Vi bara lyder

På Bradpittsarmpit är det tyst, men i mitt huvud skriker vildvittrorna. Ni vet, ibland kanske ens kompis frågar om det är vi som är de konstiga eller de normala och så kan inte hjärnan sluta mala på flera dagar.

Vad tänker folk ens på? De som inte tänker på patriarkatet och glädjebussen (att de som äger mer än hälften av resten av världen endast är 85 personer och att de får plats på samma buss) hela tiden. Vad tänker man på då? Vad studsar man sina beslut och livsval mot?

Ibland tänker jag att det vore skönt att inte vara feminist. Inte fundera så mycket. Inte må så dåligt. Bara lalala, här är lilla jag i stora världen och jag förtjänar allt jag har omkring mig och vill jag ha mer så är det väl bara att …

Lalala.

Nä, men vad tänker folk på? Hur gör folk? Hur lever folk utan att må dåligt?

Låter jag elitistisk när jag ställer de här frågorna? Som att jag tror att jag har kommit på något som de flesta inte har?

Jag menar inte det. Jag tror verkligen inte att jag är unik och grejen är att jag ju inte ett enda svar. Jag är själv en del av problemet. Jag är så jävla norm core med mina barn och man och mitt hus och mitt jobb och mitt ägande.

Jag har inga svar, men jag mår dåligt nästan jämt. Sämsta möjliga.

Jag ska försöka bota detta med mina vanliga lindrings-grejer (städa, prata med de jag vet känner ungefär likadant, planera och plantera, jogga – har börjat bocka av pass på ett löparschema – lägga mig i tid, läsa böcker osv).

Tills det känns bättre får jag luta mig extra mycket mot mitt raison d'être (här sammansvurna över en iPad-skärm). Titta på dem och bli påmind om varför jag går upp om morgnarna. Åh.

Not fair

Medan jag får rapporter hemifrån om att Ben tog sig en "liten lur" på fyra timmar i förmiddags ("kämpig natt?" undrade pappan) har jag tillbringat morgonen med att bita mig i läppen för att inte bli arg på dumheter samt googla när det är okej att äta lunch som tidigast.

Where is my mind

I morse (?) gick vi upp klockan fyra, Bennifer och jag. Detta efter en superkämpig natt med många uppvak.

Då detta var tredje natten på raken som varit extraordinärt dålig (sjuk Ben, sjuk Bo, orolig samt pigg Ben) (prickade verkligen in de dåliga barnen att sova med) så vet jag inte ... hur det ska gå ... det här.

Ska till jobbet också. Skrattar som Jokern.

Nämen god bless Drömmarnas trädgård i alla fall. Nu ska jag göra pannkakor. Något gott ska komma ur detta.

Eller som Beatrice Eli själv sa: det är ett vidrigt sätt

Kollade förresten på Nyhetsmorgon i morse, som en kan göra under vabb, och blev som vanligt lite förvånad och mycket arg när en journalist använder uttrycket starka kvinnor om ... ja, kvinnor som inte är muskelbyggare. I det här fallet Beatrice Eli. Hon beskrivs ofta som en stark kvinna. En kvinna som gör det hon vill göra. Eller som har ett eget uttryck. Eller som väljer att tro på talangen. Eller VAD DET NU ÄR som gör att journalister måste använda uttrycket stark kvinna. Fan vad arg jag blir. Okej när random rando säger det, då kan jag vara saklig och dra igenom varför det inte är en bra sak att säga. 

Som att ...

- Det cementerar bilden av att en kvinna som är stark är en udda fågel. 

- Alltså jag menar att när man beskriver en person som en stark kvinna förutsätter lyssnaren medvetet eller omedvetet att en epitet-fri kvinna är svag. Att kvinna = svag, men här har vi en stark kvinna. 

- En man beskrivs oerhört sällan som stark om det inte handlar om fysisk styrka. En man som gör det Beatrice Eli, eller för den sakens skull hennes flickvän Silvana Imam, gör skulle aldrig beskrivas som en stark man. Det är ett litet tips, att om man är osäker på om ett epitet eller attribut är okej så kan man testa att använda ordet om en man och se hur det känns. Känns det udda så kan man låta bli. Så blir allting lite bättre.

- Var var jag nu.

