söndag 1 november 2015

Sälja allt och skänka allt? Skygglappar? Skola om sig?

Dödar Instagram bloggarna? kanske man undrar. Jag tror inte det, jag tror mer som Jenny att telefonläsandet gör att folk inte kommenterar så mycket som förr och att det därför känns som att bloggar är mindre lästa. 

Min blogg lider i alla fall mer av sakernas tillstånd än av Instagram. Det känns så futtigt att blogga om vad jag ätit, tittat på eller hur jag mår när rasister bränner flyktingboenden. Jag känner mig så himla onödig och dålig att jag knappt står ut, när jag vet att kvinnan som sitter utanför mitt närmsta Coop inte får sova med sina barn i natt för att de är kvar i Rumänien. Jag vet inte ens om hon har en sovplats som inte är jättekall. Varför säger jag inte att hon kan sova hos oss? Varför ger jag henne inte pengar så att hon kan hämta sina barn och så kan alla bo hos oss?

Jag träffade nästan hela #TBUB* på middag i går och vi pratade om det här. Elin sa en sak som jag relaterar väldigt mycket till och det är tanken på vad våra barn kommer att säga om 15-20 år. "Men mamma, visste ni inte vad som hände?" "Jo..." "Men varför gjorde ni inget?" "Ja, men alltså mamma och pappa har ju alltid röstat vänster och vi skänkte allt både 50 och 100 kronor då och då..."
Får panik. 

Jag vet ju att man får lov att vara glad och njuta av vietnamesiska vårrullar och champagne med sina vänner en lördagskväll. Visst får man? Jag får lov att bli uppspelt över att det är både Allt för Sverige och Bron på söndagar och att jag har köpt ett par nya skor som jag verkligen gillar. Eller får jag? Får jag lov att prata om det här på bloggen? 

Det är inte som att jag är familjen Schulman som åker till Dubai och tycker att hotellet inte känns helt rätt och därför tar in på ett annat hotell och får betala dubbelt och sedan fnissar i en podcast om hur dyrt och tokigt det blev. 

Men egentligen, egentligen, är jag väl inte mycket bättre själv.

Jag får inte ihop det nu. Jag har så jävla dåligt samvete. 

Och nu och nu, förresten. Herregud, det är också så störigt och dumt. Att jag känner så här just nu och inte för några år sedan. Det är inte som att världen inte varit röten since forever ungefär. Bara för att jag ser saker som är jobbiga för ögonen när jag öppnar www-flödet så ... reagerar jag som att världen helt plötsligt blivit dum.

Åååh, jag vet inte ens var jag vill komma med detta.

Men ... är det någon som känner igen sig? 

*Mitt Till Berlin Utan Behå-gäng = jag, Kajsa, Elin, Marie och Sara = vi fem som träffades på jobbet och blev kompisar och åkte till Berlin ihop förra året.

19 kommentarer:

Petra sa...

Ja det är fan bökigt att kommentera. Men ibland måste jag ju göra mig omaket- jag känner igen mig och håller med om allt du skriver här! Just det där vad jag ska svara när mitt barn frågar vad jag gjorde, det har jag tänkt på mycket. "Eh nejmen jag är ju en allmänt schysst människa med bra åsikter såatte..."

Knut och kofta sa...

Men å jag känner precis som du! Och jag känner igen mig! Vem är jag att lås dörren om min familj på 143 kvm när människor sitter i mitt centrum och fryser. När sexåringen frågar innan han släcker lampan - Var sover de i natt, mamma?

Anna sa...

Precis! Spot on. Vad gör man. Vad gör man inte? Hur ska man tänka?

Johanna sa...

Ja vad f-n ska man säga till barnen? Jag ger inte ens pengar till "vår" tiggare eller någon annan tiggare heller för den delen, ungefär för att det ändå inte löser hens problem på riktigt. Hen behöver jobb, bostad, vård, skola, barn- och äldreomsorg, semester, kultur etc. Helst i sitt eget land med sitt språk, sina barn, sina släktingar och vänner omkring sig. Ungefär som vi har det. Eftersom jag ändå inte kan fixa det så då gör jag i stället ingenting.. Säger förvisso artigt hej till personen i fråga och ser personen i ögonen, och snackar inte illa om att hen sitter där. Säger att det är så för att det finns onda människor i världen som tycker att de är mer värda än andra och som skor sig på andra människors bekostnad. Säger att vi har enorm tur som är födda i Sverige. Att det är världens ledare som måste komma fram till en lösning. Men som sagt, jag gör INGENTING (att ge bort saker som jag ändå inte vill ha räknas inte) och fasar för vilka värderingar det ska ge mina barn. Jag skulle skämmas, om jag orkade. Har för fullt upp med mitt liv och mina i-landsproblem. Samt mitt jobb som ska finansiera vår livsstil.. Let me know om du kommer på något vi kan göra för att rädda världen??

Lisa sa...

Jag känner igen mig. Mycket.

