fredag 14 augusti 2015

Hemmakontoret

Förutom rådande öron-svacka hos Ben blir det ju bara bättre och bättre, allting.

I dag är förskolan stängd och jag kan sitta hemma och jobba med Ben som kontorskollega. Det hade EJ gått för bara några månader sedan. Nu sitter han där och "jobbar" med Daniel Tigers kvarter och jag kan skriva mina texter till tonerna av "vilken underbar dag i vårt kvarter, vilken underbar dag att va vänner, nu tycker jag - att du och jag - också ska bli vänner".

Trots att detta hände vid niofikan (alltså vem GÖR så, när en kollega erbjuder ett nyttigt och energirikt snack som russin och torkade körsbär) tycker jag att vi har det bra, jag och Ben. Sedan kanske han inte ska sitta med padda hela dagen, men vi hittar väl på någon annan lösning vad det lider. I alla fall: det är gulligt med små barn, men gud vad skönt när de blir större.

Ps: på torsdag har vi tid hos öron-näsa-hals och om de håller fast vid vad de sa i våras så kommer vi då att få en tid för att sätta in rör i hans små öron. Åh, längtar och längtar inte. Helt övervägande känsla i mig är att jag vill att han ska få slippa alla problem. Och det verkar ju rören kunna hjälpa till med. Samtidigt är jag rädd för tanken på att söva honom. Inte så att det väger över, men jag tycker att det är ruggigt att tänka på.

4 kommentarer:

Linn sa...

Min kusins barn fick rör insatta för ett halvår sen. Det gick hur bra som helst och han hade inte alls så himla ont efteråt och har mått hur bra som helst sen dess. Ifall det kan hjälpa lite. Kram

Maria sa...

Skönt att höra. Jätteskönt, faktiskt. Desto fler som säger det, desto mer sugen blir jag på att få operationstid. Fast Nils får följa med honom. Jag var med när Bo sövdes och det var inte kul.

Camillschen sa...

Jag skrev ett långt inlägg för några månader sedan om att jag haft extrema sömnproblem med min 1 1/2 åriga dotter sen hon föddes och här kommer ett till! Jag fick ju i stort sett ingen bra hjälp på BVC eller VC förrän jag på riktigt jävla allvar sa till dem att jag ville ha remiss till öron-näsa-hals för att grundligt undersöka om det rörde sig om sömnapné och/eller problem med adenoiden. Fick tid i Trelleborg och DÄR FÖRÄNDRADES VÅRA LIV!!! Jag var helt inställd på problem med körtlarna men det var öronen som var boven i dramat. Och vilket jävla drama det har varit.. Jag har aldrig märkt att hon haft några större problem med öronen men de undersökte med kamera långt in och konstaterade att hon haft flera oläkta öronkatarrer och kan ha haft besvär med detta sen hon föddes. Detta innebar även att hon hade mängder med vätska bakom trumhinnorna. Puh, fattar du hur det kändes att äntligen få veta vad som kunde vara roten till allt ont? Alla sömnlösa nätter, alla skrik som man inte kunde förstå anledningen till. Hon opererade in rör några veckor senare. Vi fick tyvärr problem med att hon fyra dagar efter op började blöda en tjock mörkröd smet ur öronen och till följd av det åkte rören ut. Jag ringde dock ner sjukhuset för ny tid till operation och tillslut blev det så. Denna gången en typ av kraftigare rör. SEN DESS HAR UNGEN SOVIT!!!! Läggningarna går också snabbare. Fatta att detta var problemet hela tiden. Blir galen på att VC inte kollat hennes öron noggrannare då vi kunnat ordna detta tidigare. Så mycket onödig smärta för henne och ångest för oss och sömnlöshet för alla. Vet ju inte om detta får lika bra effekt för er, men jag kan bara säga: Gör det! Sätt in rör! Vi fick söva henne två ggr men det gick bra och operationen tar högst 15 min! Hon var lite ledsen några timmar efter, nästa dag var allt som vanligt. Hoppas allt går väl! Hälsningar från en medsyster i Malmö😊

Maria sa...

Camillschen - gud vad glad jag blir över att det ordnat sig för er. Till slut. Men att det ska vara så svårt. Att man ska behöva ligga på så mycket och samla bevis och förklara och förklara och förklara och gråta för att det ska nå fram. Att man känner sig misstänkliggjord medan man gör det. Fy fan, det är så hemskt. Att tänka på hur ont de har haft och att de inte kan uttrycka sig själva. Får panik när jag tänker på det. Och tänk på alla som inte har orken eller språket med sig. De som inte kan "tjata" som vi. hemskt är det.

Men igen - vad härligt att din dotter äntligen, äntligen får en chans att utvecklas och leva utan smärta.