- Jo, det är lite samma mekanismer som ligger bakom varför det blir kränkigt när man säger white trash. Undermeningen blir att det som "bara" är trash automatiskt är svart. Säg inte white trash heller. 

- För övrigt är det väl ändå ett jävla attributande när det gäller kvinnor som gör saker. Det är kvinnliga fotbollsspelare, tjejband, kvinnor som har kvinnosaksfrågor. Om man vill att människor överlag ska få vara fria måste vi sluta ge folk så mycket attribut. Som stark kvinna. För att hon har en jävla röst? Helvete, nu blir jag arg igen. 

I alla fall, jag kunde hålla mig saklig ganska länge, men det var för att jag föreställde mig att jag pratade med en icke-journalist.

Men när tusen på tusen journalister fortsätter att beskriva Beatrice Eli och Silvana Imam och andra artister med ... ja, som ni ser är det svårt för mig att säga vad det är som gör att de måste beskrivas som starka. Journalisterna kan oftast själva inte ens beskriva det, så varför i jesu namn måste de hålla på. Åh. 

Jag som är rädd för feber

Annars då? Jag har vabbat Ben i två dagar och i dag fick jag åka och hämta en ledsen Bo som klockade in på 39,4 grader.

Nu har alla i familjen haft runt 40 graders feber (eller säger man tre grader, då normaltemp är cirka 37?) utom jag. Så att, eh, det är väl bara att förbereda sig på att följa upp vabben med några varma sjukdagar.

Fan alltså, när man vet att sjukdomen kommer att komma och man ser både pengar och roligheter flyga iväg. Insåg för ett tag sedan att man måste ta vabb och sjukdagar i beräknande när man beräknar budget. Vet inte om jag och Nils någonsin har fått varsin hel lön.

Men men, ingen ska säga att jag gick ner utan en strid. Det här är en stor bit ingefära, en rödbeta, en citron, en apelsin och ett äpple. Jobba nu antioxidanter.

Viktig konsumentinformation

Köp inte den här.

Ingen ska behöva lukta så.

Nyläst

Jag har läst Caitlin Morans skönlitterära debut: How to build a girl. Den handlar om Johanna som bor i Wolverhampton med sin deprimerade mor, alkoholiserade far, storebror, lillebror och "the accidental twins" som är nästan nyfödda.

Familjen får bidrag, eftersom pappan inte kan jobba efter en arbetsplatsolycka där han föll en massa våningar och bröt det mesta i kroppen. För att döva smärtan efter alla operationer äter han väldigt mycket smärtstillande och dricker väldigt mycket Guinness. Det är väl inte helt uttalat, men jag fattar det som att mamman inte jobbar på grund av de små barnen + en förlossningsdepression.

Pappan tänker att han när som helst ska slå igenom som rockstjärna och rädda hela familjen från nästan-fattigdomen de lever i, men i stället händer en nästan rakt motsatt sak: de förlorar sina benefits och tvingas leva på 11 procent mindre pengar än tidigare.

11 procent låter ju inte så mycket, tänker Johanna. Men det är mycket för en familj som lever på gränsen. Det är skillnaden mellan att ha frukt hemma och att äta mjöl/vatten/jäst-bröd med margarin två måltider av tre.

Caitlin beskriver det här så snyggt, vad de elva procenten betyder. Det märks att hon har stor erfarenhet av det liv Johanna lever. Det är nästan så att det är svårt att tro på det Caitlin säger i början av boken, att den inte har något att göra med verkliga personer utan är helt fiktiv. Speciellt eftersom Johanna ger sig ut på en rädda-sin-familj quest genom att hitta på en karaktär, spela den så himla bra att hon lurar alla och slå igenom som musikjournalist sexton år ung. Det gjorde ju Caitlin också, om jag inte blivit felinformerad.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Den här boken är väldigt rolig. Och när den handlar om just klass, speciellt när det pratas om ämnet genom musikern John Kite som följer med som en idol/bästis/livsguide till Johanna boken igenom, så är den briljant. Ryser när hon läser hans debattartikel om fattiga i England, till exempel.

Läs den här boken:
JA   NEJ   NJA

Katten och Knäet for presidents

Vet ni hur genomfin min vän Cathrin är? Ni med barn kommer nog att unisont säga WOW HELVETE WOW strax om ni läser vidare och ni som inte har barn kan nog ändå fatta.

