tisdag 8 september 2015

Sjuka barn, polisbortforslad katt

Det var ur Berlin in i elden när vi kom hem i går. Min mamma, bless her, väntade tills vi kom hem med att berätta att Bo varit nästan 40 grader varm och spytt. När vi kom hem var hon fortfarande brännhet och hade frossa. Hon spydde en gång till efter läggning och natten var hemsk. Mest för Bo, så klart, men det var inte heller jättekul att vara Mini Kaminis sängkamrat/vattenglasansvarige/mardrömslugnare samtidigt som min kropp gjorde sitt bästa för att driva ut helgens många, många Berliner Kindl.

Det var min tur att vabba och eftersom Bo hade spytt höll jag Ben hemma också och HELVETE vad han är gnällig nu. Hade verkligen behövt ta honom till Plikta eller en jättestor öppen yta där han kunde springa av sig all frustration, men på grund av Bo var vi housebound. Det var ... livat.

Dessutom ringde en person från Göteborgs Djurskyddsförening och vår katt är hos dem och jag måste hämta honom och de håller hus i Mölnlycke och de har bara öppet 9-16 och vi har ingen bil och eventuellt magsjuka barn och åååh vad jobbigt allt blev.

Jag brukar alltid få höra så mycket klokt när jag ställer frågor här, så nu testar jag att be om tips angående vår prekära katt-situation.

Så här: när vi köpte huset undrade de tidigare ägarna om vi kunde tänka oss att ta över en av deras katter. Det var en kastrerad hankatt som tidigare bott lite längre upp på gatan, men som börjat komma till deras hus (alltså vårt hus) och till slut flyttat in.

I alla fall. Vi tog över Smilla, skickade in papper och sådant, och tänkte att det skulle bli mysigt med katt. Men Smilla tyckte visst inte att det var så mysigt med oss. Eller så är han bara en drifter? Förra ägarna sa att han ofta är borta i perioder och att han gärna hälsar på hos olika personer i grannskapet. Men jag hade inte trott att han skulle vara hemma så här sällan. Han kommer hem ungefär en gång i månaden och han smiter alltid ut omedelbart efter att han fått mat. Minst tio människor har ringt mig och frågat om jag saknar min katt och samtalen låter ungefär likadant:

Arg person som sett att Smilla har en tatuering i örat och på så vis lokaliserat mig och mitt mobilnummer: Ja hallå, saknar du en katt?
Jag: Ja, eller saknar och saknar, han är ofta ute på äventyr. Han har inte varit hemma på rätt länge nu, men han kommer alltid förr eller senare.
Personen (fortfarande rätt arg på rösten): Ja, för du vet, katten har varit hos oss i nästan en vecka nu.
Jag: Ja, jo, det är ganska lustigt, eller kanske inte lustigt, men du är långt ifrån den första som ringer till mig och säger det här. Du förstår att vi tog över katten när vi köpte huset förrförra hösten och han ...
Personen: Han?
Jag: Jo, det är en han fast han heter Smilla, jag tror att de första ägarna trodde att det var en honkatt, men i alla fall han har ett hem hos oss och han får mat och kärlek här, men han verkar inte vilja vara hemma så mycket. Det är ju svårt att tvinga honom ... Men om ni inte ger honom mat så kommer han säkert hem. Det borde han.
Personen: Jaha, men det var ju skönt att höra. Vi tänkte att han kanske inte hade någon ägare förstår du. Han kommer varje dag.
Jag: Nä, jo, men det har han. Om ni gillar att han kommer är det helt okej att han är hos er, så klart, men han kommer inte att svälta om ni kastar ut honom.

Typ så.

Jag har tänkte att "jaja, det får väl vara så då". Så länge katten mår bra (och det verkar han göra) och de som han besöker tycker att det är kul så kan väl det få vara hans katt-liv. Lite Jack Keroukatt så där.

Men nu har en förskola ringt polisen och klagat över att han kommer och lägger sig i barnens vagnar och polisen körde honom till Djurskyddet i Mölnlycke och jag orkar inte ha en katt som blir hämtad av polisen.

