torsdag 17 september 2015

Jag på elva timmars sömn = en glad skit

Pratade lite med en kollega (hane) som snart ska få sitt första barn och fick tillfälle att fundera på om det var något jag önskat att jag visste innan jag och Nils började yngla av oss.

Kom fram till att det var ganska mycket med underlivets uppgång och fall som jag gärna hade blivit förvarnad om, men annars … tror jag inte att särskilt mycket mer information hade hjälpt. Kanske att det är bra att prata om allt som är extra tråkigt att prata om (pengar, städning osv.) några få gånger fast riktigt ordentligt, i stället för lite varje dag eller inte alls tills någon exploderar.

Annars handlar det ju mest om sömn.

Om man har riktigt tur kanske man får ett barn som Bo, som skakar om en ordentligt med tre månaders kolik, men som sover 12 timmar i sträck varje natt från och med sex månaders ålder. Man kan också få en Ben, som är vaken och skriker i timmar varje natt de två första åren och därefter sover nyckfullt. Eller så får man ett barn som är något däremellan eller på ett helt annat vis. Ingen vet. De är ju helt olika, alla barn.

Alla föräldrar är väl också olika, men en sak tror jag att de (vi) har gemensamt och det är att ens inställning till "vad man klarar sig på" sömnmässigt förändras när barnen kommer.

När jag styrde själv över mina sovtider tyckte jag nog att sex timmar på en natt var lite för lite. Och en uppstigning vid 05:30 (pga tidig avresa någonstans till exempel) kunde jag oja mig över i flera, flera timmar.

Nu tycker jag att sex timmar är väldigt bra. Om man dessutom får dem serverade i ett kör, utan uppvak, så är det fråga om en riktig drömnatt. Till och med fyra timmar - be them in a row - känns liksom gott nog nu. En natt då man blir väckt en gång i timmen kan vara jobbig, men om det bara är fråga om att "stoppa i nappen i barna-käften" så kan det vara helt okej. Ni fattar.

Båda typerna av inställning är så klart rimliga. Attityder grundade i aktuell verklighet, liksom. Alla har rätt att känna sig trötta eller pigga eller vad de vill.

Men en sak slog mig i går. Jag har nog inte riktigt hängt med i utvecklingen och förstått exakt hur mycket lägre krav jag har på sömn nu jämfört med förr. Jag satt och åt mat med familjen + svärmor när jag kände att det gjorde ont i ögonen. Eller liksom kring ögonen. Det gick över när jag blundade och jag fattade att jag var trött. Jag var så trött att det gjorde ont i de muskler som håller ögonen öppna.

Så i går gick jag och la mig med en bok och en Imovane klockan 19:30, somnade på en kvart och sov till 06:30. Och i dag har jag inte ont i ögonen längre.

Vilken lång utläggning om nästan ingenting, va?

Hur som helst så kan jag väl lägga till det till listan över vad jag önskade att jag visste pre-barn. Att det är bra att påminna sig om att det inte är normalt att snitta fyra timmars sömn per natt i två år.

4 kommentarer:

  1. Ja alltså sömn... Isak hade en härlig period när han tyckte att klockan fyra på morgonen, det är en asbra tid för lekar. Samtidigt har jag sömnproblem och vaknar ofta vid tvåknycket för att ligga vaken till typ fyra. Not so happy days! När min bror beklagade sig över att han bara hade sovit i sex timmar en natt, under den perioden, var jag på väg att krypa genom telefonluren ner till Skåne och slå honom hårt i huvudet. Men jag höll mig, för jag minns ju att när jag pluggade och var barnfri, då tyckte jag också att sex timmar minsann var snudd på ett brott mot mänskliga rättigheter.

    SvaraRadera
  2. Ja sömnbehov är verkligen relativt. När Otto kom så gick jag som på moln för att han var/är än så länge en som sover, han har typ dygnsrytm och sover långa pass på natten. Visst vaknar han ibland varannan timme men bara för mat och sen somnar han om. I jämförelse med sigge som sov kvartar utspridda över hela dygnet i typ 1,5 år så är ju det drömmen. Tycker dock fortfarande det är konstigt och att det normala är att bebisar inte sover.

    SvaraRadera
  3. Jag är en som inte klarar mig på lite sömn. Jag fungerar helt enkelt inte som människa om jag inte sover ordentligt medan min man klarar sig på väldigt lite sömn. Så förra veckan, i måndags gick jag å la mig 20:40, tisdag 20:25, onsdag 20:10 varpå min man säger: fortsätter du så här somnar du innan barnen framåt fredagen (barnen ska vara i sängen runt 20:00)

    Trött_mamma

    SvaraRadera
  4. Kan vi prata lite om det här med underlivets uppgång och fall? Jag har inga barn men har ändå börjat tänka att det kanske vore skoj. Har dock en obehaglig känsla av att ingen är ärlig kring allt det kroppsliga stöket och ev komplikationer och det skrämmer ärligt talat skiten ur mig.

    SvaraRadera