torsdag 24 september 2015

Mig äger alla

Usch, jag är inne i en så dålig cirkel nu. Vad kom först, sömnbristen, ångesten eller den spända relationen makarna emellan?

Det har varit lite för många fall av fyratimmarsömn nu, varvat med enstaka inte-sova-alls-nätter. Och ni vet hur det är, när chansen ges till sömn tänker hjärnan "NU MÅSTE DU PASSA PÅ" och så blir det som en krävande uppgift att somna och då ställer kroppen in sig på beredskap, inte avslappning. För att inte tala om nätterna med hostande barn. DEN beredskapen ska vi inte tala om. Eller jo: "när kommer nästa hostattack, när kommer den, är det någon idé att somna ens, inte va? var det där en hostning? hur länge ska det hålla i sig? hjälp, mitt möte börjar klockan 9 hos kund och vi ska ses och gå igenom allt innan taxin kommer, gud nu hostar han, jag orkar inte, hjälp". 

Och så ser jag inget slut på det. MåndagtisdagonsdagtorsdagfredagHELG. När varenda helg är uppbokad augusti-november spelar det ingen roll för mig att det är roliga saker det handlar om, jag får PANIK. När ska jag få ligga och glo i tre timmar och komma på hur jag mår? Jag kanske inte ens VILL ligga och glo i tre timmar, men tanken på att jag inte vet när jag får chansen att göra det ger mig ångest. Som gör att jag inte kan sova. Vilket ger mig mer ångest. 

Och då, när det skriker som mest i bröstet på mig och svajar bakom ögonen, kommer jag självklart på massa saker att ta upp med Nils. Även om hjärnan säger till mig att "du vill bara spä på din irritation nu, du vill bara få utlopp för kliet i bröstet, ta det här en annan gång för guds skull" när jag närmar mig tanken på att berätta för honom hur han borde göra när det gäller grejer i hemmet som jag stör mig på, så kan jag inte för mitt liv låta bli att påpeka att jag hade uppskattat om han sköljde barnens tandborstar och ställde dem i muggen i stället för att låta dem ligga på handfatet. 

Och när jag får svaret "jag försöker och jag ska bli bättre, jag vet att du gillar att ha saker på ett visst sätt" så hänger jag upp mig som FAN på orden "jag veta att du gillar att ha saker på ett visst sätt" och blir RASANDE över att han vänder på det så att det handlar om att jag har orimliga krav.

Och så måste jag gå ut och springa snabbt för att ta bort det värsta, men inte ens det hjälper, för jag måste ändå börja tänka på att Bo ska ha två födelsedagskalas nästa vecka och vi har inte gjort någonting. "VARFÖR ÄR DET ALLTID JAG SOM SKA TA TAG I ALLTING" tänker jag och blir superarg igen. 

Men gör det bara inte. Planera ingenting och se vad som händer. Fixa inte med städning, tårta, presenter, skattjakt, frukt till förskolefirandet, kalaspåsar, fiskdammsgodis, mat och dekoration. Låt bara bli. Ta inte upp det.

Men hon fyller ju år om mindre än en vecka? Hur länge ska vi vänta med att planera? 

Fan vad jag hatar den här rollen. Hur jag än gör så förlorar jag. Om jag tar upp det så blir jag återigen den projektledare jag inte vill vara ensam om att vara i familjen och om jag inte tar upp det blir jag bitter och ledsen över att ingenting händer. 

Så låter det i mitt huvud. 

Och så tar jag upp det och Nils tycker att "det är väl inte så mycket att göra" och så börjar jag rabbla allt jag tycker att vi måste tänka på och så slutar det med att jag lägger mig med ont i magen. 

Jag vill inte känna mig så himla stressad och frustrerad hela tiden. 

Jag vill kunna sova på natten och vara glad på dagen och tycka att det är roligt med allt som händer. 

Och Nils är snäll och förstående och vet ni vad han gör? Han tar nätterna med barnen så att jag får sova. Förutom alla nattningar har han nu tagit två nätter på raken med hostiga Ben och jag ska få en till barnfri natt i natt.

Då SKA jag somna. Jag MÅSTE sova. (And we're back.)

8 kommentarer:

  1. Nej men hoppsan, det ser minsann ut som att jag har gästbloggat hos dig?

    /sTyrKeKjaMiZ från andra änden av landet.

    SvaraRadera
  2. Ja, herregud. Ingen sömt = tortyr. + att allt annat blir 1000 gånger värre etc etc. Och projektlederiet? Jag har ingen lösning, utan upplever det precis som du. Hjälper väl knappast dig just nu, men du har en medsyster här! :)

    SvaraRadera
  3. Åh, vi hade precis en sådan där period hela våren. Ett enda snurr av massor med sjukdom hos alla, dålig/ingen sömn på natten, ett barn som var arg/testade gränser/ slog oss konstant, massor press på jobbet och alldeles för mycket bokat där man ska vara glad, trevlig och helst ha städat. Det är inte det bästa för stämningen i förhållandet. Eller för att säga som det var - det enda vi gjorde var att bråka. Man visste att när man kom hem skulle man dessutom, förutom allt annat, få lägga en massa energi på att vara osams alternativt att gå och svälja all irritation över allt som inte blivit gjort bara för att man inte orkade med en grälkväll till. Mitt mantra var; "vänta tills du får sova innan du bestämmer dig för att skiljas".
    Nu har det lättat på jobbet och vi får sova och allt ser ljusare ut (skilsmässa är inte längre på kartan).
    En sak som jag kan vara dålig på, men som kan vara bra, är att faktiskt avboka saker när det är för mycket. Även om det är roliga saker behöver man ha pauser och andrum. Och kanske lugna helger där familjen får en chans att bara vara och känna att det finns en anledning till att vi lever ihop ändå.

    SvaraRadera
  4. Projektlederiet å andra sidan - har ingen aning om hur man tar sig ur det. Jag har tvingat min man att läsa "Familjens projektledare säger upp sig" så att vi i varje fall har något gemensamt att utgå ifrån. Jag tokvägrar projektleda något som har med honom eller hans sida av släkten att göra. Det räcker med att ha ansvaret för hem och barn utöver mig själv. Men kan bli så arg på att det är så mycket som han inte ser/bara händer och som man själv måste lägga ytterligare energi på för att man inte kan låta barnen lida.

    SvaraRadera
  5. Alltså ibland kan jag bli så förbannad på systemet vårt samhälle består av. Som går ut på att alla (som är priviligierade nog att ha ett arbete) ska jobba ihjäl sig och samtidigt rodda barn och familj och fritid och semestrar och kompishäng och renoveringar och sommarstugor. Och STRESS. Tid som aldrig räcker. Systemet bygger på att alla är supermäniskor, vilket känns så jävla korkat eftersom alla människor är.. människor.

    Blir helt arg nu.

    SvaraRadera
  6. Jag vet att det sista man vill ha i såna här situationer är tips och råd, så förlåt för det här, men skulle det kunna vara ett alternativ att liksom i förbifarten be Nils göra en lista över sånt som måste fixas inför kalasen?

    Jag fattar att man inte ska behöva initiera att det blir gjort, särskilt inte varenda jäkla gång, men det är lite som med barnen - man får välja sina strider. Rätt vad det är har de fattat grejen.

    SvaraRadera
  7. Oh I hear you as well. Två barn 9 och 5 år, heltidsjobb, karriär, fritidsintressen, vänner, kusiner, matlagning..... Yada yada yada.... Nä, jag orkar inte. Stannade hemma tor-fre förra veckan för att jag höll på att få nervsammanbrott!!

    /Aila

    SvaraRadera