Så. Vi borde hitta ett nytt hem till honom.

Men hur ska vi kunna göra en överlämning-till-ny-ägare av en katt som dyker upp en gång i månaden? Ska vi hålla honom inlåst i huset tills vi hittar någon som vill ta över honom? De på Djurskyddet sa att det är jättesvårt att hitta en ny ägare till en vuxen katt. Känns som en helt omöjlig grej att hålla honom instängd. Han skulle väl självdö av sorg efter en vecka.

Cathrin (som har bil och är bäst) hjälper mig att lösa ut honom från Djurskyddet i övermorgon och det lutar åt att vi "passar på" att åka till Blå Stjärnan för en sista cocktail. Frågan är om jag kommer till helvetet då. Samtidigt: jag äter ju kött flera gånger i veckan, så jag är ju redan delaktig i ett vidrigt förtryck av djur.

Eh, vad hade ni gjort? Finns det någon lösning jag inte ser? Känner att det inte funkar att fortsätta låta honom vara en dagdrivarkatt.

Ps: har redan frågat flera av de som ringt och frågat om jag saknar en katt om de kan tänka sig att ta över honom. Det vill ingen.

26 kommentarer:

  1. Alltså jättemycket förlåt nu men meningen: "jag orkar inte ha en katt som blir hämtad av polisen." är typ det ROLIGASTE jag läst på länge. Förlåt alla kattvänner. Och jag tycker att det låter som Blå stjärnan är den bästa lösningen men jag är å andra sidan uppvuxen på landet med extremt chil inställning till katt. Och katter som springer runt och är typ hatade är inte så soft det heller. För någon.

    SvaraRadera
  2. Låt honom skutta vidare på de evigt gröna ängarna. Kram.

    PS lämna Ben nästa gång, hon kanske kräktes av febern bara.

    SvaraRadera
  3. Håller med Hanna. Jobbigt beslut att ta men det rätta mot både er och katten.

    SvaraRadera
  4. Har varit med om PRECIS samma sak. Fast den tredje personen som ringde ville faktiskt behålla katten. Blev så glad för det.
    Men det där dilemmat med att hålla den inne tills en potentiell ny ägare dyker upp...njaee... Och det skulle kanske bara bli samma sak där med. Kör på Blå stjärnan!

    SvaraRadera
  5. Tack för att du inte lämnade eventuellt kräksjukt barns syskon på dagis! Förstår att det är svajnigt jobbigt med gnällig 2-åring men det är himla tråkigt med kräkepidemier för resten av dagiset också. Eftersom du varit så schysst så jämnar det ut sig om du åker med katten till veterinären för en sista färd. Kram!

    SvaraRadera
  6. Avliva inte katten. Herregud... vad är det för förslag? Å nej, en katt beter sig som... som... en katt. SKJUT DEN! Som första utväg dessutom. Sorgligt tydligt hur lågt värde katter har i allmänhet.

    Ni kan kontakta ett katthem och dels be om råd om ni vill försöka behålla honom och få en lösning, dels be dem omplacera katten om ni känner att det inte funkar. Smilla verkar ju vara nöjd, till skillnad från grannskapet - men det kanske funkar i en annan miljö för honom?

    Göteborgs katthjälp sköter omplacering av katter, tror jag. Annars går det ju bara att googla omplacera katt Göteborg eller katthem Göteborg, så lär väl något dyka upp! Hoppas det löser sig.

    Och hoppas Bo blir frisk och Ben slipper bli sjuk!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänker ibland att det är mer humant att låta djur få somna in än att flytta runt dem, det låter som en katt med väldigt stort revir och som inte trivs att vara inomhus. När man omplacerar en katt behöver den väl vara inomhus i början för att lära känna sitt nya hem?

      Katter har väl ändå ett ganska högt värde i jämförelse med exvis grisar som jag inte tror är så mycket mindre intelligenta.