Anonym sa...

Alltså. Relaterar. Men jag stänger av för jag kan och orkar inte va solidarisk med allt och alla. Jag kan inte bära hela samhället på mina axlar. Men det är klart jag också blir helt kall i kroppen om jag tänker på att bli ställd till svars av sina barn i framtiden. Samtidigt vill jag också visa mina barn (speciellt dottern) att det är ok att tänka på sig själv och va jäkligt operfekt. Att det duger med att försöka va snäll mot sina närmaste, rösta på det parti man tror gör det bättre för fler samt skänka en peng till välgörenhet då och då. Sen om andra gör mycket mer eller mycket mindre, det lägger jag inga värderingar i. Men min nivå är ok för mig liksom. Hoppas du hittar något som funkar för dig!

Fifi sa...

Känner igen mig!
Jag ger pengar till de som sitter utanför affären och jag har pratat med Elly om varför de sitter där. Vi har också pratat om fattiga barn och om orättvisor. Men när en tänker efter, varför gör vi inte mer? Det gnager i mig att jag vill aktivera mig politiskt, men inte orkar. Att jag inte gör mer för de som har det sämst.

Johanna sa...

Känner igen mig skitmycket, känner mig supertrivial varje gång jag ska blogga om något och försöker tänka att en måste få lägga upp bilder på fina höstträd eller på sitt barn ändå, även om världen, Sverige, är hemsk hemsk. Eller borde en låta bli. Jag vet inte!
Har sett över vad vi ger månadsvis till organisationer och känner ändå att det är ju INGENTING. Vi ger hundralappar men sparar tusenlappar på sparkonton. Får enormt dåligt samvete och vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.

Anonym sa...

Men det är väl så världen/jorden sett ut sen människan kom till. Det kommer alltid finnas kulturer/människor som skor sig/har det bättre än andra. Människan är inte en altruistisk varelse. Annars hade det väl varit ganska lätt för oss som kan, ge ännu mer av våra resurser. Det är fritt fam men en vill ju gärna spara/resa/gotta sig/se till sig själv. /Liv

Hanna sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Hanna sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Hanna sa...

(Förlåt, tredje gången gillt)

Jag stör mig så mycket på att det här dåliga samvetet över att äta kött, flyga på semester, ha ett tomt rum hemma som man ändå inte låter tiggare bo i och så vidare verkar drabba mest vita medelklasskvinnor?

Maria sa...

Liv - jamen jag vet, det är inte som att det är en nyhet att världen är röten. Det är ju de sociala flödena och direktrapporteringen som är det nya och jag hatar att jag tydligen måste se orättvisorna för att kunna känna något.

Hanna - det har jag inte ens tänkt på. Men visst är det så. Fan.

Erika sa...

Nu ska jag berätta hur jag hanterar mitt dåliga världssamvete. Jag försöker tillämpa lite samma princip som när man stannat till vid en rastplats och haft picknick - det ska vara finare när jag åker därifrån än när jag kom dit. Så mitt mål är alltså att när mitt liv här på jorden en gång tar slut så ska jag ligga på plus och ha genererat mer lycka än vad jag orsakat olycka. Sen är det förstås jävligt svårt att bedöma ifall min miljöpåverkan genom en flygsemester vägs upp av vad jag skänker till Amnesty, men det ger mig i alla fall möjligheten att ibland få vila i tanken att jag faktiskt GÖR saker och att det kanske är tillräckligt. Och inte bara alltid att jag skulle kunna göra ännu mer (vilket jag förstås alltid kan).

Freja sa...

Exakt, exakt sådär tänker jag. Vet inte hur jag ska komma runt det. Men jag älskar att läsa det du skriver, både det tunga som här, eller vardagstexter om böcker eller barn. Bara så du vet.

Freja sa...

Exakt, exakt sådär tänker jag. Vet inte hur jag ska komma runt det. Men jag älskar att läsa det du skriver, både det tunga som här, eller vardagstexter om böcker eller barn. Bara så du vet.

Hanna sa...

Jag känner precis samma dåliga samvete. Det bisarra i att unna mig och min familj en Medelhavsresa, en vintageklänning, dyr vegan-eko-mat (vilken kliché till vänsterröstare jag är förresten!), när tusenlapparna kan göra så mycket bättre nytta på så många andra ställen (och klimatet skonas utan flygresorna). Och visst är det kanske mest medelklasskvinnor som bär det oket, men lösningen är fasen inte att förtränga och släppa det, utan att sprida det till andra. Tycker jag. Sen får man dra gränsen någonstans, vilket jag bevisligen gör (se konsumtionslista ovan). Kram!

Katten sa...

Förstår precis vad du menar, jobbigt. Men tack och lov så har vi ett samvete! Utan alla folk som tänker och har ett samvete skulle världen ha brunnit upp för länge sedan.
Vi spelar visst roll. Kram!

Anonym sa...

Jag känner igen mig i det här så precis så att jag vill gråta.