fredag 11 december 2015

Jag ger er min morgon

Mmm, desto mer uppspelta de är, the harder they fall.

Herregud vilken morgon. Jag gick upp vid sex för att hinna göra mig i ordning och packa (ska på årets utgåva av Dinata efter jobbet, jippi!) och hörde hur barnen och Nils vaknade på övervåningen strax före sju.

Eftersom det var luciafirande på förskolan i dag var barnen MYCKET pirriga och allting gick smidigt (tandborstning etc) fram till att det var dags för Bens byxor. Jag tror att han fick för sig att byxor skulle paja hans look (han har pepparkaksklänning på sig i dag) och han tokvägrade. Han skrek och blev arga räkan och skrek och skrek och skrek. Jag såg hur minutrarna tickade iväg, men fick på honom byxor och lämnade över honom till Nils som tog resten.

Enter: garaget. Vi hade gjort upp att Nils skulle ta barnen i cykelvagnen och att jag skulle stanna till vid Pressbyrån för att köpa fika. När Ben märker att han ska sitta i cykelvagnen och inte på min pakethållare inträffar mental breakdown nummer 2.

Nu svettas jag ännu mer, pga ytterkläder, men vi lyckas få ner Den Jättearga Räkan i vagnen.

Då kommer Bo på att hon fortfarande har nattblöja på sig.

In och hämta liten trosa, ut och krångla av blöja och skor och byxor och på med allting igen.

Så, iväg!

Halvvägs till förskolan händer det som inte får hända: Bo upptäcker att hon glömt Karlsson hemma. Karlsson_är_alltid_med_Bo. Alltid. Karlsson ska ligga på Bossas hylla eller i cykelvagnen när hon är på förskolan, annars  går det bara inte.

Men vi hinner inte vända hem och hämta Karlsson.

Herregud, det sammanbrottet som skedde då. Alltså hon skrek som …

Jag flydde fältet in på Pressbyrån och köpte fyra bullar. När jag kom ut såg jag inte till resten av familjen och tänkte att de nog hade åkt hem, för så uppriven som Bo var…

Jag cyklade ändå till förskolan och upptäckte att Nils precis parkerat cykeln. Bossa är fortfarande utom sig. "JAG MÅSTE HA KARLSSON AAAAAAAAA."

Vi är sena. Alla är redan där. Föräldrarna väntar på Bossas avdelning och pedagogerna och alla barn är på Bens avdelning och förbereder luciatåget.

Jag säger till Nils att "det här går inte, jag åker hem med Bo", men då bryter Ben ihop och börjar hulka "MAMMA, MAAAAAMMA!"

Nils går ut med Bo som skriker så att hon knappt kan andas. Jag går in med Ben till de andra barnen, men nu är han bortom räddning. Han är så ledsen och förvirrad och undrar väl varför det är så mycket folk överallt och vart tog nu Bo vägen?

En pedagog kommer och frågar efter Bo. Jag förklarar läget och pedagogen blir bekymrad, eftersom Bo är ett av de barnen som så att säga "bär kören" med sin starka stämma och sin text-kunnighet.

Det går ett par minuter. Jag tröstar Ben och inser att det inte kommer att bli något luciatåg för någon i familjen Hellbjörn och går ut i kapprummet för att plocka ihop alla kläder och grejer som ligger i en stor hög.

Då kommer Bo in. Nils har på något magiskt sätt lyckats lugna henne.

Ben blir lugn när han ser Bo. Som de två sista barnen ansluter de till övriga lussefirare och jag och Nils kan ställa oss bland föräldrarna. Barnen sjunger, Bo skrålar, alla är glada. Ben sjunger inte, men ropar KAKA högt mellan låtarna.

Sedan är det frukost och mina kanelbullar sticker ut som det lite sockriga alternativet då övriga föräldrar gjort mackor och kokat ägg (!) till sina barn.

Jaja. Det blev något i alla fall. Vi tog inte en enda bild, för vi var tvungna att hålla oss i varsin dörrlist för att inte falla ihop, men ni får föreställa er att det var gulligt när de sjöng.

Nu ska jag jobba, följt av terapi, lunch med Katten, mera jobb och sedan DINATA. I Stockholm i år. Jippi igen!

8 kommentarer:

Ida sa...

Herregud! Att ha barn är ju som military training för psyket! 100 till! Nu!
Är tacksam för att jag får läsa och du skriver så roligt!

Schmarro sa...

Bra kämpat! Heja!

Knut och kofta sa...

Heja alla kämpande föräldrar! Så befriande ärligt om hur svettigt det där är ibland. Men att de inte bjöd på frukost eller fika på förskolan?!

Josefine sa...

OMG!!! Ni är ju hjältar. Jag började svettas bara av att läsa det här inlägget. Skönt att det ordnade sig. Jag är så sjukt dåligt i såna situationer. Blir mer "NÄÄÄÄ vi åker hem NU JAG ORKAR INTE".

Lisa sa...

Så sjukt imponerad att ni tog er igenom det där. Well done!!

åsa sa...

Alltså min puls följde med i hela dramaturgin. Fy fan. Grattis. Eller hur ska man se det?

Johanna sa...

Å herregud. Den pärsen. Fan vad grymma ni är!

Colombialiv sa...

Hjälp vilken morgon!