      Radera
    2. Förlåt Fiat, nu läste jag att din katt nyss dött och fattar att det är jobbigt ämne :( menade inte att vara okänslig.

      Jag tror att vi andra som svarade utgick ifrån Marias situation i livet snarare än kattens. Så jobbigt att få mer "belastning" och ev ångest pga en katt på rymmen plus det är ganska energikrävande att omplacera.

      Radera
  7. Vet du, jag har en trettonårig katt som jag haft sen han var tio veckor och som jag älskar ca mer än livet. Jag skulle utan att tveka pantsätta hem och liv för hans skull vid behov. Jag är nog ungefär så katt-partisk som en person kan bli med andra ord. DOCK, i er situation som har en strayer som med allra största säkerhet kommer driva sig själv samt er till fullkomligt vansinne inlåst inne - ta bort honom. Ni kan ju inleda med att rådfråga katthemmet men chansen att någon vill adoptera en vuxen katt som dessutom betraktar sig själv som nån form av världsmedborgare och icke tänker bli bunden till ett enskilt hem är ju rätt slim. Jag har haft en honkatt som var ungefär likadan och att låsa in dom är verkligen inte alls vare sig lätt eller juste när dom väl vant sig vid sin luffarlivsstil. Tyvärr hann min försvinna för att aldrig mer komma hem innan jag tog det beslut ni klurar på. Än idag, 6 år senare, vet jag inte om hon mår fab hos nån annan eller dog skadad i ett dike efter att ha blivit påkörd och eventuellt lidit i timmar, dygn? Mår illa när jag tänker på det. Det var mitt ansvar och jag tog det inte i tid för att jag..satte värde på hennes liv? Även hon var id-märkt ska tilläggas.

    Jag tycker nog ändå att det är än mindre att sätta värde i dem att låta dom driva vind för våg utan att ha möjlighet att ha koll på dem än att låta dem vandra vidare Fiat? Med en utekatt som inte "rapporterar" in hemma åtminstone nån gång per dygn har man ju som ägare ingen chans att veta att dom inte är skadade eller sjuka. Jag skulle personligen ligga sömnlös under de förutsättningarna. Jag förstår vad du menar med att många verkar skita totalt i sina katter men det här upplever jag snarare som det motsatta, att ta ansvar över både djur och situation.

    SvaraRadera
  8. Tack för era kommentarer.

    Jag har förutom Djurskyddet pratat med Djurens vänner här i Göteborg och de säger samma sak. De katthem som finns tar inte emot katter som är registrerade på ägare. De har fullt upp med de hittekatter/sommarkatter som folk släpper fria när sommaren är över.

    Så vi måste omplacera honom själva och och jag vill verkligen inte låsa in honom i väntan på ett nytt hem. Sist vi gjorde det av misstag blev han helt tokig och bajsade i spjälsängen (trots att han har låda) och då handlade det om att han var hemma själv under en arbetsdag.

    Fan vad hemskt det här känns. Jag vill spola tillbaka tiden tills då vi fick frågan av de förra ägarna om vi villa ta honom och så vill jag svara "nej, det är bäst att han får flytta med er". Trots att de antydde att de hade gjort det vi tänker göra nu om vi inte hade tagit honom.

    SvaraRadera
  9. Det är klart katten ska avlivas om det är sista utvägen, men att sikta in sig på att skjuta ner djuret på en gång är att inte ta ansvar över huvud taget för ett liv man en gång skrev upp sig på. Utekatter skadas, dör och försvinner hela tiden - jag antar att alla med utekatt lever med den oron på ett visst sätt. Säger djurskyddspersoner att avlivning är enda utvägen - kör på! Jag fattar att det är skitsvårt för er Maria - men det är återkommande argument från omgivningen så fort minsta problem uppstår med en katt, att den ska avlivas. Sällan förs samma argument så lätt för hästar och hundar.

    Strövarkatter kan få det bra och hitta nya revir på annan ort, jag vet för jag har varit med om det själv flera gånger.

