaget Familjen. Och det räknas.

Känns bra att tänka så.

Nu ska jag kolla på Fosterland (så bra, kolla vetja!) och spela dataspel. Och kanske ta et pyttelitet glas vin.