måndag 31 augusti 2015

Om Özz Nûjens Facebook

Hej, jag kan inte tänka på något annat än en sak just nu, så jag öser ur mig min hjärna: unfiltered för att få se vart det bär hän.

Okej, jag känner givetvis till att många människor inte kan se sina privilegier, utan tar dem för givet, och att många inte orkar bry sig om vad som händer "de, där borta". Men den totala oförmågan till empati som visas prov på i de tusentals kommentarer under Özz Nujens inlägg om drunknade flyktingbarn gör mig helt lamslagen.

Folk är äcklade över att Özz publicerar bilden på de döda barnen. De "vill inte se sådant på Facebook". De tycker att Özz ska åka hem. De misstänker att bilden är photoshoppad. De tycker att just barnen på bilden är det synd om, men "skäggbarnen som ljuger om sin ålder" ska åka hem. De tycker att vi ska hjälpa på plats.

Eller läs själva. Jag kan inte återge det på ett rättvist sätt. Det är så jävla vidrigt. Så jävla jävla vidrigt. Det är "vi" och "vårt" och "mitt" och "det blir för många" och "de" ska inte komma hit och ställa till … ja, vadå? Vad är alla så rädda för?

"Vi har inte rum, det finns inga jobb, det finns inga bostäder, vi ska hjälpa på plats." Det är BULLSHIT. Dra åt HELVETE ni som säger så.

Om ni inte orkar läsa på om vad folk som flyr Syrien flyr från så titta på någon av de "Syrian explained"-filmer som ligger på Youtube. Lägg fem jävla minuter på att ta in hur det är där, "på plats". Lägg sedan ytterligare fem minuter på att tänka på hur tur du har haft som ens har möjligheten att sitta och trolla på nätet. Du har råkat födas i Sverige. Du har inte åstadkommit något som gör dig mer värd än den som är född i Syrien. Du har haft tur, fattar du. Du är inte värd mer. D u  h a r  h a f t t u r.

Och det är vår skyldighet att hjälpa de som inte haft lika tur. För att annars är det ingen idé att vara människa. Och vi ska inte hjälpa "på plats", för det är för sent för det. I alla fall för de som inte är på plats längre. De som är på väg över Medelhavet i odugliga gummibåtar med sina ett-två-tre-åringar i famnen och de har satt armpuffar på barnen och mitt hjärta går sönder.

"Hemskt att föräldrarna utsätter sina barn för det där." sa någon i kommentarsfältet och jag KOKAR ÖVER.

Fan fan fan.

Jenny skriver bättre än jag om det här. Läs henne i stället.

6 kommentarer:

  1. Jag såg bilden. Sedan hulkgrät jag i en minut och sedan gav jag pengar till UNHCR. Jag klarar det inte. Jag kan inte titta på bilder på döda barn och sedan titta på min ettåring. Jag går sönder. Kan jag inte få ge pengar till organisationer och tiggare, le vänligt mot alla, rösta på dem som vill göra det bättre och sedan gömma ansiktet i en trygg famn? Annars måste jag gråta hela tiden. Eller lämna ettåringen för att handgripligen rädda barnen som drunknar i havet.

    SvaraRadera
  2. Jag har helt förlorat förmågan att skriva om sådant som är viktigt. Blogg är nerlagd, instagram är kvar och fylld med relativt intetsägande bilder som är intressant för närmsta släkten möjligtvis. Om barnens tillväxt & vardag. Jag har ofta ångest för att jag inte skriver om något som är viktigt på riktigt så att säga. Men det går inte, jag kan inte. Inget jag skriver känns tillräckligt. Så jag tar bort, raderar. Inte ens nu när jag ska kommentera så kan jag förklara varför det blir så, jag får helt enkelt inte fram något. det sköljer över mig, all världens vidrigheter. Jag bor i detta trygga bostadsområden och tänker att här sitter vi en liten familj i varje villa & fiser, medan så många SÅ MÅNGA inte har någon trygg plats alls. Och så skäms jag, och får inte fram något igen. mitt sätt är inte rätt - men är så glad över att följa så många personer som skriver om det som är viktigt på riktigt. Om världens jävla orättvisor. Så jag försöker dela era texter, försöker förklara för andra med hjälp av era ord. För vi måste ju prata mer om det här, så länge idiotin växer & frodas måste alla som kan motarbeta detta. Hur kan människor som kommenterar under det inlägget komma fram till det de skriver? jag förstår inte!!! Men som sagt kan jag inte skriva om allt jag fylls av så jag ska sluta nu innan jag raderar detta. /Jennie salmiakatfolket

    SvaraRadera
  3. Jag går också sönder. Och du eller jag kan inte resonera med Bashar al-Assad. Tyvärr. Det vi kan göra är att se, kännas vid, känna, skänka. Det måste betyda något och det måste räknas.

    Men vid sidan av de stora politiska problemen, där vi måste sätta vår tilltro till FN (väl ?) ser jag ett stort och läskigt attitydproblem. Privilegierade människor som gör skillnad på vi och dem och som inte ser desperationen hos de som flyr. Som inte ser något människovärde i de som kämpar för sina liv. Det gör mig så ledsen och äcklad och arg, men till skillnad från den stora politiska frågan hoppas jag att jag och du kan göra något där. Om det så bara är att ta striden när folk trollar.

    SvaraRadera
  4. Jennie - jag känner likadant. Här sitter jag och är måndagstrött och kan fundera på vad vi ska äta till middag och på lördag ska jag åka till Berlin och ha världens roligaste miniweekend med Nils och två kompisar. Spyr på mig själv för att jag har det så bra. Jag skäms. Och orden känns så futtiga.

    SvaraRadera
  5. Det är vidrigt att människor inte reflekterar över siba privilegier. Skamligt till och med. Har inte läst Özz kommentarer men kan tänka mig att det står en massa idioti. Men en sak som jag tänker på angående detta med att publicera bilder på döda barn är den här artikeln jag läste på temat. Läsvärt och tänkvärt:

    http://vardagsrasismen.nu/2014/08/04/vem-fortjanar-respekt-i-döden

    Kram!
    /Elin

    SvaraRadera
  6. Ja, det gör så jävla ont. Hur man kan göra något annat än att gå sönder inombords och försöka hjälpa till med det man kan övergår mitt förstånd. Att det finns en enda människa som resonerar som SD gör mig helt tokig. Tänker varje dag när jag ser på N på hur det hade varit om jag inte haft mat till honom, om jag inte hade kunnat hålla honom trygg, om jag hade tvingats sätta honom på en båt med hopp om ett bättre liv på andra sidan. Kan inte ens gå dit i tanken. Att det mitt i detta finns människor som tycker att vi INTE ska göra allt som går för att hjälpa.... kan inte förstå.

    SvaraRadera