Det var ju lite synd om mig, tyckte jag, som efter att ha roddat barnen ensam största delen av förra veckan pga Nils jobbresa fick göra det IGEN den här veckan eftersom Nils blev sjuk. (Det var såklart synd om Nils också, men jag hade lite svårt att rota fram den sympatin just där och då).

I alla fall. Cathrin tog del av min frustration via bloggen och skickade ett meddelande till mig sent i onsdags kväll.

"När kommer ni hem från förskolan? Jag tänkte komma och hämta barnen och så får de sova hos oss i morgon, så kan du och Nils få en lugn kväll och så är barnen redan här när ni kommer på midsommar." löd det på ett ungefär.

Så JA, så gjorde vi och allt gick jättebra, för våra barn älskar Cathrin och Joakim mer än glass och jag och Nils kollade på Game of Thrones och åt gopasta och vaknade utvilade på midsommarafton då vi hoppade in i vår mål-bil (vi hyrde en Minicooper över helgen för att testa den och bli ännu mer peppade på att spara till en egen) och körde till Anneberg och firade midsommar och sedan, håll i er, fick vi sova i stugan på gården och så tog de barnen en natt till.

HERREGUD vad de ställer upp.

Jag vet inte vad vi skulle göra utan dem. Flytta hem till någon av våra uppväxtorter, där det finns släktingar?

It takes a village. It takes a village. It takes a village.

I dag tänker jag en del på att det är härligt att vara blomvakt. Vi tar hand om min kompis Elins blommor över sommaren och det är som en djungel hos oss. Vill alltid ha det så.

Jag tänker också mycket på Ben. Han var liksom helt låg i går och även i dag. Vi var vid Tjolöholms på midsommardagen och han ville inte åka någon karusell (de hade tivoli) eller ens fika. Kollade tempen på honom i går, men det var inget. Men i dag hade han nästan 40 grader. Stackars lilla. Han sover nu, med både alvedon och ipren i rumpan. Jag kommer att vabba med honom i morgon och han kommer att missa sin förskoleavslutning. Lille bubblan. Önskar att han kunde uttrycka sig med ord så att vi fattar lite tidigare när han mår dåligt.

Corner office

Jag har bytt plats på jobbet och inser vad mycket det betyder hur en sitter. Eller hur jag sitter.

Innan jag flyttade in Kattrummet (eller feministrummet, vilket jag också hört att det kallas) på jobbet satt jag i det som kallades "den kreativa studion" och herregud vad jag inte passade in. Det var olika spotifylistor på olika högtalare och det var öppet och glatt och jag satt mitt i "gå till köket och hämta kaffe"-trafiken. Eftersom jag tydligen är dragen till shiny things tittar jag upp så fort jag ser en rörelse i ögonvrån, så jag satt i princip som en nickedocka hela dagarna.

Sedan jag flyttade in in Kattrummet har jag haft mycket mindre ångest på jobbet. Här kan man stänga dörren om sig och vi är sällan fler än fyra samtidigt. Här kan man gråta och säga sanningar och en gång sov jag en liten stund på golvet. Dessutom är det fritt fram att pynta glasväggen som man vill, så det är allt en kreativ studio det här också. Fast lugnare.

I går flyttade jag från min vanliga plats in till hörnet av rummet och nu känner jag mig ännu lugnare. Jag har nu en vägg bakom mig, en vägg på vänster sida, min favoritkollega tre meter till höger och ingen kan se mig från korridoren. Det är något med väggar, att omslutas. När jag blir sur på KBT nästa gång ska jag testa att sätta mig i en mycket liten låda. Med tak.

Mina kraftdjur är på plats också.

Tips

Om man ändå måste upp tidigt för att hinna till jobbet tidigt för att kunna åka och hämta barn tidigt för att hinna umgås med dem och laga middag som är klar till 17:30 (osv osv) så kan man lika gärna gå upp ytterligare en kvart tidigare för att få äta pannkakor och kolla på Orange is the new black med sig själv. Det blir en så skön start på dagen. En fin stund innan man börjar svettas.

The mom with the thorn in her side

Jag är inte byggd för dessa tider. Den hjärtklappningsångest jag fick för ett tag sedan, vänta nu – den åttonde juni enligt bloggen, HJÄLP – har inte släppt och jag vet inte vad jag ska göra. KBT-tänka bort den funkar inte och avslappningsövningarna jag fick av terapeuten funkar inte heller. På kvällen när jag ska sova förvandlas hjärtklappningen till svåra sjukdomar och jag kan inte somna. Vilket är extra dumt nu, för Nils har varit sjuk sedan i måndags, så jag är ensamförälder igen den här veckan och behöver sömn.

Känns som groundhog day. Känns som svårt att motivera mig. Lämna, jobba, hämta, handla, laga mat, trösta, natta, natta, natta, natta, diska, städa, sova (sova?).

Min morgon:

6:00 - klockan ringer, upp och duscha och sminka mig innan barnen vaknar.
6:30 - Ben vaknar och ropar efter pappa. Skyndar att plocka upp honom innan han väcker Bo. Byter blöja och sätter honom med iPad och en tallrik skivad banan. Gör juice till mig själv (har börjat josa allt jag ser igen, tänker att det är bra att ge cellerna något friskt direkt på morgonen eftersom resten av livet bryter ner mig) och smygäter frukost vid diskbänken, så att inte Ben ska se och bli kränkt (han får frulle på förskolan). Slänger ihop en konstig matlåda av gammal sallad, ost och kikärtor.
7:10 - lägger undan iPaden och möts av det väntade illvrålet. (Detta vrål håller i dag i sig i en dryg halvtimme, ska det visa sig.) Bär tvåårskroppen, spänd som en fjäder, upp till övervåningen och väcker Bo. Borstar tänderna på Ben som blir ännu argare. Försöker få på honom byxor vilket visar sig vara droppen. Ilskan går över i ett affektanfall och jag kan inte hålla honom längre.
7:20 - lägger ifrån mig Ben på madrasshögen i lekrummet så att han inte ska skada sig under anfallet. Vänder uppmärksamheten åt Bo, som klätt på sig själv medan jag härjat med Ben. Bo ser inte klok ut. Det får gå.
7:25 - funderar på hur jag ska få Ben att gå med på att sitta i cykelvagnen. Formen på hans kropp när han är Arga_räkan® är liksom motsatsen till sittposition. Mer som en liggande brygga.
7:26 - Nils kommer upp och undrar vad som står på. Han lyfter upp Ben. Han säger att han aldrig sett Ben så förut. Aha! Han ÄR alltså annorlunda med sin far. Blir märkligt stärkt av att få bevis för att mina morgnar med barnen är värre. Åh, du tröstande martyrskap, vad vore jag utan dig.
7:45 - tack vare Nils som bär runt på Ben medan jag klär på mig och tar ut cykel + cykelvagn från garaget kommer vi iväg.
8:15 - har lämnat barnen och är på väg mot jobbet. Min terapeut ringer. (Jag missade tiden med henne pga lämningen och försökte meddela henne detta i går kväll. Hade dock inga kontaktuppgifter direkt till henne, så jag lämnade meddelande i växeln samt mejlade den kontakt jag först blev tilldelad av företagshälsan. I alla fall.) Hon låter så FRUKTANSVÄRT besviken på mig. (Här skulle väl hon säga att det är jag som uppfattar henne som besviken, jag kan ju inte veta vad hon känner.) Och jag får jättemycket ångestpåslag. Hon undrar om jag behöver SMS-påminnelse till nästa gång och jag poängterar flera gånger att det inte handlar om att jag är slarvig med tider, utan att det helt enkelt körde ihop sig och att jag försökte meddela. Får nya tider i augusti.

Ja, nu är jag på jobbet och jag kommer att få en räkning på 500 kronor för missad terapitid och jag undrar vad jag gjorde med all tid och alla pengar jag hade innan jag och Nils fick barn.

Det är väl världens vanligaste sak att säga "oj, vad GJORDE jag med all tid egentligen?", men på riktigt, hur är det möjligt att jag inte har skrivit en generationsromantrilogi och har 200 000 på ett sparkonto? Innan Bo kom tjänade jag ungefär som nu (löneutvecklingen har inte direkt varit som en raket sedan jag blev mor, om en säger) (please fight the patriarchy) och jag och Nils hade kanske fasta utgifter på 5 000 kronor i månaden – TILLSAMMANS – och tid att sitta en hel helg och kolla på alla säsonger av Six Feet Under – fast vi redan sett samtliga avsnitt.

Förra månaden hade vi räkningar (inklusive ränta på bolån, då) på 35 000 kronor. Och vi måste planera in tio minuters "prattid" när min terapeut ger oss en övning och inte ens fast vi bestämt att vi ska ha de här tio minuterna en viss kväll är det säkert att vi lyckas få till det. Pga all jävla skit som är för jobbig att skjuta på eller alla barn som vaknar.

Fan. Sorry alla gravida som läser här. Jag är extra låg just nu. Allt är inte dåligt med att föröka sig.

Eller?

Nyläst

Jag har läst Dark Places av Gillian Flynn. Hon som skrev Gone Girl.

Vad jag tyckte om boken, helt kort:

Jag gillade den! Läste den jättekvickt. Spännande och oförutsägbar och med karaktärer som lever kvar. Jag älskar miljöerna, hur familjen kämpar mot allt som kommer med att leva på de yttersta marginalerna och hur historien byggs upp med en persons synvinkel per kapitel och hur den hoppar mellan då- och nutid. Jag brukar inte gilla tidshopp, men här funkar det så bra. Så spännande historia, också. Vem var det som slaktade tre femtedelar av en familj och varför? Och varför klarade sig det minsta och det största barnet och hur kan "gamla ouppklarade mordfall" bli en hobby för en hel rörelse av folk?

Läs den här boken:

JA   NEJ   NJA

Dagen i bilder

I dag sov jag till halv elva och vaknade stark, frisk, pigg och ivrig. Slog på stort med brunchen och försökte återskapa det vi åt i Berlin, på Melbourne Canteen. Jag trodde att jag höll på i ungefär två timmar med dessa eggs benedicte, med hollandaise, och egenbakade English muffins. Men Nils sa att det snarare var tre timmar. I alla fall: VÄRT DET.

 Sedan tog vi oss ut och iväg. Cyklade över Älvsborgsbron och köpte jordgubbar i Majorna.

Vi promenerade längs med vattnet vid Klippan och stannade för att mata fåglar.

Alltid skoj!

 Samtidigt som jag tog den här bilden bajsade en fågel på mig. Tack för maten, liksom.

Men det gjorde inget, för barnen var på så gott humör. Förra sommaren hade Ben inte riktigt lärt sig gå och det är som att han ska ta igen det nu. Så GLAD i att vara utomhus och bara gå.

Viktigt när man är i Klippan: ta en öl (och Oreo-cheesecake om man inte dricker öl) vid Röda Sten.

 Tyvärr blev det rätt kallt. Men det fanns filtar.

 Sedan tog vi båten tillbaka till ön.

Handlade/åt gratisfrukt.

Följt av middag ...

... där vi fick ännu en "straight to plaståtervinningen"-leksak. Men de är ju roliga en stund, de där.

Sedan hem och bada. Eller ja, kasta vatten på mamma.

Och så Pippi Långfilm (Bossas smarta ord: Pippi Långstrump som film, liksom) och kvällsgympa.

Nu sover barnen och jag är som helt rusig av att jag lyckades natta Ben på under tio minuter. Trodde att jag aldrig skulle kunna natta honom igen. Och jag ska kolla på Bachelorette och läsa DN.

SÅ bra dag, detta. Jag hoppas att vår sommar kommer att vara så här. Cykelutflykter, gå omkring i gräs, glada barn, laga mat länge. Det är det enda jag vill.

Dance! Cry! Party!

Jag gjorde det! Jag höll barnen vid liv och hämtade, lämnade, nattade och släckte bränder alldeles själv. Lyckades till och med få på dem kläder som matchade och lämna dem i tid på förskolan.

I dag hämtar farfar och farmor och tar hela mat- och nattningsruljansen så att jag kan stanna kvar på jobbet och gå på den här episka festen. Den sorgsnaste festen någonsin. Älskar att de som tvingas sluta på jobbet tänker gå out with a bang. Samt uppmuntra alla till att gråta av sig ordentligt.

Live through this

Klockan är strax efter halv nio och det känns som att jag redan jobbat två pass på raken. Dessa morgnar. Denna kränkta lilla vita man och hans morgonsura storasyster. Puh. Vet inte vilken brottningsmatch som var snyggast; den när solkrämen eller byxorna skulle på. Skrik och panik och sen ankomst till frukosten på förskolan, trots att jag gick upp kvart över sex för att förbereda påklädning_och_forsling_av_barn så att det skulle gå smidigt.