    Återigen: jag fattar att det är svårt för er Maria och jag fattar att man med barn och hus inte pallar en omplacering. Men för den sakens skull kan jag aldrig hålla med dem som ropar "skjut" som första och enda lösning.

    SvaraRadera
  10. Om förra ägarna antydde samma som ni tänkt göra nu så är ju denna longshot inte rimlig - men kanske ni ändå kan (om ni typ har deras e-post) höra av er & förklara och kolla om de hellre vill "ta tillbaka" sin katt. Kanske låter jättelångsökt, men ändå skönt att ändå kolla för samvetet? Annars är jag med på mycket av det M skriver. Ser mig som kattlover men tror också det är extremt svårt att få ett nytt hem till katten som han dessutom accepterar & blir lycklig av. Jennie salmiak

    SvaraRadera
  11. Ps. använde kanske lite fel ord = rimlig skulle väl snarare vara trolig

    SvaraRadera
  12. Vill också tacka för att du inte lämnade eventuell sjuk på förskolan. Fattar att det är jobbigt att ha gnällig tvååring uppe i sjuk storasyster - men att ge 18 andra familjer samma sjuka är inte samma som att råka smitta med en höstförkylning. Magsjuka spelar i en annan liga. I vår familj blir tex vi föräldrar också alltid sjuka = hela familjen satt ur spel lääänge.

    Kattfrågan är ju jättesvår. Kanske en katt som egentligen skulle tvivas bätte på landet? Men att hitta ett ställe på landet utan att det blir "han har flyttat till gård på landet" är såklart jättesvårt. Hoppas det löser sig mirakulöst. (det här blev ju ett helt meningslöst råd/kommentar)

    SvaraRadera
  13. Jag tycker det är alldeles för hysteriskt runt magsjuka, det här känns mer nyanserat enligt mig http://www.barnakuten.nu/uncategorized/darfor-tycker-jag-att-syskon-till-sjuka-barn-ska-vara-pa-forskolan/

    SvaraRadera
  14. Det må vara hysteriskt ang. magsjuka, jag tycker det är viktigt att respektera de regler som förskolorna sätter upp kring magsjuka, inte minst med tanke på att vi hade ett härke med magsjukor förra vintern på vår förskola, och när jag via sociala medier såg att barn var hemma magsjuka medan syskonen var på föris och vi gång på gång åkte på kräkisar hemma, så väljer i alla fall jag att gå efter de regler som förskolorna i Huddinge tagit fram i samråd med läkare. Så ja, det kanske är en smula hysteriskt kring magsjukor, men det är ju ett jävla skit (pun intended) när de avlöser varandra en hel säsong.

    SvaraRadera
  15. Ja, förlåt. Jag läste nån kvinna på Facebook som skrev följande och blev lite matt:

    "Nu när magsjukorna börjar härja så undrar jag om du kan 48-timmarsregeln? Många tänker att det är inga kräkningar på 48 timmar men det är mer än så som man måste ta hänsyn till! Man ska vara helt symptomfri i 48 timmar och det finns många symptom: kräkningar, diarré, feber och matvägran är några exempel.

    Om barnet kräks på måndag, har feber och diarré på tisdag och äter som en fågelunge under onsdagen så är det faktiskt så att man får vara hemma med barnet hela veckan eftersom torsdag och fredag då blir "karensdagarna" när det gäller smittorisken. Jag önskar att alla kunde följa den regeln, då hade smittan inte snurrat så många varv på skolor och förskolor. Det är också viktigt att hålla syskon hemma eftersom de kan vara smittbärare. Man blir inte resistent mot bakterien om man varit magsjuk, alltså kan man inom familjen smitta varandra om och om igen. Du kan också bära på det utan att det bryter ut, vi har alla olika förutsättningar för vilka smittor som "slår ut oss" och vilka vi klarar av att stå emot.
    Inkubationstiden varierar mellan olika magsjukor. I vissa fall blir man dålig redan inom 6h, i andra fall tar det upp till ett par dygn innan det bryter ut.

