tisdag 27 oktober 2015

Sjoket vi är i

Typisk "önskar att jag kunde stänga av hjärnan"-läge nu. Jag tänker ju jämt mycket på döden och hur livet kommer att framstå om man får vara medveten de sista flämtande stunderna och jag kan inte låta bli att se livet i sjok. Som "perioden då jag bodde i Stockholm" eller "åren med Henrik" eller "Tredje Långgatan". Alla de grejerna känns som begrepp som beskriver sjok ur i mitt liv. Sjok med början och slut och "kommer aldrig mer igen". Jag har svårt att tänka på dem, perioderna, utan att bli svajig. Hände det egentligen? Vad betyder det? Måste allt betyda något? Vad hade hänt om … ?

Ofta tänker jag på saker som sjok redan när jag är i dem. Som när jag i går stod och grejade i köket och hade mina barn och min mamma bakom ryggen och mamma/mormor sjöng samma låt om och om igen med olika röster och Ben och Bo tjöt av skratt. Då tänkte jag "vad fint det var, när vi hade den här relationen och vi fanns där i köket på Kalmargatan allihop" ungefär som att vi redan var flera år framåt och jag tänkte tillbaka på det.

Jag tänker att det är ledsamt att jag tänker så. Men det är svårt att förklara för hjärnan hur hen ska göra.

Om jag skulle ge mig på ett försök att knyta ihop det här med vår samtid så vill jag påstå att det är omöjligt att inte tänka på det som händer nu, i vår lilla del av världen, som antingen starten på en ny och mycket mörkare tid, eller som en otroligt mörk och dyster tid, men ändå en begränsad tid med början och slut, som vi kan diskutera och lära oss av. Att vi kan häpnas av hur sjukt det var att rasister tände eld på boenden som befolkades, eller skulle befolkas, av människor som varit med om trauman som rasisterna bara sett på film.  Att vi kan förbluffas över att rasismen tilläts växa och blomma ut i terrorism, och att medier som SVT möjliggjorde det genom att prata om helsvenska barn och ställa frågan om feminismen gått för långt och huruvida Sverige tål mer invandring.

Att se tillbaka på nutiden medan nutiden pågår när man pratar om en växande rasism är helt rimligt, tycker jag. Precis som det är viktigt att titta bakåt och tänka på hur vi i dag tänker "hur fan kunde det hända" om förintelsen eller folkmordet i Rwanda. Att se hur det som händer nu handlar om samma sak som det som hände då: någon eller några bestämmer att "ni hör inte hemma här".

Helt rimligt, men också väldigt jobbigt och "hjärna, stäng av dig"-framkallande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar