tisdag 7 juli 2015

Status slow

"Har du gjort en installation i ett snapsglas med en yttepytteliten elefantörastickling? Varför har du inte lagt ut det på bloggen?"

Cathrin försöker peppa mig att hitta tillbaka till Bradpittsarmpit. Men det är något himla mörker nu alltså. Eller avsaknad av all form av handlingskraft. Varför ska jag göra någonting egentligen? Vad har jag att säga? Vem är jag att tro att är? Osv, ni vet.

Är jag kanske på väg in i en liten depression? Jag kan inte ens bete mig korta stunder. Festen i lördags. Folk jag aldrig träffat ställde vanliga frågor och jag hörde munnen säga "ja, jag tycker att livet är så konstigt, ju mer tid som går, desto konstigare blir allting känns det som" medan en tomte i huvudet ropade "hallå! hallå! säg något normalt! ser du inte hur de backar bort från dig med forcerade leenden?".

Äsch, kanske var jag bara ringrostig. Ovan vid att gå på fest, ju. Speciellt där det finns många jag inte känner.

Jag springer i alla fall. Nio gånger på två veckor. Det är mycket. Kanske också ett tecken på att jag försöker stävja ett mörker?

Blablabla.

Nu ska jag tänka positivt. Jag ska tänka på det här, som säkert kommer att skingra molnen:

I morgon kommer mina föräldrar till Göteborg på morgonen och tar med sig barnen på vändande tåg och lämnar mig och Nils helt ensamma i Göteborg fram till lördag. Det ni. Vi kommer att kunna ses på stan efter jobbet och bara helt planlöst gå omkring. Får en nästan svindelliknande frihetskänsla när jag tänker på detta (hm, kanske inte är depression ändå?).

Sedan är det semester snart också. Då ska jag läsa tre böcker, bada i havet, springa ännu mer, lära mig grilla, träffa kompisar och kanske-kanske gå lite på Way out West (torsdagen i så fall).

9 kommentarer:

Johanna sa...

Å. Många goa saker ändå, mitt i mörkret. Hoppas det ej är depression och att du kan njuta maxat av veckan och semestern! Det är dig så väl värt.

Åsa sa...

Du kanske bara är inne i en mindre social period. Det behöver inte vara negativt. Det kan betyd att man bearbetar saker (det göra man väldigt bra när man springer) och samlar kraft. Oroa dig inte, och njut lugnet utan barnen! ( Du kommer att längta efter dem - det är nyttigt!)

åsa sa...

För mig betyder det mycket att du bloggar, även när du är låg, men ingen press!

Anna sa...

Åh. Fina Maria.

Karin sa...

Fina kloka härliga du.
Jag blir så glad när du bloggar. Och jag tu att bloggen måste hänga med i de svängar livet och humöret gör. Hur konstigt vore det inte annars?
Men usch vad jobbigt det är att känna sig ledsen och sådär skör. Känner igen känslorna, även om jag inte är där just nu.
Kram på dig <3

Anonym sa...


Vill bara säga att jag gillar din blogg väldigt mycket och när du dröjer med dina uppdateringar blir jag lite orolig eftersom jag vet att du ibland mår lite svajigt. Å andra sidan vet jag att du är en riktig kämpe. Du fixar det här och mycket mer. Att springa mycket är det bästa som finns. Det brukar jag också göra. Till slut kan själen inte göra något annat än att lyfta.
Hoppas du och Nils får njuta några dagar, att ni pusslar ihop er och ser fram emot semestern med era små hjärtan. Kram!

Anonym sa...

Du är bäst i alla fall! Ingen fara. STOR KRAM /Katten

Maria sa...

Men gud vad ni är fina allihopa. Tack.

kajsa jansson sa...

du har ett meddelande på messenger, kanske ligger i övrigtmappen. kanske kan pigga upp lite iaf :)