Knäppt att gnälla över det här, det är jättemånga som alltid är ensamma med sina barn, men jag är så ooovan.

Och så läggningen då. Den tog en och en halv timme och han var arga räkan väldigt stor del av den tiden. Fick gå ner till källaren och bära honom till sömns, för att åtminstone Bo skulle få somna. Bära en tvååring till sömns är rätt tungt.

Sedan vaknade han och fick ett nattskräcks/affekt-anfall som varade i en timme, den ohärliga tiden tre på morgonen.

Fy fan.

Men nu är jag på jobbet och jag har en burk med sådana här äggmuffins i kylskåpet, så jag får äta frukost i lugn och ro helt utan barn. Det ska nog bli något bra av den här dagen också.

Ps: Nils, hoppas verkligen att du inte läser det här förrän du kommer hem, för det är egentligen förbjudet att berätta om jobbiga nätter osv för den förälder som är borta. Det är sedan gammalt.

Ps igen: jag kan verkligen rekommendera att göra en omgång äggmuffins. Det är superenkelt och så har man god och mättande frukost som blir klar på en minut i mikron sedan. Funkar säkert även att äta kallt. Man bara blandar ägg, någon vätska (jag tog lite matlagningsgrädde), salt, peppar, ost (jag tog Västerbotten) och vad man vill egentligen (jag pyntade denna omgång med babyspenat). Häll upp i en sådan där plåt med muffinshål. Ni vet, en sådan här:

... och kör i ugnen till dess att de rest sig och fått fin färg. Jag kör kanske 190 grader i en kvart-tjugo minuter.

Paria

En dum grej med att vara myggbiten över hela kroppen inklusive huvudet när man kommer tillbaka till jobbet efter att ha haft löss är att det ser ut som att man fortfarande har löss. DET ÄR INTE LÖSS, DET ÄR MYGGBETT – TROR JAG I ALLA FALL vill jag skrika.

Accepterar hjälpligt

Vet inte om det är att jag varit borta från jobbet i fyra dagar, eller att det låg jobbiga mejl i min inkorg, eller att det är sista veckan för flera riktiga favoritpersoner på jobbet på grund av ett varsel, men satan i gatan vilken ångest jag fick av att komma hit i dag. Hjärtklappning.

Det kanske i och för sig också har att göra med att jag ska vara ensamstående förälder i veckan när Nils åker på jobbresa till Wales. Jag kan liksom inte lägga Ben, Nils får alltid ta över läggningarna, och nu kommer jag inte att kunna ropa på Nils när det går åt helvete. Är orolig för det. Särskilt eftersom jag MÅSTE kunna få barnen i säng i hyfsad tid så att jag kan jobba lite mer när de somnat. Jag ska ju både hämta och lämna när Nils är borta och då blir det kortare kontorsdagar och då måste jag få in lite jobbtid på kvällen. Så de måste somna. Och fortsätta sova när de somnat.

Och så måste jag förbereda morgnarna mycket bättre med frukostlåda som jag kan ta med till jobbet eftersom barnen äter på förskolan och då kan ju inte jag äta frukost hemma. Det skulle de aldrig ställa upp på. Och så måste jag ha kläder redo varje dag och duscha kvällen före och eventuellt gå till jobbet osminkad. Eller kan Ben kolla på paddan medan jag snabbsminkar mig?

Dessa små och stora bekymmer.

Bara jag får dem att somna.

Försöker förresten tänka KBT-tankar nu när jag har sådan skenande hjärtklappsångest, men jag har börjat bli lite sur på KBT. Det är ju alltid samma sak: acceptans. Att acceptera att tankar kommer och inte försöka tänka bort dem. Känns lite glest, att det ska vara det enda. Var det inte mer än så? Ska fråga min terapeut på onsdag om hon inte kan bjussa på ett nytt verktyg. Börjar ledsna på att bara acceptera allting.

Ändå mysig dag

Vilken teambuilding vi har haft i dag. Alla Hellbjörnar var hemma och kammade varandra och oljade in varandras hårbottnar med lusmedel.