    Det är också viktigt att komma ihåg att man faktiskt inte alltid kräks, ibland är det "bara" diarré, så var försiktig också vid diarré är du snäll!
    Hur får man slut på skiten då när det kommit in i huset? Hygien är nummer 1. Tvätta händerna med tvål, använd handsprit, peta inte i ansikte och mun. Om ni har 2 toaletter så låt den ena vara "kräktoan" och den får inte användas av de som är friska, om den sjuke är vuxen så kan den sjuke själv städa den också. Tvätta alla textilier i 60 grader, allt ner i tvätten: lakan, kuddar, täcken, handdukar, kläder osv. Har du otur så lever det annars vidare i mysfilten i soffan i flera veckor...
    Dela gärna vidare!"

    SvaraRadera
  16. Hehe, matvägran. Vi borde kanske låta Bo få hemskolning? En vanlig dag äter hon tre makaroner och en halv Danonino - den minsta sorten.

    SvaraRadera
  17. HA HA! Då skulle mina ALDRIG få gå till föris - de matvägrar ju KONSTANT!

    SvaraRadera
  18. Fast näe. Det finns barn och småsyskon som inte behöver smittas av kräkis. Vad är problemet men att hålla barnet hemma??! Vid diarré är det väl fullkomligt självklart att det inte blir förskola? Vill tillägga tvätt i 90 grader och Klorin som är det enda som hjälper mot vissa kräksmittor.

    SvaraRadera
  19. Alltså. Magsjuka kan orsakas av bakterier eller virus. Bakterier handlar oftast om mat som ej hanterats korrekt. Virus-magsjuka är extremt smittsamt men lever inte kvar i filtar i flera veckor. Efter ett magvirus får en viss immunitet. Annars skulle vi inte ha överlevt evolutionen utan vinterkräket skulle ha tagit oss eftersom det är extremt smittsamt och skulle gå runt runt i familjen (får typ panne när jag tänker på det). Detta sagt med all respekt för 48-timmarsregeln.

    SvaraRadera
  20. Ja alltså inte meningen att låta som nån informationskampanj här, bara så matt vid tanken på att det finns folk därute som tror att magsjukevirus typ måste rökas ut och familjen förvaras i karantän resten av terminen.

    SvaraRadera
  21. Ja men det är lite det jag menar. Alla ska såklart vara noga med 48h men det är väl ingen som tjänar på nån mytbildning runt denna sjuka. Att ett barn är löst i magen vid ett tillfälle (typ ätit för många pepparkakor) och hela familjen sjukanmäler sig i tre dygn.

    Sen tycker jag inte att förskolepedagoger borde ha nån karensdag när de får magsjuka.

    SvaraRadera
  22. Jag vill egentligen se mig som djurvän men det här med katter alltså. I vårt område finns det en sån katt som bott hos flera olika familjer och nu inte riktigt verkar känna sig hemma någonstans. Vi kan inte ha ytterdörren öppen för då smiter den in. Och vi kan inte använda vår gräsmatta eller områdets lekplats eftersom kattjäkeln springer och bajsar överallt. Jag är ledsen alltså men jag tycker att det borde vara förbjudet med lösspringande katter i tättbebyggda områden.

    SvaraRadera
  23. Jag vill inte heller låta hysterisk egentligen, men.... Från min sida är det oerhört önskvärt att man håller syskon hemma vid magsjuka. För vissa är inte magsjuka bara en magsjuka utan jag som har diabetes blir riktigt risig av detta och när det går runt som en karusell på förskolan, som det gjorde förra året, så är det ej roligt. För nästan tre år sedan var jag dessutom gravid och blev tvungen att ringa ambulans när magsjukan slog till.
    Men eftersom det största problemet ligger hos mig (jävla skitsjukdom) så har jag faktiskt valt att hålla mitt friska barn hemma från förskolan de första dagarna magsjukan gått på dagis bara för att slippa skiten. Har tagit semesterdagar då, känns ju sådär.

    Så, I'm all for att hålla syskon hemma.
    /Ida

    SvaraRadera