Jag är inte byggd för dessa tider. Den hjärtklappningsångest jag fick för ett tag sedan, vänta nu – den åttonde juni enligt bloggen, HJÄLP – har inte släppt och jag vet inte vad jag ska göra. KBT-tänka bort den funkar inte och avslappningsövningarna jag fick av terapeuten funkar inte heller. På kvällen när jag ska sova förvandlas hjärtklappningen till svåra sjukdomar och jag kan inte somna. Vilket är extra dumt nu, för Nils har varit sjuk sedan i måndags, så jag är ensamförälder igen den här veckan och behöver sömn.
Känns som groundhog day. Känns som svårt att motivera mig. Lämna, jobba, hämta, handla, laga mat, trösta, natta, natta, natta, natta, diska, städa, sova (sova?).
Min morgon:
6:00 - klockan ringer, upp och duscha och sminka mig innan barnen vaknar.
6:30 - Ben vaknar och ropar efter pappa. Skyndar att plocka upp honom innan han väcker Bo. Byter blöja och sätter honom med iPad och en tallrik skivad banan. Gör juice till mig själv (har börjat josa allt jag ser igen, tänker att det är bra att ge cellerna något friskt direkt på morgonen eftersom resten av livet bryter ner mig) och smygäter frukost vid diskbänken, så att inte Ben ska se och bli kränkt (han får frulle på förskolan). Slänger ihop en konstig matlåda av gammal sallad, ost och kikärtor.
7:10 - lägger undan iPaden och möts av det väntade illvrålet. (Detta vrål håller i dag i sig i en dryg halvtimme, ska det visa sig.) Bär tvåårskroppen, spänd som en fjäder, upp till övervåningen och väcker Bo. Borstar tänderna på Ben som blir ännu argare. Försöker få på honom byxor vilket visar sig vara droppen. Ilskan går över i ett affektanfall och jag kan inte hålla honom längre.
7:20 - lägger ifrån mig Ben på madrasshögen i lekrummet så att han inte ska skada sig under anfallet. Vänder uppmärksamheten åt Bo, som klätt på sig själv medan jag härjat med Ben. Bo ser inte klok ut. Det får gå.
7:25 - funderar på hur jag ska få Ben att gå med på att sitta i cykelvagnen. Formen på hans kropp när han är Arga_räkan® är liksom motsatsen till sittposition. Mer som en liggande brygga.
7:26 - Nils kommer upp och undrar vad som står på. Han lyfter upp Ben. Han säger att han aldrig sett Ben så förut. Aha! Han ÄR alltså annorlunda med sin far. Blir märkligt stärkt av att få bevis för att mina morgnar med barnen är värre. Åh, du tröstande martyrskap, vad vore jag utan dig.
7:45 - tack vare Nils som bär runt på Ben medan jag klär på mig och tar ut cykel + cykelvagn från garaget kommer vi iväg.
8:15 - har lämnat barnen och är på väg mot jobbet. Min terapeut ringer. (Jag missade tiden med henne pga lämningen och försökte meddela henne detta i går kväll. Hade dock inga kontaktuppgifter direkt till henne, så jag lämnade meddelande i växeln samt mejlade den kontakt jag först blev tilldelad av företagshälsan. I alla fall.) Hon låter så FRUKTANSVÄRT besviken på mig. (Här skulle väl hon säga att det är jag som uppfattar henne som besviken, jag kan ju inte veta vad hon känner.) Och jag får jättemycket ångestpåslag. Hon undrar om jag behöver SMS-påminnelse till nästa gång och jag poängterar flera gånger att det inte handlar om att jag är slarvig med tider, utan att det helt enkelt körde ihop sig och att jag försökte meddela. Får nya tider i augusti.
Ja, nu är jag på jobbet och jag kommer att få en räkning på 500 kronor för missad terapitid och jag undrar vad jag gjorde med all tid och alla pengar jag hade innan jag och Nils fick barn.
Det är väl världens vanligaste sak att säga "oj, vad GJORDE jag med all tid egentligen?", men på riktigt, hur är det möjligt att jag inte har skrivit en generationsromantrilogi och har 200 000 på ett sparkonto? Innan Bo kom tjänade jag ungefär som nu (löneutvecklingen har inte direkt varit som en raket sedan jag blev mor, om en säger) (please fight the patriarchy) och jag och Nils hade kanske fasta utgifter på 5 000 kronor i månaden – TILLSAMMANS – och tid att sitta en hel helg och kolla på alla säsonger av Six Feet Under – fast vi redan sett samtliga avsnitt.
Förra månaden hade vi räkningar (inklusive ränta på bolån, då) på 35 000 kronor. Och vi måste
planera in tio minuters "prattid" när min terapeut ger oss en övning och inte ens fast vi bestämt att vi ska ha de här tio minuterna en viss kväll är det säkert att vi lyckas få till det. Pga all jävla skit som är för jobbig att skjuta på eller alla barn som vaknar.
Fan. Sorry alla gravida som läser här. Jag är extra låg just nu. Allt är inte dåligt med att föröka sig.
Eller?