Jag hittade inga löss på Ben, men han fick en behandling ändå. Jag och Nils hade några, men alltså Bo Hellbjörn. Det var som att gå på en lyckad safari. Djur överallt. Det kryllade. Fattar inte att hon gått omkring med det där. Måste ha kliat helt infernaliskt.

Hon var vid gott mod hela tiden, trots att jag kammade henne i över en timme och hon hatar att bli kammad. Hon pratade på om allt hon visste om löss (DERAS ÄGG HETER GNETTER! DE HAR KLOR, MAMMA, KLOR!) och det luskammen inte fick tag på (vilket var mycket) fick jag dra av med tumme/pekfinger-grepp.

Nu är jag rätt säker på att allt är dött, men enligt välkända internetforum har vi använt ett dåligt medel (Paranix), så jag håller andan. Om sju dagar ska vi upprepa proceduren.

Vad dyrt det är med lusmedel, förresten. Kostade nästan 400 spänn för två flaskor och jag tror att vi kommer att behöva köpa en till för att det ska räcka till upprepningsbehadnlingen. Vi har råd, men jag tycker att det borde vara solklar subventionering på något som är superviktigt för att det inte ska gå runt och runt och runt.

Vi har också tvättat alla sängkläder och handdukar i 90 grader, alla kläder-i-omlopp i 60 och lagt alla hårborstar etc i frysen. Dö lusjävlar, dö.

(Inte för att man måste köra allt i maskin, löss överlever inte utan blod, men det känns bäst att tvätta.)

Kliar det ändå inte i hårbotten nu? Fy.

Förlåt alla som varit nära mitt huvud

Efter solsken kommer regn, för nu har vi fått löss. Eller Bossa och jag har fått det. Mest troligt även Nils. Säkert även Bennifer. BUHUUUU vad det känns äckligt.

Det har inte kliat jättemycket, men i dag på lunchen hittade Kajsa ett kryp i mitt hår och efter en genomsökning av Bossas hårbotten efter kvällsbadet såg jag en koloni. Och nu kliar det överallt.

Fan vad äckligt det känns. Suger blod ur hårbotten. Kryper omkring. Klänger sig fast med klor. Lägger ägg. Gnetter.

Barn. Kul nästan jämt.

Världens bästa födelsedag

Jag har varit i Berlin. Helt utan barn, men med Nils och Katten och Jocke och om jag hade höga förväntningar på den här resan så är det ingenting emot hur mycket de överträffades. Om man kan säga så.

Det är väl ingen som orkar med att jag går igenom exakt vad vi gjorde, dag för dag, men EN dag tänker jag dokumentera med cirka 40 bilder och det är lördagen. Min 35-årsdag.

Jag vaknade ungefär klockan sex. Så himla typiskt och sömnstört av mig att inte kunna sova längre när chans ges. Men, men. Jag fick en trevlig morgonpromenad och härlig förstefrukost för mig själv i alla fall. 

Medan jag åt kom jag på att jag hade en present som väntade på mig i väskan. Det var från Matilda och Petra och Matilda hade gett uttryck för att vara mycket nöjd med den och då vet man ju att det är bra.

Fast alltså ... att det skulle vara så här bra? Ett pingissmycke! Tjöt av glädje.

Vilket kanske orsakade resten av gänget att vaknade och då fick jag mer presenter.

Massa paket! Den där boken om juicer som ska rensa kroppen kommer förresten nog väldigt väl till pass just efter den här helgen, host. (Den var "lite" dekadent.)

 Sedan tog vi en uBahn till Neukölln och ramlade roliga gatan (Weserstrasse) fram.

Destination: Melbourne Canteen på Pannierstrasse.

Hade hört (okej, stöll-googlade) att de skulle ha bästa brunchen i Berlin, så peppen var hög. Även om det inte syns på Nils just här.

Det här är den godaste Bloody Mary jag druckit. Och jag har druckit många. Jag var tvungen att fråga barpersonen hur den ens kan vara så god. Det handlar om att ha fina råvaror, sa han. Sellerisalt, vitlökssalt, tabasco, worchestershiresås, peppar, chiliflakes och "alldeles för mycket garnityr".

Och så maten. Jocke blev alldeles tyst av sina pannkakor. Liksom hukade sig runt dem, som om vi skulle stjäla dem från honom.

Men alltså detta. Deras Eggs Benedict. Herrejävlar. Jag kanske kommer att orka skriva en Berlinguide en dag, men till dess får det här bli mitt vassaste tips. Ta er till Melbourne Canteen och beställ detta. Bara gör det.

When in Neukölln är det trevligt att sätta sig en stund på en takterrass med utsikt över hela stan.

Stället heter Klunkerkranich och ligger högst upp på Neukölls Arcaden. Man får åka så högt man kan med hiss och sedan gå där bilarna kör i parkeringshuset. Längs med väggarna odlas det så här fint.

Därefter ny uBahn in i Mitte och smita undan regnet med kortspel på en pub.

Jag brukar föra protokoll när vi spelar kort och då får alla sin symbol (Nils = Osten, Jag = Pingis, Cathrin = Katten och Jocke = Kniven eller Knäet) ovanför sina poäng. Jag och Katten kom på att vi skulle tatuera in allas symboler på insidan av varsin biceps. Så vi provade lite olika varianter i ett block. Tyvärr hittade vi inte någon öppen tatuerare sedan :(

 På väg hem stannade vi till på en second hand och provade lite kläder.

Gullig.

Jag och Cathrin tog en sväng på Primark också. Det var så jävla mycket folk att Jocke och Nils vände på fläcken, men jag och Katten fick som sagt lite lågprisshopping gjort. Firade med en öl i steget, för det får man i Berlin. (De har till och med ett ord för det. Som en "uteserveringsöl" ungefär. Fast promenadöl.)

Vi hittade en spelning som vi skulle gå på senare på kvällen, på grund av mina barn. Dock somnade tre av oss när vi kom tillbaka till lägenheten, så vi missade chansen att se Mary's Kids.

Men vad gör det när man efter sömn är redo och pigg på kvällen! Här har jag gjort mig fin med nya Primarkstrumpbyxor med minioner på. Och en tröja som inte funkar riktigt på tyska, men men.

Jag och Katten målade naglarna på balkongen en stund.

Och testade att "dra tillbaka kissnödigheten".

Sedan: taxi till Kreuzberg. Det är mysigt att åka taxi i Berlin och titta på grejs.

Vi åkte till Santa Maria på Oranienstrasse, för där åt jag midnattsmiddag för ett år sedan och det var så gott och mysigt.

Här trodde Katten och Jocke att drinkarna som svischade förbi var till oss. Den besvikelsen.

Men när drinkarna väl kom blev allt bra, för Katten fixade tomtebloss till födelsedagsbarnet.

Och det här då! Hon hade med sig 35-årsljus i packningen och fixade en fölsedagsefterrätt när jag var på toaletten. Så himla omtänksam.

Maten var visst så god att jag missade att fota den, men ett tydligt minne är habanerosåsen som en bordsgranne utmanade oss att testa. Jag gillar ju stark mat, så jag skopade upp en hög med hjälp av en nacho och HELVETE, nu fattar jag serietidningsreferensen "rök ur öronen", för det var så starkt att jag fick ont i öronen. Och tungan domnade bort så att jag sluddrade. Men ändå kul! Och vi hade ju öl att släcka branden med.

Sedan tog vi en snabb drink på Roses Bar (också på Oranienstrasse). Mest för att jag ville visa Katten väggarna som är täckta av rosa fluff. Men det var lite för trångt för att vi skulle stanna kvar.

Sedan taxi till en av helgens riktiga höjdpunkter: Doktor Pong på Eberswalderstrasse. Stället med mest grafitti utanför sina toaletter samt ...

PINGIS! Jag kom in gratis på grund av mitt nya fina halsband och fick till och med ett riktigt hyfsat rack av bartendern. Så kul!

Jocke och Nils spelade dock hellre foosball. Men Katten spelade med mig! När hon inte sjöng.

 Såpass spänd väntan.

Såpass viktig finalmatch. Hehe, kanske lite väl av mig att KASTA mig efter bollarna, men det var ju så kul. För ungefär 20 år sedan, när jag spelade på riktigt, var jag aldrig full under matcherna. Annars var det ungefär samma lika.

Jag vann en final och Katten killade min minion. Och så kom vi hem fem på morgonen. Jag ville ju  inte att BÄSTA FÖDELSEDAGEN NÅGONSIN skulle ta slut.